Om en vecka är det över. Så blev det bestämt. Om en vecka har jag praktiserat färdigt. Tanken var att jag skulle skriva mitt exjobb samtidig och nu inleda slutspurten. Så har det inte blivit. Istället har jag skrivit ansökningar till jobb. Med knapert resultat. Förmodligen lägger jag fram i augusti istället. Förhoppningsvis får jag ett jobb innan dess. Oavsett vilket närmar sig nu sysslolösheten.

Den kan te sig lockande när tiden är knapp och lediga dagar icke-existerande. Men just nu saknar den all dragningskraft. Jag vill inte vara ledig, jag vill känna pulsen, jag vill träffa människor, jag vill få något gjort. Så då kvarstår lösningen att be om mer praktik. Det finns nog att göra. Tillräckligt för att ha en praktikant, förmodligen inte tillräckligt för att betala henne. Frilansskribenten och inhoppande bildgurun har gett mig tummen upp. Övrigas åsikter är fortfarande höljda i dunkel.

Så i helgen får jag samla mod. Mod nog att be om ett kvartssamtal, att be om att bli granskad med lupp. Mod nog att fråga mina kollegor om jag har tillfört något, att fråga chefen om jag kan få stanna kvar. I helgen får jag fundera på en strategi. En strategi för att faktiskt få vettig feedback utan att allt blir spänt och jobbigt. En annan strategi för att fundera ut hur jag tigger mig till att få stanna kvar en stund utan att vara desperat, påträngande eller besvärande.

Om en vecka är det över. Så blev det bestämt. Om en vecka är det över. Förutsatt att jag inte gör något. Frågan är bara vilken strategi som är bäst och vart jag egentligen ställde den där burken med extra mod, för tillfällen då jag behöver ta livet i mina egna händer istället för att låta livet vara något som bara händer. Jag hoppas att den står nära kaffet.

Ibland dyker han upp, ni vet den där killen som man inte riktigt kan klura ut vad han vill. Han är förvisso trevlig och kanske till och med någon man betraktar som en källa till glädje, men mer än så är det inte. Inte på något sätt är du intresserad av något annat än lite avslappnad vänskap. Den sexuella laddningen mellan er ligger någonstans mellan noll och −273,15 °C. Möjligtvis kan det hända att ni är har en lite närmare vänskap, han vet lite mer om dig än varifrån du kommer och om du tål nötter, men inte mer än så. Ändå är det något som pockar, något som får dig att fundera på om han är riktigt nöjd med läget, små svårtydda hintar som lika väl kan vara inget. Du kan inte riktigt läsa av hans vibbar, men har ingen som helst lust att slänga ut en krok och se om han nappar. Anledningen är enkel, men ack så komplicerad: Hugger han inte på dina inviter står du där och skäms, helt i onödan, och situationen mellan er blir plötsligt spänd. Hoppar han högt av lycka när du lämnar en öppning för något mer måste du skamset förklara att du bara vill vara vänner, och sedan skämmas i minst en dag för att du har sårat en vän. Att rakt ut fråga honom går också bort, av precis samma anledning. Dessutom får det dig att verka lagom paranoid.

Jag har en sådan bekant just nu. En sådan kille som kanske bara är snäll och trevlig, som bara är lite sällskapssjuk. Eller så vill han något mer, men lyckas inte riktigt kommunicera det. Visst finns det en del tecken på det senare, men kanske är det också bara sådan han är. Vem är jag att sitta här och säga att han är intresserad av mig? Vem tror jag att jag är egentligen? Lika fullt är dilemmat uppenbart. Vill han något mer skulle en skvätt ärlighet inte skada. Ett rakt och enkelt tack, men nej tack, så är saken ur världen. Vill han å andra sidan inget mer så skulle samma ärlighet faktiskt skada. Hybrisskylten skulle blinka och det hela skulle kännas omåttligt fånigt. Så jag fortsätter att var lika snäll och trevlig som han är, för jag har faktiskt ingen anledning att sluta upp med det. Ändå kan jag inte låta bli att undra om han vill något mer, men inte lyckas framföra sitt ärende, eller om jag bara är lite paranoid igen. Folk blir ju faktisk kära i mig hela tiden … eller … vänta nu …