Om de ger dig ett linjerat papper, så skriv på tvären.

~Albert Einstein

Det slår mig ibland hur olika livets lotter faller. Att det jag kämpar med är en barnlek för dig, och det jag tar för givet kan vara någon annans högsta önskan. Idag slog det mig igen, när jag stod i köket och hackade ihop en middagssallad. Ja, ja det var just det som slog mig, att jag hackade sallad och min kompis just vandrade ut ur lägenheten tillsammans med sin pojkvän, som är på besök, för att fira hans födelsedag med en god middag ute. Hon hade pojkvän och en god middag på gång och där stod jag, singel med en fisk som luktade lite suspekt. Så kom jag, som så många gånger annars när just orden livets lott dyker upp i mitt huvud, att tänka på ett telegram som min mamma och hennes arbetskamrater skickade till en arbetskamrat som skulle gifta sig:

Olika falla livets lotter,
när du står brud tvättar vi potter.

Förklaras bör kanske att min mamma vid den tiden jobbade som undersköterska på stadens sjukhus, och att pottor på dialekt blir potter. Sannolikt var alltså att de faktiskt tvättade pottor, eller bäcken, medan deras arbetskamrat gick nerför altargången. Hur som helst brukar det sätta mina funderingar i perspektiv. Visst hade det varit trevligt att ha en pojke att gå ut på middag med, men så illa är det ju faktiskt inte nu heller. Om inte annat så behöver jag ju inte skura pottor.

I wanted a life, but I settled fo living. -Mr Polly

Jag hoppas att jag aldrig blir som Mr Polly. Ibland åker jag dit lite, men aldrig länge. För jag vill inte bli som Mr Polly, jag vill vara vaken hela livet.

För er som undrar vem Mr Polly är: The history of Mr Polly, by H.G. Wells

When you try your best but you don’t succeed
When you get what you want but not what you need

~Coldplay

Jag vaknade i morse av ljud från utanför genom T’s öppna sovrumsfönster. Sådana ljud som jag inte hör i min lägenhet, dels för att jag inte kan ha mina fönster öppna och dels för att jag bor mitt i en stad. Ljud som regn och en kuttrande duva. Jag kommer att sakna de ljuden. Det är en massa annat som jag kommer att sakna också, för det som började med den underliga killen som åt upp min överblivna macka, på jobbet för två år sedan, har tagit slut. Inte för att vi blev tillsammans då, när han åt upp de delar av min frukost som jag inte ville ha, men det var så jag lärde känna honom. Inte heller kan man väl säga att det tar slut, för vi finns ju båda två fortfarande, vi är bara inte tillsammans. Det är det som är till ända, nästan åtta månader av knäppheter, smeknamn som närmast kan liknas vid förolämpningar och en himla massa mysiga stunder. Ibland räcker det inte till, ibland fattas det där lilla som behövs och man vet inte vart man ska hitta det. Som när strumpor försvinner i tvätten, inte alls logiskt, men likt förbannat är de borta och man vet inte var eller hur man ska hitta dem. Så är det, väldigt rätt men ändå inte. Då finns det inte mycket man kan göra. Utom kanske att vara tacksam för allt det som varit bra. Så tack snygging, för att jag fick vara knubbsork, för att du introducerade mig för Ben&Jerry’s, för att jag fick lära mig att det är kul att slåss med fiskar (om man är japan), för alla gånger vi har skrattat och brottats och för alla mysiga kvällar i soffan. Du är en härlig människa och jag är glad att jag fick vara din flicka en stund.

Så åter igen citerar jag Lord Tennyson:
Det är bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha älskat alls.
Och går i ide fram till på fredag. Då drar jag till Götet för att träffa syster och fikaflickorna, men först ska jag som sagt gömma mig i min håla ett tag och slicka såren. Jag tänker inte svara i telefonen eller städa och jag tänker äta hur mycket glass jag vill. Så det så!

Sitter på tåget mellan Stockholm och Sundsvall. I sätet mitt emot sitter en mamma och hennes dotter på ungefär 5 år. Mamman försöker både sova och läsa, något som inte går så bra. Gång på gång uppmanar hon dottern att titta ut genom fönstret, pyssla lite själv och fundera på något, det går inte heller så bra. Ärligt talat vet jag inte många barn som på uppmaning sitter och funderar en stund. Inte heller detta barn, eller i vart fall inte tyst för sig själv. Någonstans norr om Uppsala säger hon till sin mamma:
Man får inte trampa på djur!
Mamman ser lite förvånat på sin dotter: Va?
Dottern: Man får inte trampa på djur!
Mamman svarar med eftertryck: Nej, man får INTE trampa på djur!
Dottern: Bara getingar och humlor..
Mamman: Nej, inte på getingar och humlor heller!
Här kan jag inte låta bli att undra varför. Det är ju ett utmärkt sätt att ta ihjäl fanskapen, i alla fall getingarna, tänker jag och börjar rota efter min iPod…

Inte en helt produktiv dag. Vaknade tidigt. Förmodligen tack vare T’s små utomhusdjur. Nej, inte husdjur, utomhusdjur. En hög fåglar med ungar som tycker att det är motiverat att kvittra vid alla tider i alla väder. Seg, tror jag får bli ordet. I övrigt sammanfattas de senaste dagarna i punktform, det gör sig helt enkelt bäst så.

- “Har du tänkt på att han ser ut som en lång Mats?!“~Susanne om en viss man som ska få en torsk, å jo jag har noterat det.

-”Fan va fort du går!“~Mannen som jag gick förbi på väg från Hemköp, ibland måste man gå fort för att livet inte ska springa ifrån en.

-”Om du vill stänga av din voice guide tryck på knappen på panelen..” ~Solariet. Det enda jag undrar över är hur fan jag skulle kunna göra det om man inte får öppna ögonen när man ligger i ett solarium, det är ju jättemånga knappar att välja på och jag såg inte nån av dem!

-”..eller så kan du ju skriva adressen på en torsk och frankera den och posta!“~Rickard har en alternativ lösning på mitt torskpostande.

Nu ska jag sova och hoppas att jag får något analyserat imorgon.

“Den som har tänk tanken är halvvägs där. Har du aldrig funderat på det kommer du inte att komma dit..”

Jag var på Pecha Kucha ikväll och fick en designad disktrasa. Jag är halvvägs där. Var är du?

Skiftade som sagt i lördags. Riktigt roligt det där. Vi lurade i Tryckbarnen att det var fulvin de fick och de klagade en del, så gjorde även andra festerister. De gick faktiskt hela dagen innan de fick veta att de bara druckit en hel massa Il Nostro från systemet som vi färgat lite grönt. Vi lurade i dem lite lekar och annat bus också. Helt enkelt skoj. Jag tror att nivån kan sammanfattas i citaten:

“Jag har en macka… Jag har den i munnen… Alltså, jag vet inte var den är, men jag tror att den är i munnen.” (Jo, hon hade mackan i munnen)

“Jag är inte full, jag är norsk” (Förvisso är hon norsk, men hon var också full)

Sedan var det dags för sittning och några timmar senare traskade ett gäng nya festerister iväg mot mellanfest och lämnade oss pateter att städa. Vi bestämde oss för att avsluta det hela som det började vid förra skiftet, med en Skumpa och Tryckbarfest på LG24. Eller Avslaget och Underbar kanske jag ska säga. Vi skålade, skrattade och körde en hel del Lambo innan vi drog till Trappan. Där, i dimman, med en Äppelpaj i min hand slog det mig; Jag skulle ju kunna hinna med sista pendeln till Linkan. Bara du inte är odräglig, löd svaret från T så jag sprang (ja, jag sprang för jag var full, glad och omotiverat spontan) hem och slängde ihop lite saker i en väska och hoppade på en pendel. Insåg att jag var rätt full men fortfarande nöjd. Vet inte riktigt om T var lika nöjd med sitt svar när jag dök upp full och glad, men han får skylla sig själv.

Mindre roligt dagen efter när jag vaknade. Antar att T var mer nöjd eftersom bakfull mig inte stör hans pluggande. Jag var mindre nöjd eftersom hans grannbarn inte går att stänga av. Örk. Så nej, det var nog inte mitt mest rationella beslut att åka över till Linkan mitt i natten, inte heller var det jättesmart att hälla extra vodka i min grogg eller att säga ett och annat som sas under kvällen.

Det är helt enkelt klurigt det där med kontroll. För visst kan det vara bra att ha, så att man vet var mackan är eller inte ligger bakis av misstag hos sin pojkvän en söndag. Å andra sidan är det ju lite huvudsaken att man sväljer mackan rätt och att den andra delen av söndagen faktiskt var väldigt trevlig och inte hade hänt om jag varit bakis hemma. Så jo; det kanske inte var det klokaste någonsin, men nej; egentligen ångrar jag inget och jag kommer göra det igen. För när kontrollen dansar ut genom fönstret har man bara magkänslan kvar att lita på och den har ganska ofta rätt. Således kommer jag nog fortsätta att vara korkat spontan då och då. För den där kontrollen är nog lite överskattad. Dessutom får man ju därigenom lära sig att:

“Om man böjer på knäna så blir vägen konstig.“