Mest av allt vill jag nog ha någon att luta mitt trötta huvud mot när jag sitter på badkarskanten om kvällen och borstar tänderna. Men vad vet jag? Jag har haft fel förut.

SJ stannar sina tåg. Liseberg tystnar. Till och med det evigt babblande Twitter tar en paus. I fem minuter bestäms det. En efter en postar hashtagen #forNorway och tystnar. Så också jag. Så vänder jag blicken bort från datorn och ut genom köksfönstret. En ambulans susar förbi med påslagna sirener. Det gör de ofta, men just idag känns den lite extra. Som en påminnelse om att rädslan, smärtan och kanske döden finns runtom oss. För dem i ambulansen är den extra påtaglig just nu. Så hör jag honom. Han cyklar med sin pappa på gatan utanför. De cyklar bredvid varandra och hans far har handen på hans rygg. Han sjunger en engenpåhittad sång och hans glada, högljudda stämma letar sig in genom mitt köksfönster som står på glänt. Vad han sjunger om vet jag inte men han sjunger det så som bara en sommarledig pojke som just lärt sig cykla kan göra när han ger sig ut på äventyr. Han sjunger med hela den livsglädje som kan bo i ett barn och i den skarpa kontrast till den sorg och bestörtning som råder blir han ett löfte. Livet går vidare. Och inte nog med det, när livet går vidare innehåller det inte bara dystra dagar av världen efter Utøya den innehåller glada, sjungande barn på äventyr.

Det känns som en evighet sedan som vi fick papperet framför oss. Det där papperet som talade om att vår nästa uppgift var att definiera vårt personliga varumärke. Hitta tre kärnvärden som beskrev oss som personer. Definiera våra mål och koka ihop ett motto. Kallsinnigt och själslöst kan tyckas, men i slutänden en av de mer givande övningar jag någonsin gjort. För att ha ett varumärke gör dig inte till en vara. Visserligen hör orden ihop, men varumärket är det som tar vid när varan slutar. Varumärket är det som uppfanns när vi skaffat oss så mycket saker och bekvämligheter att det inte längre var saken i sig vi ville köpa utan imagen som följde med den. Det är skillnad på att köra en Volvo och på att köra en HD, inte bara på antalet hjul.

Det finns tonvis med teorier runt varumärken. Hur förmedlar man det man vill förmedla? Hur visar man andra att man är det man är? Hur behåller man sedan denna status? Så kläckte något smartskaft att vänta nu, det är ju samma sak med mig själv! Jag vet vem jag är, men hur visar jag det för andra. För vi vet ju alla att det spelar ingen roll hur många gånger man säger att man är snäll om man sedan går omkring och delar ut örfilar helt godtyckligt. Vill jag uppfattas som snäll måste jag alltså göra saker som kommunicerar till andra att jag är snäll. Hepp!

Vanligt sunt bondförnuft kan tyckas. Beteendevetenskap och psykologi? Ja, jo. Men ni får ha överseende med oss marknadsförings/reklam/varumärkes-muppar. Vi har äntligen lyckats hitta en teori som vi inte bara kan använda för att lyckas i arbetet utan också i livet i övrigt. Kan ni förstå lyckan i det? Att vi kan använda oss av vårt nörderi för att bli och uppfattas så som vi vill vara och uppfattas. Och ja, du får kalla det att hitta dig själv. Fast jag kommer att kalla det för att du definierar ditt personliga varumärke, i smyg.

Ett litet tips också. Nästa gång, klappa oss bara lite på huvudet och ge oss en godis. Tanken med det personliga varumärket är ju nämligen att du ständigt kommunicerar vem du är, genom val, uttalanden, handlingar och icke handlingar. Att säga att du inte vill jobba på ditt personliga varumärke är i våra öron som att säga att du skiter i om hela världen missförstår dig totalt. Vilket låter som en tämligen tråkig tillvaro. Och då blir vi så provocerade att vi måste predika vårt budskap lite. Personligt varumärke är bra serru. Att orden kanske inte är helt ideala och lätt kan kopplas till att vara en vara? Kom igen, har ni sett hur många underliga, perversa eller felkommunicerande logotyper det finns? Ni kan inte kräva hur mycket som helst. Men i själva verket menar vi väl. Dessutom är det lättare att säga: Ta och fundera lite på det här med ditt personliga varumärke jämfört med att säga: Har du funderat på hur du uppfattar dig själv och hur du uppfattas av andra och om du kan jobba på att få dem att stämma överens lite mer? Om inte annat.

Och min övning med personliga varumärken då? Jodå, den hjälpte. En övning i att marknadsföra sig själv. Även om ordvalet kan verka opersonligt är det ett bra verktyg. Att stanna upp och fundera på vilka konsekvenser mina handlingar kan få för andras bild av mig. För oavsett om du ska sälja dig själv på arbetsmarknaden eller någon annan marknad så ligger det ju i ditt intresse att ditt varumärke lockar till sig rätt köpare. Sedan kan du ju faktiskt kalla det vad du vill.

Föräldrar, denna titel som ges till människor som på ett lyckat, om än inte alltid önskat, sätt (eller var det tvärt om?) lyckats avla en avkomma, eller genom juridiska förfaranden förbarmat sig över någon annans. Den senare gruppen prövas rigoröst innan de ges möjligheten att bära titeln medan de tidigare hejdas endast av sitt eget omdöme eller kanske bristen därpå. Inget av dessa sätt garanterar egentligen eventuella telingars välmående och utveckling. Således finns det i huvudsak två sorters texter som hamnar under en rubrik som den ovan. Dem vars föräldrar fått dem att önska att det fanns någon form av körkort för barnavlande. De som av en eller annan, god som dålig, anledning har felat och svikit sina barn. Sorgsna texter om att förlika sig, att slicka sina sår och bli en bättre förälder själv. Och texter glödande av ilska från dem som ännu inte nått dit.

Sedan finns dem som, i likhet med mig, har föräldrar som tagit sig igenom både livet och föräldraskapet med det mesta av sitt vett och förnuft i behåll och dessutom kunnat förmedla det vidare till sina egenskapade små efterföljare. Texter fyllda av vackra minnen och ord som tillit, trygghet, självkänsla och kärlek samt kanske också en och annan svidande batalj vars nödvändighet och kärna inte kunnat förstås förrän långt senare. Hyllningstexter till dem som lyckats med bravaden att inte drabbas av vansinne. Dem som uppfostrat individer som nöjt kan betrakta sig själva, som trivs i sitt eget sällskap. Dem som har gett sin avkomma förmågan att forma sig själva till den de vill vara.

Det är alltså en sådan text jag skulle kunna skriva här. En text om att vara lyckligt lottad. Men för den här gången bjuder jag istället på något annat.

“Om en sotare en dag faller ner i en skorsten, kan man kalla det för Styvmorsviol?”
Min far tar pappaskämt till nya nivåer.
(I vissa delar av landet (?) kallas blomman Styvmorsviol felaktigt för Natt-o-dag. Om det nu hjälpte förståelsen.)

“Få mjölksyra och dö, rödjävel!”
Mamma ser på vinter OS. Över lag är hon en mästare på att producera
fantasifulla sportkommentarer.

Ibland är det inte ett dugg svårt att se hur jag blev som jag blev. Det är ingenting som stör mig, men en och annan tycker att det är besynnerligt att det finns folk som mig. Jag brukar låta bli att tala om för dem att det finns fler. De kanske blir rädda och börjar massproducera foliehattar. Men egentligen är jag stolt.

Var tog du vägen när orden inte längre nådde mig? Vad hände där jag inte var? Någonstans bortom tystnaden har du svaren. Allt jag vet är att orden faller platt. Att jag ropar ut i tomheten utan att få svar. Löven faller ifrån träden, och där bortom dem finns du. Men även om jag låter vinden bära mina ord är tystnaden allt jag hör. Där finns rum för tanken. För eftertanken. Ja, där kanske till och med finns svar. Fast jag vet inte om jag vill veta. Jag vill bara veta varför du är tyst.

Tystnaden som uppstår när budskapet känns uppenbart men svaret uteblir. Inte ens ett litet eko. Bara tystnadens melankoliska surrande som talar om att du gömt dig. Att meddelandet gick fram men att mottagaren valt att inte förstå. Tystnaden som uppstår när det är så uppenbart att det saknas ett svar. Den tystnaden.

Det var bara ord. Enkla och oförställda. Dina och mina. Vardagsord. Ett givande och tagande av inte mycket alls. Det roade oss en stund. Men revolutionerade inte världen. Vi bytte ord med varandra. Inget mer. Dina mot mina så länge de räckte. Ord, massor av ord.

Det var bara ord. Men de sådde ett frö. Ett litet och tveksamt. Om jag bara kunde minnas dina sista ord. Dem som avslutade flödet. Men de drunknade i tröttheten. Bleknade bland alla andra ord. De som kunde vara näring till ett frö. Men nu har jag bara alla andra. Ord, massor av ord.

Vinden susar stilla. Som en bakgrundsmelodi till bussarna och bilarna och cyklarna. Jag är kall, fast varm och där nere på vägen går en man. En man med rollator. Han tar raska, korta steg och lyfter fötterna högt, så att han inte ska snubbla på något av det hans åldrade ögon inte kan se. Bakom trädet går månen i moln för en stund och jag tänker att en gång har han kanske vandrat lika självsäkert som jag gör ibland längst stadens gator.

Jag ser ljuset från bussar som är på väg någonstans dit jag inte ska. Jag hör suset i träden och en liten, lätt vind letar sig in till mig. Talar om för mig att jag lever, innan den rusar vidare i natten. Om en sekund kan den vara hos dig. Lyssnar du så hör du hur den sjunger stadens sång. Fast det tror jag inte att du gör. Lyssnar på vinden. Du tänker nog på annat, sådant som jag inte tänker på.

För staden är inte din vän, så som den har varit min. Du känner inte dess dofter eller sjunger dess sång. Du bara är här. Precis som jag, fast tvärtom. För där jag sitter i höstkvällens tomhet kan jag inte låta bli att undra om ditt hår lockar sig i nacken just nu, sådär som det gör precis innan du ledsnar och klipper det lite kortare än vad jag tycker om. Någonstans bortom träden är du under samma måne som jag ikväll. Men det är inte något du tänker på, du tänker nog på annat. Det är bara så.

Sedan var det det här med de små juniorspelarna som mitt under perioderna kommer in och skottar bort isavskav från isen runt målen och spelarbåsen. Vem kom på den idén? Är det verkligen coolt eller blir de stackarna totalmobbade när de kommer till skolan imorgon? Dessutom är jag lite nyfiken på: är det en piska eller en morot? De sex lirare som skottade planen idag, är det de bästa eller de sämsta i sitt lag? Och vad får de för det? För det är ju inte direkt den berusande sortens snö de får hantera.

Tillslut. Det här med att LHC har en spelare som heter Petterström i efternamn. Kan vi prata om det? Är det okej? Är det ens ett namn? Om man ändå ska ta ett namn kan man väl ha lite mer fantasi än att byta ut son i ett av Sveriges vanligaste son-namn mot ström. Rätta mig gärna om jag har fel. Jag är mest förbryllad. Får man gå omkring och heta Petterström bara sådär?