Vissa har det. De kan kallt vänta och greppa ögonblicket när det flyger förbi. De lyckas ofta med att skapa smidiga lösningar för att de törs bida sin tid istället för att köra på första bästa möjlighet. Frågan är bara: Har jag det? Visserligen vet jag att det mesta ordnar sig. I värsta fall har jag dessutom vänner som bedyrar att de hjälper mig om min plan inte går i lås. Alltså tänker jag ta reda på hur det står till med isen i min mage på det enda sätt som går, genom att testa. Imorgon åker jag tidigare från Linköping och vandrar in till min hyresvärd för att i grevens tid säga upp min lägenhet. Vill det sig illa är jag bostadslös första september. Om jag inte fegar ur imorgon vill säga. Ice, ice baby.

Nu har Facebook uppdaterat sin design igen och genast börjar ni gasta. Ge oss tillbaka det gamla Facebook, det tyckte vi om! Nej, det gjorde ni inte. Ni gastade likadant vid förra uppdateringen, och uppdateringen före det. Faktum är att jag inte vet någon uppdatering då det inte klagats på den nya designen. Ni vill ha tillbaka det som är gammalt och invant, även om detta för inte alltför länge sedan var källan till era upprörda känslor. Är det så svårt med lite förändring? Är det så läskigt att något bekant blir nytt? Är det så jobbigt att lära sig att en funktion ligger till vänster istället för till höger? För så jäkla stor skillnad är det inte. Men, vad då? De har ju tagit bort logga ut knappen, jag hittar den inte! Vad i hela helvete! När loggade ni senast ut från Facebook? Det är väl bara att stänga fliken. Lär er surfa sabla miffon!

För övrigt ligger den under Account.

Nej, nej. Istället för att ge det lite tid, lära er hitta, så skapar ni “Alla vi som hatar det nya Facebook”-gruppen. Hur många sådana är ni med i nu? Eller återvinner ni kanske samma grupp vid varje uppdatering? Jag vet inte vad ni tror att ni uppnår med detta. Det kanske har gått er förbi, men de som bestämmer över Facebook lär knappast bry sig om en svenskspråkig grupp. Inte en engelskspråkig heller för den delen. De har nog lagt en och annan slant på utvecklingen av denna nya design och kommer inte att återkalla den. Förresten; går ni ur hata-nya-Facebook-gruppen när ni kommer på att även denna version fungerar helt okej eller är ni kvar eftersom ni vet att ni kommer att hata nästa uppdatering också?

Det mest tragiska i det hela är att det är Facebook vi pratar om här. Ett comunity, en plats på internet där vi delar bilder, korta tankar och spelar FarmVille. Många av mina vänner går med i grupper vars namn eller syfte är om inte korkat så i alla fall menlöst och spelar MaffiaWars och skickar kramnallar dagarna i ända, för att det är kul. Större delen av Facebook handlar om att tramsa runt, om att leka lite och att hålla kontakten på ett avslappnat sätt. Det är en digital lekstuga för alla som har tillgång till en dator. Ändå vill ni hata den nya designen. Buhu, pappa har målat om lekstugan fult *Kalle-Anka-gråt* Om det nu är så förfärligt att vara på Facebook efter omdesignen, varför är ni kvar? Det är ett comunity, en lekstuga. Gå och lek någon annan stans. Eller har ni gått och blivit Facebook-beroende?

Ärligt talat, det finns mängder med saker att faktiskt bli uppeldad över. Barnen i Afrika svälter fortfarande, även om det inte finns ett Facebookspel om det, vårdpersonalen har fortfarande usla löner och på Karolinska Universitetssjukhuset ligger svårt cancersjuka barn i gråmålade salar och kämpar för sina liv. Skaffa lite perspektiv. Hur stor roll spelar Facebooks utseende egentligen? Ta er ilska och gör något konstruktivt av den. Gör något som spelar någon roll. Skaffa ett fadderbarn, starta en kampanj mot alla orättvisor eller donera era gamla tv-spel till barnen på Karolinska. Men sluta hata Facebook. Eller fortsätt, men ha då den goda smaken att avsluta era konton där. För det är vi som driver den här världen framåt och vi som ska göra den bättre än vad den har varit. Det kommer inte att gå utan att göra förändringar, och hur ska det gå till om ni inte ens kan acceptera att något så oviktigt som Facebook förändras?

En liten tanke bara.

Krälar upp ur sängen, morgon igen. Ögonen är rödsvullna och ansiktet vintertorrt. Försöker envist att blinka bort skräpet som fastnat på min vänstra lins, helt utan resultat. Inser ännu en gång att mina linsvanor ger optiker mardrömmar, linsen är långt över en månad gammal och borde ha bytts för länge sedan. Petar ut den vänstra. Slänger. Sticker in pekfingret i höger öga, utan resultat. Linsen sitter där och vägrar släppa. Grottar runt i ögat, gnuggar. Resultatlöst. Stänger ögat och gnuggar på ett sätt som i vanliga fall får linshelvetet att knöla ihop sig till en liten boll i ögonvrån, alltid vid de mest opassande tillfällen. Inget resultat. Öppnar ögat och attackerar igen. Och igen. Fruktar för en sekund att det lilla fanskapet har växt fast. Då lyckas jag flytta ner den till ögonvrån. Blinkar till och ska precis peta ut den … nej … men … vad fan. Den är tillbaka på plats igen och proceduren börjar om.

Tillslut får jag fatt i den. Den släpper från ögat lika villigt som en sugfisk från sin favoritsten och lämnar efter sig en känsla av att jag just trimmat mitt synorgan med ett sandpapper. Jag suckar och letar reda på ett par nya linser i badrumsskåpets innandöme. In med den högra. Äntligen lite fukt, även om mitt mörbultade öga inte direkt jublar av lycka. Men å andra sidan, jag föredrar när mina ögon håller klaffen. Plockar fram vänsterlinsen, kikar så att den är okej och för fingret mot ögat. Drar ut det igen och där på fingertoppen sitter linsen. Upprepar. Samma resultat. Finns det mer än ett sätt att stoppa i en lins? In med fingret. Linsen sitter kvar. In med fingret. Tappar linsen i handfatet. Fan. Sköljer av den. Upprepar. Efter otaliga försök fäster den tillslut motvilligt på mitt svidande öga. Jag ser ut som att jag gråtit i timmar och något som ska ta två minuter har tagit en kvart. Suckar och går ut i köket för att göra en kopp te.

Kramar koppen med mitt morgonte och läser bloggar samtidigt som jag ber till koffeinguden. Fnittrar tröttförtjust åt en man som påstår sig vara trött nog att besvara frågan; Är mjölk vit? med: Ööhhhhh…. Daimglass? Någon är tröttare än jag. Underbart. Släpar mig till skolan, försenad. Stirrar med mina rödsvullna ögon på övriga gruppmedlemmar. Slår mig ner i ena änden av bordet med en duns. Börjar fabulera ihop en artikel om en 28-årig barista från Gävle som ska tävla i VM i Latte Art och besvarar varannan fråga med; Ööööhhh … Daimglass? tills åtminstone en av mina vänner allvarligt överväger att äta daimglass till lunch.

Imorgon ska jag vara på skolan vid 06:30. Längtar redan.

Psst! Vill du ha cred för ditt visa uttalande så säg till.

Efter ett av förra veckans träningspass klev jag i vanlig ordning in i duschrummet på Fitness First för att tvaga mig innan hemgång. Mina planer ändrades dock när jag, naken, på väg att kliva in i en dusch, insåg att samtliga av deras duschar inte erbjöd annat än iskallt vatten. När jag frågade en av de anställda blev jag informerad om att de hade problem med sin varmvattenberedare, men redan imorgon skulle de nog ha varmvatten igen. Inte för att det hjälpte mig alls, men det var ju trevligt att veta. Medan jag muttrande tog på mig mina överdragskläder och gick hemåt för att ta min dusch (i ett mörkt duschrum, eftersom lampan hade gått och vi inte hade några glödlampor) kunde jag inte låta bli att fundera på hur det kom sig att de inte på något sätt informerade om att de inte hade fungerande duschar. I vanliga fall är de ju så pigga på att upplysa om de allra mest självklara saker; stoppa inte handen i köttkvarnen, kaffet är varm, mjölk är glutenfritt och så vidare.

Idag hittade jag dock lappen, den var liten, skriven med diskret text, placerad på dörren längst in i duschrummet, som i sin tur är placerad längst in i omklädningsrummet. Den kunde lika gärna varit placerad i en mörk källare, i ett rum med en lapp som säger “Varning för leoparden” på dörren, lika många skulle ha hittat den. Fast vem är jag att klaga, de var ju i alla fall sorry for any inconvenience it may cause.

En gång, för inte alls speciellt länge sedan, flyttade fyra flickor in i en lägenhet på Sauchiehall Street. Glada i hågen över att äntligen ha en egen lägenhet i den stora staden Glasgow såg de inga moln på sin himmel. Föga anade de att de snart skulle gå i duell med de stora stygga gasbolagen. Först fick de reda på att de måste öppna ett konto hos ScottishPower för att kunna betala för sin el. Som de duktiga små flickor de var öppnade de, med inte alltför mycket fördröjning, ett konto hos nämnda bolag. Inte långt där efter hittade de något som skulle kunna vara en gasräkning i sitt postfack, men eftersom brevet kom från ScottishGas tänkte flickorna att detta kunde ju inte stämma. Inte heller hittade de någon betalningsavi i brevet, så de avfärdade det. Snart därefter dök räkningen från ScottishPower upp, och allt var frid och fröjd. Men så skulle det inte förbli.

Dagarna innan det var dags att betala hyra och el öppnade flickorna åter sitt postfack, bara för att finna ett ilsket brev från ScottishGas som meddelade att om de inte betalade sin räkning skulle en inspektör sändas till lägenheten. Detta skulle kosta de fyra flickorna £360. Förfasade ringde flickorna upp ScottishGas och förklarade att ett missförstånd måste ha skett. Då visar det sig att räkningen inte var till de fyra flickorna utan till dem som haft de fyra flickornas lägenhet innan de fyra flickorna flyttade in. Damen på ScottishGas förklarade för de fyra flickorna att de behövde öppna ett eget gaskonto och sedan behövde de inte längre bry sig om de gamla breven. Därför gjorde de fyra flickorna som Gasdamen sa, och inte långt därefter fick de mycket riktigt en uppskattad gasräkning från ScottishGas, som de snällt betalade.

Ungefär en vecka senare hände det sig att de fyra flickorna åter igen öppnade sitt postfack. Där hittade de ett brev från ScottishPower och ett brev från ScottishGas. ScottischGas hade skickat dem ännu en räkning, denna gång en faktisk gasräkning som var på ungefär £27 mer än den förra räkningen. Från ScottishPower hade de fyra flickorna fått ett brev som sa att de enligt en inventering hade en gasmätare som tillhörde ScottishPower och alltså fick sin gas från ScottishPower, dock hade de inget gaskonto hos ScottishPower. De fyra flickorna kände sig mycket förvirrade och bestämde sig för att dagen därpå tala med sin hyresvärd för att få reda på vad som egentligen stämde.

Nästa dag kom, med typiskt skotskt hällregn. Efter en promenad på staden kom två av de fyra flickorna dyblöta hem och öppnade postfacket, där låg ännu ett brev, denna gång från BritishPower. I brevet stod skrivet, med arga röda bokstäver, att eftersom de inte hade betalat den gamla räkningen skulle nu en inspektör. Trötta, förvirrade och med blöta fötter gick två av de fyra flickorna till hyresvärden och frågade vad som stod på. Hyresvärden förklarade att de stora stygga gasbolagen ofta skickade ut uppskattade räkningar om man inte berättade för dem hur mycket gas man egentligen använt. Alltså föreslog hyresvärden att de fyra flickorna skulle ringa ScottishGas varje månad för att bara få faktiska gasräkningar. Vidare lovade hyresvärden att ta hand om räkningarna till dem som bott i lägenheten innan de fyra flickorna flyttade in. Hyresvärden ringde också till ScottishPower och förklarade för dem att de hade fel och att gasmätaren tillhörde ScottishGas. Efter detta tycktes allt vara uppklarat, de fyra flickorna fick sin el från ScottishPower och sin gas från ScottishGas. Det enda som nu behövde åtgärdas var betalandet av räkningen. När det var gjort kände sig de fyra flickorna åter lugna och tillfreds med livet.

Lugnet varar dock bara i tre dagar, sedan hittar de fyra flickorna åter igen brev från de två bolagen i sitt postfack. Denna gång hade ScottishGas skickat ännu en räkning, som dock inte tycktes vara adresserad till de fyra flickorna, och en påminnelse om att sluträkningen ska betalas. Från ScottishPower hade flickorna åter igen fått en räkning på sin fasta månadskostnad. Det underliga var att räkningen från ScottishPower hade samma betalningsdatum som den första räkningen från ScottishPower. De fyra flickorna suckade djupt och bestämde att redan på måndagen gå ner till sin hyresvärd för att åter igen prata om de stora stygga gasbolagen. Tills dess skulle de njuta av sin helg, skissa mycket och dricka rödvin.

Jag har ett par strumpor som har förbryllat mig ett tag. Nej, jag har inte vanföreställningar, jag har bara ett par underliga strumpor. Eller, egentligen är det inget underligt med dem, de är ett par tunna, svarta strumpor rätt och slätt. Bara det att de är lite stora. Dessutom ser de inte riktigt ut som något annat par jag har i formen, och det är inte likt mig att köpa ett enstaka par helt svarta strumpor. Därför har jag med jämna mellanrum funderat på om det verkligen är mina strumpor. Så idag kom det slutgiltiga beviset; sockludd. När jag tog av mig strumporna för innan Body Balance passet var mina fötter fulla av sockludd.

För er som inte vet det så är ludd något som, i min värld, definierar män. Män är luddproducenter, sockludd, navelludd, vilket-ludd-du-än-kommer-på, allt ludd kommer från män. Alltså tillhör strumporna inte mig, utan en man. Min sluga logik låter mig dra slutsatsen att en av två män är strumpornas rättmätiga ägare. Antingen är det min pappa eller min före detta pojkvän. Frågan är bara, hur tar jag reda på vem av dessa strumporna egentligen tillhör, och när jag vet, lämnar jag tillbaka strumporna?

Ja, jag vill hyra ut min lägenhet i 2a hand under hösten. Det är dyrt att betala dubbla hyror så det skulle vara väldigt praktiskt om någon bodde där när jag är borta.

Nej, jag vill inte hyra ut min lägenhet i 2a hand under hösten. För om någon tar lägenheten så måste jag raskt packa in alla mina saker i ett förråd och flytta hem till mamma och pappa fram tills det är dags att åka. Inte för att jag inte tycker om dem, men så kul är det inte att gå hemma och skräpa, speciellt inte på hösten då inget skoj händer! Nästan alla som jag umgås med är ju i Östergötland!

Ja, jag vet att det är slöseri med pengar att inte hyra ut den. Det är drygt, ouppfostrat och otacksamt att säga att det är en struntsak. Men vad fan! Det skulle ju vara så mycket lättare och roligare om jag kunde få bo i Norpan tills det är dags att åka.. Antar att det inte alltid kan vara lättare och roligare…

Ja, jag tar ut saker i förskott. Jag är bara lite leds på detta. Jag svarar på den senaste förfrågningen imorgon. Lite kan man skjuta saker på framtiden utan att det är något fel med det, det är trotts allt mitt i natten nu… Suck

Jag vet inte hur det kommer sig, men på något sätt verkar det som att magen är brunare än benen. Vad är grejen med det? Hur uppstod det? Jag är nämligen väldigt säker på att magen och benen har varit i solen lika länge och framförallt tillsammans!

Självklart ska man deklarera via internet. Självklart ska man göra några små ändringar. Självklart har jag åter igen glömt lösenordet till mitt bank-ID. Det händer varje gång jag behöver det, dvs vid terminstart (för att få studiebidrag) och vid deklaration (för att få mer pengar). Resultatet blir att jag skaffar mig tre bank-ID per år. Men idag överträffade jag mig själv. Jag gissade tre gånger på lösenord som verkade logiska (alla fel) innan jag gav upp och registrerade ytterligare ett bank-ID. Tyvärr fick jag inte fler försök efter det, så nu hade jag ett nytt bank-ID till ingen nytta. Så kom jag på det; Jag har ju faktiskt en dator till! Så jag grävde fram gamla Dunderklumpen och tog mig för att uppdatera säkerhetsprogrammet (lättare sagt än gjort). Efter lite pillande visade det sig dock att jag inte fick ha fler än tre bank-ID registrerade samtidigt (vilket jag ju hade även om de ligger på olika datorer). Så jag avinstallerade ett och fortsatte knåpa. Men min lilla vän ville inte alls. Så slog det mig; Jag har ju faktiskt två webbläsare på Macie, och Safari vet inte om att jag redan gjort tre försök att logga in i Firefox. Så det var bara att lägga min lilla älskling i knät och göra ett förök till. Hepp! Funkade finfint. Sen var det bara till att räkna ut ändringarna, knappa in sifftorna och skicka in. Därmed har jag slagit personligt rekord i både långsam deklaration och antal bank-ID som installerats/registrerats på en dag. Vet inte om jag känner mig nöjd eller bara matt. Det kan vara så jobbigt att underlätta för sig själv ibland.

Var på stan idag efter praktiken. Tänkte att jag skulle hitta mig något snyggt att ta på mig imorgon när jag åter entrar Flamman. Men icke. Jag vet inte vad som har hänt, men plötsligt är affärerna fulla men plagg i pasteller, med prickar, volanger, paljettvästar och av någon anledning en och annan bronsfägad klänning. Pastellerna och paljettvästarna vill jag inte ens prata om, prickarna och volangerna får mig att se ut som ett bullerbybarn och den bronsfärgade klänningen skulle med all säkerhet få mig att se ut som en överviktig looser oscar. Men värst av allt är förmodligen kläderna som går i samma neonfärger som markeringsvästarna som arbetarna har vid vägbyggen! Finns det verkligen folk som kan bära upp dem?! Framförallt; varför har någon gjort spetsunderkläder i dessa gräsliga färger. Så bjärta att de nästan lyser i mörkret. Allvarlig talat, hittar han inte dit utan guidening av det slaget får det faktiskt vara! Allt mode går igen sägs det ju, jag vet inte varifrån detta mode kom men jag önskar att det kryper tillbaka till sin håla så snart som möjligt så att jag kan köpa lite nya kläder snart!