Fröken Tjernström
Posts Tagged ‘Döden’
I röd klänning
February 5th, 2010 | Fröken Tjernström
Är du alltid grå du? Orden rullade med ansträngning över min mormors läppar den sista gången vi sågs. Anledningen var att jag de två sensate besöken hade haft på mig samma grå kofta, och gången innan dess en grå tjocktröja. Det handlade inte om att jag tycker extra mycket om just den koftan, snarare tvärt om. Just därför hade jag lämnat koftan i Norrköping under höstens vistelse i Glasgow och när jag återvände, bara för att packa om, fick den följa med upp till mina föräldrar över jul enbart för att den var ren. Men sådan var hon, min mormor, hon tyckte om färg. Därför är det lika rätt för mig som det kan vara fel för andra att jag finner mig själv iklädd en röd klänning när släkten samlas utanför församlingshemmet idag. Ett lite speciellt val, för någon mycket speciell. Det är dags att säga ett sista adjö och idag är jag inte grå.
Prästen kommer och det diskuteras om hur vi ska gå och vem som ska gå först. När klockringningen börjar löser sig det hela på något sätt av sig själv. Vi passerar under klockstapelns vita valv och en skylt utanför berättar att idag begravs min mormor. Overkligt men verkligt. När vi rör oss över kyrkogårdens vinterlandskap fattar vinden tag i snön på trädgrenarna och låter den falla stilla, som ett vitt, tröstande glitter över vårt lilla tåg. Det är dags att säga adjö och min sista hälsning blir en röd klänning.
Det som finns kvar att säga
February 2nd, 2010 | Fröken Tjernström
När vi var tio, eller kanske tolv år gamla dog min kompis mormor. Efter begravningen frågade jag henne om hon sagt något och hon svarade att hennes avskedsord till sin mormor var; Tack för alla de goda köttbullarna. Jag mins att jag tänkte att det verkade så lite, att det borde finnas mer att säga. Som så mycket annat från barndomen har orden fallit i glömska. Nu står jag där själv och inser att hon hade rätt. Visst finns det massor av minnen att berätta om, men det jag egentligen har kvar att säga till min mormor är det hon sa. Kanske inte just tack för köttbullarna, men tack för allt du var för mig, tack för allt jag fick av dig. Så tack mormor, för allt det som ett litet barn tar för givet, men som jag lärt mig att inte alla har turen att få. Tack för att du har varit den bästa mormor en liten flicka kan ha. Du fattas mig.
Idag dog min mormor
January 16th, 2010 | Fröken Tjernström
Idag dog min mormor. Handarbetenas mästarinna, kaktanternas härförare, min ummamomma. Det är två år och sju månader sedan min pappa ringde och väckte mig en söndagsmorgon. Mormor har haft en stor hjärtinfarkt, mamma är på väg in på sjukhuset nu, de tror inte att det är långt kvar. Men det var långt kvar. Hon blev bättre, men aldrig bra. För att sedan bli sämre igen. Så idag kom samtalet som jag väntat på i två år och sju månader. Nu har mormor somnat in. Det finns massor av saker att säga, om henne, om livet, om döden och om hur skönt det är att hon inte längre ligger i en säng på ett vårdboende och väntar. Men allt blir till klyschor och hon förtjänar bättre än så.
Jag önskar att jag kunde sitta här och yla: Vem ska nu baka mina araksbollar?! Att hon hade fått sluta med flaggan i topp, bland kakor och broderier. Istället vet jag att svaret på frågan länge har varit jag. Så jag tar fram receptet och inser åter igen att den första ingrediensen är en sockerkaka. Minns med ett leende den dagen jag satt i hennes kök och skrev av det.
-Vad då: en sockerkaka? undrade jag.
-Ja, du bakar en sockerkaka och sedan smular du ner den i smeten, svarade hon, som om det var den självklaraste sak i världen att baka en kaka bara för att mosa ner den i en annan kaka.
Kalla mig kak-konservativ, men jag tycker fortfarande att det är en smula märkligt att ha en kaka som ingrediens i en annan kaka. Hon däremot såg inget underligt i det. Kanske för att det är så alla gör araksbollar, kanske för att hon bakat dem så många gånger åt mig och mina kusiner att hon tog det för självklart.
Idag dog min mormor och kvar är alla vi andra med högar av minnen. Det finns mängder av saker att säga, att berätta. Men just idag låter jag det vara och nöjer mig helt enkelt med att säga som Mattis i Ronja Rövardotter. Mormor, du fattas mig!
Döden, döden
November 24th, 2009 | Fröken Tjernström
Igår använde min kusins man ordet ballhållare i en kommentar. Ordet kittlade fantasin. Det förtjänar ett inlägg, tänkte jag. Men när jag satte mig ner för att skriva det möttes jag av ett dödsbud i mitt twitterfeed. Ballhållaren fick stå åt sidan för tankar om livets varande och icke varande. Idag blandades det novembergrå med frustrationen över icke-konstruktiv kritik. Men åter igen hittade jag ett dödsbud i mitt twitterfeed. Ännu en gång inte någon som stod mig nära, inte någon jag kan påstå mig känna. Däremot någon som stod nära någon som är nära mig. En väns mormor somnade inatt. En av de där tanterna jag brukar hoppas att jag får bli som, en tant som reser, som har åsikter, som ser till att bostadsrättsföreningens portkod alltid är ett historiskt årtal, en tant som lever tills hon dör. Just en sådan tant, och mycket mer.
Bland statusuppdateringarna på min facebook visade döden också sitt dystra anlete. Mitt bland fester och skoluppgifter fanns Vila i frid morfar och Tåget min man sitter på körde just på en människa. Någon har gått en match mot ett tåg, och förlorat. Eller kanske vunnit vad vet jag. Hur som helst tycks den här veckan vilja påminna om livets inneboende skörhet, om dess förgänglighet snarare än dess förträfflighet. Så jag sitter tyst en stund och låter mig påminnas om allt det där jag så lätt glömmer. Imorgon kanske jag filosoferar över ballhållare, men idag är jag klyschigt filosofisk igen. Idag tänker jag det slitna och påminner mig själv om att suga märgen ur själva livet, bara för att jag fortfarande kan.
Ni finns ju på riktigt också
November 23rd, 2009 | Fröken Tjernström
Ibland är det lätt att glömma. Att ni finns på riktigt och inte bara i mitt twitterfeed. För det är ju så jag känner de flesta av er där, som fyndiga formuleringar, pytte poesi och intensiv ironi på max 140 tecken. Varje gång jag fäller upp min skärm eller uppdaterar sidan finns ni där, med vardagsbetraktelser, uppviglingar, värme, humor och en och annan länk. Ni är små fyrkantiga avatarer som skickligt krymper ner er visdom till 140 tecken och delar med er av den till mig. Men ni bor inte i min dator. Det känns så, men det gör ni inte. Ikväll blev jag påmind om det på det allra otrevligaste sätt. Ikväll blev jag påmind om att ni alla i allra högsta grad lever och existerar bortanför min skärm. Jag blev påmind om det för att en av er slutade göra det. Igår slutade kvinnan som jag endast känner som just_tea att existera, både på min skärm och bortanför den. Hon och hennes 8-åriga dotter omkom i en bilolycka. Hon är borta, och med henne den värme och humor hon spred omkring sig. Jag har inte slängt käft med henne tillräckligt många gånger för att kalla henne min vän, jag kan inte säga att jag kände henne. Jag är inte en av dem som sörjer en vän ikväll, men jag är en av dem som sörjer att jag aldrig kommer att få chansen att lära känna henne bättre. Hon var en av dem som förgyllde min, och många andras, vardag, och hon är saknad. Jag har inga vackra sanningar att berätta för er om henne, utom att världen nu är lite fattigare. Så jag lämnar er med den slitna påminnelsen att ta hand om varandra, både online och i det analoga livet, att inte ta varandra för givna, och med den video som var en av mina första kontakter med just_tea. Pölsa från bruket, singel och sökande. Tack Tea!