Fröken Tjernström

Posts Tagged ‘Idioter’

Andetag

January 31st, 2012 | Fröken Tjernström

Bara ett. Ett till. Djupt. Fylla lungorna med luft. Hålla huvudet över ytan. Bara ett till. Det räcker nog då. Jag kan nog så. Om du bara låter mig få ett andetag till. Sedan ska jag orka. Bara jag får ett till.

Kippar, kämpar, letar. Bara ett till. Ett djupt. Så. Där. Nästan. Och så slaget. Kippar, kämpar, letar. Bara ett. Ett till. Ett enda andetag. Så att jag kan stå, kan orka, kan tala. Men nej.

Bara ett till. Rent syre till mina lungor. Nytt liv till mitt blod. Bara ett till. Det är allt jag behöver. Så att allt kan få klarna. Jag orkar nog då. Det blir nog rätt så. Bara ett till. Ett djupt.

Tar tag. Tar spjärn. Tar luft. Och så slaget. För du vill att jag ska kippa, kämpa, leta. Du kan kontrollera mig då. Just när luften tar slut är jag foglig. Jag gör som du vill. Då är allt bra.

Men vet att mellan slagen finner jag vad jag letar. Klöser mig en väg ut. Och inte ens du kan hindra mig. Andetag för andetag. För mig får du inte.

Du är välkommen att tänka själv

September 14th, 2010 | Fröken Tjernström

Härom kvällen lät jag SVT Play hålla mig sällskap medan jag lagade maten. Någonstans halvvägs genom Rapport börjar de prata med en man, vars namn säkerligen var fingerat så vi skiter i det, som blivit beroende av receptbelagda läkemedel. Företeelsen i sig är ju knappast en nyhet. Däremot var det en nyhet att många nu beställer läkemedel från mindre pålitliga apotek på internet. Jag är inte säker på om det var det faktum att internet, eller möjligen avmonopoliseringen (är det ens ett ord?) av apoteken, underlättar denna form av missbruk som var nyheten. Men när kvällens stjärna kläcker ur sig Det kändes som att det här kan jag ju ändå få utskrivet, så det kan ju inte vara någon fara och sedan berättar om hur de smärtstillande läkemedlen förstört hans liv, då höll jag på att tappa middagen i golvet.

Hur sorgligt korkade har människor blivit? Nyckelorden här är att få utskrivet. Läkemedlen är receptbelagda, av en anledning. Du måste gå till en läkare för att få dem, av en anledning. Det handlar inte om en arbetsmarknadsåtgärd att du måste uppsöka en vårdinrättning för att få medicin. Det handlar om din hälsa och säkerhet.

Folk beklagar sig över att internet ökar möjligheterna att utföra illegala eller bara oönskade handlingar. Men när stannar vi upp och funderar ett slag? Bara för att vi kan göra det betyder det inte att vi ska. Har du inte ett recept på smärtstillande läkemedel bör du inte beställa hem en last av ett okänt preparat. Lika lite som du bör manövrera en hjullastare om du saknar körkort för en, eller installera nya elstammar om du inte är elektriker. Det spelar ingen roll om du kollat på en video på Youtube som förklarar hur du gör innan. Använd den där äggnudeln som ligger och sover mellan öronen på dig!

Visst är det tragiskt att mannen i fråga bränt alla broar och förlorat större delen av det han ansåg var hans liv. Han förklarar att han inte kommer från en missbrukarfamilj och inte kände till några sätt att skaffa droger. För honom var internet inkörsporten. Tullverket beklagar sig över att de inte har någon rätt att stoppa alla läkemedel som kommer in postvägen till Sverige från EU. Men ingen stannar upp en stund och frågar sig om problemet inte ligger någon annanstans. Att folk tycks sakna förmåga till kritiskt tänkande till exempel.

Bara för att möjligheten finns att göra något behöver vi inte göra det. Det är en grundläggande del i att vara människa. Vi kan bemästra de allra flesta av våra drifter. Att köpa receptbelagda läkemedel, som vi inte ens har recept för, på internet kan knappast räknas som en drift, i alla fall inte i ett initialt skede. Därför kan jag inte känna att jag tycker synd om honom, inte för att han måste ta konsekvenserna av sitt handlande i alla fall. Han behövde köpa de där läkemedlen lika mycket som jag behöver hugga en kniv i låret just nu. Inte alls med andra ord. Och skulle jag ändå göra det måste jag, precis som han, efteråt både stå för konsekvenserna av mitt handlande och handlingen i sig. Så enkelt är det.

Vi behöver inte lagstifta om att vi inte får stoppa i oss receptbelagda preparat på eget bevåg. Vi behöver börja tänka själva. Vi kan inte lägga över ansvaret för våra liv och vår hälsa på någon annan hela tiden. Vi är ansvariga. Om jag springer rakt ut i vägen utan att se mig för är det mitt eget fel om jag blir påkörd. Överlever jag har jag ingen rätt att sitta i Rapport och gnälla. Det är inte internets fel, det är ditt eget! Är du 20 år gammal, frisk och normalbegåvad är det dags att du kommer på det.

Visst anser jag att samhället ska skydda sina invånare. Att staten har ett ansvar gentemot oss. Men vi kan inte gömma oss bakom det i ett försök att vara barn hela livet. Ditt liv är, när det kommer till kritan, ditt ansvar. Våga ta hand om det, våga tänka efter, våga ta konsekvenserna av dina handlingar. Det välkomnas!

Nästa idiot som daskar mig på rumpan får ligga

February 27th, 2010 | Fröken Tjernström

Det finns en kategori av män som, av någon underlig anledning, tror att det är ett accepterat beteende att daska främmande flickor på rumpan på krogen. Jag kan för mitt liv inte förstå varför. Det enda de uppnår är just det, de daskar någon på rumpan. En och annan av oss blir dessutom upprörda och irriterade. Mer än så är det inte. Under en period för några år sedan blev jag till och med så frekvent daskad/klämd/tafsad på rumpan att jag slutade att reagera. Eller, jag slutade åtminstone att visa att jag reagerade. Jag ansåg helt enkelt att någon som var så korkad att han trodde att det var ett acceptabelt beteende inte förtjänade min uppmärksamhet och energi. Inte desto mindre irriterade det mig.

Det är ett korkat beteende. Att anta att man har rätt att ta på en människa man aldrig träffat, aldrig talat med, hur man vill. Respektlöst och korkat. Lika fullt händer det och för någon vecka sedan undrade jag och en vän åter igen varför. Samtalet följde samma mönster som oftast. Vad tror de att de uppnår? Det är ju inte så att man blir överlycklig, kastar sig i hans armar och förklarar att han är Mr Right. Det är inte ens så att man vill ligga med någon som gör så! Där tog samtalet en annan vändning. Fan, det borde man göra, utbrast jag. Nästa idiot som daskar mig på rumpan ska jag banne mig dra med in på toaletten och surprise knulla. Jäklar vad förvånad han ska bli!

Sedan dess har jag inte varit ute. Helgerna har tillbringats med annat. Ikväll är det dock dags igen. Ikväll ska jag och mina vänner åter ut i nattens värld. Så jag antar att jag får stå vid mitt ord. Om någon idiot bestämmer sig för att daska mig på rumpan ikväll får han ligga. Då får han det straff han förtjänar.

Vi har bestämt att din erfarenhet inte är värd något för andra

February 1st, 2010 | Fröken Tjernström

Idag fick jag ett mail från en kille som läser på samma program som jag, men ett år under mig. Han undrade en massa saker om hur det varit att plugga i Skottland. Jag tittade på min vän på andra sidan bordet, min kompanjon i skottlandsnatten. Det slog oss båda att idag var sista dagen för ansökan om utlandsstudier. Det slog oss att förra året hölls det informationsmöten då vi fick träffa dem som varit på utbyte innan oss, förra året fick vi mailadresser till dem så att vi kunde fråga dem om saker. I år var det andra bullar. I år hade en kille fått tag på våra mailadresser via en gemensam vän.

Vi frågade en av våra lärare om det hållits något informationsmöte för andraårsstudenterna. Han visste inget och ville inte ta på sig något. Så vi mailade en studievägledare med ansvar för detta. Svaret blev nej. Det hade inte hållits något sådant möte, för att de ansåg att det inte hade behövts i år. De ansåg att det hade information nog.

Jag suckade djupt. Visst, de vet vilka kurser som bör läsas, vilka papper som bör fyllas i och med lite tur vem som ska kontaktas för mer information. Vi som faktiskt varit där vet dessutom hur du smidigast tar dig till skolan, var det finns trevliga fikaställen och vad som gömmer sig bakom kursnamnen. För att inte tala om att vi har lite koll på saker att upptäcka och vet att om du vill ha en whisky och lite skotsk stand-up comedy ska du gå till Uisge Beatha. Okej, du kommer bara förstå hälften av vad de säger, för de pratar skotska, fort som fan och du är berusad, men det spelar mindre roll. Lita på Ginger Maria from Sweden, hon vet. Dessutom har vi tumme med en hyresvärd som mer än gärna låter er hyra en lägenhet mitt i City Center.

Men vad är väl en bal på slottet. Inte kan väl årets utbytesstudenter vilja ta del av våra lärdomar. För i ärlighetens namn, varför ska de lära av våra misstag? Har de verkligen nytta av att slippa gå en dust mot gas- och elbolag? Nej, tydligen måste de lära sig själva. I rättvisans namn, i svenskhetens namn, i idiotins namn. Nu har någon bestämt att det vi lärt oss inte är av värde för någon annan. Inte kan väl nästa omgång utresande studenter ha någon som helst nytta av våra erfarenheter. Nej, nej, allt de behöver veta står på hemsidan. Fem power point slides och tre länkar. För i rättvisans namn ska ingen dra nytta av någon annans erfarenheter.

De gångna tre och en halv månaderna av mitt liv har bedömts, granskats och funnits irrelevanta för andra. Spring och lek lilla flicka, men kom inte hit och tro att dina lärdomar betyder något för någon annan. Vi är det stora universitetet och vi vet allt. News flash: Det gör ni inte, så ge dem åtminstone min mailadress så att jag kan berätta det.

The tragedy of the commons

January 27th, 2010 | Fröken Tjernström

En teori bland många. Vill minnas att den presenterades för mig och mina vänner under en kurs i nationalekonomi för några år sedan. The tragedy of the commons talar om att de resurser som är gemensamma inte kommer att nyttjas i enlighet med vad som är bäst för kollektivet utan efter vad som bäst gynnar individen. Allmänt vatten blir utfiskat eftersom alla fiskare vill ha så mycket fisk som möjligt och marken mellan tomterna i ett bostadsområde förblir oklippt eftersom nöjet av det klippta gräset inte väger upp ansträngningen med att klippa det. I det senare fallet brukar det också talas om nånannanism, varför ska jag klippa gräset när någon annan lika gärna kan klippa det. När jag satt där och lyssnade var det just denna typ av resurser jag tänkte på, allmänningar, hav och allt annat som kan tänkas tillhöra ett vuxet, ansvarstagande liv. Antingen hade jag fel eller så lever jag nu ett vuxet och ansvarstagande liv, för jag har insett att min tvättstuga är just en sådan resurs. En av de där platserna på jorden där ingen vill ta på sitt ansvar att se till att allt är i sin ordning. Om det beror på nånannanism eller att mina grannar helt enkelt aldrig utsatts för fenomenet tvättstuga och därför står helt handfallna inför vad de finner där låter jag vara osagt. Däremot är jag vid det här laget mer än lovligt leds på att städa upp efter andra och känner ett tryckande behov av att i alla fall förklara det mest grundläggande. So, here it goes, tvättstuga 1.0.

#Det är inte bara det stora facket, du vet det där mitt fram på maskinen, just det, facket som snurrar, som har en fyllnadsgräns. De små facken har det också. Det finns något som heter; för mycket tvättmedel!

#Om du, förmodligen, har fyllt på med för mycket tvättmedel, torka ur facket efter dig. Jag skiter ärligt talat i vad du gör med det, bygg en staty, försök käka det, ge det till din mamma i födelsedagspresent (hon blir säkert glad att få veta att du i alla fall hittat tvättmedlet), men lämna det för i helvete inte till mig. Du får säga vad du vill, jag ser det inte som en present!

#Ovanstående gäller också sköljmedelsfacket. Speciellt om du envisas med att använda nått jäkla aprikossköljmedel. Torka ur resterna! Jag vill inte öppna och hitta något som mest liknar resterna från en lungsjuks hostattack flytande i sköljmedelsfacket.

#På tal om sköljmedelsfacket, när du ändå är igång: Torka ur ordentligt! Du vet det där svarta i hörnen? Ja, just det som ser ganska äckligt och slemmigt ut! Det är äckligt och slemmigt och det beror på att du inte gjort rent förut! Nej, det kan inte räknas som extra krydda, det är och förblir snusk!

#När du är klar med torktumlaren, töm fuktuppsamlaren. Ingen aning om vad det är? Trodde du att den lilla fuktuppsamlarälvan blåste kläderna torra och tog med sig all fukt till älvornas land där de alla tömde sin fukt i en stor grop för att anlägga en magisk sjö för att avhjälpa världssvälten? Nej, tänkte väl det. Fukten i dina kläder tar vägen någon stans. Detta någonstans är ett begränsat utrymme, tömmer du det inte kan det hända att tumlaren stannar efter halva programmet för nästa användare. Nej, nästa användare ska inte behöva kolla om du gjort det du ska, du är gammal nog att ta ansvar för en torktumlare.

#Nej, det heter inte luddfilter för att det är ett filter av ludd. Det samlar upp luddet så att du ska slippa jaga rätt på det i hela tumlaren. Filtret har gjort sitt jobb, nu är det din tur att göra ditt. Seså, hepp, hepp, TÖM FILTRET!

#Verkar något av detta oklart eller ologiskt? Läs instruktionsboken. Busenkelt. Jag lovar, det är tufft att läsa instruktionerna, det är så de riktigt coola gör det. Skulle du råka vara dyslektisk eller så kan jag gärna ge dig en demonstration, just nu är jag till och med villig att dansa en liten så-beter-man-sig-i-tvättstugan-dans för att få dig att fatta grejen.

Tycker du att jag är dryg? Kanske borde jag hålla käft och städa tvättstugan? Kanske är det så att det är precis vad jag gör. Tyvärr gör ju inte du det och här kommer chocken: Jag är inte din mamma! Men eftersom du tycks ha bestämt dig för att vara en bortskämd snorunge har jag inget annat val än att ta på mig den rollen. Således är du så god och lyder ovanstående råd. Kommer jag på dig med att slarva en gång till kommer jag att kölhala dig! Och nej, jag tänker inte vänta tills det blir varmare i vattnet.

Hitta lappen

November 19th, 2009 | Fröken Tjernström

Efter ett av förra veckans träningspass klev jag i vanlig ordning in i duschrummet på Fitness First för att tvaga mig innan hemgång. Mina planer ändrades dock när jag, naken, på väg att kliva in i en dusch, insåg att samtliga av deras duschar inte erbjöd annat än iskallt vatten. När jag frågade en av de anställda blev jag informerad om att de hade problem med sin varmvattenberedare, men redan imorgon skulle de nog ha varmvatten igen. Inte för att det hjälpte mig alls, men det var ju trevligt att veta. Medan jag muttrande tog på mig mina överdragskläder och gick hemåt för att ta min dusch (i ett mörkt duschrum, eftersom lampan hade gått och vi inte hade några glödlampor) kunde jag inte låta bli att fundera på hur det kom sig att de inte på något sätt informerade om att de inte hade fungerande duschar. I vanliga fall är de ju så pigga på att upplysa om de allra mest självklara saker; stoppa inte handen i köttkvarnen, kaffet är varm, mjölk är glutenfritt och så vidare.

Idag hittade jag dock lappen, den var liten, skriven med diskret text, placerad på dörren längst in i duschrummet, som i sin tur är placerad längst in i omklädningsrummet. Den kunde lika gärna varit placerad i en mörk källare, i ett rum med en lapp som säger “Varning för leoparden” på dörren, lika många skulle ha hittat den. Fast vem är jag att klaga, de var ju i alla fall sorry for any inconvenience it may cause.

Att träna på egen risk

November 12th, 2009 | Fröken Tjernström

Till att börja med vill jag bara klargöra en sak: Jag tycker att det är fantastiskt att det finns träningsställen där alla är välkomna, där man inte behöver vara superfit och aspirera på titeln Ms/Mr Athletic 20xx, utan kan komma som man är och träna efter sina egna förutsättningar. Vill man träna ska man få göra det. Vidare bör ni veta att jag inte direkt är den mest koordinerade och graciösa människa man någonsin kan träffa, faktiskt inte ens nära. Jag är en av dem som alltid ser lagom förvirrad ut när det plötsligt introduceras nya moment på ett pass, och när jag går på ett pass för första (och oftast andra och tredje) gången så är jag helt klart inte med i svängarna. Så varför jag tänker skriva det som komma skall vet jag inte, kanske för att jag är lite träningsilsken, eller för att jag inte riktigt lever som jag lär. Hur som helst kan jag inte riktigt låta bli.

Det finns minst en på varje träningsställe. En dåre som man inte kan låta bli att störa sig på. Anledningarna varierar lite, men allt som oftast handlar det om att personen i fråga är i vägen på ett eller annat sätt. Att hela tiden snubbla på någon när man helst av allt bara vill köra slut på sig själv (och detta förutsätter ju att man gör övningarna och inte spenderar halva passet med att återfå balansen) är vansinnigt irriterande. Här i Glasgow har dock denna person inte dykt upp, förrän förra veckan. Som sagt, jag är inte den mest koordinerade, men jag kan skilja både på framåt och bakåt och på ett eller tre steg. Jag vet inte hur hon lyckades, men när hela gruppen gick åt höger gick hon åt vänster och när alla skuttade ett steg åt sidan skuttade hon tre, oftast lite senare än vi andra också. Visst, jag vet att det inte är ovanligt att ha problem med vad som är höger och vad som är vänster, men när 20 andra går åt andra hållet borde man fatta hinten, och inte fortsätta gå åt motsatt håll i flera minuter. Konsekvensen blev följaktligen att när passet var slut hade så gott som samtliga i rummet hoppat åt sidan minst en gång för henne, eftersom hon hela tiden bytte plats dessutom. I går stötte jag åter på henne på ett pass. Visserligen verkade det som att hon hade lite mer koll denna gång, men hennes alla-andra-gör-på-ett-annat-sätt-än-jag-undrar-om-jag-gör-fel-logik verkar helt enkelt inte fungera som den ska. Dessutom verkar det som att hon inte riktigt kopplat grejen med att utföra rörelserna i takt, eller ens i någon takt. Därför blev jag idag minst sagt oroad när hon ställde sig bredvid mig på Body Combat. Meningen är ju att det ska vara kamsportinspirerat utan kropskontakt, men med tanke på att det förekommer en hel del sparkande åt olika håll kände jag mig inte säker. När passet var över  kunde jag dock tacka min lyckliga stjärna för att det inte hade förekommit några side kicks och gå för att stretcha. För även om jag klarat mig från att få en fot över låret så befarar jag en redig träningsvärk i rumpmuskulaturen imorgon.

Och nej, jag tänker inte ändra min uppfattning. Jag tänker fortsätta med att försöka stå en bit ifrån henne, i alla fall tills jag är säker på att hon har fattat poängen med att sparka framåt när alla andra gör det istället för att sparka bakåt. Visserligen går jag dit på egen risk, men jag behöver ju inte stoppa ner handen i köttkvarnen och känna efter bara för att jag kan. Nämnde jag att jag är en bitch när jag sätter den sidan till?

Att resa är inte alltid att utvecklas…

April 9th, 2009 | Fröken Tjernström

Storhelger leder på ett inte helt förvånande vis till att hälften av landets mongos samlas på Stockholms Central. Av någon anledning tycker folk att det är helt befogat att stanna upp i slutet av en trappa och bara se sig om, fast de har sådär en trettio personer bakom sig som också vill ner för trappan, förbi idioten och till nästa tåg. Men det är väl onödigt att tänka på dem, de är ju inte lika viktiga som jag! JO, ditt pucko det är vi och om du inte flyttar på din fläskiga röv/bestämmer om du vill ha en påse eller inte till ditt nyinköpta pressbyrånfika/inser att det är fler än du som vill se när och varifrån tågen avgår väldigt snart så kommer jag att göra dit illa, väldigt illa! Hur svårt kan det vara? Det är det enda jag vill veta. Hur svårt kan det vara att inse att man inte är ensam på Centralen en skärtorsdag vid 16-tiden?

När tanten (ja, jag kallar henne tant, inte för att hon egentligen var en tant utan för att på något omoget sätt få ut en liten hämnd för att hon lyckades med bedriften att både stanna nedanför en flitigt trafikerad trappa för att glo på avgående tåg-tavlan mitt framför mina fötter och sedan vela i en mindre evighet om hon ville ha en påse eller inte till sitt fika när jag stod efter henne i kön, stressad) slutligen hade bestämt sig för att en påse är ju bra (duktig idiot, hur hade du annars tänkt transportera fika för två med bara en hand?) så kom jag i alla fall slutligen till mitt tåg mot Sundsvall – Staden mellan bergen. Ja men det var väl för väl, så var sagan slut där. Nej då go vännner. För tåget är försenat (otippat va). Hur gör de då för att ta igen förseningen på 15 minuter, jo de kör i maxfart sista biten. Jaha, men vad gnäller du för då, tänker ni. Jo, sista biten är sträckan Hudiksvall-Sundsvall och maxfart är lika med maxkrängning. Ni som har åkt den här biten vet vad jag pratar om. För er som inte gjort det kan jag ju säga att det är maxkrängning i vanliga fall också. Det svänger helt enkelt en jäkla massa i normalfart och just nu pressar de på så att det knakar (nej, det är inte bildligt det är bokstavligt!) i tåget. SJ goes White Star Line. Tur att tåg sällan krockar med isberg dock.. De sjunker inte så ofta heller.. Det får bli min tröst idag.

“Beräknad ankomsttid cirka tjugo noll fem- tjugo noll tio.” Fick vi veta nu. Kompetens är ett ledord. I say no more!

Tantproppen och tvåmetersmannen

February 26th, 2009 | Fröken Tjernström

Det där med att träna på Friskis är alltid lika spännande. Gick på ett medelpass idag. Ibland kommer de ihåg att säga till om att under springlåtarna så ska de som vill springa långsamt hålla sig mot mitten medan de som springer fortare får springa längre ut. Idag gjorde de inte det… Följden blev som så ofta annars att jag fick zigzaga mellan folk som sprang långsammare än mig. Tills jag fastnade bakom en klunga tanter. Långsamt lunkande 50 plusare som joggade som om svett var farligt. Tillslut hittar jag mitt tillfälle, får en lucka på utsidan och springer om. Jag hinner nöjd springa tio meter innan det tydligen är dags att hoppa lite. Gissa vad som händer sedan? Jo, vi ska springa lite till. Åt andra hållet!!! SUCK!

När springandet äntligen är över lyckas jag på något underligt vis hamna bakom en man som är minst 190 cm. Grattis! Jag ser nada och dessutom är han av den där sorten som har fullt upp med att hålla koll på sina egna rörelser för att se sig om och inse att han har en 167 cm pygmé bakom sig.. Detta gjorde naturligvis att jag inte bara fick se upp så att jag inte klev på någon bakom, jag fick akta mig för honom också. Ni kan nog gissa var det slutar. Just det, med en hand över ögat när han med stor entusiasm slänger armarna rakt ut och jag inte hinner ducka. Som tur var blev det mest en lätt touch av det hela, men ändå, man vill inte ägna halva passet åt att se upp för andras brist på motorik när man inte har någon själv!

En hyllning till SJ

December 20th, 2008 | Fröken Tjernström

Jag tror bestämt att det är avgjort nu. SJ är höjden av dålig service. Visst, jag är fullständigt medveten om att man kan bli utan plats om man bokar en biljett utan platsreservation. Men i egenskap av student känner jag att de kronor extra som SJ vill ha för den garantin kan gå till andra saker. Det är dyrt nog att ta sig hem till norrland ändå.

Idag när jag kliver på tåget inser jag ganska snabbt att det inte handlar om att hitta sig en bra fönsterplats utan att hitta en plats alls. Kvickt som en tungt lastad och ganska efterbliven iller lägger jag vantarna på en ledig stol. Förvisso vid gången och baklänges, men tillräckligt bra för att jag ska få sova en stund. Så långt är allt väl. Eller, i alla fall för mig. För vid varje ny station blir antalet stående fler. Så när vi närmar oss Stockholm meddelar personalen att vi, på grund av problem med tåget måste byta tåg till ett annat för att ta oss sista biten upp till Gävle. Så ut på perrongen väller en hel hög med människor som blandas med en annan hög människor bestående dels av folk som inte fattat vilket av tågen de egentligen ska gå på och dels av folk som ska möta dem som ska avsluta sin resa i Stockholm. Kaos med andra ord. I stora grupper är det ibland väldigt svårt att skilja på människor och höns! Hur som helst väller större delen av oss bort mot det väntande tåget. Det blir snart smärtsamt uppenbart att det inte bara är ont om sittplatser, det är totalfullt. Även de bokade vagnarna är fulla och i den obokade vagnen står folk genom hela gången. På något halvt oförståeligt sätt lyckas jag klämma in mig i ett hörn vid en av vagnens dörrar och sittande på min väska tackar jag högre makter för att jag inte valde att packa i ryggsäcken utan i den hårda resväskan. När så min rumpa börjar domna kan jag inte låta bli att fundera på, vad är det jag betalar för; rätten att ta upp ytrymme på deras tåg? Känslan av en domnad häck? Att sitta på min väska och röra mig samtidigt?

Så anländer vi till Uppsala och på något vis får jag för mig att nu ska trycket lätta. Visst jag kommer inte få en sittplats ändå. Men vi kanske kan slippa stå som packade, vinglande sillar. Men åter igen visar SJ sin briljans. Eftersom jag från min plats inte såg ut vet jag inte hur många som klev av. Men jag vet att i min ände av vagnen var det i alla fall 1,5 gånger så många som klev på. Hur tänkte man här? Om vi har ett tåg med 200 passagerare för mycket och 20 av dem kliver av i Uppsala. Hur många obokade biljetter kan vi sälja från Uppsala? Hum.. ska vi säga 40, kanske 50, vad tror ni?? Någon stans kände i alla fall jag att här var måttet rågat. Jag är hemskt ledsen men vi är inte får!

När tåget rullar iväg hörs tågvärdinnans röst. Hon konstaterar att även hon trodde att trycket skulle lätta i Uppsala och att det är starkt gjort att stå som vi gör. Tja, vad har vi för val, bäää! Så fortsätter hon med att säga att hon inte heller nu kan komma ut och titta på biljetterna, det är helt enkelt en fysisk omöjlighet. Ja men jäklar då, det som är det bästa jag vet. Nu blir jag ju riktigt ledsen. Jag menar, hade hon bara kommit och kollat min biljett hade ju inte resan mellan Stockholm och Gävle känts som ett hån alls. Eller… vänta nu..

Sammanfattnignsvis: Ta er i häcken SJ, man kan inte sälja oändligt antal obokade platser. Människor går inte att stapla, vi saknar alldeles för många egenskaper som lådor har!