Fröken Tjernström
Posts Tagged ‘Förändringar’
Köksbordet
August 10th, 2009 | Fröken Tjernström
En söndags förmiddag för lite drygt två och ett halvt år sedan satt jag på mitt köksgolv och skruvade ihop mitt nya köksbord. Det förde med sig en smak av självständighet. Mutter för mutter, känslan av att jag kan själv. Inte för att det egentligen var svårt, men för att det låg där på mitt köksgolv som ett stort IKEA-pussel som uppmanade mig att ensam skapa ett köksbord och fyra stolar. För jag var singel nu, och då får man sätta ihop sina saker själv. För jag var singel, och jag skulle minsann bygga mig ett eget liv, IKEA-möbel för IKEA-möbel. Tillslut stod det där, ett bord och fyra, mer eller mindre väl ihopsatta, stolar. Tada! Jag klarar mig minsann själv!
Idag satt jag åter på mitt köksgolv och skruvade med mitt köksbord. Ett annat köksgolv, men samma köksbord. Jag skruvade av benen på bordet, ett efter ett, alldeles själv. För att han som jag skulle klara mig utan ska låna mitt köksbord under tiden som jag är i Glasgow. Samma bordsben och samma muttrar, men inte längre en troffé över min självständighet. Precis som färgen på fasaden vittrar och ärren bleknar har det som en gång var ett monument över min förmåga att gå vidare blivit vad det egentligen är, en möbel. Köksbordet talar inte längre om att jag är singel nu, det är inte längre startlinjen för en ny etapp, och de ensamma spåren efter mina första steg post honom har bleknat, precis som fotspår i strandkanten sköljs bort av vattnet. Nu är köksbordet en möbel, inte ouppskattad men inte heller ett monument. Det är därför jag kunde sitta på mitt köksgolv igen, och skruva det i delar, för att sedan lämna över det till honom. Jag behöver inte längre köksbordet för att veta att: Jag klarar mig minsann själv!
The story about T and me
July 28th, 2009 | Fröken Tjernström
Jag vaknade i morse av ljud från utanför genom T’s öppna sovrumsfönster. Sådana ljud som jag inte hör i min lägenhet, dels för att jag inte kan ha mina fönster öppna och dels för att jag bor mitt i en stad. Ljud som regn och en kuttrande duva. Jag kommer att sakna de ljuden. Det är en massa annat som jag kommer att sakna också, för det som började med den underliga killen som åt upp min överblivna macka, på jobbet för två år sedan, har tagit slut. Inte för att vi blev tillsammans då, när han åt upp de delar av min frukost som jag inte ville ha, men det var så jag lärde känna honom. Inte heller kan man väl säga att det tar slut, för vi finns ju båda två fortfarande, vi är bara inte tillsammans. Det är det som är till ända, nästan åtta månader av knäppheter, smeknamn som närmast kan liknas vid förolämpningar och en himla massa mysiga stunder. Ibland räcker det inte till, ibland fattas det där lilla som behövs och man vet inte vart man ska hitta det. Som när strumpor försvinner i tvätten, inte alls logiskt, men likt förbannat är de borta och man vet inte var eller hur man ska hitta dem. Så är det, väldigt rätt men ändå inte. Då finns det inte mycket man kan göra. Utom kanske att vara tacksam för allt det som varit bra. Så tack snygging, för att jag fick vara knubbsork, för att du introducerade mig för Ben&Jerry’s, för att jag fick lära mig att det är kul att slåss med fiskar (om man är japan), för alla gånger vi har skrattat och brottats och för alla mysiga kvällar i soffan. Du är en härlig människa och jag är glad att jag fick vara din flicka en stund.
Så åter igen citerar jag Lord Tennyson:
Det är bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha älskat alls.
Och går i ide fram till på fredag. Då drar jag till Götet för att träffa syster och fikaflickorna, men först ska jag som sagt gömma mig i min håla ett tag och slicka såren. Jag tänker inte svara i telefonen eller städa och jag tänker äta hur mycket glass jag vill. Så det så!
Jag och min mamma
May 29th, 2009 | Fröken Tjernström
Var på vär från Friskis idag, när jag mötte en tant. Hon hade lockigt, silverfärgat hår. Kort, sådär som tanter har det. Det regnade så hon hade en regncape på sig. Men det var inte det jag ville tala om, utan att hon hade en nummerlapp under sin genomskinliga cape och fram på sin rollator hade hon en lapp som sa att hon var med i PROs vårruset-lag. Jag blev tvungen att smsa detta till min mamma. Svaret jag fick: Ja det är väl d man satsar på, att leva tills man dör alltstå =) Så svarade min mamma. Så jag tänkte att när allt detta som vi kallar livet, jobb, barn och familj, börjar stilla sig och komma i ordning då kan vi vanka vårruset tillsammans, min mamma och jag, så som vi sprungit det förr om åren. För det har vi gjort, sprungit både vårruset och tjejmilen, min hurtiga mamma och jag. Så slog det mig; det kommer vi nog inte att göra. För medans min mamma blir gammal och grå så ska jag leva mitt yrkesliv och mitt familjeliv, komma på vad jag vill göra och uppfostra mina barn. Under tiden jag layoutar annonser och tidningar (förhoppningsvis) så kommer hon att skäma bort min avkomma (garanterat) och när jag sedan fattar rollatorn finns det inget som garanterar att hon är kvar. En konstig insikt, mamma är inte alltid där. Även fast jag vet det känns det konstigt, att hon inte skulle genomföra ett vårrus med mig med rollatorn och beslutsamheten i högsta hugg. Jag vet inte varifrån alla dessa insikter kommer, kanske håller jag på att bli vuxen på riktigt. Men faktum kvarstår, när jag är en tant med silverlockigt hår så kommer min mamma att vara ett minne, ett fotografi och en inspiration. Hur jag än vänder och vrider på det känns det konstigt, att existera i en värld där mamma inte gör det… Ibland slår det ner med sin fulla kraft, även om jag började mitt liv tillsammans med henne så får jag inte sluta det så, för sådan är naturen skapad. Hon höll i mig när jag tog mina första steg, men mina sista får jag ta själv. Förhoppningsvis får jag dock åka snålskjuts på rollatorn några vårrus innan det är dags att stå ensam. För än finns det tid, för vårrus och argumentation, så att jag en dag kan få bli en silverlockig tant i PROs vårruslag och säga att jag gör det för att min mamma lärt mig att man ska leva tills man dör och inget annat!
Will we ever..
May 27th, 2009 | Fröken Tjernström
Satt i T’s soffa och tuggade pannkakor när det slog mig. Vi hade just kommit fram till att det inte spelade någon roll att jag förgiftat alla pannkakor eftersom T är en multiresitent bakterie (fullständigt normalt, jag vet). Hans inneboende funderar på vilka biologiska beslut som legat bakom detta i hans avlande. -Tja, titta inte på mig, jag har inte avlat honom, säger jag. Det är då det slår mig; här sitter vi, tre 20 plusare, och slänger absurda kommentarer mellan oss en onsdaseftermiddag. Vi äter någon form av lunch strax innan 16 på eftermiddagen och har just funderat över hur mycket (om ens något) jordgubbar det är i Eldorado jordgubbsylt. Men kommer dagen då vi säger: Älskling låt oss avla en såndär mulitresistent livsform också känd som människobarn! och får svaret: Yes, let’s! Vi är 80-talister, kända för vår egoism och önskan att förverkliga oss själva, med allt vad det kan innebära. Frågan är bara, hur vet vi att vi har förverkligat oss själva (var vi någonsin overkliga?) och kommer någonsin dagen då vi vill sätta någon annan till världen för att förverkliga sig själv? Eller kommer vi alltid att vilja sitta i vardagsrummet och äta lunch klockan 16 och snacka skit?
Något senare, när maten är undanstökad och T lagt sig tillrätta i soffan med en mattebok, hör jag hur hans granne skäller på sitt barn. Ramsan ger inte barnet någon chans att invända. Jag vet inte om det hade behövts heller, eller ens om barnet var stort nog att diskutera vad som nu än hänt. Men jag kunde inte låta bli att fundera; när jag är klar med att förverkliga mig själv och avlat en egen liten multiresistent bakterie i människoform, kommer jag också att stå i trädgården och skrika “Vad sa jag åt dig innan vi gick?!“. Är det att förverkliga mig själv? Finns det bättre sätt att göra det på eller är jag bara en dryg och omogen liten skitunge när jag tror att jag inte ska göra så? Kommer jag att bli besviken om jag kommer på mig själv med att bli jättearg på min 4-åring? Men framförallt: Kommer jag någonsin nå punkten då jag förverkligat mig själv mycket nog för att realisera ett barn?
Så var det slut
May 15th, 2009 | Fröken Tjernström
(Läs gärna rubriken som elefanten i 4 myror (eller har jag blandat ihop programmen nu?)) Nu är vi bara två inlämningar ifrån sommarlov.. Besynnerligt. Det har varit så mycket att göra att jag knappt märkt att tiden gått.. Men ändå har den tydligen gjort det, för det är mitten av maj, SOF och solsken. På något vis har jag alltså snart klarat av 2/3 av min utbildning och om inte alls lång tid (fast ändå ganska lång) så väntar Skottland. Besynnerligt. Jag antar att det faktiskt ibland är så enkelt att man bara måste se till att bli den man vill vara. Bestämma sig för att jag är den typen av person som gör det här, och sen göra det. Kan det verkligen vara så? Är det så enkelt? Eller, enkelt är det väl aldrig, men lika fullt har det blivit gjort. Besynnerligt.
Är tydligen en god talare också. Det är kanske en egenskap som jag borde förvalta på något sätt. Känns ju som att det kan vara bra… Eller så är jag nöjd som det är. Var faktiskt länge sedan jag hörde en lärare säga att denne ser fram emot att se min nästa uppgift. Två veckor i rad till och med. Hade glömt den känslan. Besynnerligt.
Nu ska jag ta bussen till Linkan. Passa på att träffa T en stund innan SOFfandet drar igång igen. Alltid gött, även fast det känns lite konstigt att bo i “fel” stad, långt ifrån byggplatsen och bygglåten. Kanske ska tvinga T att ta en promenad förbi där så att jag också får höra.. Tredje SOF, tredje Kårtegen. Det hade jag inte trott, men så blir det ibland. Första SOF utan mina fina fräcka flickor. Besynnerligt. Men ibland vill livet annat, så är det bara. Välmående trumfar SOF. Dessutom har jag ju andra fina flickor med mig, åsså en norrläning så det blir fina fisken ändå. I ärlighetens namn är jag rätt nöjd med bara det faktum att det är SOF igen. Allt annat är bara en stor, välkommen bonus jag aldrig tänkt att jag skulle få. Besynnerligt. Härligt men besynnerligt.
Om du fick chansen att leva ut din dröm, helt utan hinder, vad skulle du göra då…
May 12th, 2009 | Fröken Tjernström
“Den som har tänk tanken är halvvägs där. Har du aldrig funderat på det kommer du inte att komma dit..”
Jag var på Pecha Kucha ikväll och fick en designad disktrasa. Jag är halvvägs där. Var är du?
Sista dagen som grön
May 8th, 2009 | Fröken Tjernström
Imorgon smäller det. Då är det skifte. Imorgon kväll kommer jag inte längre att vara Tryckbar. Inte för att det är illa att vara Underbar heller. Vi har ett bra gäng att lämna över till och jag har ju nya planer på g. Men lite underligt är det att vi aldrig ska vara gröna tillsammans igen. Det går helt enkelt fort som attan. Nu ska jag sova och ladda för the grand finale.
Exchange me
May 8th, 2009 | Fröken Tjernström
Idag har jag fått veta att i Japan tar man kortare steg än här (ganska naturligt med tanke på att de är kortar och fler personer per kvm) och att det är bra att visa mamma och pappa att jag är försäkrad i Skottland också. Dessutom har jag tydligen fått snyggare rumpa sen i höstas, jo man tackar.
A lass in the makeing
March 18th, 2009 | Fröken Tjernström
Woho! eller vad man nu säger om man bor i Skottland. Får helt enkelt ta reda på det. Samtidigt som jag funderar ut var jag ska bo, hur man billigast kommunicerar från Glasgow, vad grejen med wiskey egentligen är, vilka kurser jag helst vill läsa, vad jag ska göra med min lägenhet här och alla mina saker och hur i helvete man egentligen packar för att bo i ett annat land i en hel termin. Men det är kärt besvär för jag ska äntligen få chansen att plugga i Skottland! Ja, om inte University of the West of Scotland säger nej förståss, men då ska jag ju göra bort mig rejält. Så: WOHO!