Fröken Tjernström

Posts Tagged ‘Facebook’

Onda, onda internet

November 8th, 2010 | Fröken Tjernström

Världen är stor, farlig och komplex. Det finns samhällen och städer som ofta mer är att likna vid en levande organsim än en bit infrastruktur. Det finns onda människor, läskiga människor, sjuka människor. Och vi stackars värnlösa små måste göra allt vi kan för att skydda oss. Ovanpå allt det här finns internet. Där kan onda människor nå oss från andra sidan jorden. De kan spåra oss, hitta våra lösenord, våra adresser. De kan bryta sig in på våra bankkonton och våra Facebook-konton. De kan ta våra liv.

Men hur ska vi skydda oss? Hur ska vi veta vem som är ond och vem som är god? Enklast av allt är väl kanske att se världen i svart och vitt. Aftonbladet rapporterar att folk kan kapa ditt Facebook-konto. Att folk kan mobbas på Facebook. Att du kan bli lurad på Facebook. Alltså måste ju Facebook vara dåligt. Ja, i förlängningen så måste ju hela internet vara dåligt. Eller hur? För det lilla faktum att det krävs lite mer än ett program för att kapa dit Facebook-konto var inget du tänkte på? Kanske att det inte är fel på Facebook när någon blir mobbad, utan på de satans, snedfödda skitungarna som mobbar. Och kanske, men bara kanske, hade det varit en bra grej om du lärt dig att inte vara så jäkla naiv online. Om det låter för bra för att vara sant är det nog det. Både på Facebook och om du möter någon ansikte mot ansikte. Men, det är ju klart. Om man klart delar in i onda och goda blir ju livet enklare. Fast kanske lite ensammare.

För några veckor sedan tog en ung man sitt liv och berättade om det på forumet Flashback. Världen, eller i alla fall Sverige, förfasades. Onda, onda internet. Jo men visst. För det är inte redan sådär 100 andra saker som har gått fel när en 21-åring vill ta livet av sig? Att välja att meddela omvärlden är inget konstigt. Jag minns att en kompis lillasyster berättade att hennes klasskompis tagit med sig en vän in på en av skolans toaletter och skurit sig i handlederna. Hon var tolv år. En skoltoalett eller ett internetforum. Samma handling, bara olika storlek. Ja, men folk hejade ju på självmordskandidaten! Ja, men ärligt. Det har alltid funnits dårar. Visst, de kan kommunicera enklare med internet, men det kan människor som inte glömt att aktivera medkänslan och det sunda förnuftet också. Sedan kan ju den lilla detaljen att det också fanns dem som vädjade om att han skulle låta bli att ta sitt liv ha fallit bort ur rapporteringen. Det är ju trots allt inte lika smaskigt. Och vi får ju inte glömma att internet är ondskan.

Ett litet problem uppstår dock när internet inte är ondskan alls. Som när ännu en självmordskandidat låter meddela att han svalt en hög piller och nu tänker ända sitt liv på Flashback. Då rycker två av forumets användare, oberoende av varandra in. De får ur honom hans telefonnummer, ringer honom, ringer polisen och ser helt enkelt till att han inte lyckas med att ta sitt liv. Två personer han aldrig mött räddar hans liv. Det hade inte hänt utan Flashback. Kanske hade han ändå inte tagit en tillräcklig dos, vem vet. Lika fullt räddades hans liv av två främlingar på det onda, onda internet.

Precis som Jack väntar jag nu med spänning på morgondagens ljuva rubriker och vackra ord om allt det bra som faktiskt kommer ur internet. Under tiden ska jag boka en tågbiljett till Stockholm för att på fredag möta några vänner jag lärt känna på Twitter. Visst finns det en risk att de både har rabies, plugins som kommer att kapa mitt Facebook-konto och långtgående planer på att mörda mig. Men i ärlighetens namn tror jag inte det. För säkerhets skull får jag väl se till att ha skor utan klackar.

Du är skitduktig, det vet du om va?

May 13th, 2010 | Fröken Tjernström

Klockan är strax efter nio och vi har just avslutat en tretton timmars arbetsdag och klivit ut i skymningen på Ågatan. Bakom oss sliter de sista tappra med att skicka filer till tryckeriet, men vi två utbölingar har gett oss av för den här gången. Vi är på väg mot våra respektive tåg, jag till Norrköping och han till Stockholm. När vi vandrar gatan ner säger han Du är skitduktig, det vet du om va? Du kommer inte att ha några problem med att få jobb. Jag ler, tackar och säger att det är alltid trevligt att höra. För det är det. Visst har jag hört det förr, av vänner och bekanta. Och visst känns det fel att säga, men från någon som inte känner mig, någon som har erfarenhet av det jobb jag förväntas kunna utföra inom en snar framtid väger det tyngre. Han vet skillnaden på tur och skicklighet och han anser att jag har det senare.

När jag kommer hem möts jag av en kommentar på gårdagens facebookstatus om sent arbete på redaktionen från en kollega på en tidigare praktikplats på red? Säg inte att du slösar bort din oerhörda talang på en blaska? Ord som värmer en trött och kall majkväll. Även de från någon som kunde valt att glömma mig som ännu en i raden av förvirrade praktikanter med designerdrömmar. Från någon som jobbat på den bana jag vill slå mig in på sedan jag toddlade bland lövhögarna min mamma så tålmodigt krattat ihop. På samma sätt som när en av magasinets skribenter på en surrande redaktion, på väg att byta en hög med korrekturlästa texter mot en ny att läsa, slänger åt mig ett Bra skrivet. Eller när han något senare tittar över min axel när jag ordnar produktbilder och säger Du har verkligen talang för det där.

Korta fraser av uppskattning som ger en dag lite extra skimmer. Sådant jag tänker på när jag sitter vid en skärm och sliter mitt hår. Sådant jag påminner mig själv när jag loggar in på ams.se och ser högen av sparade platsannonser till jobb jag mer eller mindre gärna vill ha. Det är inte omöjligt. Stort, skrämmande och en aning svårt, men inte omöjligt. Jag är utbildad att sälja och jag har något att sälja.

I snart tre år har jag fått höra om den stenhårda, prestigeinriktade branschen, fått se vad den presterar och fått veta vad den förväntar sig av mig. Den har byggts upp framför mig som ett massivt monster som jag antingen kan tämja eller slukas av. Det är därför jag samlar åt mig av deras beröm. Det är därför jag suger länge, väl och ljudligt på de små karamellerna. Det är därför som deras ord väger lite extra tungt. De är branschen och de har sagt att jag är välkommen. De kastar åt mig smulor och jag glufsar i mig dem som vore de tårtor, goda nog åt ett kungabröllop. Jag samlar på dem i tacksamhet och i hopp om att en dag skrapat ihop en hög stor nog att fylla mig med modet som behövs för att se monstret branschen i ögonen och säga Jag är skitduktig, du vet om det va?

Till alla er som hatar nya Facebook igen

February 10th, 2010 | Fröken Tjernström

Nu har Facebook uppdaterat sin design igen och genast börjar ni gasta. Ge oss tillbaka det gamla Facebook, det tyckte vi om! Nej, det gjorde ni inte. Ni gastade likadant vid förra uppdateringen, och uppdateringen före det. Faktum är att jag inte vet någon uppdatering då det inte klagats på den nya designen. Ni vill ha tillbaka det som är gammalt och invant, även om detta för inte alltför länge sedan var källan till era upprörda känslor. Är det så svårt med lite förändring? Är det så läskigt att något bekant blir nytt? Är det så jobbigt att lära sig att en funktion ligger till vänster istället för till höger? För så jäkla stor skillnad är det inte. Men, vad då? De har ju tagit bort logga ut knappen, jag hittar den inte! Vad i hela helvete! När loggade ni senast ut från Facebook? Det är väl bara att stänga fliken. Lär er surfa sabla miffon!

För övrigt ligger den under Account.

Nej, nej. Istället för att ge det lite tid, lära er hitta, så skapar ni “Alla vi som hatar det nya Facebook”-gruppen. Hur många sådana är ni med i nu? Eller återvinner ni kanske samma grupp vid varje uppdatering? Jag vet inte vad ni tror att ni uppnår med detta. Det kanske har gått er förbi, men de som bestämmer över Facebook lär knappast bry sig om en svenskspråkig grupp. Inte en engelskspråkig heller för den delen. De har nog lagt en och annan slant på utvecklingen av denna nya design och kommer inte att återkalla den. Förresten; går ni ur hata-nya-Facebook-gruppen när ni kommer på att även denna version fungerar helt okej eller är ni kvar eftersom ni vet att ni kommer att hata nästa uppdatering också?

Det mest tragiska i det hela är att det är Facebook vi pratar om här. Ett comunity, en plats på internet där vi delar bilder, korta tankar och spelar FarmVille. Många av mina vänner går med i grupper vars namn eller syfte är om inte korkat så i alla fall menlöst och spelar MaffiaWars och skickar kramnallar dagarna i ända, för att det är kul. Större delen av Facebook handlar om att tramsa runt, om att leka lite och att hålla kontakten på ett avslappnat sätt. Det är en digital lekstuga för alla som har tillgång till en dator. Ändå vill ni hata den nya designen. Buhu, pappa har målat om lekstugan fult *Kalle-Anka-gråt* Om det nu är så förfärligt att vara på Facebook efter omdesignen, varför är ni kvar? Det är ett comunity, en lekstuga. Gå och lek någon annan stans. Eller har ni gått och blivit Facebook-beroende?

Ärligt talat, det finns mängder med saker att faktiskt bli uppeldad över. Barnen i Afrika svälter fortfarande, även om det inte finns ett Facebookspel om det, vårdpersonalen har fortfarande usla löner och på Karolinska Universitetssjukhuset ligger svårt cancersjuka barn i gråmålade salar och kämpar för sina liv. Skaffa lite perspektiv. Hur stor roll spelar Facebooks utseende egentligen? Ta er ilska och gör något konstruktivt av den. Gör något som spelar någon roll. Skaffa ett fadderbarn, starta en kampanj mot alla orättvisor eller donera era gamla tv-spel till barnen på Karolinska. Men sluta hata Facebook. Eller fortsätt, men ha då den goda smaken att avsluta era konton där. För det är vi som driver den här världen framåt och vi som ska göra den bättre än vad den har varit. Det kommer inte att gå utan att göra förändringar, och hur ska det gå till om ni inte ens kan acceptera att något så oviktigt som Facebook förändras?

En liten tanke bara.

Dags att bränna min BH?

January 6th, 2010 | Fröken Tjernström

De började dyka upp igår, eller kanske i förrgår. Statusrader på Facebook med bara en färg som status. Det tog inte lång tid att lista ut att det inte handlade om att en hög med folk plötsligt fått för sig att skriva en färg. Svaret kom, inte oväntat, på Twitter. Tjejer skriver färgen på sin BH som status. Anledning? Jo, men tänk vad killarna ska undra när de bara läser en färg och inget mer. Jätteskoj. Verkligen. Eller vänta nu … Påminner inte det här om något? Jo, just det. Mellanstadiet! Alla tjejer har en hemlis och ni får inget veta. *Fniss, fniss* Tyvärr måste jag nog meddela att en och annan, för att inte säga rätt många, killar har fått nys om vad det rör sig om. Så nu sitter ni där och berättar vilken färg er BH har. Vill ni att de ska veta? Skulle ni svara dem om de frågade er öga mot öga? Jag bara undrar.

Ännu mer irriterad blev jag när jag läste bland kommentarerna till Sjumilaklivs inlägg om saken att någon kallade det ett socialt experiment för att se vilka som är “inne” och inte. De som är coola får kedjebrevet om att skriva BH-färgen i sin status först, så kan de fnissa inte bara åt killarna utan också åt oss tjejer som inte fått brevet ännu. Ni vet, som på idrotten när det alltid var samma personer som var kvar på slutet. Ursäkta mig, men så vitt jag minns var det inget kul med det. Uppstod inte kamratstödjare och Friends just av den enkla anledningen att det inte är kul att vara den som inte är “inne”, den som inte blir vald. Det var inte kul då och det är inte kul nu. Det kanske var naivt, men jag hade hoppats att åldern hade bringat oss någon visdom. Att vi inte behövde visa upp att vi är inne och coola längre. Jag är en liten tönt, so what det har jag varit länge, men att veta färgen på min BH är något man förtjänar. Lite ska man fan jobba för de.

Till min glädje verkar färgleken snabbt ha blåst förbi. De coola har fnissat klart. Oh, en färg som status, är inte det så förra veckan? Kvar dröjer en irritation och en lust att bränna min BH, i protest. Vi är äldre än så, vi har bättre saker för oss än att tissla och tassla om BH-färger. Visst, det är en lek. Men åter igen, om någon frågade dig ansikte mot ansikte skulle du svara på vilken färg din BH har?

p.s En vän på Twitter föreslog att vi alla skulle ha “pruttkudde” som Facebookstatus, för tänk vad förvånade alla andra ska bli.

Döden, döden

November 24th, 2009 | Fröken Tjernström

Igår använde min kusins man ordet ballhållare i en kommentar. Ordet kittlade fantasin. Det förtjänar ett inlägg, tänkte jag. Men när jag satte mig ner för att skriva det möttes jag av ett dödsbud i mitt twitterfeed. Ballhållaren fick stå åt sidan för tankar om livets varande och icke varande. Idag blandades det novembergrå med frustrationen över icke-konstruktiv kritik. Men åter igen hittade jag ett dödsbud i mitt twitterfeed. Ännu en gång inte någon som stod mig nära, inte någon jag kan påstå mig känna. Däremot någon som stod nära någon som är nära mig. En väns mormor somnade inatt. En av de där tanterna jag brukar hoppas att jag får bli som, en tant som reser, som har åsikter, som ser till att bostadsrättsföreningens portkod alltid är ett historiskt årtal, en tant som lever tills hon dör. Just en sådan tant, och mycket mer.

Bland statusuppdateringarna på min facebook visade döden också sitt dystra anlete. Mitt bland fester och skoluppgifter fanns Vila i frid morfar och Tåget min man sitter på körde just på en människa. Någon har gått en match mot ett tåg, och förlorat. Eller kanske vunnit vad vet jag. Hur som helst tycks den här veckan vilja påminna om livets inneboende skörhet, om dess förgänglighet snarare än dess förträfflighet. Så jag sitter tyst en stund och låter mig påminnas om allt det där jag så lätt glömmer. Imorgon kanske jag filosoferar över ballhållare, men idag är jag klyschigt filosofisk igen. Idag tänker jag det slitna och påminner mig själv om att suga märgen ur själva livet, bara för att jag fortfarande kan.

Det var som fan

June 27th, 2009 | Fröken Tjernström

Haha, good old facebook är verkligen en sammanslutning för hobbystalkers. Jag kan inte dölja att jag är en av dem, för jag fick just veta något rätt lustigt. För inte ens två månader sedan fick jag höra ett beklagande uttalande om en torrperiod. Nu verkar det som att den är över. Det var som fan. Mycket hinner hända på ett år, annat kan man inte säga. Så hatten av och kul att det blev regnperiod. Och som sagt, det var som fan ;)

To twitter= to surrender?

June 18th, 2009 | Fröken Tjernström

Jag har sagt rätt länge att jag inte riktigt fattar vad jag ska med Twitter till, jag uppdaterar ju min status på Facebook rätt ofta och det som inte får plats där får ju plats här. Trots det har jag skaffat mig en Twitter-profil. Vi får väl se var det leder.. Vet egentligen inte om det ger något alls, mest för att jag inte känner så många som twittrar. Men just nu är jag bored out of my skull! Så nu tycker jag att ni alla andra ska börja twittra också så att jag har någons små vardagstankar att läsa! Kommunicera ihjäl mig för jag börjar få lappsjuka! Men säg för guds skull inget till T, han har dissat mitt Facebookberoende och hängt på Twitter ett bra tag nu så att lägga ner min “jag fattar inte vad Twitter ska vara bra för”-attityd är ju helt klart att hissa den vita flaggan, eller? (Som ni märker är jag redigt säker på att han inte läser min blogg, det är trots allt jag som är stalkern i vårt förhållande.) Hur som helst måste jag ju bli en cool mästertwittrare om det ska vara värt det (annars har jag ju lagt ner mitt motstånd till ingen nytta alls), alltså måste ni, mina god, kloka vänner hjälpa mig. Twitter with me! Låter jag som en fjortis med ett konstigt behov av att vara cool och vinna påhittade strider? Förmodligen, men om det inte snart blir en vecka med strålande sol så måste jag antingen ha något att göra eller börja rensa ogräs från grusgången! Twitter with me!

Trots all god planering

April 20th, 2009 | Fröken Tjernström

Så var det dags igen, för skola alltså. Första föreläsningen idag, och vips har jag en hög med saker som väntar på att jag ska rycka upp mig och göra dem. Ljuva liv. Jag har dessutom en planering. Det har jag alltid. På något sätt blir det alltid så att jag fastnar med något annat, idag var det spel på Facebook. Jag hoppas (och är rätt övertygad om) att T inte läser här. För jag tror att detta kommer att bita mig i rumpan då. Men på något sätt vet jag redan att jag kommer att plugga mig vansinnig dagen innan deadline trots all min fina planering. Jag vet inte varför, kanske är det så att jag gillar det, eller så borde jag skaffa någon form av pryl som ger mig elstötar när jag inte gör det jag ska, men så kommer det att bli. Kanske borde göra någon form av undersökning på bra anledningar till varför jag skjuter upp saker hela tiden. För gott folk, trots allt är god planering värdelöst om det inte finns någon som genomför det planerade!

Det är fan inte lätt

April 19th, 2009 | Fröken Tjernström

Som den stalker jag är (det är väl det Facebook och bloggar är till för, att hålla ett öga på alla bekanta som man alltför sällan pratar med) kikade jag in på Tokas blogg i eftermiddag. Å allt jag kan säga är att det är fan inte lätt. Fast man önskar ju att det kunde vara det, eller hur. Det där med förhållanden alltså. Att det fanns en manual så att man slapp alla missförstånd och konstigheter. Det vore ju så mycket enklare om alla bara tänkte som jag gör. Självklart skulle det ju vara så mycket tråkigare och mer förutsägbart också. Men ibland skulle det vara förbannat praktiskt. Så enkelt om man slapp fundera på vad något egentligen betyder, för det betyder precis det jag tror. För faktum är att det kan göra vem som helst knäpp, i mitt fall knäppare (om det är möjligt). Så sitter man där och kan inte låta bli att tänka; Varför kan det inte bara funka, sådär smidigt som det gör för alla andra. Naturligtvis har man fel där också, det funkar inte felfritt för alla andra heller. Alla driver vi varandra till vansinne ibland. Fast det kanske är det som är poängen, att tycka om någon trotts vansinnet och all missförstånd. Eller så är vi bara korkade hela bunten.

Vad jag egentligen ville säga är; Toka, been there. Och ja, du har rätt att vara arg. För man har rätt att vara arg om någon gör en arg. Man har rätt att inte flina och säga att allt är bra. Man har rätt att säga; snälla gör såhär istället, för jag blir så arg och ledsen när du gör som du gör. Man har helt enkelt rätt att ställa krav. It takes two to tango. Det är en jäkla balansgång, men om vi inte blir lite arga då och då så kommer vi att trilla av. Men det är fan inte lätt. Det är tur för dem att de är söta de små liven.

För övrigt var det Risk-reunion igår. Att kanalisera våld och ondska via små plastarméer är alltid lika grejt. Bara för att publicera det i alla kanaler jag kan hitta så säger jag det här med: Christian det är 28 inte 27 ;)

Quized

March 15th, 2009 | Fröken Tjernström

Gjorde av någon anledning lite quizes på Facebook idag. På frågan: Vilken svensk är du? (jag, dög tydligen inte som svar) blev svaret Pippi Långstrump. Något mer roande är kanske resultatet av “Vilken typ av terrorist är du?”

Du har visst inte riktigt valt sida men har tankar om att störta flera kontinenter med våld och har redan börjat producera hemmagjorda kolsyrebomber. Du jobbar på ett dagis och skänker pengar till fattiga men du har baktankar och försöker rekrytera unga pojkar på din arbetsplats med hjälp av klubbor och salta bomber. Din framtid är ovis men chansen är stor att du blir en smällfet glad kamrat.

Så nu vet ni. Se upp!