Fröken Tjernström

Posts Tagged ‘Drömmar’

Det våras för Linköping

April 2nd, 2010 | Fröken Tjernström

Det är lätt att glömma på regntunga höstdagar eller kylslagna vinterkvällar då den eviga vinden tycks leta sig in under varje stycke tyg som jag trätt över min kropp. Det är lätt att låta ledan komma på. Att önska sig in under täcket, in i värmen, där möjligheterna att fly till en annan värld är oändliga. Så som igår när jag huttrande i regnet tog mig till min praktikplats. Då är Linköping bara en stad i mängden. En grå och kall stad med vårsmutsiga gator som det stilla regnet inte förmår att tvätta rena.

Drygt fyra timmar senare kliver jag ut från kontoret. Molnen har skingrats och en blek vårsol värmer stadens gator. Bosses omtalade glassbar har haft sin premiär i byggnaden mitt emot den jag jobbat i och plötsligt går det inte att glömma. Linköping är staden som fångade upp mig när jag kastade mig ut från mitt barndomshem. Jag ville pröva mina vingar och Linköping tog emot mig och gav mig ett hem. Det var början på en kärlekshistoria. Här har jag skrattat och gråtit, våndats och vuxit. Lärt mig saker man bara kan lära sig genom att leva och mött människor långt mycket mer fantastiska än jag kunnat föreställa mig. Vår romans tog slut i förtid. Livet förklarade att så måste ske. Men när jag går längst Linköpings gator i den milda vårsolen kan jag inte låta bli att tänka att det kanske är dags igen. Att vi inte är riktigt klara med varandra, Linköping och jag. Kanske kan vi plocka upp de lösa trådarna igen, kanske kan vi få vårt lyckliga i alla sina dagar. Staden som så länge varit bägaren som rymt mina drömmar viskar tyst Det är här du hör hemma när jag sätter mig på bussen som tar mig därifrån.

Det är vår i Linköping och tillsammans med de skygga blommorna spirar ett hopp om att staden som en gång famnade mig åter igen ska bereda mig en plats.

Någonstans

March 28th, 2010 | Fröken Tjernström

Sitter ensam på ett café och äter en på tok för dyr toast. En på tok för dyr toast, som har tagit dem på tok för lång tid att göra, som jag äter på tok för snabbt. Latten är inte speciellt god heller.

Utanför fönstret går krumma tanter långsamt över torget och jag hejdar mitt tuggande ett slag och ser ut. Om en liten stund ska jag vara på ett möte om möjligheten till en praktikplats och jag är lite för spänd och lite för stressad för att det ska vara bekvämt. Så griper längtan tag i mig. Längtan att resa mig upp och gå. Inte till mitt möte, utan bort. Bort någonstans där jag inte är lite för spänd och lite för stressad. Tanken att detta bort skulle vara mitt hem dyker upp. Att jag skulle vilja resa mig och gå hem, gömma mig i min stora, varma säng och glömma stress och nervositet. Jag slår bort den. För jag längtar inte efter att få gömma mig under täcket. Jag längtar efter en soffa någonstans. En soffa där jag kan sitta en stund. En soffa någonstans där jag har inrett, inte med vad jag har råd med för stunden utan med vad jag verkligen vill ha. Någonstans där fönstren släpper in ljus över trägolv. Någonstans där växter överlever och pajformen går in i ugnen. Någonstans där någon lagar maten åt mig. Inte för att jag har ett hembiträde, eller för att han är tvungen, utan snarare för att idag är det min diskdag. Ja, någonstans har jag just kommit hem ifrån jobbet och sitter uppkrupen i min soffa, i mitt ljusa, vackra vardagsrum i väntan på middagen, för någonstans är det min diskdag.

Dit längtar jag när jag sitter på ett café och slänger i mig min lunch. Inte till en plats men till en tid som ännu ska komma. Dit längtar jag, men dit kan jag inte gå. Tanterna i sina långa kappor har gått över torget och jag reser mig upp för att gå till mitt möte.

Små vita tåg

March 17th, 2010 | Fröken Tjernström

Blir väckt av ett sms som får mig att inse att bussen jag ska ta går om fyra minuter. Jag har glömt att ställa klockan och i Linköping väntar ett möte. Bussen har lämnat staden för länge sedan när jag, efter att ha tagit på mig de närmaste kläderna, sminkat över de värsta ringarna under ögonen och bryggt en termos med kaffe, trippande springer på hala skor över gator med nysnö mot resecentrum.

Fyrtiofem minuter efter smset sitter jag åter på ett av Östgötatrafikens pendeltåg. Det glider ut från Norrköping och en bitterljuv känsla kryper på. Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag sitter på ett av dessa tåg. Ett tåg mellan de två städerna som varit skådeplatsen för mitt liv de senaste åren, nära men oförenliga, som två magnetpoler med samma laddning. Just när man tror att det ska gå att sammanföra dem stöter de bort varandra, så istället går ett litet vitt pendeltåg mellan dem. Ett litet vitt pendeltåg som under åren tagit mig till vänner, från vänner, till män och från dem igen. Möten och avsked, och mellan vart och ett av dem går ett litet vitt pendeltåg med en röd-orange logotyp på. Från varje fallen dröm och varje misslyckad plan till varje nystart går ett litet vitt pendeltåg. Längst ärren från såren som varje avsked lämnar efter sig löper de, fyllda med mina drömmar, förhoppningar och minnen. Lastade med tårar och skratt. Små vita pendeltåg fyllda av nostalgi. Och i en av vagnarna sitter en vuxen liten flicka och tittar på slätten som susar förbi, undrar vart det var hon skulle, hur drömmen såg ut och vad hon ville bli.

En design-nörds drömmar

March 3rd, 2010 | Fröken Tjernström

Jag och två av mina vänner sitter utspridda vid ett av kårhusets många bord och pluggar till kommande examination i förpackningsdesign. Påstående efter påstående från vår kurslitteratur blir föremål för diskussion, hån och suckar. Så dyker frågan upp: Varför kan man inte designa alla förpackningar snygga? Funderingar om produkters positionering, om vad en förpackning egentligen ska säga en kund och hur många förpackningar som egentligen måste vara snygga nog att ha framme ventileras. Visst, det är onödigt att paketera toalettpapper i en dyr och exklusiv förpackning, men måste de se ut som cirkus och barnkalas för det? Så kläcker någon uttalandet som får mina ögon att glittra drömskt: Tänk om man kunde designa sina egna förpackningar … Vi ler. Tänk om vi hade pengar nog att designa egna förpackningar till de varor vi köper hem så att allt matchade i våra köksskåp. Tänk om vi kunde ha våra egna grafiska profiler så att inte bara våra hem utan också våra skafferier kunde se ut som vi ville. Tänk om vi kunde klä om allt vi köpte så att det såg ut så som vi ville ha det.

Vi ler och sedan konstaterar jag att skulle det vara så att jag inte skaffar mig en egen karriär så är det exakt vad jag ska göra. Skulle jag bli någon oförskämt rik snubbes hemmafru så kommer vårt hem inte bara att vara skinande rent, alla förpackningar kommer att vara designade av mig. Så nu vet ni. Kanske ser ni mig i Hollywoodfruar 7, i ett stort skafferi, bland förpackningar i egen design. Förmodligen kommer min kärlek till det skafferiet att överstiga den jag känner för min hollywoodman, men vad gör väl det när jag får leva design-nörds drömmen.

En ganska anspråkslös plan B om jag får säga det själv.