Fröken Tjernström
Posts Tagged ‘Förvirring’
Lite som sex
January 11th, 2011 | Fröken Tjernström
Hela grejen är lite som att ha sex. I alla fall till en början. Ni vet, samlandet av mod, det djupa andetaget innan man ger sig in i det. Första gången. Så börjar man komma på hur man ska göra, fatta grejen. Mindre nerver, mer flow. Tills man kan säga att sex är fan bra, jag gillar’t. Allt gott så. Det händer de flesta. Både när det gäller sex och annat.
Nu till twisten. Det här är mer som att ha haft sex ett par gånger. Kommit över den där initiala fasen, börjat hitta rytmen, förstå inte bara grejen som sådan utan också lyckats lista ut några av sina egna preferenser. Då knackar det på dörren. Utanför står en dam med en bäbis. Hon räcker över den. Den är din nu. Jag har hört att du har sex, så det var väl det här du ville åstadkomma. Sedan går hon. Kvar står du med en liten lirare som alldeles säkert mycket snart kommer att börja antingen låta eller lukta. Och samtidigt som en del av dig rationellt börjar strukturera och fundera, medan en annan samlar all beslutsamhet och allt jäklar anamma den kan hitta, vill en tredje ropa Hallå! Du måste ta tillbaka den här. Jag har ju inte ens läst boken. Du vet, typ alls. efter damens ekande steg. Men du skriker inte. Du stänger dörren och tittar på den lilla. Du tänker Hur i hela — löser jag det här?
En aningen handfallen och överraskad förvirring. Men utan ett uns av tvekan, det ska lösas.
Just for the record. Jag är inte på smällen. Så bokstavligt var det inte.
Inställt
March 6th, 2010 | Fröken Tjernström
Dagens blogginlägg är inställt tills vidare. Hade tänkt att jag skulle publicera några ytterligare tankar om saker som jag skulle göra om jag var en man för en dag. Tyvärr har hälften av mina tankar om detta försvunnit någonstans i vindlingarna av min stressade hjärna och eftersom jag spenderat hela dagen med näsan i en bok om prepress finns inga andra vettiga tankar att ta av heller. Jag räknar kallt med att intresset för snack om olika färgrymder och bildåtergivning är lågt. Därför bloggar jag inte idag. Det innebär, utifall att du undrade, att detta inlägg inte finns.
Just det, det finns inte. Det är inte mitt problem om du ser det. Sök hjälp.
Bara säg det
March 2nd, 2010 | Fröken Tjernström
Okej, jag erkänner, jag är lite trög. När någon dissar mig, när någon älskar mig, när någon är en vän, det fattar jag. Allt däremellan däremot. Alla dessa situationer då människor vägrar att tala klarspråk, då är jag lite lost. Kanske för att jag inte vill göra förhastade antaganden, tillskriva någon känslor och åsikter som denne inte har. Kanske för att jag känner mig totalt paranoid när jag börjar fundera på vad hon eller han egentligen menar med det de gör. Förmodligen för att mina analyser inte direkt är klockrena och då och då dessutom färgas både av mina erfarenheter och mina förhoppningar. Så hur jag än vänder och vrider på det hela vet jag att allt jag kommer fram till är hur jag skulle göra om jag var vederbörande. Vilket jag ju självklart inte är. I det stora hela går jag mest i cirklar.
Så snälla, snälla, snälla, bara säg som det är. Jag är en stor flicka, jag kan ta det. Jag kanske inte går med på allt, men jag kan inte förneka att det underlättar min tillvaro att veta. Det du har att säga kan inte vara så illa, det blir inte fult förrän du förtiger det. Kläm inte ur dig: Du har så vackra ögon. När du egentligen vill säga: Böj dig framåt så att jag kan ta dig bakifrån. Visst, jag kanske inte böjer mig framåt, men jag har i alla fall en chans att utvärdera hur jag ställer mig till det du vill mig. Tassa inte runt, hitta inte på metaforer (om det inte är jäkligt bra sådana, då kan du faktiskt få mig på kroken), bara säg som det är.
Gillar du mig inte, fine! Men låtsas inte att du gör det. Gillar du mig, fine! Jag kan leva med det också. Jag är en stor flicka, jag kan ta det. Önskar du död och lidande över mig och min familj. Jag har hört det förut, jag kan ta det. Jag kanske inte tycker om det jag hör, men jag tycker ännu sämre om att du smyger med det. Vill du ha någon att fly ensamheten med någon gång då och då. Jag har hört det förut, jag kan ta det. Jag kanske är lika ensam som du, men det får du aldrig veta om du inte säger något. Så snälla, snälla, snälla, gör mig en tjänst, vill du mig något var inte så feg, bara säg det.
Diagnos: Rubbad
February 12th, 2010 | Fröken Tjernström
En måndag för en tid sedan började jag och en twittervän att skriva ner alla de underliga beteenden som kan förekomma just denna veckodag. 140 tecken om förvirring och tabbar alla med avslutningen “Diagnos: måndag”.
På morgonen bokar du tvättid till samma eftermiddag, skitnöjd. På eftermiddagen inser du att du knappt har 1/2 maskin tvätt. Diagnos: Måndag
Det spelar ingen roll hur mycket socker, koffein och kolhydrater du trycker i dig, du är och förblir dödstrött. Diagnos: måndag.
Det slår dig plötsligt att livet skulle te sig så mycket roligare bara du hade ett penntroll. Diagnos: måndag
Du gör en kopp te. Och häller i en skvätt – filmjölk. Diagnos: måndag
Det är bara några exempel på underliga beteenden som kan förklaras med den välkända måndagsförvirringen. I alla fall var det vad jag trodde, tills jag idag, en torsdag, stod och stirrade in i mitt kylskåp. Jag letade efter något som jag glömt vad det var. Dock mindes jag att det hade med kastrullen med vatten jag just ställt på spisen att göra. Jag skulle koka pasta och för en stund övervägde jag att plocka ut en av de kvarvarande arraksbollarna ur kylskåpet. Tills det slog mig att det jag sökte var ett lock till min kastrull och att det låg i skåpet bredvid kylskåpet.
Inte många minuter senare stod jag och strök en skjorta på schäslongen till min soffa. Skjortan var skrynklig och jag orkade inte plocka fram strykbrädan. Det var då det slog mig. För min del handlar det inte så mycket om Diagnos: måndag som om Diagnos:rubbad. Eller kanske snarare om att; Jag existerar, därför kan jag inte bete mig som folk. Så enkelt är det, jag har Diagnos: måndag hela veckan, vissa dagar mer än andra.
———————————
Dagen efter
För att ytterligare bevisa min tes kan jag meddela att jag under förmiddagens laboration ägnade mig åt att sjunga Paul har köpt en badboll så fort InDesign jobbade och den lilla, färgglada, snurrande bollen som berättar att en Mac tänker dök upp på skärmen. För er som inte jobbar med tunga InDesign-dokument i vanliga fall kan jag meddela att det händer tämligen ofta. Uppskattningsvis har jag därför sjungit Paul har köpt en badboll i alla fall åtta gånger under den timme det tog för oss att sätta samman vår lilla bok. Diagnos: rubbad
Äta bör man …
November 30th, 2009 | Fröken Tjernström
Jag har alltid varit ett fan av uttrycket äta bör man, annars dör man. Inte så att jag hotar folk med döden om de inte käkar upp vad jag lagar, eller att jag har missat den lilla detaljen att vi alla kommer att dö ändå. Mer så att jag tycker att det där med mat är en bra grej, till och med en fantastisk grej ibland. En god middag, i gott sällskap kan vara höjden av lyx. Därför trodde jag aldrig att dagen då jag glömde att äta skulle komma. Jag hade fel.
Okej, det är en definitionsfråga. Jag åt en tallrik gröt till frukost, jag tog en kaffe på stan, när lussebullarna var färdiga åt jag av dem och jag rundade, som oftast, av dagen med en kopp te och en frukt. Men när jag, på tok för sent, kröp ner i min säng igår kväll och kände magen kurra slog det mig: Jag glömde att äta middag! Inte så att det hade varit krångligt, jag hade bara behövt värma lite rester. Det blev helt enkelt inte av. Ibland förvånar jag till och med mig själv. Idag tänker jag i alla fall äta middag. Mest för att; äta bör man, annars får man somna hungrig, och det är jag inte något fan av.
Ville du nått, eller är jag bara paranoid igen?
November 21st, 2009 | Fröken Tjernström
Ibland dyker han upp, ni vet den där killen som man inte riktigt kan klura ut vad han vill. Han är förvisso trevlig och kanske till och med någon man betraktar som en källa till glädje, men mer än så är det inte. Inte på något sätt är du intresserad av något annat än lite avslappnad vänskap. Den sexuella laddningen mellan er ligger någonstans mellan noll och −273,15 °C. Möjligtvis kan det hända att ni är har en lite närmare vänskap, han vet lite mer om dig än varifrån du kommer och om du tål nötter, men inte mer än så. Ändå är det något som pockar, något som får dig att fundera på om han är riktigt nöjd med läget, små svårtydda hintar som lika väl kan vara inget. Du kan inte riktigt läsa av hans vibbar, men har ingen som helst lust att slänga ut en krok och se om han nappar. Anledningen är enkel, men ack så komplicerad: Hugger han inte på dina inviter står du där och skäms, helt i onödan, och situationen mellan er blir plötsligt spänd. Hoppar han högt av lycka när du lämnar en öppning för något mer måste du skamset förklara att du bara vill vara vänner, och sedan skämmas i minst en dag för att du har sårat en vän. Att rakt ut fråga honom går också bort, av precis samma anledning. Dessutom får det dig att verka lagom paranoid.
Jag har en sådan bekant just nu. En sådan kille som kanske bara är snäll och trevlig, som bara är lite sällskapssjuk. Eller så vill han något mer, men lyckas inte riktigt kommunicera det. Visst finns det en del tecken på det senare, men kanske är det också bara sådan han är. Vem är jag att sitta här och säga att han är intresserad av mig? Vem tror jag att jag är egentligen? Lika fullt är dilemmat uppenbart. Vill han något mer skulle en skvätt ärlighet inte skada. Ett rakt och enkelt tack, men nej tack, så är saken ur världen. Vill han å andra sidan inget mer så skulle samma ärlighet faktiskt skada. Hybrisskylten skulle blinka och det hela skulle kännas omåttligt fånigt. Så jag fortsätter att var lika snäll och trevlig som han är, för jag har faktiskt ingen anledning att sluta upp med det. Ändå kan jag inte låta bli att undra om han vill något mer, men inte lyckas framföra sitt ärende, eller om jag bara är lite paranoid igen. Folk blir ju faktisk kära i mig hela tiden … eller … vänta nu …
Jag ringer dig … inte
November 16th, 2009 | Fröken Tjernström
Får jag ringa dig? Orden på skärmen fick mig att fnittra tonårsförälskat. Han ville ringa mig! Mitt exakta svar minns jag inte, men från den stunden väntade jag på hans samtal. Det är snart tio år sedan han fick mitt hjärta att slå dubbelslag, och ännu har han inte ringt.
Jag stod i dörren, på väg att gå. Kanske var det här det slutade, kanske skulle vi ses igen, allt låg i den kommande dagens händer. Jag ringer dig, sa han, när jag gick. Vi träffades igen, men telefonen förblev tyst.
När jag stod där, mitt i röran som var min packning inför flytten till Glasgow, och såg mig förvirrat omkring så log han mot mig och sa: Jag får ringa dig i november och påminna dig om att ta på dig långkalsongerna så att du inte fryser. Jag skrattade och konstaterade att några långkalsonger vet jag inte ens om jag äger. Då ringer jag och säger åt dig att ta på dig mössan då, blev svaret. Nu har halva november gått utan påminnelser. Nog för att han bara drev med min förvirring, och det faktum att jag skulle kunna gå utan mössa men inte inse varför jag fryser, men jag är lika fullt övertygad om att påminnelsen om mössan inte kommer att komma.
Så när jag försöker reda ut vad som är problemet med den hotellbokning jag försökt göra och killen i supporten, efter 12 minuter av väntan och förvirring, ber att få ringa upp mig, hyser jag inga större förhoppningar om att få ett telefonsamtal. Det har gått snart tre timmar sedan jag la på och jag börjar bli tämligen säker på min sak. Kanske för att jag inte är helt säker på att han uppfattade mitt telefonnummer, eller att jag ens gav honom rätt nummer. Kanske för att linjen, som så ofta annars när det gäller brittiska supporter, var brusig och han talade snabbt. Men framförallt för att han är man, och män ringer inte upp. Sms, mail, msn och tweets, ja, men ringer, nej.
Sagan om Gasbolagen
November 6th, 2009 | Fröken Tjernström
En gång, för inte alls speciellt länge sedan, flyttade fyra flickor in i en lägenhet på Sauchiehall Street. Glada i hågen över att äntligen ha en egen lägenhet i den stora staden Glasgow såg de inga moln på sin himmel. Föga anade de att de snart skulle gå i duell med de stora stygga gasbolagen. Först fick de reda på att de måste öppna ett konto hos ScottishPower för att kunna betala för sin el. Som de duktiga små flickor de var öppnade de, med inte alltför mycket fördröjning, ett konto hos nämnda bolag. Inte långt där efter hittade de något som skulle kunna vara en gasräkning i sitt postfack, men eftersom brevet kom från ScottishGas tänkte flickorna att detta kunde ju inte stämma. Inte heller hittade de någon betalningsavi i brevet, så de avfärdade det. Snart därefter dök räkningen från ScottishPower upp, och allt var frid och fröjd. Men så skulle det inte förbli.
Dagarna innan det var dags att betala hyra och el öppnade flickorna åter sitt postfack, bara för att finna ett ilsket brev från ScottishGas som meddelade att om de inte betalade sin räkning skulle en inspektör sändas till lägenheten. Detta skulle kosta de fyra flickorna £360. Förfasade ringde flickorna upp ScottishGas och förklarade att ett missförstånd måste ha skett. Då visar det sig att räkningen inte var till de fyra flickorna utan till dem som haft de fyra flickornas lägenhet innan de fyra flickorna flyttade in. Damen på ScottishGas förklarade för de fyra flickorna att de behövde öppna ett eget gaskonto och sedan behövde de inte längre bry sig om de gamla breven. Därför gjorde de fyra flickorna som Gasdamen sa, och inte långt därefter fick de mycket riktigt en uppskattad gasräkning från ScottishGas, som de snällt betalade.
Ungefär en vecka senare hände det sig att de fyra flickorna åter igen öppnade sitt postfack. Där hittade de ett brev från ScottishPower och ett brev från ScottishGas. ScottischGas hade skickat dem ännu en räkning, denna gång en faktisk gasräkning som var på ungefär £27 mer än den förra räkningen. Från ScottishPower hade de fyra flickorna fått ett brev som sa att de enligt en inventering hade en gasmätare som tillhörde ScottishPower och alltså fick sin gas från ScottishPower, dock hade de inget gaskonto hos ScottishPower. De fyra flickorna kände sig mycket förvirrade och bestämde sig för att dagen därpå tala med sin hyresvärd för att få reda på vad som egentligen stämde.
Nästa dag kom, med typiskt skotskt hällregn. Efter en promenad på staden kom två av de fyra flickorna dyblöta hem och öppnade postfacket, där låg ännu ett brev, denna gång från BritishPower. I brevet stod skrivet, med arga röda bokstäver, att eftersom de inte hade betalat den gamla räkningen skulle nu en inspektör. Trötta, förvirrade och med blöta fötter gick två av de fyra flickorna till hyresvärden och frågade vad som stod på. Hyresvärden förklarade att de stora stygga gasbolagen ofta skickade ut uppskattade räkningar om man inte berättade för dem hur mycket gas man egentligen använt. Alltså föreslog hyresvärden att de fyra flickorna skulle ringa ScottishGas varje månad för att bara få faktiska gasräkningar. Vidare lovade hyresvärden att ta hand om räkningarna till dem som bott i lägenheten innan de fyra flickorna flyttade in. Hyresvärden ringde också till ScottishPower och förklarade för dem att de hade fel och att gasmätaren tillhörde ScottishGas. Efter detta tycktes allt vara uppklarat, de fyra flickorna fick sin el från ScottishPower och sin gas från ScottishGas. Det enda som nu behövde åtgärdas var betalandet av räkningen. När det var gjort kände sig de fyra flickorna åter lugna och tillfreds med livet.
Lugnet varar dock bara i tre dagar, sedan hittar de fyra flickorna åter igen brev från de två bolagen i sitt postfack. Denna gång hade ScottishGas skickat ännu en räkning, som dock inte tycktes vara adresserad till de fyra flickorna, och en påminnelse om att sluträkningen ska betalas. Från ScottishPower hade flickorna åter igen fått en räkning på sin fasta månadskostnad. Det underliga var att räkningen från ScottishPower hade samma betalningsdatum som den första räkningen från ScottishPower. De fyra flickorna suckade djupt och bestämde att redan på måndagen gå ner till sin hyresvärd för att åter igen prata om de stora stygga gasbolagen. Tills dess skulle de njuta av sin helg, skissa mycket och dricka rödvin.
Walk a mile in your socks
November 2nd, 2009 | Fröken Tjernström
Jag har ett par strumpor som har förbryllat mig ett tag. Nej, jag har inte vanföreställningar, jag har bara ett par underliga strumpor. Eller, egentligen är det inget underligt med dem, de är ett par tunna, svarta strumpor rätt och slätt. Bara det att de är lite stora. Dessutom ser de inte riktigt ut som något annat par jag har i formen, och det är inte likt mig att köpa ett enstaka par helt svarta strumpor. Därför har jag med jämna mellanrum funderat på om det verkligen är mina strumpor. Så idag kom det slutgiltiga beviset; sockludd. När jag tog av mig strumporna för innan Body Balance passet var mina fötter fulla av sockludd.
För er som inte vet det så är ludd något som, i min värld, definierar män. Män är luddproducenter, sockludd, navelludd, vilket-ludd-du-än-kommer-på, allt ludd kommer från män. Alltså tillhör strumporna inte mig, utan en man. Min sluga logik låter mig dra slutsatsen att en av två män är strumpornas rättmätiga ägare. Antingen är det min pappa eller min före detta pojkvän. Frågan är bara, hur tar jag reda på vem av dessa strumporna egentligen tillhör, och när jag vet, lämnar jag tillbaka strumporna?
Wierd
August 6th, 2009 | Fröken Tjernström
..det är vad det är. Vet inte vad det ska betyda eller hur jag ska förhålla mig till det. Det är bara wierd. Tror jag vet vad jag får för svar om jag frågar… men jag måste nog ändå fråga. Det är en evig förbannelse, även fast man kanske inte vill ha svaret måste man ställa frågan, för utan svaret vet man ingenting och det är lika illa.. och wierd.