Sitter i köket och äter. Tro det eller ej. Kan ju bero på att min vän har min soffa som säng den här veckan. Så har jag inte hittat någon lampa till vardagsrummet heller. Det är dessutom mer ordning i köket än i något av de andra rummen i lägenheten. Sitter jag här slipper jag se alla kartonger. Alltså sitter jag i köket och äter. Äter fisksoppa. Egentligen är den roligare att göra än att äta. Inte för att den inte är god, utan för att det är rätt jobbigt att äta soppa. Man öser och öser men det tar aldrig slut. Eller, nu har det tagit slut. Men ändå.

Har på något vis lyckats med att jobba över, måla min köksvägg och göra soppa, innan klockan nio. Inte illa. Speciellt inte med tanke på att jag för en månad sedan knappt han sluta i tid och göra middag innan klockan nio. Så nu sitter jag här och smular med min baguette och äter soppa. Tur att glutenallergi inte funkar som pälsdjursallergi. Då skulle det nog bli en tur till akuten när min vän kommer hit.

Kanske borde städa upp lite efter mig. Diska. Åka ner med lite saker till förrådet. Eller ta en kvällspromenad. Utvärdera om jag trots allt ska ha köksbordet på den här ledden. Det blir lite skevt. Men jag får mer plats i köket och kan ha en kökslampa. En redig utvärdering av det skulle också leda till att jag slapp fundera på sådant jag egentligen borde göra. Som att dammsuga och att ringa ComHems kundtjänst. Kanske skulle ta och skriva det där reportaget. Göra lite mer övertid nu när jag ändå inte orkar med en telefonkö. Eller så tar jag en portion soppa till. Det skulle kunna vara något det.

Nu gör jag det igen. Följer fiskbullen som hoppar ur dillsåsen. Nu flyttar jag. Riktigt om jag tröttnat på dillsåsen vet jag inte. Kanske snarare tvärt om, att den först nu börjat kännas bekväm nog att vara värd att stanna i. Men faktum kvarstår, hummersåsen har något som dillsåsen saknar. Eller så är det bara som jag inbillar mig. Kanske är det de kommande dagarnas internetlöshet som gör mig förvirrad. Förmodligen är det bara så att Norrköping har saker som jag kommer att sakna, för även om Linköping känts som min stad hela tiden vantrivdes jag aldrig staden jag nu tänker lämna. Lika fullt bär det av imorgon. Tätorten på slätten, här kommer jag.

För den som inte förstår fiskbullereferenserna handlar det om en gammal reklam för adressändring där två fiskbullar hoppade från en burk dillsås till en med hummersås. Tyvärr har jag dock inte hittat någon video på den, så ni får helt enkelt lita på mig. Om ni törs.

En eftermiddag som inte bär med sig ett pockande krav på pluggande. Just ikväll har jag inte ett designförslag, en layout eller en rapport som skriker efter min uppmärksamhet. De layouter jag fixar med är självpåtagna och städandet är av det nödvändiga slaget. Jag skulle kunna stressa och springa iväg till kårhuset för att avsluta kvällen med trubadur och öl, men ikväll är jag nöjd med att städa till tonerna av min senaste playlist. Kvällen till ära serveras gårdagens rester och utan stress kikar jag runt på Platsbanken. Hittar de mest mystiska jobb, känner modet sjunka för varje annons som kräver åratal av erfarenhet och en examen från Berghs. Ett vikariat på maximalt tio dagar eller en tjänst som kräver att jag ska kunna kommunicera väl med non-designers, utbudet är varierande och förundrande.

När jag blir vuxen ska jag … Det har gått från att ha varit en framtidsvision till att vara ett skämt. Nu är det ofrånkomligen här. Det är dags att bli vuxen nu. Dags att börja göra genomtänkta val. Det gör sig påmint på ett obehagligt sätt och jag känner mig mest förvirrad. Nu är hela, kanske inte världen men i alla fall, landet min buffé. Någonstans där vad jag vill och vad jag kan möts kan framtiden ligga på lur. Om jag bara kunde komma på vad jag vill. Om jag bara var säker på vad jag kan, vad jag egentligen har lyckats lära mig under de tre senaste åren. Hela landet är en buffé, ingen utom jag själv håller mig kvar här. Ändå drar jag mig lite. Här har jag kommit att känna mig hemma, här hittar jag, här har jag i alla fall några vänner kvar även efter examen. Likafullt kvarstår faktum: det är bara jag som håller mig kvar här. Så återstår den eviga frågan. Vill jag jobba i Järfälla? Vill jag bo i Borås?

Som det lilla bloggmongo jag är kände jag att Skottlandsäventyret förtjänar en egen blogg. Det kommer därför att bli mindre bloggande här i framtiden, men desto mer på flickaikilt.blogg.se. Så vill ni veta vad jag gör och hur det egentligen är att leva bland män i kjol, kika in där.

Peace!

Det har inte gått in. Jag har nog inte greppat det helt. Att jag flyttar till Glasgow på onsdag alltså. Packar lite förstrött och försöker att inte köpa massa ny mat. Borde nog fixa en hel del annat också, men det borde ju lösa sig. Det har helt enkelt inte gått in. Kommer väl slå mig när jag sitter på Arlanda eller något sådant.

Fast lite underligt är det ju, när man säger hejdå till någon och vet att man inte kommer träffas på minst 4 månader. Eller kanske ännu längre… En massa avsked blir det. En massa avsked av helt olika karaktär. Helt beroende på person och relation. För vissa förändrar avståndet något, för andra inte. En del blir därför tveksamma, med den allvarsamma insikten att “när du går kommer jag inte att se dig på väldigt länge”, andra blir hjärtliga och självklara, “ha det så kul, så ses vi snart”. Inte heller kan man vara helt säker på vem man kommer att få vilket avsked ifrån. Där man trodde att man skulle lämnas med en hjärtlig kram finns bara en vinkning och ett kort hejdå, och där man väntade sig ett enkelt hejdå finns en tveksamhet. Så inför varje avsked finns en undran; hur säger vi hejdå till varandra? och lika ofta blir man positivt överraskad som man blir stående med en känsla av besvikelse.

Visst är det så att alla människor säger hejdå på olika sätt. Själv kan jag komma på mig med att dröja en stund på de mest oväntade platser, bara för att se på dem lite noggrannare. Inte nödvändigtvis för att jag inte tänker komma tillbaka dit, men för att skapa en bild i minnet att ta med mig på vägen. Så de senaste dagarna har jag sagt hejdå till både personer och platser, på olika sätt, och jag har fortfarande några kvar, men det har ännu inte riktigt gått upp för mig att jag flyttar på onsdag.

Fick ett mail för en vecka sedan, från en tjej som kanske ville hyra min lägenhet. Jag svarade som det var, att jag inte skulle hinna flytta ut förrän det är dags att åka härifrån. Fick inget svar. Så svarade hon i går eftermiddag. Hon var ändå intresserad. Frågan är bara; Hinner jag flytta ut på en vecka?

Hade jag bara varit på väg till en lägenhet i staden skulle det vara lätt. Bara att stuva in saker och köra. Men nu ska jag ju iväg. Vill ju inte komma till Glasgow med kastruller och lakan och inse att kläderna ligger i ett förråd i Norpan. Har dessutom en del saker att fixa inför avresan. Kanske borde fixat dem tidigare, men sådan är jag. Jag tänker att det inte finns nog med tid för att flytta alla saker, fixa med försäkringar och liknande också. Bara en flyttstädning tar ju sin lilla tid. Kan ändå inte låta bli att undra om jag är en fegis, om jag egentligen hinner (lite tidsoptimist är jag ju), om jag bara inte vill hyra ut stället och använder tiden som en ursäkt. ¨

Ändå kvarstår faktum: Försöker jag packa ihop och flytta ut och misslyckas skiter det sig rejält och jag har en känsla av att det bara är tidsoptimisten i mig som tror att det går. Better safe than sorry eller go for it fegis?

Ja, jag vill hyra ut min lägenhet i 2a hand under hösten. Det är dyrt att betala dubbla hyror så det skulle vara väldigt praktiskt om någon bodde där när jag är borta.

Nej, jag vill inte hyra ut min lägenhet i 2a hand under hösten. För om någon tar lägenheten så måste jag raskt packa in alla mina saker i ett förråd och flytta hem till mamma och pappa fram tills det är dags att åka. Inte för att jag inte tycker om dem, men så kul är det inte att gå hemma och skräpa, speciellt inte på hösten då inget skoj händer! Nästan alla som jag umgås med är ju i Östergötland!

Ja, jag vet att det är slöseri med pengar att inte hyra ut den. Det är drygt, ouppfostrat och otacksamt att säga att det är en struntsak. Men vad fan! Det skulle ju vara så mycket lättare och roligare om jag kunde få bo i Norpan tills det är dags att åka.. Antar att det inte alltid kan vara lättare och roligare…

Ja, jag tar ut saker i förskott. Jag är bara lite leds på detta. Jag svarar på den senaste förfrågningen imorgon. Lite kan man skjuta saker på framtiden utan att det är något fel med det, det är trotts allt mitt i natten nu… Suck

En söndags förmiddag för lite drygt två och ett halvt år sedan satt jag på mitt köksgolv och skruvade ihop mitt nya köksbord. Det förde med sig en smak av självständighet. Mutter för mutter, känslan av att jag kan själv. Inte för att det egentligen var svårt, men för att det låg där på mitt köksgolv som ett stort IKEA-pussel som uppmanade mig att ensam skapa ett köksbord och fyra stolar. För jag var singel nu, och då får man sätta ihop sina saker själv. För jag var singel, och jag skulle minsann bygga mig ett eget liv, IKEA-möbel för IKEA-möbel. Tillslut stod det där, ett bord och fyra, mer eller mindre väl ihopsatta, stolar. Tada! Jag klarar mig minsann själv!

Idag satt jag åter på mitt köksgolv och skruvade med mitt köksbord. Ett annat köksgolv, men samma köksbord. Jag skruvade av benen på bordet, ett efter ett, alldeles själv. För att han som jag skulle klara mig utan ska låna mitt köksbord under tiden som jag är i Glasgow. Samma bordsben och samma muttrar, men inte längre en troffé över min självständighet. Precis som färgen på fasaden vittrar och ärren bleknar har det som en gång var ett monument över min förmåga att gå vidare blivit vad det egentligen är, en möbel. Köksbordet talar inte längre om att jag är singel nu, det är inte längre startlinjen för en ny etapp, och de ensamma spåren efter mina första steg post honom har bleknat, precis som fotspår i strandkanten sköljs bort av vattnet. Nu är köksbordet en möbel, inte ouppskattad men inte heller ett monument. Det är därför jag kunde sitta på mitt köksgolv igen, och skruva det i delar, för att sedan lämna över det till honom. Jag behöver inte längre köksbordet för att veta att: Jag klarar mig minsann själv!

Woho! eller vad man nu säger om man bor i Skottland. Får helt enkelt ta reda på det. Samtidigt som jag funderar ut var jag ska bo, hur man billigast kommunicerar från Glasgow, vad grejen med wiskey egentligen är, vilka kurser jag helst vill läsa, vad jag ska göra med min lägenhet här och alla mina saker och hur i helvete man egentligen packar för att bo i ett annat land i en hel termin. Men det är kärt besvär för jag ska äntligen få chansen att plugga i Skottland! Ja, om inte University of the West of Scotland säger nej förståss, men då ska jag ju göra bort mig rejält. Så: WOHO!