Fröken Tjernström
Posts Tagged ‘Förälskelse’
Medan du sov
January 24th, 2012 | Fröken Tjernström
Vill väva historier i mörkret. Av ord och av ditt skratt. Klä dagen i färger och ge den till dig. Locka dina ögon att glittra. Göra det som varit till lite mer. Men timmen är sen och mina viskningar vänder vid din mjuka örsnibb. Du har somnat nära och i natten värmer din andedräkt min nakna axel. Det finns inte längre plats för några ord. Så jag ligger tyst i mörkret och förälskar mig i dina andetag.
Det man inte minns
October 16th, 2011 | Fröken Tjernström
Den besynnerliga känslan när man plötsligt inser att man inte minns det man en gång trodde att man skulle minnas livet ut.
Då, när det hände, när orden sas och pulsen rusade, susade i öronen och sprängde i huvudet, då, då trodde jag att jag alltid skulle minnas just det. Nu minns jag bara slutet, inte början. Om jag tänker efter så borde det ha varit en lördag, efter mörkrets inbrott och filmens slut. Eller var det kanske i reklamen? Såg du mig i ögonen eller såg du ner? Viskade du? Talade du med stadig stämma eller darrade din röst? Kanske slog mitt hjärta för hårt för att jag skulle märkt någon skillnad ändå.
Jag vill minnas att jag har klätt den stunden i stora känslor och stora ord. Men de har fått lämna plats för något annat. Kanske kommer jag att minnas det livet ut, kanske har det redan lämnat plats för nästa minne. Jag kan ha kallat den stunden för omvälvande, omtumlande, vacker och skrämmande. Men hur jag än försöker kan jag inte minnas om du låste min blick i din, eller om du tog skydd av mörkret för att våga. Jag vet att min vän kom med insiktsfulla ord och råd. Att jag uppskattade det hon sade. Men inte heller det minns jag. Kanske lärde jag mig av det ändå.
Jag vet att jag har gett den tiden äran för mycket av det jag är idag. Sagt att den förändrat mig, förfinat mig, skänkt mig mod. Ändå kan jag inte längre minnas. Bara en vag förnimmelse av stora känslor och viktiga tankar, som en doft i vinden. Och kanske spelar det ingen roll att jag står här och inser att jag inte längre minns det jag trodde att jag alltid skulle minnas. Så länge det faktiskt hände. Men det är en underlig känsla när man sträcker sig bakåt för att minnas det som en gång var viktigast i världen bara för att inse att det har tynat bort som snö om våren.
Vinterstorm
November 23rd, 2010 | Fröken Tjernström
Ute blåser snön på tvären. Naturen visar sin styrka och vi stretar emot. Trots blöta fötter, kalla kinder och piskande snö kan jag inte låta bli att älska det. Stundtals fruktar jag att lägenheten ska lossna från resten av huset och helt enkelt flyga iväg. Promenaden hem slutade inte i de sedvanliga blöta prickarna på glasögonen utan istället med en fullständig snöblästring. På E4an har otaliga fordon kanat eller blåst av vägen och utanför köksfönstret kan jag se tillförsikt när en brandbil kör förbi. Det är vinterstorm igen. Precis som den kvällen för vad som känns som länge sedan. Ställt i ett större perspektiv var det kanske nyss. För mig har ett halvt liv passerat. Säkert för dig också.
Vi hade bokat bord. För du fyllde år och jag ville ge dig något. Om det berodde på att jag inte kunde komma på något annat eller att jag kände att vi alltför sällan gjorde något på tu man hand minns jag inte längre. Du skulle få äta friterade bananer och jag skulle få äta middag med dig. Jag har nog aldrig blivit serverad en middag så fort och på vägen därifrån skrattade vi åt det. Tre rätter på under en och en halv timme. Bussen var full med folk och utanför fönstret hade snön för länge sedan passerat att yra. Vi körde förbi en cyklist som trampade som besatt i motvinden. Jag log åt hans envishet och menade att det nog skulle gå fortare att gå. Du berättade om hur din syster kunde luta sig bakåt och vila mot vinden nere i Skåne.
Kvällen var ung när vi kom hem igen. Tre rätter på under en och en halv timme. Jag minns inte längre vad vi gjorde med resten av kvällen. Bara att vi spenderade den i varandras sällskap. När natten kom kunde vi höra hur presenningen som låg virad över de hopfällbara taket på uteserveringen bredvid piskade i vinden. Jag minns mörkret, din närhet och ljudet av presenningen. När vi vaknade hade stormen fått ett namn. Den hette Gudrun. Vi döpte aldrig vår kväll. Så lite jag minns av den lär du ha glömt den helt. En trerätters middag, en envis cyklist och en presenning som slog i vinden. En kväll med dig, en kväll som alla andra kallar för Gudrun.
För att du alltid fyller 23
March 31st, 2010 | Fröken Tjernström
Av någon anledning ville du inte vara så gammal som du faktiskt var. Du brukade säga att du var 23. Halvt på skämt, halvt som någon slags förnekelse, tror jag. Som om du trodde att livet sprungit ifrån dig och att du måste hejda det. För om du var 23 så behövde du inte leva upp till de krav som ingen ställt på dig. Du sa att du fyllde 23 och jag sa ingenting. För jag visste att du var äldre än mig och jag hade redan passerat 24 år.
Du tog åt dig varje gång som jag retsamt pikade dig för att du gjorde saker som äldre män gör. Du kallade mig skitunge med en rå hjärtlighet och levde livet med något av den brist på framförhållning som man kan kosta på sig när man är 23 år. Men för varje gång som du blundade, varje gång som du sa att du var 23, blev jag lite säkrare på att jag inte ville vara det. Jag var klar med att vara 23 år. Det var okej. Så för varje gång du greppade efter en passerad ålder blev jag lite äldre i mina egna ögon. Jag var klar med 23, beredd att ta mig an strax-under-30. Jag tyckte om att du var några år äldre än mig, det gjorde inte du.
Jag har sagt så många gånger att du inte är gammal att jag tillslut kände mig jämngammal med dig. I ditt försök att hindra livet från att springa ifrån dig har jag börjat springa ifrån mitt. Det är länge sedan jag såg dig nu. Jag antar att du sitter med någon annan och är 23 år ikväll. Jag har lämnat din noja åt dig. Men jag kan inte skaka av mig känslan av att jag är äldre nu än vad jag borde vara. Jag möter män på stan, ser på dem, tänker att de är snygga, i min ålder. Så slås jag av insikten. Det är de inte alls. Jag tänker; Han är ju inte så mycket äldre än mig. Men när jag tittar lite närmre så inser jag att det skiljer säkert tio år mellan oss. För att du alltid fyllde 23 har jag tappat känslan för om det bör stå 26 eller 32 på min nästa födelsedagstårta.
Ändå kan jag inte låta bli att tänka att jag hellre har det som mig. För att du alltid fyllde 23 kan jag se fram emot att fylla 30. Kanske är jag lite desorienterad, men jag klöser mig inte fast vid något som sedan länge passerat. För att du alltid fyller 23 kan jag inte låta bli att tycka lite synd om dig, att hoppas att du en dag hittar något som får dig att vilja fylla 32.
I efterhand
February 7th, 2010 | Fröken Tjernström
Såhär i efterhand har det slagit mig.
Det svåra var inte att komma över dig.
Det svåra var att komma över att vi,
trotts viljan och försöken,
passade så illa in i mönstret
för varandras drömmar.
Jag ringer dig … inte
November 16th, 2009 | Fröken Tjernström
Får jag ringa dig? Orden på skärmen fick mig att fnittra tonårsförälskat. Han ville ringa mig! Mitt exakta svar minns jag inte, men från den stunden väntade jag på hans samtal. Det är snart tio år sedan han fick mitt hjärta att slå dubbelslag, och ännu har han inte ringt.
Jag stod i dörren, på väg att gå. Kanske var det här det slutade, kanske skulle vi ses igen, allt låg i den kommande dagens händer. Jag ringer dig, sa han, när jag gick. Vi träffades igen, men telefonen förblev tyst.
När jag stod där, mitt i röran som var min packning inför flytten till Glasgow, och såg mig förvirrat omkring så log han mot mig och sa: Jag får ringa dig i november och påminna dig om att ta på dig långkalsongerna så att du inte fryser. Jag skrattade och konstaterade att några långkalsonger vet jag inte ens om jag äger. Då ringer jag och säger åt dig att ta på dig mössan då, blev svaret. Nu har halva november gått utan påminnelser. Nog för att han bara drev med min förvirring, och det faktum att jag skulle kunna gå utan mössa men inte inse varför jag fryser, men jag är lika fullt övertygad om att påminnelsen om mössan inte kommer att komma.
Så när jag försöker reda ut vad som är problemet med den hotellbokning jag försökt göra och killen i supporten, efter 12 minuter av väntan och förvirring, ber att få ringa upp mig, hyser jag inga större förhoppningar om att få ett telefonsamtal. Det har gått snart tre timmar sedan jag la på och jag börjar bli tämligen säker på min sak. Kanske för att jag inte är helt säker på att han uppfattade mitt telefonnummer, eller att jag ens gav honom rätt nummer. Kanske för att linjen, som så ofta annars när det gäller brittiska supporter, var brusig och han talade snabbt. Men framförallt för att han är man, och män ringer inte upp. Sms, mail, msn och tweets, ja, men ringer, nej.
Kanske
November 15th, 2009 | Fröken Tjernström
Vi skulle inte gå långt, knappt ens hundra meter. Ändå tog du min hand. Det var stjärnklart, och lite kallt, och du tog mina hand. Du brukade inte göra så, men just ikväll tog du min hand. Vi gick en liten bit, under stjärnorna, du höll min hand och jag tänkte att kanske, kanske är det nu vi lyfter. Men vi föll.
Alla singlar är miserabla
October 23rd, 2009 | Fröken Tjernström
-Fan ta dig, sa jag till honom den natt det blev klart att vi två inte hade en framtid ihop. Jag hade ju precis blivit bra på att vara singel när du dök upp, nu måste jag börja om från början igen.
-Skitsnack, svarade han. Alla singlar är miserabla.
Varje gång jag av någon anledning minns den konversationen bestämmer jag mig på nytt. Må vara att jag kan vara miserabel, fattig med rubbad dygnsrytm, tjejen som äter knäckebröd till middag klockan elva på kvällen, för att affären är stängd och kylskåpet tomt, men jag tänker inte vara det för att jag är singel. Om inte annat för att tävlingsmänniskan i mig förbjuder det, han ska inte få vinna, han ska inte få ha rätt. Om inte annat för att den stolthet jag har förbjuder det, jag tänker inte bli en av alla de tjejer som repeterar “jag vill ha en pojkvän” som sitt eviga mantra. Om inte annat för att min självrespekt förbjuder det, jag behöver inte en kille för att tycka om mig själv. Så varje gång jag av någon anledning minns den konversationen bestämmer jag mig för att miserabel, det får han vara för sig själv, jag ska ha kul.
En släng av oförälskelse
October 11th, 2009 | Fröken Tjernström
Jag minns att jag fann citatet underligt när jag första gången såg det, någon gång under mina tidigare tonår. Det verkade som ett tydligt tecken på dålig självkänsla. Föga funderade jag över det faktum att jag i egenskap av, inte helt ful, tonårsflicka faktiskt inte upplevt det tillstånd som Goethe talar om. (I alla fall inte sedan förälskelsen gjorde entré i mitt liv.) Jag säger inte att jag var så snygg att alla killar tittade trånande efter mig när jag vandrade gatan fram, men var jag inte kär (vilket jag trotts allt var ganska permanent) så fanns det någon som var intresserad av mig. Därför var det inte förrän alldeles nyligen som det slog mig att det ligger en sanning i hans ord. För jag tycker om att vara förälskad, oavsett om det handlar om en liten släng av beundran eller att falla handlöst, och jag tar det som en komplimang om någon är förälskad i mig, oavsett vad jag känner för personen i fråga. Så när jag inte har förälskelse i mitt liv kan jag inte undgå att notera att jag saknar det. Det skänker det där lilla extra, oavsett om det handlar om besvarade känslor eller inte. En släng av förälskelse får oss att må lite bättre. Följdaktligen måste jag därför ge Goethe rätt, jag känner mig inte riktigt frisk, kanske för att jag för tillfället lider brist på förälskelse i mitt liv. Tyvärr föreskriver inte Goethe någon bot, och vanliga brustabletter lär ju knappast hjälpa. Nej, jag får helt enkelt vänta ut min oförälskelse på samma sätt som man väntar ut en förkylning.
The story about T and me
July 28th, 2009 | Fröken Tjernström
Jag vaknade i morse av ljud från utanför genom T’s öppna sovrumsfönster. Sådana ljud som jag inte hör i min lägenhet, dels för att jag inte kan ha mina fönster öppna och dels för att jag bor mitt i en stad. Ljud som regn och en kuttrande duva. Jag kommer att sakna de ljuden. Det är en massa annat som jag kommer att sakna också, för det som började med den underliga killen som åt upp min överblivna macka, på jobbet för två år sedan, har tagit slut. Inte för att vi blev tillsammans då, när han åt upp de delar av min frukost som jag inte ville ha, men det var så jag lärde känna honom. Inte heller kan man väl säga att det tar slut, för vi finns ju båda två fortfarande, vi är bara inte tillsammans. Det är det som är till ända, nästan åtta månader av knäppheter, smeknamn som närmast kan liknas vid förolämpningar och en himla massa mysiga stunder. Ibland räcker det inte till, ibland fattas det där lilla som behövs och man vet inte vart man ska hitta det. Som när strumpor försvinner i tvätten, inte alls logiskt, men likt förbannat är de borta och man vet inte var eller hur man ska hitta dem. Så är det, väldigt rätt men ändå inte. Då finns det inte mycket man kan göra. Utom kanske att vara tacksam för allt det som varit bra. Så tack snygging, för att jag fick vara knubbsork, för att du introducerade mig för Ben&Jerry’s, för att jag fick lära mig att det är kul att slåss med fiskar (om man är japan), för alla gånger vi har skrattat och brottats och för alla mysiga kvällar i soffan. Du är en härlig människa och jag är glad att jag fick vara din flicka en stund.
Så åter igen citerar jag Lord Tennyson:
Det är bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha älskat alls.
Och går i ide fram till på fredag. Då drar jag till Götet för att träffa syster och fikaflickorna, men först ska jag som sagt gömma mig i min håla ett tag och slicka såren. Jag tänker inte svara i telefonen eller städa och jag tänker äta hur mycket glass jag vill. Så det så!