Fröken Tjernström

Posts Tagged ‘Funderingar’

Bara att tutta och köra

June 1st, 2010 | Fröken Tjernström

På skolan är det lätt. Där går vi alla klädda som vi vill. Korta kjolar, djupa uringningar, vida byxor, ärmar som släpar i backen. Allt är rätt och inget är fel. På en arbetsplats blir det desto klurigare och de senaste månaderna har jag gång på gång insett att både det ena och det andra av mina plagg nog inte passar sig. Men hur kort får kjolen vara och hur djupt skurna toppar kan jag ha? Var går gränsen för att vara “den lättklädda praktikanten”? Problemet blev inte mindre när “ryssvärmen” kom på besök. Lite för många av mina sommartoppar tycks visa en del och min älskade kortkorta jeanskjol fick mig att tveka. Det gör jag inte längre.

I måndags fick jag nämligen klart för mig att jag ligger i lä. Inte för att jag tagit på mig den lilla kjolen ännu, men ändå. Vid mötesbordet satt nämligen min kollega i en kort klänning ringad både bredare och djupare än jag någonsin skulle våga gå ut med. Dels för att mina bröst, om än av normalstorlek, är för stora, och eftersom ringningen inte tillät att man bar bh under skulle de små gynnarna tämligen omgående smita. Dels eftersom jag helt enkelt skulle känna mig naken. Att hon hade ett par tjocka leggins som skylde hennes ben såg jag inte förrän jag tillslut insett att hennes klänning inte hamnat snett utan skulle sitta precis som den satt, och dubbelkollat detta ett antal gånger. Summan av kardemumman blir alltså att när den utlovade värmen kommer mot veckoslutet kan jag lugnt ta på min min kortkorta kjol. Det är, som min twittervän sa, bara att tutta och köra.

Jag hoppas dock att hon inte har fler klänningar av den typen. Tuttchock i konferensrummet är mer än vad jag klarar av innan morgonkaffet. Visst, jag tycker att man ska få klä sig som man vill. Men kvinnan var ju fem millimeter från att flasha chefen. På en måndag! Hur ska resten av veckan gå om den börjar på det viset, jag bara undrar.

Is i magen

May 30th, 2010 | Fröken Tjernström

Vissa har det. De kan kallt vänta och greppa ögonblicket när det flyger förbi. De lyckas ofta med att skapa smidiga lösningar för att de törs bida sin tid istället för att köra på första bästa möjlighet. Frågan är bara: Har jag det? Visserligen vet jag att det mesta ordnar sig. I värsta fall har jag dessutom vänner som bedyrar att de hjälper mig om min plan inte går i lås. Alltså tänker jag ta reda på hur det står till med isen i min mage på det enda sätt som går, genom att testa. Imorgon åker jag tidigare från Linköping och vandrar in till min hyresvärd för att i grevens tid säga upp min lägenhet. Vill det sig illa är jag bostadslös första september. Om jag inte fegar ur imorgon vill säga. Ice, ice baby.

Dags att samla mod

May 14th, 2010 | Fröken Tjernström

Om en vecka är det över. Så blev det bestämt. Om en vecka har jag praktiserat färdigt. Tanken var att jag skulle skriva mitt exjobb samtidig och nu inleda slutspurten. Så har det inte blivit. Istället har jag skrivit ansökningar till jobb. Med knapert resultat. Förmodligen lägger jag fram i augusti istället. Förhoppningsvis får jag ett jobb innan dess. Oavsett vilket närmar sig nu sysslolösheten.

Den kan te sig lockande när tiden är knapp och lediga dagar icke-existerande. Men just nu saknar den all dragningskraft. Jag vill inte vara ledig, jag vill känna pulsen, jag vill träffa människor, jag vill få något gjort. Så då kvarstår lösningen att be om mer praktik. Det finns nog att göra. Tillräckligt för att ha en praktikant, förmodligen inte tillräckligt för att betala henne. Frilansskribenten och inhoppande bildgurun har gett mig tummen upp. Övrigas åsikter är fortfarande höljda i dunkel.

Så i helgen får jag samla mod. Mod nog att be om ett kvartssamtal, att be om att bli granskad med lupp. Mod nog att fråga mina kollegor om jag har tillfört något, att fråga chefen om jag kan få stanna kvar. I helgen får jag fundera på en strategi. En strategi för att faktiskt få vettig feedback utan att allt blir spänt och jobbigt. En annan strategi för att fundera ut hur jag tigger mig till att få stanna kvar en stund utan att vara desperat, påträngande eller besvärande.

Om en vecka är det över. Så blev det bestämt. Om en vecka är det över. Förutsatt att jag inte gör något. Frågan är bara vilken strategi som är bäst och vart jag egentligen ställde den där burken med extra mod, för tillfällen då jag behöver ta livet i mina egna händer istället för att låta livet vara något som bara händer. Jag hoppas att den står nära kaffet.

Du är skitduktig, det vet du om va?

May 13th, 2010 | Fröken Tjernström

Klockan är strax efter nio och vi har just avslutat en tretton timmars arbetsdag och klivit ut i skymningen på Ågatan. Bakom oss sliter de sista tappra med att skicka filer till tryckeriet, men vi två utbölingar har gett oss av för den här gången. Vi är på väg mot våra respektive tåg, jag till Norrköping och han till Stockholm. När vi vandrar gatan ner säger han Du är skitduktig, det vet du om va? Du kommer inte att ha några problem med att få jobb. Jag ler, tackar och säger att det är alltid trevligt att höra. För det är det. Visst har jag hört det förr, av vänner och bekanta. Och visst känns det fel att säga, men från någon som inte känner mig, någon som har erfarenhet av det jobb jag förväntas kunna utföra inom en snar framtid väger det tyngre. Han vet skillnaden på tur och skicklighet och han anser att jag har det senare.

När jag kommer hem möts jag av en kommentar på gårdagens facebookstatus om sent arbete på redaktionen från en kollega på en tidigare praktikplats på red? Säg inte att du slösar bort din oerhörda talang på en blaska? Ord som värmer en trött och kall majkväll. Även de från någon som kunde valt att glömma mig som ännu en i raden av förvirrade praktikanter med designerdrömmar. Från någon som jobbat på den bana jag vill slå mig in på sedan jag toddlade bland lövhögarna min mamma så tålmodigt krattat ihop. På samma sätt som när en av magasinets skribenter på en surrande redaktion, på väg att byta en hög med korrekturlästa texter mot en ny att läsa, slänger åt mig ett Bra skrivet. Eller när han något senare tittar över min axel när jag ordnar produktbilder och säger Du har verkligen talang för det där.

Korta fraser av uppskattning som ger en dag lite extra skimmer. Sådant jag tänker på när jag sitter vid en skärm och sliter mitt hår. Sådant jag påminner mig själv när jag loggar in på ams.se och ser högen av sparade platsannonser till jobb jag mer eller mindre gärna vill ha. Det är inte omöjligt. Stort, skrämmande och en aning svårt, men inte omöjligt. Jag är utbildad att sälja och jag har något att sälja.

I snart tre år har jag fått höra om den stenhårda, prestigeinriktade branschen, fått se vad den presterar och fått veta vad den förväntar sig av mig. Den har byggts upp framför mig som ett massivt monster som jag antingen kan tämja eller slukas av. Det är därför jag samlar åt mig av deras beröm. Det är därför jag suger länge, väl och ljudligt på de små karamellerna. Det är därför som deras ord väger lite extra tungt. De är branschen och de har sagt att jag är välkommen. De kastar åt mig smulor och jag glufsar i mig dem som vore de tårtor, goda nog åt ett kungabröllop. Jag samlar på dem i tacksamhet och i hopp om att en dag skrapat ihop en hög stor nog att fylla mig med modet som behövs för att se monstret branschen i ögonen och säga Jag är skitduktig, du vet om det va?

Det som göms i snö eller Det blev inte som han sa

April 11th, 2010 | Fröken Tjernström

Den här vintern kommer att bli bra, sa han. Se det som en spådom. Flera gånger under den gångna vintern har jag tänkt på hans ord, hans spådom. Han hade fel. Inte för att den var dålig heller, den levde bara inte upp till sina potential. Jag minns inte hans exakta ord och jag anar bara vilken konversation som låg bakom dem, men jag minns andemeningen. Att detta skulle bli en storslagen vinter. Så blev det inte. Men nu, när våren krupit fram och snön och isen lämnat efter sig ett grått täcke av vintersmuts och grus kan jag ana något bättre. Ur snön har allt det där som gör livet vibrerande färgrikt töat fram. Som en hel del annat som sagts blev inte heller vintern som han sa. Men våren viskar om storslagna ting.

Det som göms i snö …

En liten klick färg …

… bland allt det grå …

… om du tittar noga.

I’m always there

Ber om ursäkt för Bilddagbokens halvkassa komprimering av bilder. Orkade inte fixa dem själv …

Någonstans

March 28th, 2010 | Fröken Tjernström

Sitter ensam på ett café och äter en på tok för dyr toast. En på tok för dyr toast, som har tagit dem på tok för lång tid att göra, som jag äter på tok för snabbt. Latten är inte speciellt god heller.

Utanför fönstret går krumma tanter långsamt över torget och jag hejdar mitt tuggande ett slag och ser ut. Om en liten stund ska jag vara på ett möte om möjligheten till en praktikplats och jag är lite för spänd och lite för stressad för att det ska vara bekvämt. Så griper längtan tag i mig. Längtan att resa mig upp och gå. Inte till mitt möte, utan bort. Bort någonstans där jag inte är lite för spänd och lite för stressad. Tanken att detta bort skulle vara mitt hem dyker upp. Att jag skulle vilja resa mig och gå hem, gömma mig i min stora, varma säng och glömma stress och nervositet. Jag slår bort den. För jag längtar inte efter att få gömma mig under täcket. Jag längtar efter en soffa någonstans. En soffa där jag kan sitta en stund. En soffa någonstans där jag har inrett, inte med vad jag har råd med för stunden utan med vad jag verkligen vill ha. Någonstans där fönstren släpper in ljus över trägolv. Någonstans där växter överlever och pajformen går in i ugnen. Någonstans där någon lagar maten åt mig. Inte för att jag har ett hembiträde, eller för att han är tvungen, utan snarare för att idag är det min diskdag. Ja, någonstans har jag just kommit hem ifrån jobbet och sitter uppkrupen i min soffa, i mitt ljusa, vackra vardagsrum i väntan på middagen, för någonstans är det min diskdag.

Dit längtar jag när jag sitter på ett café och slänger i mig min lunch. Inte till en plats men till en tid som ännu ska komma. Dit längtar jag, men dit kan jag inte gå. Tanterna i sina långa kappor har gått över torget och jag reser mig upp för att gå till mitt möte.

Vill jag bo i Borås?

February 19th, 2010 | Fröken Tjernström

En eftermiddag som inte bär med sig ett pockande krav på pluggande. Just ikväll har jag inte ett designförslag, en layout eller en rapport som skriker efter min uppmärksamhet. De layouter jag fixar med är självpåtagna och städandet är av det nödvändiga slaget. Jag skulle kunna stressa och springa iväg till kårhuset för att avsluta kvällen med trubadur och öl, men ikväll är jag nöjd med att städa till tonerna av min senaste playlist. Kvällen till ära serveras gårdagens rester och utan stress kikar jag runt på Platsbanken. Hittar de mest mystiska jobb, känner modet sjunka för varje annons som kräver åratal av erfarenhet och en examen från Berghs. Ett vikariat på maximalt tio dagar eller en tjänst som kräver att jag ska kunna kommunicera väl med non-designers, utbudet är varierande och förundrande.

När jag blir vuxen ska jag … Det har gått från att ha varit en framtidsvision till att vara ett skämt. Nu är det ofrånkomligen här. Det är dags att bli vuxen nu. Dags att börja göra genomtänkta val. Det gör sig påmint på ett obehagligt sätt och jag känner mig mest förvirrad. Nu är hela, kanske inte världen men i alla fall, landet min buffé. Någonstans där vad jag vill och vad jag kan möts kan framtiden ligga på lur. Om jag bara kunde komma på vad jag vill. Om jag bara var säker på vad jag kan, vad jag egentligen har lyckats lära mig under de tre senaste åren. Hela landet är en buffé, ingen utom jag själv håller mig kvar här. Ändå drar jag mig lite. Här har jag kommit att känna mig hemma, här hittar jag, här har jag i alla fall några vänner kvar även efter examen. Likafullt kvarstår faktum: det är bara jag som håller mig kvar här. Så återstår den eviga frågan. Vill jag jobba i Järfälla? Vill jag bo i Borås?

Resa mot känd destination

February 4th, 2010 | Fröken Tjernström

På ett tåg, igen. Någon har passat på att ta min fönsterplats och somnat där. Idag har jag inte energin att väcka honom bara för att kräva min rätt. En annan dag kanske, men inte idag. Jag slår mig ner på platsen bredvid och somnar snart jag med. Vaknar av att huvudet glidit bakåt i en obekväm ställning. Visste inte ens att det gick, tvärt emot den sedvanliga hakan-mot-bröstet-positionen. Tjugo minuter sena till Stockholm. Vi stannar till på stationsbron. Det är spårbrist på Stockholms Central, meddelar rösten i högtalaren och jag har lust att skrika åt dem att det är idioter, det kan inte ta slut på spår. Men jag är tyst.

Långsamt rullar tåget in på Centralen. Snabbt som en iller tar jag mig ut. Zig-zagande mellan saktfärdiga resenärer och underhållsfordon. För en stund funderar jag på om det går fortare att hoppa över två barn i sexårsåldern än att gå runt dem. Världens långsammaste tjej tar upp min beställning på Burger King. Hon verkar sakna förståelse för att mitt tåg går om tolv minuter och att jag inte har en aning om från vilket spår. Jag upplyser henne inte heller. Elva minuter. Hon staplar brickor, jag trummar med fingrarna mot resväskans handtag. Tio minuter. Fler brickor. Nio minuter. Min mat kommer. Hon räcker mig den pliktskyldigast och jag pilar iväg. Spår 18b. Score, dit är det nära. Folk som rör sig i samma riktning som jag verkar dock inte känna samma brådska. Med en vana jag inte visste att jag hade rör jag mig mellan och förbi dem. Inser att månader av slalom mellan axelhöga pensionärer i Ayr och planlöst vandrande shoppare i Glasgow har satt sina spår. Centralen, du har mött din överman.

Tåget rullar iväg och tjejen på andra sidan gången frågar tågvärden om det är tio i nio vi ska anlända till Sundsvall. Om Gud är god, blir svaret. Jag äter min nyförvärvade skräpmat och gör ett försök att plugga. Snart sitter jag dock sovande i samma underliga ställning igen. Vaknar till i Söderhamn. Folk som passerar min plats pratar norrländska. Även om jag, lättpåverkad som jag är, har förlorat mycket av det som en gång var min dialekt känns det tryggt. Det är en trygg plats jag är på väg till, en plats där det pratas norrländska.

Jag hasar mig upp för att gå på toaletten. Sovandet har smetat ut min mascara och slitit håret ur sin snodd. Det blåa ljuset gör att den lätt lutade spegeln visar något som mest ser ut som en välklädd heroinist i fyra månader in i en graviditet. Jag suckar. Den här resan saknar något av den tillfredsställelse som jag brukar finna i att sitta på ett framåtrusande tåg. Kanske beror det på anledningen till den, kanske på att sömnbristen, skakningarna och snabbmaten gör mig illamående. Jag tröstar mig med att vi är i tid till Sundsvalls Central och sätter mitt hopp till söndagens återresa.

Värvad

January 14th, 2010 | Fröken Tjernström

Det var väl dömt att hända förr eller senare. Jag råkar ju vara en av alla dessa människor som faktiskt tycker att organisationer som Amnesty, IM (Individuell Människohjälp) och Greenpeace gör bra saker. Dessutom har jag ju vid upprepade tillfällen tänkt att jag borde sätta mig ner och välja ut i alla fall en organisation att stötta lite. Trots allt handlar det om 50 kronor i månaden. Alltså en öl mindre på krogen varje månad. Det skulle inte bara barnen i Afrika utan också jag må bra av. Kanske är det också därför jag irriterar mig på alla värvare på stan. Inte bara för att de stör min shopping (jag vet att det är vettigare att ha värvare än att göra grisdyr reklam, det är en bra strategi, men jag ogillar det ändå, på ett rent personligt plan) utan också för att de pillar på den ömma punkt som detta faktiskt är. Egentligen har jag råd och jag tycker att det är viktigare att rädda människor än att jag får en öl till. Förmodligen var det det som slutligen blev mitt fall.

Det hände igår. Jag hade just lagt pengar på ett nytt träningskort och tre flaskor glögg, dessutom var jag på väg in på Systembolaget för att köpa lite vin. Då avbröt han mitt dagdrömmande, en värvare från IM. En av alla dessa män som inte tar ett nej. “Kan jag i alla fall få informera lite?” Jag visste väl redan då att det var kört, men jag stannade ändå. Han var snygg och vältalig, pratade engagerat om barnen i Zimbawe och egna erfarenheter från Laos. Retoriken satt som en smäck. “Jag gör det här för att göra en bra grej, egentligen jobbar jag på sjön.” “IM använder inte massreklam, en banderoll på ett hus kostar flera hundra barns utbildning...” Etos, patos och logos, som på ett litet pärlband. Argumenten var vattentäta och i ärlighetens namn orkade jag inte göra mer än tama försök att inte låta mig fångas. För sanningen är den att har jag råd att gå på Systembolaget har jag råd att ge honom 50 kronor. I evigheter eller bara i någon månad, det återstår att se.

Det är lite samma sak som den dag jag öppnade dörren för mannen från Radiotjänst. Jag hade duckat under deras radar ett tag, jag hade varit student och 500 kronor i kvartalet svider mer än piskan. Men jag hade sagt att när jag började jobba skulle jag börja betala, för jag tycker om public sevice, även om jag ogillar betalningsformen. Så stod han där en kväll och ringde på. Jag brukar skylla på att han såg ut som en ledsen John Cleese, att han ju kunde vilja något annat. Givetvis insåg jag vad han ville, men jag orkade inte fortsätta i stealth mode. Det gjorde mig inte så mycket att betala. Just då jobbade jag och såg ingen mening att smita ifrån en avgift som jag faktiskt hade råd att betala. Så var det även igår. Visst, jag jobbar inte, men vill jag att dessa organisationer ska finnas så får jag väl betala för dem. Det är det lilla jag kan göra, för jag tvivlar på att barnen i Malawi behöver en snygg blogg.

(Sedan kan man ju tycka att det borde varit Amnesty jag gick med i, med tanke på min fina vän som värvar åt dem. Hennes klokhet och söta nuna borde räcka som argument för deras sak, i alla fall för mig. Jag tror dock att det får stå kvar på att-göra-listan en stund till, i alla fall tills jag har ett jobb.)

Den inre resan

January 8th, 2010 | Fröken Tjernström

Det var en kampanj som SJ drev för inte alltför länge sedan, den inre resan. Vackra vyer och reflektioner av resenärer som ser Sverige genom ett tågfönster. Jag tror att jag slutligen har gjort den, den inre resan.

Strax innan klockan sju i morse visade termometern i mina föräldrars köksfönster på nära – 29 grader. Inne i centrala Sundsvall var det något mildare, kanske bara -25. Så länge jag tordes stod jag inne i stationshuset och samlade mig inför mötet med kylan. Åtta minuter innan avgång tar jag ett djupt andetag och möter luften utanför. Kylan skonar mig inte. Medan jag går nerför perrongen rullar X2000-tåget in. Resenärerna samlas, sträcker sig efter handtagen, vill in, men tåget står stumt, fortsätter neka oss tillträde. Kölden biter, det känns som att någon försöker tvinga in järnrör i mina knän underifrån. Jag väntar bara på att de ska börja skallra. Så lyckas någon få upp dörren till vagnen bredvid och folk strömmar in i tåget. Upptryckt mot elementet försöker jag återfå kroppsvärmen och bläddrar förstrött i Kupé. Så hörs rösten ur högtalaren. Vi står kvar på perrongen på grund av ett tekniskt fel. Jag tittar upp och inser att vi skulle ha åkt för tio minuter sedan. Snart är felet åtgärdat, men då kommer ett mötande tåg. När tåget rullat förbi oss har ett nytt fel uppstått. Fyrtio minuter senare får vi veta att toaletterna endast fungerar i två av tågets fem vagnar. Trött tänker jag att jag kan leva med obekvämheten att inte ha fullt antal toaletter jämfört med att vara nästan en timme försenad. Sedan lutar jag mig åt sidan och somnar.

Ett försenat tåg är inte prioriterat. Ett tågmöte följer ett annat och vi går nog aldrig för full maskin. Minuterna läggs till varandra och när jag vaknar till i Söderhamn inser jag att beräknad ankomsttid till Uppsala är strax innan tåget egentligen ska vara i Stockholm. Vintervita, kalla landskap passerar utanför mitt fönster och en ovanligt söt liten flicka vandrar runt i vagnen med en fascination som bara finns hos ett litet barn. I Gävle kliver en tjej på med destination Arlanda. Hon inser att vi kommer att komma dit samtidigt som hennes plan lyfter. Det är som det är, säger hon medan hon undersöker sina möjligheter att boka om flighten. Det är som det är, tänker jag och ser hur snön ligger jämn och orörd över fälten runt Uppsala. Det är redan för sent att hinna med mitt anslutande tåg och jag kan inte göra annat än att sitta där jag sitter, så det gör jag.

I Uppsala vägrar en av dörrarna att stängas, strejkar i kylan. Vi anländer till Stockholms Central ungefär en timme och fyrtio minuter sena. Jag tar min packning och går in på reseshopen. På min ersättningsbiljett har slutdestinationen råkat bli Linköping och för en stund överväger jag att sitta kvar på tåget. Att låta Linköpings Resecentrum välkomna mig hem som så ofta förr. Skicka iväg ett sms till en vän och fråga vad som händer ikväll. I väskan finns både tandborste och finklänning så allt är möjligt. Ja, en liten stund avväger jag att fortsätta till staden som jag misstänker kan vara min plats på jorden. Är inte kaxig nog att uttala tanken, livet är för ombytligt, så jag avfärdar min plan.

Står inne på Centralstationen tillsammans med en klunga andra resenärer. Alla med blicken fästa på tavlan med avgångstider, alltför många tåg går från spår 10 och regionaltåget som står inne verkar inte vara på väg. Jag inser att nattåget från Narvik är på väg in, cirka fem timmar försenat. Det är som det är. Två minuter innan avgång spårändras tåget som ska avgå innan mitt från spår 10 till spår 11. Samtidigt blir mitt tåg utan spår. Tio minuter innan avgång blir också det spårändrat.

Perrong 11 är full med folk. Några ska på tåget till Göteborg, andra väntar som jag på Malmötåget. Så hörs rösten i högtalarna. SJs X2000-tåg till Malmö Köpenhamn är spårändrat … Jag och kvinnan bredvid mig utväxlar blickar, för en sekund förenade i en tanke; Nej, vi har ju just tagit oss hit, ni spårändrade ju nyss! … till spår 11. Vi andas ut och ler lite hastigt, jag och kvinnan bredvid. En fullständigt främling som jag aldrig kommer att se igen. Så är hon borta i mängden.

Tåget kommer, sent, tåget avgår, sent. Den främsta anledningen: översvämning i bistron. Vi utväxlar leenden runt bordet jag sitter vid. Översvämning i bistron, vi har upphört att förvånas. Inte heller det här tåget verkar gå på full hastighet. Jag ser nya, fast gamla, landskap passera utanför fönstret. Jag är drygt två timmar försenad, men jag orkar inte engagera mig i det. SJ har åter igen, helt olovandes, tagit två timmar av mitt liv. Två timmar jag inte kommer att få tillbaka. Å andra sidan kan jag helt enkelt strunta i att se på tv i två timmar någon annan dag. Det är som det är. Jag är sen, men till skillnad mot andra gånger då jag varit försenad sitter jag lugnt och stilla och betraktar. Jag har inga sarkasmer kvar, inga dråpliga saker att säga om SJ, inget bittert gnäll. Det är som det är.

Det är då det slår mig, det är det som är den inre resan. Till slut har jag kommit dit. Jag har förlikat mig. Jag sitter på ännu ett försenat tåg och det är inte mer med det. Det är ingen idé att förvånas, uppröras eller gnissla tänder. Det är som det är. Det var kanske inte det de avsåg med kampanjen, men hit har min inre resa tagit mig. Hej SJ, ni har upphört att förvåna mig, jag blir inte upprörd längre! I alla fall inte idag.