Fröken Tjernström

Posts Tagged ‘Glasgow’

Lantis

October 28th, 2009 | Fröken Tjernström

Jag är ingen storstadsbo, jag är nog knappt en stadsbo. Visst vill jag ha nära till en stad, men jag vill inte bo mitt i den. Det känns smidigt i Norpan, att allt ligger nära, och det är praktiskt här. Men det gör mig lite tunnare, lite mindre, lite tröttare. Så i jul, när jag har kommit hem, landat i Sverige, varit till Norpan och vänt, tagit tåget till norr, då ska jag ställa mig en stund i, den förhoppningsvis djupa, snön, titta upp mot den tysta, mörka stjärnhimlen och bara andas. Dra djupa andetag av frisk, kall vinterluft. Stå mitt i tystnaden och bara vara den lilla lantis som jag är.

Regnet faller inte i Skottland

October 27th, 2009 | Fröken Tjernström

Det är en myt att det alltid regnar i Skottland. Fast det hade ni nog redan listat ut. Att regn är något som faller är också ett påhitt. För i Glasgow faller inte regnet, det existerar, det hänger, på ett mycket bokstavligt sätt, i luften. Även om det regnar så är det inte säkert att det hjälper med ett paraply, för dropparna hänger liksom där och väntar på en när man vandrar förbi. De är inte heller med nödvändighet så stora att man registrerar dem som regn, förrän man kommer hem och ser sin blöta uppenbarelse i spegeln. Nej, i Glasgow faller inte regnet särskilt ofta, utom idag, då föll det från alla håll och gjorde hela staden till en vattenpöl.

Nyinflyttad

October 24th, 2009 | Fröken Tjernström

Det är lite som när man flyttar in i en ny lägenhet (eller säkert ett nytt hus också, men jag har inte gjort det någon gång ännu), det är lite rörigt och förvirrat och lådor överallt. Så får det vara här också ett tag. Jag jobbar på det. Det är ju trotts allt meningen att jag ska kunna sånt här. För tillfället får det dock se ut såhär. Det är en process och en liten resa som förhoppningsvis ska sluta där jag vill. Just idag blir det dock inte bättre än såhär. För nu har jag lyckats förstå lite av wordpress, och det får räcka. Det kommer en hemsida senare. Nu ska jag ge mig ut på Glasgows gator för att äga Glasgows barer. Det är trotts allt lördag och jag har annat för mig än att tämja min blogg. Eller … det är i alla fall vad jag vill tro.

Bloggmongo

September 13th, 2009 | Fröken Tjernström

Som det lilla bloggmongo jag är kände jag att Skottlandsäventyret förtjänar en egen blogg. Det kommer därför att bli mindre bloggande här i framtiden, men desto mer på flickaikilt.blogg.se. Så vill ni veta vad jag gör och hur det egentligen är att leva bland män i kjol, kika in där.

Peace!

Det börjar närma sig

September 12th, 2009 | Fröken Tjernström

Det har inte gått in. Jag har nog inte greppat det helt. Att jag flyttar till Glasgow på onsdag alltså. Packar lite förstrött och försöker att inte köpa massa ny mat. Borde nog fixa en hel del annat också, men det borde ju lösa sig. Det har helt enkelt inte gått in. Kommer väl slå mig när jag sitter på Arlanda eller något sådant.

Fast lite underligt är det ju, när man säger hejdå till någon och vet att man inte kommer träffas på minst 4 månader. Eller kanske ännu längre… En massa avsked blir det. En massa avsked av helt olika karaktär. Helt beroende på person och relation. För vissa förändrar avståndet något, för andra inte. En del blir därför tveksamma, med den allvarsamma insikten att “när du går kommer jag inte att se dig på väldigt länge”, andra blir hjärtliga och självklara, “ha det så kul, så ses vi snart”. Inte heller kan man vara helt säker på vem man kommer att få vilket avsked ifrån. Där man trodde att man skulle lämnas med en hjärtlig kram finns bara en vinkning och ett kort hejdå, och där man väntade sig ett enkelt hejdå finns en tveksamhet. Så inför varje avsked finns en undran; hur säger vi hejdå till varandra? och lika ofta blir man positivt överraskad som man blir stående med en känsla av besvikelse.

Visst är det så att alla människor säger hejdå på olika sätt. Själv kan jag komma på mig med att dröja en stund på de mest oväntade platser, bara för att se på dem lite noggrannare. Inte nödvändigtvis för att jag inte tänker komma tillbaka dit, men för att skapa en bild i minnet att ta med mig på vägen. Så de senaste dagarna har jag sagt hejdå till både personer och platser, på olika sätt, och jag har fortfarande några kvar, men det har ännu inte riktigt gått upp för mig att jag flyttar på onsdag.

Är jag en fegis?

September 8th, 2009 | Fröken Tjernström

Fick ett mail för en vecka sedan, från en tjej som kanske ville hyra min lägenhet. Jag svarade som det var, att jag inte skulle hinna flytta ut förrän det är dags att åka härifrån. Fick inget svar. Så svarade hon i går eftermiddag. Hon var ändå intresserad. Frågan är bara; Hinner jag flytta ut på en vecka?

Hade jag bara varit på väg till en lägenhet i staden skulle det vara lätt. Bara att stuva in saker och köra. Men nu ska jag ju iväg. Vill ju inte komma till Glasgow med kastruller och lakan och inse att kläderna ligger i ett förråd i Norpan. Har dessutom en del saker att fixa inför avresan. Kanske borde fixat dem tidigare, men sådan är jag. Jag tänker att det inte finns nog med tid för att flytta alla saker, fixa med försäkringar och liknande också. Bara en flyttstädning tar ju sin lilla tid. Kan ändå inte låta bli att undra om jag är en fegis, om jag egentligen hinner (lite tidsoptimist är jag ju), om jag bara inte vill hyra ut stället och använder tiden som en ursäkt. ¨

Ändå kvarstår faktum: Försöker jag packa ihop och flytta ut och misslyckas skiter det sig rejält och jag har en känsla av att det bara är tidsoptimisten i mig som tror att det går. Better safe than sorry eller go for it fegis?

Köksbordet

August 10th, 2009 | Fröken Tjernström

En söndags förmiddag för lite drygt två och ett halvt år sedan satt jag på mitt köksgolv och skruvade ihop mitt nya köksbord. Det förde med sig en smak av självständighet. Mutter för mutter, känslan av att jag kan själv. Inte för att det egentligen var svårt, men för att det låg där på mitt köksgolv som ett stort IKEA-pussel som uppmanade mig att ensam skapa ett köksbord och fyra stolar. För jag var singel nu, och då får man sätta ihop sina saker själv. För jag var singel, och jag skulle minsann bygga mig ett eget liv, IKEA-möbel för IKEA-möbel. Tillslut stod det där, ett bord och fyra, mer eller mindre väl ihopsatta, stolar. Tada! Jag klarar mig minsann själv!

Idag satt jag åter på mitt köksgolv och skruvade med mitt köksbord. Ett annat köksgolv, men samma köksbord. Jag skruvade av benen på bordet, ett efter ett, alldeles själv. För att han som jag skulle klara mig utan ska låna mitt köksbord under tiden som jag är i Glasgow. Samma bordsben och samma muttrar, men inte längre en troffé över min självständighet. Precis som färgen på fasaden vittrar och ärren bleknar har det som en gång var ett monument över min förmåga att gå vidare blivit vad det egentligen är, en möbel. Köksbordet talar inte längre om att jag är singel nu, det är inte längre startlinjen för en ny etapp, och de ensamma spåren efter mina första steg post honom har bleknat, precis som fotspår i strandkanten sköljs bort av vattnet. Nu är köksbordet en möbel, inte ouppskattad men inte heller ett monument. Det är därför jag kunde sitta på mitt köksgolv igen, och skruva det i delar, för att sedan lämna över det till honom. Jag behöver inte längre köksbordet för att veta att: Jag klarar mig minsann själv!

A lass in the makeing

March 18th, 2009 | Fröken Tjernström

Woho! eller vad man nu säger om man bor i Skottland. Får helt enkelt ta reda på det. Samtidigt som jag funderar ut var jag ska bo, hur man billigast kommunicerar från Glasgow, vad grejen med wiskey egentligen är, vilka kurser jag helst vill läsa, vad jag ska göra med min lägenhet här och alla mina saker och hur i helvete man egentligen packar för att bo i ett annat land i en hel termin. Men det är kärt besvär för jag ska äntligen få chansen att plugga i Skottland! Ja, om inte University of the West of Scotland säger nej förståss, men då ska jag ju göra bort mig rejält. Så: WOHO!