Fröken Tjernström
Posts Tagged ‘Hångel’
Flicka till salu
January 31st, 2010 | Fröken Tjernström
Dansgolvet är fyllt till bristningsgränsen, alkoholen flödar och min hjärna har inte längre något att säga till om när det gäller mina fötters rörelser. Vid ett tillfälle stannar jag till och försöker hitta takten i musiken, men inser att kommunikationen mellan mina öron och fötter sedan länge slutat gå via hjärnan. Så jag låter fötterna göra som de vill, och höfterna följer med. Vi står mitt på dansgolvet, jag och min vän. Det är en köttmarknad av det slag du bara hittar en sen lördagskväll. Snart står någon bakom mig, jag ser honom inte, men jag känner hur han följer mina rörelser. Jag lyfter mina händer mot håret och på en sekund är hans händer på mina höfter. Min vän ger mig en menande blick och jag skrattar tillbaka. Vi dansar så en stund, tills jag bestämmer att hans hungriga händer har fått nog. Vi går därifrån, lämnar honom bakom oss. Jag vänder mig aldrig om för att se vem han var. Det kan ha varit Guds gåva till kvinnan, den vackraste man jag någonsin sett eller Godzilla jag lämnade bakom mig, jag orkar inte bry mig. En mindre förflyttning på dansgolvet. En låt, två låtar, ny man. Nära, följsam och snart är också hans händer på mina höfter. Musik, salsahöfter, händer. Det är en köttmarknad och jag är till salu. Han vill känna lite på flickan framför honom innan han köper. En parningsdans, en fylleritual. Jag och min vän ler menande mot varandra innan vi lämnar dansgolvet och ännu en man.
En stund senare är det dags igen. På dansgolvet. Ännu en man som dansar upp nära. Hans händer på mina höfter ber mig att vända mig om. Den här gången gör jag det. Vi står ansikte mot ansikte, det är mörkt, alkoholen gör bilden dimmig och någonstans över hans axel kan jag se min vän, hon rör sig bortåt. Vi rör oss fortfarande i takt till musiken, på automatik. Han är alldeles nära, ett kvällshångel, ett lördagsligg, en engångsgrej. Hur lätt som helst, alldeles för lätt. Jag tar ett steg bakåt och går. Det är för lätt, för simpelt. Jag kommer att tröttna efter två kyssar, för hungriga händer på ett dansgolv gör inget för mig. För många killar på för många klubbar, i barer och på dansgolv har klämt på min rumpa, tafsat på mina lår. Hungriga händer på ett dansgolv berör mig inte längre, ni får ta hur mycket ni vill. Kanske om ni stannar upp och pratar med mig. Men ikväll finns bara hungriga händer på ett dansgolv, en köttmarknad. Så jag går hem ensam. Eller, riktigt ensam är jag inte för när jag kommer hem hittar jag ruter dam nedstucken i linningen på min tubtopp. Hur hon hamnade där minns jag inte riktigt, men ikväll är jag ruter dam, och jag är inte till salu på den stora köttmarknaden.
Så gick ett decennium
January 1st, 2010 | Fröken Tjernström
Fram tills för några dagar sedan hade jag inte ens reflekterat över att jag tillryggalagt ännu ett decennium, men så är det ju faktiskt. Det har gått tio år sedan vi sjöng vår modifierade version av ABBAs Happy New Year och väntade med spänning på att se vad som skulle hända med våra datorer vid tolvslaget. När år 2000 grydde såg jag slutet på min obligatoriska skolgång, gymnasiet hägrade, och framtiden. Om allt går enligt planen så blir 2010 det år då jag avslutar den frivilliga delen av min skolgång, året då jag får ut min kandidatexamen, arbetslivet hägrar, och framtiden. Under år 2000 fick jag min första seriösa pojkvän, men trotts fjärilar i magen och fullständigt engagemang visste jag att sannolikheten var liten för att han skulle vara min sista seriösa pojkvän. När jag möter 2010 är jag fortfarande på jakt efter den sista seriösa pojkvännen.
Decenniets första år är åter igen ett av de där åren då jag inte vet vad som komma skall. Allt är möjligt. Härligt och skrämmande. På ett sätt är jag lite på samma ställe nu som för tio år sedan. På de flesta andra sätt har jag vandrat långt. Planerna från år 2000 är genomförda, reviderade, förkastade och återupptagna. Mål har satts, missats och uppnåtts och listan på lärdomar är lång. Det har gått tio år sedan jag stod med mina jämnåriga och sjöng Happy New Year på skolans julshow. Vissa dagar verkar det som att det var en evighet sedan, andra som om det vore igår. Allt är relativt, så också tiden. Det har gått tio år sedan millennieskiftet, tio varierande år, med toppar och dalar, skratt och gråt. Det har gått drygt tjugofem år sedan mina första andetag, vart och ett av de åren lika varierande som de tio senaste. Därför förväntar jag mig inte att 2010 ska skilja sig från dem speciellt mycket. Det är ett år som alla andra som jag har framför mig. Dock har lokaltidningens barnsidor i sitt horoskop berättat att jag kommer att få hångla i år, om jag bara hittar rätt puss-person. Det ser jag fram emot.