Fröken Tjernström

Posts Tagged ‘Förändringar’

På önskelistan

August 22nd, 2010 | Fröken Tjernström

Någonstans på vägen händer det. Födelsedagspresenter och julklappar blir först allt dyrare och sedan allt svårare att köpa. Vi går från att önska oss den barbiedockan och den tröjan men framförallt den boken till att vilja ha mobiltelefoner, datorer och köksassistenter. Slutligen hamnar vi i den fas av livet då vi förvisso gärna tar emot ljusstakar och kuddar som piffar upp vårt hem eller kanske ett par nya träningsskor, prylar som förgyller vår vardag helt enkelt. I det läget har vi dock oftast också nått det stadiet att det är lättare att låta oss själva plocka ut de saker vi vill ha, så att de matchar vår vardag och våra krav. Allt som oftast resulterar det hela i ett utbytande av presentkort, eller att vi får exakt det vi tidigare pekat ut i en affär.

Just där befinner jag mig nu. Frågan; Vad vill du ha när du fyller år? besvaras oftast med ett Vet inte, eller någon form av nyttopryl. Så när det stod klart att jag inte bara fått mig en lägenhet utan också en med en hyggligt stor balkong i söderläge sa jag till min mamma under ett telefonsamtal att; Jag vill ha balkongtrall i födelsedagspresent! När jag lagt på kunde jag också konstatera att jämte trallen på önskelistan stod en ny stekpanna. Det må vara att jag har en teflonpanna, men bäst före-datum är helt klart passerat när hälften av middagen envist sitter fast i botten av stekpannan vid varje måltid.

Några dagar senare slog det mig. När hände det här? När slutade jag att önska mig saker för nöjes skull och började tråna efter nyttoprylar? (Visst händer det att jag suktar efter teknikprylar också, men allt som oftast handlar även det om att underlätta antingen min vardag eller mitt yrkesutövande. ) Hur hamnade en stekpanna högst upp på min önskelista? Så sent som för tio år sedan önskade jag mig ju … Där stannade jag upp. För tio år sedan önskade jag mig också saker till mitt hem. Förvisso ett hem jag inte ännu hade, men lika fullt saker till ett hem. Födelsedagar och jular ville jag ha saker som skulle vara bra att ha den dag jag flyttade hemifrån. Visserligen både fick och önskade jag mig nog annat också. Men faktum kvarstår, jag hade blivit lika glad för en stekpanna för tio år sedan som idag.

Riktigt vad jag skulle göra med den insikten visste jag inte. Var jag en fullständigt tossig tonåring eller sviker mig minnet fullständigt? Så slog det mig. Det är det som kallas att vara sig själv. För även om vi alla förändras på vägen genom livet bär vi också med oss en liten del som är mer eller mindre konstant. Vissa ränder går inte ur och jag är en sucker för prylar och heminredning. Det är så vi tar oss igenom livet, vi förändras, men kastar inte allt över bord vid varje vägkrök. Och någonstans där inne lyckas också de flesta av oss bygga upp en trygghet, en självkännedom. Jag var femtonåringen som blev gladare för en brödrost än jag blivit för en mobiltelefon. Drygt tio år senare har jag fortfarande inga problem att relatera till den känslan. Nu är jag tjugosexåringen som vill ha en stekpanna. För en stekpanna är bra att ha, precis som en brödrost.

Den är tillbaka

January 21st, 2010 | Fröken Tjernström

Har haft en trevlig dag med en vän i Linköping, lunch, fika och timmar av prat. När jag sitter på Campusbussen på vägen hem och tittar ut genom fönstret på de mörka landskapet kommer den över mig igen, en välbekant lust att sätta mig på en buss eller ett tåg med okänd destination. Den dyker upp ibland, lusten att resa, inte för resmålets skull utan för att sitta där och se världen passera utanför. Det är inte den gamla vanliga lusten att se nya platser, min längtan efter att uppleva utan snarare en lust till flykt. Jag vill inte ens se platsen där resan skulle sluta, bara sitta i ett fordon i rörelse med blicken fäst i fjärran.

Den dyker upp ibland, när livet tränger på, när kvällarna är mörka och ensamheten tom. För så är det nu, verkligheten ligger på lur runt hörnet, mörk och odefinierbar som Morran och utbildningens sista termin har levererat sina krav. Kvällarna är mörka, marken täckt av slask och himlen envist grå. Dessutom har mannen från förra året väckt en slumrande längtan efter någon att komma hem till, men lägenheten är envist tom varje kväll. Visst vet jag att det hela blir lättare om jag ger mig i kast med livet, hugger in på högen av uppgifter och börjar jaga efter praktikplats. Men där jag sitter, uppkrupen i min soffa, verkar resan mot det okända lockande. En flykt till en plats där ingen bryr sig om jag sitter på en bänk och betraktar min omgivning en hel dag, en plats där kraven är avlägsna och förväntningarna saknas. En flykt.

Den är tillbaka igen, längtan efter flykten. Men jag vet, jag kommer inte att göra det den här gången heller. Jag kommer att beta av punkterna på listan en efter en, tills den gnagande känslan i magen och lusten att kliva på en buss sakta drar sig tillbaka. För egentligen vill jag ju uppleva det, allt det som skrämmer, allt det jag vill fly ifrån. Kanske just för att det skrämmer, kanske just för att jag vet att det lurar en egokick på andra sidan, att jag kommer att vara hög på livet när jag klarat av det. Ändå är den tillbaka, lusten att färdas mot ingenting, att lägga mil efter mil mellan mig och min verklighet. Ännu ett tag kommer den att stanna. Hur länge har jag ingen aning om. Jag vet bara att valet åter igen faller på att kämpa emot lusten, för att göra verkligheten lydig, kvällarna ljusa och ensamheten mindre ensam.

Så gick ett decennium

January 1st, 2010 | Fröken Tjernström

Fram tills för några dagar sedan hade jag inte ens reflekterat över att jag tillryggalagt ännu ett decennium, men så är det ju faktiskt. Det har gått tio år sedan vi sjöng vår modifierade version av ABBAs Happy New Year och väntade med spänning på att se vad som skulle hända med våra datorer vid tolvslaget. När år 2000 grydde såg jag slutet på min obligatoriska skolgång, gymnasiet hägrade, och framtiden. Om allt går enligt planen så blir 2010 det år då jag avslutar den frivilliga delen av min skolgång, året då jag får ut min kandidatexamen, arbetslivet hägrar, och framtiden. Under år 2000 fick jag min första seriösa pojkvän, men trotts fjärilar i magen och fullständigt engagemang visste jag att sannolikheten var liten för att han skulle vara min sista seriösa pojkvän. När jag möter 2010 är jag fortfarande på jakt efter den sista seriösa pojkvännen.

Decenniets första år är åter igen ett av de där åren då jag inte vet vad som komma skall. Allt är möjligt. Härligt och skrämmande. På ett sätt är jag lite på samma ställe nu som för tio år sedan. På de flesta andra sätt har jag vandrat långt. Planerna från år 2000 är genomförda, reviderade, förkastade och återupptagna. Mål har satts, missats och uppnåtts och listan på lärdomar är lång. Det har gått tio år sedan jag stod med mina jämnåriga och sjöng Happy New Year på skolans julshow. Vissa dagar verkar det som att det var en evighet sedan, andra som om det vore igår. Allt är relativt, så också tiden. Det har gått tio år sedan millennieskiftet, tio varierande år, med toppar och dalar, skratt och gråt. Det har gått drygt tjugofem år sedan mina första andetag, vart och ett av de åren lika varierande som de tio senaste. Därför förväntar jag mig inte att 2010 ska skilja sig från dem speciellt mycket. Det är ett år som alla andra som jag har framför mig. Dock har lokaltidningens barnsidor i sitt horoskop berättat att jag kommer att få hångla i år, om jag bara hittar rätt puss-person. Det ser jag fram emot.

Det var en gång

December 22nd, 2009 | Fröken Tjernström

Det är svinkallt när vi kliver ur bilen. Termometern säger -16 grader, och jag tror den. Raska steg mot dörren, mamma slår koden och vi kliver in i värmen. Den möter oss nästan omedelbart, doften av gamla människor, doften av vård. Vi går genom korridoren till rummet näst längst ner. Innan vi kliver in tar jag ett tyst, djupt andetag. Det är fyra månader sedan jag träffade henne nu, fyra månader av en resa som bara går åt ett håll. Då trodde jag att jag sa adjö, men idag ska jag träffa henne igen. Vi kliver in i rummet där hon bor. Hon ligger i sängen, så liten att hennes 15 kvadratmeter lilla rum ser stort ut. Hon har på sig en klänning som jag minns från min barndom. Om jag blundar kan jag se henne sitta i sitt kök i den klänningen. Den påminner om vem hon var, om de omsorgsfullt virkade dukarna och de skickligt broderade tavlorna, om kakorna som alltid fanns där och om hur hon hade koll på oss alla. Idag är hon liten och trött, det var länge sedan hennes händer hade kraft nog att baka en kaka och ännu längre sedan hennes ögon såg väl nog att virka en duk. Hon ser oss inte där hon ligger, och hon hör oss inte heller så i en halv sekund kan jag betrakta rummet. Det lilla fyrkantiga rummet, fyllt med julpynt och bilder på barn, barnbarn och barnbarnsbarn, det är hennes värld nu. I en halv sekund kan jag betrakta henne. Den lilla kvinnan under den blå filten, i skarp kontrast till de bilder jag har när jag som liten sitter i hennes knä. I en halv sekund kan jag ge mig själv att ta in det jag ser, att lägga den här bilden av henne till min samling, innan jag kliver in i hennes dimmiga synfält och säger: Hej mormor!

Mitt smaksinne lever ett eget liv

October 26th, 2009 | Fröken Tjernström

Jag har aldrig gillat havregrynsgröt. Tråkigt, intetsägande och föga tilltalande. Hemkunskapslektionen då jag och min kompis på något outgrundligt sätt lyckades förvandla vår gröt till något som mest av allt liknade förkylningsslem hjälpte ju inte upp saken. Länge vägrade jag att äta det. Hellre en miljon mackor än en tallrik havregrynsgröt. Annan gröt har jag gärna ätit, men havregrynsgröt har alltid varit grötsorternas svarta får.

På senare år har jag kommit att acceptera havregrynsgröten som ett nödvändigt ont. Är planen att vara ute i skogen med en hög barn, vars energi aldrig tycks sina, står man sig inte länge på lite limpa. Nej, då är det havregrynsgröt som gäller.

Så för en vecka sedan fick jag plötsligt för mig att jag var sugen på havregrynsgröt. Helt oväntat och ganska omotiverat. Lät saken bero, lagade annan mat, sov på saken. Förnuftet sa: Du tycker inte om havregrynsgröt. Smaksinnet sa: Lite havregrynsgröt skulle sitta fint. Så alldeles nyss slog jag till. Jag lagade havregrynsgröt med äpplen i. Helt lyckad blev den ju inte, saknades en del salt och sådant, men jag dog inte, jag tror till och med att jag kommer att göra det igen.

Pang, jag äter havregrynsgröt. Från en dag till en annan har mitt smaksinne bestämt sig för att havregrynsgröt är gott. Kanske inte jippie-havregrynsgröt!-gott, men i alla fall en fullständigt godkänd lunch. Lite så gick det till när jag började dricka öl också. På måndag gillade jag inte öl, på torsdag gjorde jag det. Antar att det är en av livets små källor till spänning, jag vet aldrig när jag kommer att börja gilla något jag inte gillat tidigare. Lite kroppens sätt att påminna mig om att inte rista alla mina åsikter i sten. Skönt, jag behöver någon som påminner mig om det ibland.

Alla singlar är miserabla

October 23rd, 2009 | Fröken Tjernström

-Fan ta dig, sa jag till honom den natt det blev klart att vi två inte hade en framtid ihop. Jag hade ju precis blivit bra på att vara singel när du dök upp, nu måste jag börja om från början igen.
-Skitsnack, svarade han. Alla singlar är miserabla.

Varje gång jag av någon anledning minns den konversationen bestämmer jag mig på nytt. Må vara att jag kan vara miserabel, fattig med rubbad dygnsrytm, tjejen som äter knäckebröd till middag klockan elva på kvällen, för att affären är stängd och kylskåpet tomt, men jag tänker inte vara det för att jag är singel. Om inte annat för att tävlingsmänniskan i mig förbjuder det, han ska inte få vinna, han ska inte få ha rätt. Om inte annat för att den stolthet jag har förbjuder det, jag tänker inte bli en av alla de tjejer som repeterar “jag vill ha en pojkvän” som sitt eviga mantra. Om inte annat för att min självrespekt förbjuder det, jag behöver inte en kille för att tycka om mig själv. Så varje gång jag av någon anledning minns den konversationen bestämmer jag mig för att miserabel, det får han vara för sig själv, jag ska ha kul.

Jag jobbar på det

October 21st, 2009 | Fröken Tjernström

Min blogg verkar ha fått ett litet flipp. Hur som är jag inte riktigt nöjd med hur här ser ut, men häng kvar, jag jobbar på det. Faktiskt så hårt att jag registrerade mig en domän igår. Ska bara skicka lite papper och tjafs, sen så. Ja, sen ska jag ju fixa till skiten och pilla design där också … Men som sagt, jag jobbar på det. Om än inte så hårt som jag kanske borde.

Det börjar närma sig

September 12th, 2009 | Fröken Tjernström

Det har inte gått in. Jag har nog inte greppat det helt. Att jag flyttar till Glasgow på onsdag alltså. Packar lite förstrött och försöker att inte köpa massa ny mat. Borde nog fixa en hel del annat också, men det borde ju lösa sig. Det har helt enkelt inte gått in. Kommer väl slå mig när jag sitter på Arlanda eller något sådant.

Fast lite underligt är det ju, när man säger hejdå till någon och vet att man inte kommer träffas på minst 4 månader. Eller kanske ännu längre… En massa avsked blir det. En massa avsked av helt olika karaktär. Helt beroende på person och relation. För vissa förändrar avståndet något, för andra inte. En del blir därför tveksamma, med den allvarsamma insikten att “när du går kommer jag inte att se dig på väldigt länge”, andra blir hjärtliga och självklara, “ha det så kul, så ses vi snart”. Inte heller kan man vara helt säker på vem man kommer att få vilket avsked ifrån. Där man trodde att man skulle lämnas med en hjärtlig kram finns bara en vinkning och ett kort hejdå, och där man väntade sig ett enkelt hejdå finns en tveksamhet. Så inför varje avsked finns en undran; hur säger vi hejdå till varandra? och lika ofta blir man positivt överraskad som man blir stående med en känsla av besvikelse.

Visst är det så att alla människor säger hejdå på olika sätt. Själv kan jag komma på mig med att dröja en stund på de mest oväntade platser, bara för att se på dem lite noggrannare. Inte nödvändigtvis för att jag inte tänker komma tillbaka dit, men för att skapa en bild i minnet att ta med mig på vägen. Så de senaste dagarna har jag sagt hejdå till både personer och platser, på olika sätt, och jag har fortfarande några kvar, men det har ännu inte riktigt gått upp för mig att jag flyttar på onsdag.

Är jag en fegis?

September 8th, 2009 | Fröken Tjernström

Fick ett mail för en vecka sedan, från en tjej som kanske ville hyra min lägenhet. Jag svarade som det var, att jag inte skulle hinna flytta ut förrän det är dags att åka härifrån. Fick inget svar. Så svarade hon i går eftermiddag. Hon var ändå intresserad. Frågan är bara; Hinner jag flytta ut på en vecka?

Hade jag bara varit på väg till en lägenhet i staden skulle det vara lätt. Bara att stuva in saker och köra. Men nu ska jag ju iväg. Vill ju inte komma till Glasgow med kastruller och lakan och inse att kläderna ligger i ett förråd i Norpan. Har dessutom en del saker att fixa inför avresan. Kanske borde fixat dem tidigare, men sådan är jag. Jag tänker att det inte finns nog med tid för att flytta alla saker, fixa med försäkringar och liknande också. Bara en flyttstädning tar ju sin lilla tid. Kan ändå inte låta bli att undra om jag är en fegis, om jag egentligen hinner (lite tidsoptimist är jag ju), om jag bara inte vill hyra ut stället och använder tiden som en ursäkt. ¨

Ändå kvarstår faktum: Försöker jag packa ihop och flytta ut och misslyckas skiter det sig rejält och jag har en känsla av att det bara är tidsoptimisten i mig som tror att det går. Better safe than sorry eller go for it fegis?

Lägenhetsjävel

August 17th, 2009 | Fröken Tjernström

Ja, jag vill hyra ut min lägenhet i 2a hand under hösten. Det är dyrt att betala dubbla hyror så det skulle vara väldigt praktiskt om någon bodde där när jag är borta.

Nej, jag vill inte hyra ut min lägenhet i 2a hand under hösten. För om någon tar lägenheten så måste jag raskt packa in alla mina saker i ett förråd och flytta hem till mamma och pappa fram tills det är dags att åka. Inte för att jag inte tycker om dem, men så kul är det inte att gå hemma och skräpa, speciellt inte på hösten då inget skoj händer! Nästan alla som jag umgås med är ju i Östergötland!

Ja, jag vet att det är slöseri med pengar att inte hyra ut den. Det är drygt, ouppfostrat och otacksamt att säga att det är en struntsak. Men vad fan! Det skulle ju vara så mycket lättare och roligare om jag kunde få bo i Norpan tills det är dags att åka.. Antar att det inte alltid kan vara lättare och roligare…

Ja, jag tar ut saker i förskott. Jag är bara lite leds på detta. Jag svarar på den senaste förfrågningen imorgon. Lite kan man skjuta saker på framtiden utan att det är något fel med det, det är trotts allt mitt i natten nu… Suck