Fröken Tjernström

Posts Tagged ‘Förhoppningar’

Förlåt mig, men jag tror att jag råkar vara en del av den heteronormativa massan

August 1st, 2010 | Fröken Tjernström

Inte så att tänker på fluffiga kaninungar och färgglada ballonger för att kunna hålla god min när folk pratar om HBT-frågor och queerteori. Inte heller rynkar jag på näsan åt samkönade förhållanden eller tvättar händerna extra noga om jag råkar hälsa på en bög. Likafullt har jag förhoppningen att möta en man som jag, i ett monogamt förhållande, kan dela mitt liv med. Kanske avla några barn och med lite tur och en massa slit få uppfostra dessa i den ack så Svenssonaktiga kärnfamiljen, utan delade högtider och varannan veckas boende. Det är min önskan, vad livet har tänkt att servera mig återstår att se. Mer spännande än så är jag inte.

För en tid sedan talade en bekant om denna tanke som omodern. Önskan att bygga ett bo, slå sig ner med någon och bilda familj. Istället berättade hon om hur hon och hennes vänner närde en förhoppning om att deras vilja att leva i ett homosexuellt kollektiv skulle vara accepterad. Den kändes visst mer modern. Där jag satt kunde jag inte se något fel i hennes önskan. Jag är ingen expert i barnpsykologi, men jag kan inte hitta en anledning till varför en grupp homosexuella män och kvinnor inte skulle ha samma förutsättningar att ge eventuella barn kärlek och trygghet som jag och en framtida partner skulle ha. Förmågan att lära sina barn de värderingar som krävs för att fungera och må bra i ett samhälle, så som respekt för sina medmänniskor, är ju trotts allt individbaserad och har inte ett skit med sexuell läggning att göra. Så visst tror jag att ett välfungerande homosexuellt kollektiv skulle kunna utgöra ett lika bra hem som en välfungerande heterosexuell tvåsamhet. Ändå kunde jag inte helhjärtat hylla hennes önskan. Inte för att jag inte ville, utan för att hon just avfärdat min.

I debatten om var och ens rätt till sin egen sexualitet är det heteronormativa boven i dramat. Så långt är allt ganska väl. Jag kan se hur tanken att det monogama, heterosexuella förhållandet (gärna ett äktenskap med 1,6 barn) är normen skapar problem, förtryck och fördomar. Det är min övertygelse att vi alla har rätt att må bra, att känna oss så tillfreds vi kan med vår sexualitet och våra liv. Kanske rent utav kalla oss lyckliga. Jag försvarar gladeligen både vänners och främlingars rätt att ha en annan sexuell läggning än min. Andra har slagits för de rättigheter jag kan åtnjuta och förhoppningsvis kommer mina medmänniskor att slåss för mina rättigheter om så skulle behövas. I alla fall några av dem. För då och då möter jag människor som talar om för mig att mitt sätt att leva mitt liv är trångsynt, att jag gör mina val inte på grund utav att det får mig att må bra utan på grund utav att samhället har lärt mig att det är så jag vill vara. De vill att jag ska acceptera att de inte vill leva Svenssonliv, men kan inte förlikas med att jag vill det.

Där skjuter de sig själva i foten. Lika lite som de vill höra att deras läggning är onormal vill jag höra att jag saknar egen vilja, att jag är en förtryckt nickedocka. Visst är det sannolikt att jag är en produkt av min samtid, men det är vi väl alla på ett eller annat sätt? Så sluta peka på mig med stora anklagelsefingret, det leder ingenstans. Bara för att jag passar in i en norm betyder det inte att jag vill kämpa för dess överlevnad. Däremot vill jag, precis som de flesta andra, inte pressas in i ett fack där jag inte hör hemma. Precis som i andra fall av diskriminering handlar det inte om att hämnas utan om att jämställa. Att sluta se vi och dem och börja se individer.

Jag är heterosexuell, snart 26 år och överlag nöjd med mitt liv och de val jag har gjort. Sannolikheten att jag kommer vakna upp som homosexuell imorgon är tämligen liten. Accepterar du mig sådan accepterar jag dig sådan du är. Om vi sedan inte blir vänner beror det med största säkerhet inte på sexuella preferenser.

Förlåt mig, men jag verkar passa rätt bra in i den heterosexuella normen. Jag bestämde inte att sociala regler och lagar skulle utformas efter den och jag ser heller ingen anledning till att så ska ske. Så sluta använd det som ett skällsord och tala om för mig hur vi rättar till saker och ting.

(Ja, jag vet, förmodligen har jag använt en rad felaktiga formuleringar och uttryck som visar att jag tillhör någon slags normgivande massa. Kanske är jag inte tillräckligt insatt. Jag ville bara uttrycka en tanke. Nämligen att jag inte kan tvingas att acceptera någon för vad de är om de inte accepterar mig för vad jag är. Och jag vet, de allra flesta gör det, accepterar alltså. Bara ett litet utspel om en minoritet av en minoritet som på något sätt dröjer sig kvar i medvetandet.)

Det våras för Linköping

April 2nd, 2010 | Fröken Tjernström

Det är lätt att glömma på regntunga höstdagar eller kylslagna vinterkvällar då den eviga vinden tycks leta sig in under varje stycke tyg som jag trätt över min kropp. Det är lätt att låta ledan komma på. Att önska sig in under täcket, in i värmen, där möjligheterna att fly till en annan värld är oändliga. Så som igår när jag huttrande i regnet tog mig till min praktikplats. Då är Linköping bara en stad i mängden. En grå och kall stad med vårsmutsiga gator som det stilla regnet inte förmår att tvätta rena.

Drygt fyra timmar senare kliver jag ut från kontoret. Molnen har skingrats och en blek vårsol värmer stadens gator. Bosses omtalade glassbar har haft sin premiär i byggnaden mitt emot den jag jobbat i och plötsligt går det inte att glömma. Linköping är staden som fångade upp mig när jag kastade mig ut från mitt barndomshem. Jag ville pröva mina vingar och Linköping tog emot mig och gav mig ett hem. Det var början på en kärlekshistoria. Här har jag skrattat och gråtit, våndats och vuxit. Lärt mig saker man bara kan lära sig genom att leva och mött människor långt mycket mer fantastiska än jag kunnat föreställa mig. Vår romans tog slut i förtid. Livet förklarade att så måste ske. Men när jag går längst Linköpings gator i den milda vårsolen kan jag inte låta bli att tänka att det kanske är dags igen. Att vi inte är riktigt klara med varandra, Linköping och jag. Kanske kan vi plocka upp de lösa trådarna igen, kanske kan vi få vårt lyckliga i alla sina dagar. Staden som så länge varit bägaren som rymt mina drömmar viskar tyst Det är här du hör hemma när jag sätter mig på bussen som tar mig därifrån.

Det är vår i Linköping och tillsammans med de skygga blommorna spirar ett hopp om att staden som en gång famnade mig åter igen ska bereda mig en plats.

Små vita tåg

March 17th, 2010 | Fröken Tjernström

Blir väckt av ett sms som får mig att inse att bussen jag ska ta går om fyra minuter. Jag har glömt att ställa klockan och i Linköping väntar ett möte. Bussen har lämnat staden för länge sedan när jag, efter att ha tagit på mig de närmaste kläderna, sminkat över de värsta ringarna under ögonen och bryggt en termos med kaffe, trippande springer på hala skor över gator med nysnö mot resecentrum.

Fyrtiofem minuter efter smset sitter jag åter på ett av Östgötatrafikens pendeltåg. Det glider ut från Norrköping och en bitterljuv känsla kryper på. Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag sitter på ett av dessa tåg. Ett tåg mellan de två städerna som varit skådeplatsen för mitt liv de senaste åren, nära men oförenliga, som två magnetpoler med samma laddning. Just när man tror att det ska gå att sammanföra dem stöter de bort varandra, så istället går ett litet vitt pendeltåg mellan dem. Ett litet vitt pendeltåg som under åren tagit mig till vänner, från vänner, till män och från dem igen. Möten och avsked, och mellan vart och ett av dem går ett litet vitt pendeltåg med en röd-orange logotyp på. Från varje fallen dröm och varje misslyckad plan till varje nystart går ett litet vitt pendeltåg. Längst ärren från såren som varje avsked lämnar efter sig löper de, fyllda med mina drömmar, förhoppningar och minnen. Lastade med tårar och skratt. Små vita pendeltåg fyllda av nostalgi. Och i en av vagnarna sitter en vuxen liten flicka och tittar på slätten som susar förbi, undrar vart det var hon skulle, hur drömmen såg ut och vad hon ville bli.

I efterhand

February 7th, 2010 | Fröken Tjernström

Såhär i efterhand har det slagit mig.
Det svåra var inte att komma över dig.
Det svåra var att komma över att vi,
trotts viljan och försöken,
passade så illa in i mönstret
för varandras drömmar.

Ikväll ska vi glittra

January 30th, 2010 | Fröken Tjernström

Så var det dags igen, studentfest. Ikväll tar jag och mina vänner på oss våra pimpade arbetskläder och ger oss av in i dimman på Trappan. Ikväll ska vi glittra, ikväll ska vi skratta, ikväll ska vi säga saker som Rökig, men ändå väldigt fruktig när vi iklädda våra overaller, med spelad kunskap snurrar våra glas med Caol Ila. Ikväll är kanske sista gången vi går på kravall. Ikväll ska vi fånga stunden, möjligheten. Ikväll ska ruset i våra huvuden sprida glitter till våra ögon. Ikväll ska vi skratta, höga på livet. För att vi vill, för att vi kan, för att livet kräver det. Ikväll ska vi fånga den berömda dagen och kyssa den så innerligt att dess knän veknar. Ikväll ska vi glittra som tomtebloss. Imorgon är vi utbrända och vårt glitter ligger som sot runt våra fötter, men ikväll ska vi brinna. För att vi kan, för att möjligheten fortfarande är vår ännu en stund, för att vi om många år ska kunna säga; Minns du den där kvällen. Ikväll är vi alla tomtebloss.

Den Snygga Bankmannen, del 2

December 12th, 2009 | Fröken Tjernström

Räkningsbetalardags igen. Komer hem från träningen, tuggar i mig en tallrik havregrynsgröt. Nejdå, det är ingen fara, jag kan gå ner till banken och fixa det. Stirrar på mitt trötta anlete i spegeln. Ja, £9.50 per person, jag går ner strax. Kliver ur överdragsbyxorna och tar på de snygga, nya jeansen. Hittar en annan tröja än hoodtröjan jag går till och från gymmet med. Lite mascara. Plockar åt mig pengarna och räkningen på köksbordet. Ner med högen av julkort i väskan. På med jacka och halsduk. En sista check i spegeln. Traskar ut ur lägenheten, redo för ännu en tvåminutersromans med den Snygga Bankmannen. Ut på gatan. Tar ut mer pengar i bankomaten. Fixar till luggen som blåser i vinden. Två steg till. Dörren, skylten. Vårt lokalkontor har stängt på lördagar. Vandrar ner till kontoret i centrum där personalen består av dräktklädda kvinnor i 30-års åldern. Betalar min räkning och vänder hemåt. Så var det med det. Dagens dos av Snygga Bankmannen inställd på grund av humana arbetstider. Tröstar mig med en Dark Cherry Mocca på Starbucks.