Fröken Tjernström

Posts Tagged ‘Funderingar’

Så var det den där lilla detaljen med demokrati igen

September 20th, 2010 | Fröken Tjernström

Det finns massvis att säga. Om Socialdemokraterna, om Mona, om Fredrik, om Kristdemokraterna, om Ohly, om väljarna, om valrörelsen och om Miljöpartiet. Men jag låter bli. För stunden. Däremot var det fortfarande den här lilla detaljen om demokratin.

Jag säger det igen, bara för säkerhets skull, jag är INTE Sverigedemokrat. Jag kan faktiskt tänka mig en hel del tortyr jag hellre skulle stå ut med än att konvertera till SD. Detsamma gäller i och för sig också M, men det är en annan diskussion.

Ingen lär nu ha missat att SD kommer att få mandat i vår nästa riksdag. En hel hoper verkade dock bli förvånade över det igår. Själv var jag väl snarare besviken än förvånad. Ett antal opinionsundersökningar hade ju ändå visat åt det hållet. Och även om hoppet, i detta fall det om mänskligheten, är det sista som överger människan, så uppstår inte opinionsundersökningar ur slumpgeneratorer. Förvånad eller inte måste vi dock se upp med vad vi gör. Självklart är många besvikna, så även jag, på att leva i en tid och i ett land då nästan sex procent av befolkningen vill ha in ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Men vi måste försvara den demokrati vi anser att de besudlar med demokratiska medel. Det gör vi inte i alla lägen idag.

Vi kan inte häckla och håna. Sluta bete er som mobbare. Ni spelar deras spel. Vi är dömda att förlora på det viset. Vi slår undan fötterna på oss själva. För att snacka sportslang; vi måste hitta vårt spel. Det är så man vinner, genom att vara sig själva och spela sitt eget spel. Det är det spel vi kan och det är så vi får motståndare på fall. Visst är det lite roligt att göra sig lustig över. Ibland direkt inbjudande. Visst får vissa bilder, sekvenser och uttalanden mig att vilja skratta. Inte för att det är roligt utan för att det är korkat. Och visst ska de ha sin släng av sleven, precis som resten av alla dem som kommer med korkade uttalanden. Men vi kan inte bara bemöta dem så. Vi måste ta debatten. För det var under just en sådan som Gudrun Schyman konstaterade att herr Åkesson var så korkad att det inte ens var roligt att debattera med honom. Dra ut dessa nattväsen ur sina hålor, håll upp dem i solen och visa vad de är. Stå inte utanför hålan och rita nidbilder och skratta. Att häckla någon har aldrig ändrat en åsikt. Vi får ingen att byta sida genom att tala om för dem att de är dumma. Varför skulle någon gå över från en sida där de blir väl mottagna till en bunt mobbare som säger att de är korkade? Jag skulle inte göra det och jag har full respekt för att andra gör samma val.

På samma sätt som den åsiktsfrihet vi åtnjuter tillåter SD att finnas, uttrycka sig och ställa upp i val så tillåter den oss övriga cirka 94 procent att säga ifrån. Många har också gjort det idag. Heja er! Tyvärr hade jag inte möjlighet att ansluta mig. Kom bara ihåg vad det är ni protesterar emot. Det är främlingsfientlighet och trångsynthet inte SD. Inte partiet som sådant, ett demokratiskt fenomen med odemokratiska åsikter. Ingen demonstrerar mot M. Däremot mot deras åsikter. Skillnaden kan tyckas hårfin, men ack så viktig.

Vi balanserar på en slak lina. Aftonbladet går ut med kampanjen Vi gillar olika. En skitbra tanke. Men mediernas uppgift, även om det kan verka långt borta när det gäller Aftonbladet, är att objektivt granska samhället och statsmakten. Att gå ut och uppmana folk att inte rösta på ett parti, oavsett vilket, på sin förstasida är ett övertramp. Balansen är krånglig och vi ramlar och slår oss gång på gång. Jag har säkert gjort det tio gånger själv bara idag.

Vi ska ta kampen. Tveklöst. Men mycket av det som sker nu är att göra det rakt motsatta. Det är fint att se att det finns så många som vill säga ifrån. Just därför ska vi se till att våra ansträngningar inte gör SD till martyrer. De är extremt duktiga på att vända våra handlingar till påhopp. Vi ska inte underlätta för dem att göra det. Det vi gör när vi säger ifrån ska inte på något sätt få bli bortslösat genom att istället tjäna SDs syften.Vi måste hålla oss innanför gränserna. Lika lite som en Socialdemokrat kan köpa Toblerone med statens kreditkort, lika lite som en kulturminister kan skippa att betala TV-licens, lika lite kan vi bemöta SD med annat än demokratiska metoder.

Det är svårt. Så otroligt svårt. Speciellt med den ilska som bubblar i många av oss. Bara genom att läsa det jag själv nyss har skrivit hittar jag fel. Jag använder mig genomgående av vi och dem. Delar in oss i vi och SD. En retorik som annars ofta tillhör just främlingsfientliga rörelser. Något som ofta anses vara grunden till sådana åsikter, oförmågan att se oss alla som människor och inget annat. Lika fullt kan min trötta hjärna inte komma på något bättre sätt att formulera sig på. Fällorna är många och ibland är det nästan för lätt att ställa sig och skratta åt eländet. Logiken brister på så många plan att det blir tragikomiskt. Men istället för att skratta låt oss ge alla SDare varsin pensel. Öppna så munnen och bemöt dem med demokrati och logik. Sedan är det bara att luta sig tillbaka och beskåda hur de målar in sig i varsitt hörn. För det är trots allt det de gör, målar in sig själva i hörn så fort de stöter på rationella argument och logiskt tänkande och kännande människor.

Så låt oss fortsätta vara allt det vi är så bra på att vara. Låt oss bemöta dem med vårt spel. Följa demokratins regelbok. Då kommer de tillslut att hamna i utvisningsbåset.

Det där med demokrati

September 18th, 2010 | Fröken Tjernström

För sådär en vecka sedan blev en av Sverigedemokraternas kommunfullmäktigeledamöter någonstans i Skåne utsatt för ett överfall Inglorious Basterds-style. Han fick med andra ord ett hakkors inristat i pannan. Om jag inte minns helt fel skedde det hela dessutom i hans hem.

Under veckan som gick ägnade sig en större folkmassa åt att störa ut ett av Sverigedemokraternas torgmöten på Sergels torg. Med vuvuzelor och megafoner såg de till att herr Åkessons ord inte hördes. Efteråt ställde sig Ohly kritisk till detta handlande. Om man inte respekterar andras rätt att hålla möten blir det svårt för andra att respektera vår egen rätt att göra det. Sa han till DN.

Innan jag säger något mer är det väl säkrast att jag förtydligar en sak. I mina ögon är Sverigedemokraterna en skamfläck på vårt samhälle, politikfamiljens svarta får, en indikator på att något gått snett och en organisation byggd på en tanke som borde sakna existensberättigande. Med det sagt tänker jag inte bejubla någon av ovanstående handlingar. De är, lika mycket som Sverigedemokraterna själva, ett hot mot demokratin. Vi har ingen som helst rätt att bruka våld på någon som är av en annan åsikt. Även om den åsikten är det dummaste vi hört i hela våra liv. Att godkänna ett sådant beteende är att säga att det är okej att vem som helst som är av en annan åsikt än jag själv, politiskt eller i andra fall, får tränga sig in i mitt hem och banka skiten ur mig. Att skylla på att nazistiska organisationer, för just en sådan sades den misshandlade Sverigedemokraten tydligen varit med i, också brukar våld håller heller inte. Jag gissar på att jag inte behöver gå in på anledningarna, men säger ändå att möta våld med våld löser inget. Man kan inte slå ihjäl en idé, en ideologi. Det enda vi kan möta dem med är ord. Vi kan gå i debatt, vi kan informera och vi kan vädja till människors sunda förnuft och förmåga att tänka logiskt. Annat kan vi inte göra utan att för varje slag också bruka våld på vår högt älskade demokrati. Det må vara veka vapen att slåss med. Men sådan är verkligheten. Vi får vifta allt vad vi kan med våra plastsvärd och våra trubbiga lansar. Kanske är fighten ojämn, men i den stund vi tar till våld har vi också gett upp det vi säger oss kämpa för och övergått till att kämpa för kämpandets och ursinnets egen skull.

Att störa ett torgmöte då? Det ter sig ju harmlöst. Kanske det. Men mötesrätten är en av de viktigare rättigheter vi har här i landet. Stora förändringar och mäktiga organisationer uppstår inte från regnbågar och blomsterpollen. De börjar som små grupper som sprider sitt budskap, bland annat på gator och torg. Vi kan, som Ohly påpekar, inte förstöra någons möte och sedan vänta oss att de inte gör detsamma mot oss bara för att våra idéer är, enligt oss, vettiga. Att protestera mot mötet, att ordna ett motmöte, visst. Men att beröva någon en av de mest grundläggande rättigheter vårt system hyser är inte okej. Åter igen, att argumentera emot kan vi göra, men att sätta en munkavle på löser inget. Vi tillför bränsle till den eld vi vill kväva och underskattar helt den förorättades bubblande vrede. Och åter igen, vi kan inte bekämpa en antidemokratisk kraft mer odemokratiska medel. Det förstör syftet som sådant. Att förneka organisationer vi ogillar att hålla möten är ett styrmedel som tillhör diktaturer. I den stund mötesinnehållet däremot börjar bryta mot lagar om hets mot folkgrupp däremot så är ju en anmälan inte annat än på sin plats.

Vad jag egentligen vill ha sagt är bara det att visst ska vi bemöta och bekämpa icke-demokratiska, hatiska och förstörande ideologier och organisationer. Men vi får inte glömma att ska det göras måste det göras med demokratiska medel. I vår iver att vinna får vi inte ta till de vapen som gör att vi bekämpar just dem vi bekämpar. För i samma stund som vi gör det urholkas alla våra argument och kampen går förlorad. Demokratins spelregler gäller för alla, alltid, inte för några, ibland och på godtycklig basis. Det är så den fungerar och det är därför den fungerar.

P.s Läste just något om att rättsläkaren misstänker att den misshandlade Sverigedemokraten har skurit sig själv. Är så fallet kan man ju lätt misstänka att han, precis som jag, såg Inglorius Basterds på Canal+ helgen innan och fick en lysande idé. Skulle så vara fallet torde han ju förlora en hel hög med röster rätt omgående, för vem känner förtroende för någon som så desperat vill bli utsatt för ett brott att han ristar in ett hakkors i pannan på sig själv.

Vad ska jag göra med den här då?

September 17th, 2010 | Fröken Tjernström

Idag kom den. Redan tidigare har jag sett folk twittra om den och fått en eller annan glimt av en Facebookstatus som nämnt den. I mitt fall kom den som en ihopvikt A4 med idioti. Sverigedemokraternas reklamutskick. Reaktionerna har varit blandade. Vissa har talat om att skicka den åter till avsändare, andra har drivit med hur budskapet formulerats och några få har uttryckt gillande. Obemärkt har den i vart fall inte passerat.

Själv gjorde jag den vanliga postsorteringen. Böjde mig ner för att studera vad som landat på min hallmatta medan jag varit upptagen med att förtjäna mitt uppehälle. När jag konstaterat att högen innehöll två brev jag ville läsa och någon slags främlingsfientlig förorening lät jag A4 papperet med den blå blomman falla till golvet. Precis som annan oönskad post landade den i en liten hög med sand som tycks ha följt med mina skor in i lägenheten. Allt medan jag ägnade mig åt att ta av mig ytterkläder och undersöka den intelligenta posten närmre.

Var sak har sin tid brukar det ju heta, och slutligen kom den tid då puckopapperet pockade på uppmärksamhet. För i ärlighetens namn kunde jag ju inte låta det ligga kvar där och förfula min hall. Alltså böjde jag mig ner och undersökte försändelsen närmare. Konstaterade att vem som än utformat det i alla fall har någon form av marknadsföringserfarenhet i bagaget. Budskapet var som vanligt allt annat än otydligt. Inte heller var det önskat. Detta väckte ganska snart frågan vad jag skulle göra med det irriterande papperet. Självklart kan jag slänga det, som de flesta normalt funtade människor. Men det här är den typen av saker som väcker en slumrande och ack så liten revolutionslusta i mig. Min initiala tanke var att använda skiten till att just torka skit med. Dock tog det inte många sekunder att konstatera att papperet som använts var på tok för tjockt och hårt för att använda mot de bakre regionerna. Det kändes lite onödigt att låta Sverigedemokraterna orsaka mer lidande än vad de redan gör. Sedan dess har frågan stillsamt gnagt i mitt bakhuvud. Hur ska jag egentligen göra mig av med papperet? I vanliga fall har jag gott om lika kreativa som underliga idéer, men idag står det stilla. De enda två idéer jag har är att slänga eller att bränna. Men ingen av dem erbjuder den tillfredsställelse jag söker. Lite hjälp skulle alltså vara på sin plats. Hur gör man egentligen, på bästa sätt, sig av med sådant skräp som just nu besudlar mitt hem?

Sjung ut

September 15th, 2010 | Fröken Tjernström

Visst, det har inte varit någon rafflande valrörelse. Istället för heta potatisar och vassa debatter har det kommit att handla om bröstpumpar och Tobleronepikar. Potentialet har funnits, men ingen tycks ha hittat den där spetsen som behövts. Mest av allt har det hela känts utdraget. Kvällspressens rubriker har nått smärtsamt dåliga och bitvis helt osakliga nivåer och till slut har hela grejen ungefär samma effekt som IKEAs genidrag att smälla upp julskyltningen i slutet av oktober. När målet väl är nått har spänningen redan klingat av och man längtar mest tills dagen efter då livet kan återgå till det normala igen.

Lika fullt ska du fan rösta! Idag, imorgon eller på söndag. Jag skiter i vilket, bara du gör det. Det finns absolut inga ursäkter till att inte göra det, men hundra anledningar till att göra det. Välj en, välj två, och kila sedan iväg till en vallokal. Till skillnad mot gårdagens inlägg om saker man inte behöver göra bara för att man kan är detta ett utmärkt exempel på saker man behöver göra bara för att man kan. Det är argument nog i sig. Människor har kämpat för att få rösta. Deras kamp har skapat din möjlighet. Runt om i världen kämpar människor fortfarande för att få rösta. Var tacksam!

Kanske är just det ett slitet argument. Det gör det inte mindre sant. Och framförallt är det något vi inte får glömma bort. Kanske är jag prillig, men jag blir glad av att ha möjligheten. Jag kan lägga min röst, hur galen den än må vara. Det är stort.

Räcker det inte som argument? Gör din röst ingen skillnad? Fel, fel, fel, feeel! Du vet själv att det inte håller. Se på Piratpartiet i EU-valet. Deras framgång berodde på att deras anhängare inte resonerade just så. I detta val riskerar vi att Sverigedemokraternas resultat beror på samma sak. Händer det kommer jag att hålla dig som inte går och röstar ansvarig.

Jag vet, det är en djungel. Trösta dig dock med att de allra flesta av oss inte håller med något parti till hundra procent. Men att ta sig tiden att i alla fall hitta ett parti som du kan hålla med till åttio procent är inte mycket begärt. Utgå från en valbarometer så borde du inte ha mer än tre partier kvar att undersöka. Det är gjort medan tvätten blir klar. Kom sedan också ihåg att ett parti består av fler än en person. Mona är kanske den främsta socialdemokraten, men inte den enda. Det är inte Fredrik som styr Sverige, men han får bo i den coola våningen om han vill.

Till sist: Den som inte röstar får heller inte komma och gnälla efteråt. Hårt men sant. Så räcker inte argumentet att det är ditt förbannade ansvar i egenskap av myndig och, förhoppningsvis, vuxen människa, lika mycket som att betala räkningarna, kan du ju alltid komma ihåg det. Lämnar man inte sin lapp i det lilla kuvertet har man försuttit sin rätt att gnälla på de makthavare vi får fram till 2014. Jag vet att du är svensk och älskar att gnälla. Alltså borde det räcka.

Själv ska jag, med en viss besvikelse, göra min medborgerliga plikt i dagarna. Flytten har försett mig med ett valdistrikt i en annan stad än den jag lever i och med tanke på att pendeltrafiken just nu är ett mindre projekt väljer jag att förtidsrösta. Ännu en fenomenal möjlighet som ska tas till vara. Kanske är det inte samma grej som att rösta på valdagen. Det återstår att se. Men det är nära nog för mig. Dessutom kommer inget hindra mig från att spana in valvakan. Vem gör mig sällskap?

Tvärt emot förståndet

September 10th, 2010 | Fröken Tjernström

Ibland smyger sig lusten på. Lusten att höra om erbjudandet kvarstår. Speciellt nu när det inte är långt borta. Även fast jag vet att det bara skulle sluta med att jag inser det jag redan vet. Även fast jag gjort det förr och kommit till samma slutsats. Men ibland smyger sig lusten på och viskar om att saker ju kan förändras. Inte för att jag egentligen tror det utan mest för att det kanske skulle vara en enkel lösning. Om det nu varit en lösning, vilket det inte är. Det är bara lusten som smyger sig på från mörka vrår och ensamma kuddhögar.

Den tassar tyst och viskar försiktigt så att jag till sist får lust att dunka huvudet i väggen. Kanske är det ett mänskligt behov, en drift, en önskan. Kanske är jag mer än lovligt skruvad. Men jag kan inte hindra att den smyger sig på. Lusten. Lusten att höra om dörren fortfarande är öppen. Dörren till rummet dit jag inte borde gå. Kanske är det för att jag vet att jag inte borde, men lika fullt kan. Den kittlande makten.

Den viskar tyst sitt förslag och någonstans från djupet får jag locka fram övertygelsen och argumenten. Visst kan jag höra efter, men det kommer bara sluta med att jag åter igen beter mig som hon jag inte vill bete mig som. Jag kan bättre än så. Men visst vore det en enkel lösning på ett knappt existerande problem. Om den bara inte gick tvärt emot allt förnuft och all stolthet jag har.

Lösryckta tankar om ordning, reda och absolut ingenting

September 6th, 2010 | Fröken Tjernström

Sitter i köket och äter. Tro det eller ej. Kan ju bero på att min vän har min soffa som säng den här veckan. Så har jag inte hittat någon lampa till vardagsrummet heller. Det är dessutom mer ordning i köket än i något av de andra rummen i lägenheten. Sitter jag här slipper jag se alla kartonger. Alltså sitter jag i köket och äter. Äter fisksoppa. Egentligen är den roligare att göra än att äta. Inte för att den inte är god, utan för att det är rätt jobbigt att äta soppa. Man öser och öser men det tar aldrig slut. Eller, nu har det tagit slut. Men ändå.

Har på något vis lyckats med att jobba över, måla min köksvägg och göra soppa, innan klockan nio. Inte illa. Speciellt inte med tanke på att jag för en månad sedan knappt han sluta i tid och göra middag innan klockan nio. Så nu sitter jag här och smular med min baguette och äter soppa. Tur att glutenallergi inte funkar som pälsdjursallergi. Då skulle det nog bli en tur till akuten när min vän kommer hit.

Kanske borde städa upp lite efter mig. Diska. Åka ner med lite saker till förrådet. Eller ta en kvällspromenad. Utvärdera om jag trots allt ska ha köksbordet på den här ledden. Det blir lite skevt. Men jag får mer plats i köket och kan ha en kökslampa. En redig utvärdering av det skulle också leda till att jag slapp fundera på sådant jag egentligen borde göra. Som att dammsuga och att ringa ComHems kundtjänst. Kanske skulle ta och skriva det där reportaget. Göra lite mer övertid nu när jag ändå inte orkar med en telefonkö. Eller så tar jag en portion soppa till. Det skulle kunna vara något det.

Som en fiskbulle

August 27th, 2010 | Fröken Tjernström

Nu gör jag det igen. Följer fiskbullen som hoppar ur dillsåsen. Nu flyttar jag. Riktigt om jag tröttnat på dillsåsen vet jag inte. Kanske snarare tvärt om, att den först nu börjat kännas bekväm nog att vara värd att stanna i. Men faktum kvarstår, hummersåsen har något som dillsåsen saknar. Eller så är det bara som jag inbillar mig. Kanske är det de kommande dagarnas internetlöshet som gör mig förvirrad. Förmodligen är det bara så att Norrköping har saker som jag kommer att sakna, för även om Linköping känts som min stad hela tiden vantrivdes jag aldrig staden jag nu tänker lämna. Lika fullt bär det av imorgon. Tätorten på slätten, här kommer jag.

För den som inte förstår fiskbullereferenserna handlar det om en gammal reklam för adressändring där två fiskbullar hoppade från en burk dillsås till en med hummersås. Tyvärr har jag dock inte hittat någon video på den, så ni får helt enkelt lita på mig. Om ni törs.

Förlåt mig, men jag tror att jag råkar vara en del av den heteronormativa massan

August 1st, 2010 | Fröken Tjernström

Inte så att tänker på fluffiga kaninungar och färgglada ballonger för att kunna hålla god min när folk pratar om HBT-frågor och queerteori. Inte heller rynkar jag på näsan åt samkönade förhållanden eller tvättar händerna extra noga om jag råkar hälsa på en bög. Likafullt har jag förhoppningen att möta en man som jag, i ett monogamt förhållande, kan dela mitt liv med. Kanske avla några barn och med lite tur och en massa slit få uppfostra dessa i den ack så Svenssonaktiga kärnfamiljen, utan delade högtider och varannan veckas boende. Det är min önskan, vad livet har tänkt att servera mig återstår att se. Mer spännande än så är jag inte.

För en tid sedan talade en bekant om denna tanke som omodern. Önskan att bygga ett bo, slå sig ner med någon och bilda familj. Istället berättade hon om hur hon och hennes vänner närde en förhoppning om att deras vilja att leva i ett homosexuellt kollektiv skulle vara accepterad. Den kändes visst mer modern. Där jag satt kunde jag inte se något fel i hennes önskan. Jag är ingen expert i barnpsykologi, men jag kan inte hitta en anledning till varför en grupp homosexuella män och kvinnor inte skulle ha samma förutsättningar att ge eventuella barn kärlek och trygghet som jag och en framtida partner skulle ha. Förmågan att lära sina barn de värderingar som krävs för att fungera och må bra i ett samhälle, så som respekt för sina medmänniskor, är ju trotts allt individbaserad och har inte ett skit med sexuell läggning att göra. Så visst tror jag att ett välfungerande homosexuellt kollektiv skulle kunna utgöra ett lika bra hem som en välfungerande heterosexuell tvåsamhet. Ändå kunde jag inte helhjärtat hylla hennes önskan. Inte för att jag inte ville, utan för att hon just avfärdat min.

I debatten om var och ens rätt till sin egen sexualitet är det heteronormativa boven i dramat. Så långt är allt ganska väl. Jag kan se hur tanken att det monogama, heterosexuella förhållandet (gärna ett äktenskap med 1,6 barn) är normen skapar problem, förtryck och fördomar. Det är min övertygelse att vi alla har rätt att må bra, att känna oss så tillfreds vi kan med vår sexualitet och våra liv. Kanske rent utav kalla oss lyckliga. Jag försvarar gladeligen både vänners och främlingars rätt att ha en annan sexuell läggning än min. Andra har slagits för de rättigheter jag kan åtnjuta och förhoppningsvis kommer mina medmänniskor att slåss för mina rättigheter om så skulle behövas. I alla fall några av dem. För då och då möter jag människor som talar om för mig att mitt sätt att leva mitt liv är trångsynt, att jag gör mina val inte på grund utav att det får mig att må bra utan på grund utav att samhället har lärt mig att det är så jag vill vara. De vill att jag ska acceptera att de inte vill leva Svenssonliv, men kan inte förlikas med att jag vill det.

Där skjuter de sig själva i foten. Lika lite som de vill höra att deras läggning är onormal vill jag höra att jag saknar egen vilja, att jag är en förtryckt nickedocka. Visst är det sannolikt att jag är en produkt av min samtid, men det är vi väl alla på ett eller annat sätt? Så sluta peka på mig med stora anklagelsefingret, det leder ingenstans. Bara för att jag passar in i en norm betyder det inte att jag vill kämpa för dess överlevnad. Däremot vill jag, precis som de flesta andra, inte pressas in i ett fack där jag inte hör hemma. Precis som i andra fall av diskriminering handlar det inte om att hämnas utan om att jämställa. Att sluta se vi och dem och börja se individer.

Jag är heterosexuell, snart 26 år och överlag nöjd med mitt liv och de val jag har gjort. Sannolikheten att jag kommer vakna upp som homosexuell imorgon är tämligen liten. Accepterar du mig sådan accepterar jag dig sådan du är. Om vi sedan inte blir vänner beror det med största säkerhet inte på sexuella preferenser.

Förlåt mig, men jag verkar passa rätt bra in i den heterosexuella normen. Jag bestämde inte att sociala regler och lagar skulle utformas efter den och jag ser heller ingen anledning till att så ska ske. Så sluta använd det som ett skällsord och tala om för mig hur vi rättar till saker och ting.

(Ja, jag vet, förmodligen har jag använt en rad felaktiga formuleringar och uttryck som visar att jag tillhör någon slags normgivande massa. Kanske är jag inte tillräckligt insatt. Jag ville bara uttrycka en tanke. Nämligen att jag inte kan tvingas att acceptera någon för vad de är om de inte accepterar mig för vad jag är. Och jag vet, de allra flesta gör det, accepterar alltså. Bara ett litet utspel om en minoritet av en minoritet som på något sätt dröjer sig kvar i medvetandet.)

Två flickor

July 12th, 2010 | Fröken Tjernström

Jag har ett foto på mig och en vän. Det är taget för många år sedan. Kanske är vi nio år gamla där vi står, framför skolans trappa, och poserar i våra blommiga skolavslutningskläder framför hennes pappas kamera. Jag med en vit bomullshatt och hon med huvudet på sned. Vi har hela sommarlovet framför oss och förmodligen spenderade vi större delen av det tillsammans. Ibland när jag ser på oss kan jag undra om det märktes redan då hur olika vi skulle bli.

Idag sitter jag i en etta där jag med lite tur kan gömma undan dammsugaren under hatthyllan. Hon bor i en trea där till och med övernattande gäster får en egen säng. Jag snubblar över mina på väg från kylskåpet till soffan om morgonen. Hon har koll på sina preferenser när det gäller hundköp. Jag piper förtjust åt de flesta annonser om katter till salu på blocket. Jag kallar skämtsamt en vän för min flickvän. Hon funderar på bröllop. Jag suckar över min oförmåga att diska undan efter maten. Hon har en sambo att skämtsamt pika för sådana later. Jag uttalar pluraländelsen. Hon har runda l. Jag jagar en tvåa i innerstaden. Hon bygger ett hus på landet med rum för barn. Även om jag inte ännu kallar räv för oäv blir min satsmelodi allt mer östgötsk. Hon har flyttat ännu lite längre norrut och ibland slår ångermanländskan igenom.

Jag har ett foto på mig och en vän. Det är taget för många år sedan. Kanske är vi nio år gamla där vi står, framför skolans trappa, och poserar i våra blommiga skolavslutningskläder framför hennes pappas kamera. Jag med en vit bomullshatt och hon med huvudet på sned. Fulla av förväntningar inför sommarlovet. Ibland när jag ser den bilden kan jag undra om någon visste redan då hur olika vi skulle bli. Eller kanske att vi trotts alla olikheter skulle vara vänner än.

Bara att tutta och köra

June 1st, 2010 | Fröken Tjernström

På skolan är det lätt. Där går vi alla klädda som vi vill. Korta kjolar, djupa uringningar, vida byxor, ärmar som släpar i backen. Allt är rätt och inget är fel. På en arbetsplats blir det desto klurigare och de senaste månaderna har jag gång på gång insett att både det ena och det andra av mina plagg nog inte passar sig. Men hur kort får kjolen vara och hur djupt skurna toppar kan jag ha? Var går gränsen för att vara “den lättklädda praktikanten”? Problemet blev inte mindre när “ryssvärmen” kom på besök. Lite för många av mina sommartoppar tycks visa en del och min älskade kortkorta jeanskjol fick mig att tveka. Det gör jag inte längre.

I måndags fick jag nämligen klart för mig att jag ligger i lä. Inte för att jag tagit på mig den lilla kjolen ännu, men ändå. Vid mötesbordet satt nämligen min kollega i en kort klänning ringad både bredare och djupare än jag någonsin skulle våga gå ut med. Dels för att mina bröst, om än av normalstorlek, är för stora, och eftersom ringningen inte tillät att man bar bh under skulle de små gynnarna tämligen omgående smita. Dels eftersom jag helt enkelt skulle känna mig naken. Att hon hade ett par tjocka leggins som skylde hennes ben såg jag inte förrän jag tillslut insett att hennes klänning inte hamnat snett utan skulle sitta precis som den satt, och dubbelkollat detta ett antal gånger. Summan av kardemumman blir alltså att när den utlovade värmen kommer mot veckoslutet kan jag lugnt ta på min min kortkorta kjol. Det är, som min twittervän sa, bara att tutta och köra.

Jag hoppas dock att hon inte har fler klänningar av den typen. Tuttchock i konferensrummet är mer än vad jag klarar av innan morgonkaffet. Visst, jag tycker att man ska få klä sig som man vill. Men kvinnan var ju fem millimeter från att flasha chefen. På en måndag! Hur ska resten av veckan gå om den börjar på det viset, jag bara undrar.