Fröken Tjernström

Posts Tagged ‘Idioti’

Onda, onda internet

November 8th, 2010 | Fröken Tjernström

Världen är stor, farlig och komplex. Det finns samhällen och städer som ofta mer är att likna vid en levande organsim än en bit infrastruktur. Det finns onda människor, läskiga människor, sjuka människor. Och vi stackars värnlösa små måste göra allt vi kan för att skydda oss. Ovanpå allt det här finns internet. Där kan onda människor nå oss från andra sidan jorden. De kan spåra oss, hitta våra lösenord, våra adresser. De kan bryta sig in på våra bankkonton och våra Facebook-konton. De kan ta våra liv.

Men hur ska vi skydda oss? Hur ska vi veta vem som är ond och vem som är god? Enklast av allt är väl kanske att se världen i svart och vitt. Aftonbladet rapporterar att folk kan kapa ditt Facebook-konto. Att folk kan mobbas på Facebook. Att du kan bli lurad på Facebook. Alltså måste ju Facebook vara dåligt. Ja, i förlängningen så måste ju hela internet vara dåligt. Eller hur? För det lilla faktum att det krävs lite mer än ett program för att kapa dit Facebook-konto var inget du tänkte på? Kanske att det inte är fel på Facebook när någon blir mobbad, utan på de satans, snedfödda skitungarna som mobbar. Och kanske, men bara kanske, hade det varit en bra grej om du lärt dig att inte vara så jäkla naiv online. Om det låter för bra för att vara sant är det nog det. Både på Facebook och om du möter någon ansikte mot ansikte. Men, det är ju klart. Om man klart delar in i onda och goda blir ju livet enklare. Fast kanske lite ensammare.

För några veckor sedan tog en ung man sitt liv och berättade om det på forumet Flashback. Världen, eller i alla fall Sverige, förfasades. Onda, onda internet. Jo men visst. För det är inte redan sådär 100 andra saker som har gått fel när en 21-åring vill ta livet av sig? Att välja att meddela omvärlden är inget konstigt. Jag minns att en kompis lillasyster berättade att hennes klasskompis tagit med sig en vän in på en av skolans toaletter och skurit sig i handlederna. Hon var tolv år. En skoltoalett eller ett internetforum. Samma handling, bara olika storlek. Ja, men folk hejade ju på självmordskandidaten! Ja, men ärligt. Det har alltid funnits dårar. Visst, de kan kommunicera enklare med internet, men det kan människor som inte glömt att aktivera medkänslan och det sunda förnuftet också. Sedan kan ju den lilla detaljen att det också fanns dem som vädjade om att han skulle låta bli att ta sitt liv ha fallit bort ur rapporteringen. Det är ju trots allt inte lika smaskigt. Och vi får ju inte glömma att internet är ondskan.

Ett litet problem uppstår dock när internet inte är ondskan alls. Som när ännu en självmordskandidat låter meddela att han svalt en hög piller och nu tänker ända sitt liv på Flashback. Då rycker två av forumets användare, oberoende av varandra in. De får ur honom hans telefonnummer, ringer honom, ringer polisen och ser helt enkelt till att han inte lyckas med att ta sitt liv. Två personer han aldrig mött räddar hans liv. Det hade inte hänt utan Flashback. Kanske hade han ändå inte tagit en tillräcklig dos, vem vet. Lika fullt räddades hans liv av två främlingar på det onda, onda internet.

Precis som Jack väntar jag nu med spänning på morgondagens ljuva rubriker och vackra ord om allt det bra som faktiskt kommer ur internet. Under tiden ska jag boka en tågbiljett till Stockholm för att på fredag möta några vänner jag lärt känna på Twitter. Visst finns det en risk att de både har rabies, plugins som kommer att kapa mitt Facebook-konto och långtgående planer på att mörda mig. Men i ärlighetens namn tror jag inte det. För säkerhets skull får jag väl se till att ha skor utan klackar.

Det där med demokrati

September 18th, 2010 | Fröken Tjernström

För sådär en vecka sedan blev en av Sverigedemokraternas kommunfullmäktigeledamöter någonstans i Skåne utsatt för ett överfall Inglorious Basterds-style. Han fick med andra ord ett hakkors inristat i pannan. Om jag inte minns helt fel skedde det hela dessutom i hans hem.

Under veckan som gick ägnade sig en större folkmassa åt att störa ut ett av Sverigedemokraternas torgmöten på Sergels torg. Med vuvuzelor och megafoner såg de till att herr Åkessons ord inte hördes. Efteråt ställde sig Ohly kritisk till detta handlande. Om man inte respekterar andras rätt att hålla möten blir det svårt för andra att respektera vår egen rätt att göra det. Sa han till DN.

Innan jag säger något mer är det väl säkrast att jag förtydligar en sak. I mina ögon är Sverigedemokraterna en skamfläck på vårt samhälle, politikfamiljens svarta får, en indikator på att något gått snett och en organisation byggd på en tanke som borde sakna existensberättigande. Med det sagt tänker jag inte bejubla någon av ovanstående handlingar. De är, lika mycket som Sverigedemokraterna själva, ett hot mot demokratin. Vi har ingen som helst rätt att bruka våld på någon som är av en annan åsikt. Även om den åsikten är det dummaste vi hört i hela våra liv. Att godkänna ett sådant beteende är att säga att det är okej att vem som helst som är av en annan åsikt än jag själv, politiskt eller i andra fall, får tränga sig in i mitt hem och banka skiten ur mig. Att skylla på att nazistiska organisationer, för just en sådan sades den misshandlade Sverigedemokraten tydligen varit med i, också brukar våld håller heller inte. Jag gissar på att jag inte behöver gå in på anledningarna, men säger ändå att möta våld med våld löser inget. Man kan inte slå ihjäl en idé, en ideologi. Det enda vi kan möta dem med är ord. Vi kan gå i debatt, vi kan informera och vi kan vädja till människors sunda förnuft och förmåga att tänka logiskt. Annat kan vi inte göra utan att för varje slag också bruka våld på vår högt älskade demokrati. Det må vara veka vapen att slåss med. Men sådan är verkligheten. Vi får vifta allt vad vi kan med våra plastsvärd och våra trubbiga lansar. Kanske är fighten ojämn, men i den stund vi tar till våld har vi också gett upp det vi säger oss kämpa för och övergått till att kämpa för kämpandets och ursinnets egen skull.

Att störa ett torgmöte då? Det ter sig ju harmlöst. Kanske det. Men mötesrätten är en av de viktigare rättigheter vi har här i landet. Stora förändringar och mäktiga organisationer uppstår inte från regnbågar och blomsterpollen. De börjar som små grupper som sprider sitt budskap, bland annat på gator och torg. Vi kan, som Ohly påpekar, inte förstöra någons möte och sedan vänta oss att de inte gör detsamma mot oss bara för att våra idéer är, enligt oss, vettiga. Att protestera mot mötet, att ordna ett motmöte, visst. Men att beröva någon en av de mest grundläggande rättigheter vårt system hyser är inte okej. Åter igen, att argumentera emot kan vi göra, men att sätta en munkavle på löser inget. Vi tillför bränsle till den eld vi vill kväva och underskattar helt den förorättades bubblande vrede. Och åter igen, vi kan inte bekämpa en antidemokratisk kraft mer odemokratiska medel. Det förstör syftet som sådant. Att förneka organisationer vi ogillar att hålla möten är ett styrmedel som tillhör diktaturer. I den stund mötesinnehållet däremot börjar bryta mot lagar om hets mot folkgrupp däremot så är ju en anmälan inte annat än på sin plats.

Vad jag egentligen vill ha sagt är bara det att visst ska vi bemöta och bekämpa icke-demokratiska, hatiska och förstörande ideologier och organisationer. Men vi får inte glömma att ska det göras måste det göras med demokratiska medel. I vår iver att vinna får vi inte ta till de vapen som gör att vi bekämpar just dem vi bekämpar. För i samma stund som vi gör det urholkas alla våra argument och kampen går förlorad. Demokratins spelregler gäller för alla, alltid, inte för några, ibland och på godtycklig basis. Det är så den fungerar och det är därför den fungerar.

P.s Läste just något om att rättsläkaren misstänker att den misshandlade Sverigedemokraten har skurit sig själv. Är så fallet kan man ju lätt misstänka att han, precis som jag, såg Inglorius Basterds på Canal+ helgen innan och fick en lysande idé. Skulle så vara fallet torde han ju förlora en hel hög med röster rätt omgående, för vem känner förtroende för någon som så desperat vill bli utsatt för ett brott att han ristar in ett hakkors i pannan på sig själv.

Ett grattis jag gärna är utan

March 8th, 2010 | Fröken Tjernström

Jag är inte en av dem som gör något speciellt av internationella kvinnodagen. Visst, om det hålls en intressant föreläsning eller debatt, kanske en utställning eller en pjäs, så kan jag mycket väl tänka mig att gå. Det handlar inte om ointresse för frågan i sig utan om att jag, precis som med alla hjärtans dag, tycker att det är ledsamt att det ens ska behövas en speciell dag. Alla 365 dagar ska tillhöra både kvinnor och män. Därför var jag tveksam till om jag ens skulle skriva något om internationella kvinnodagen alls. Det gick över.

Det gick över när jag kastade ett öga på mitt twitterfeed i förmiddags. Där bland tweets om oscarsgalan fanns något som fångade min uppmärksamhet. Till alla kvinnor: Grattis på internationella kvinnodagen. Tweeten var singerad @nya_moderaterna och några av dem jag följer hade upprepat den med frågan: Grattis till vad? Så gjorde även jag. Jag fick svar. Internationella kvinnodagen firar 100 år därav gratulationen och att det är den dag det är som är betydelsefull för många kvinnor. Andra fick andra svar. I Östeuropa och stora delar av Mellanöstern grattar man sina kvinnor 8 mars för att visa sin uppskattning. Frågan kvarstod dock, vad är det vi gratuleras för?

Gratulerar de för att internationella kvinnodagen firar 100 år? Är det verkligen något att gratulera? 100 år efter att dagen för att uppmärksamma förtryck, orättvisor och diskriminering mot kvinnor instiftades är den fortfarande kvar. Det har alltså tagit mer än 100 år att lösa problemet. Hur kan det vara något att gratulera? Grattis, kvinnoförtrycket finns fortfarande kvar. Allvarligt? Alla jubileer är inte av godo. Målet måste ju ändå vara att göra internationella kvinnodagen överflödig, inte jättegammal.

Gratulerar de för att folk i Östeuropa och Mellanöstern gör det? Något sådant kan jag endast bemöta med det svar min mamma brukade ge mig när jag ville göra något för att alla andra gjorde det: Om alla andra målar rumpan grön, tänker du också göra det? Tänk först, härma sedan. Bara för att andra gör något får inte handlandet substans eller legitimitet. Något jag hade förhoppningar om att ett av Sveriges största politiska partier var medvetna om.

Så, frågan kvarstår: Vad då grattis? Grattis är något man säger när någon har åstadkommit något. Grattis är något positivt. Grattis till examen, du lyckades lära dig något trotts allt. Grattis på födelsedagen, du har överlevt ett år till. Grattis till det nya jobbet, härligt att du får utvecklas. Grattis på internationella kvinnodagen, du lever fortfarande i en orättvis värld där kvinnor är mindre värda. Ska jag svara tack på det? Är det någon form av ironi som jag missar? Gratulerar ni folk på internationella AIDS-dagen också?

Jag är hemskt ledsen Moderaterna, men nu har ni trampat i klaveret, skitit i det blå skåpet. Internationella kvinnodagen är inte en dag för gratulationer. Internationella kvinnodagen är en dag som förhoppningsvis ska kunna avvecklas inom en snar framtid. Tills det händer betackar jag mig från gratulationer, hejarop och klappar på axeln för att jag är kvinna. Inte för att jag ogillar att vara kvinna, tvärt om, men för att jag inte behöver ogenomtänkta, substanslösa uttalanden och sympati för hur jag råkar vara född. Ansträngningar i kvinnofrågor, både internationellt och nationellt, mottages gärna, men era grattis är jag helst utan.

Till alla er som hatar nya Facebook igen

February 10th, 2010 | Fröken Tjernström

Nu har Facebook uppdaterat sin design igen och genast börjar ni gasta. Ge oss tillbaka det gamla Facebook, det tyckte vi om! Nej, det gjorde ni inte. Ni gastade likadant vid förra uppdateringen, och uppdateringen före det. Faktum är att jag inte vet någon uppdatering då det inte klagats på den nya designen. Ni vill ha tillbaka det som är gammalt och invant, även om detta för inte alltför länge sedan var källan till era upprörda känslor. Är det så svårt med lite förändring? Är det så läskigt att något bekant blir nytt? Är det så jobbigt att lära sig att en funktion ligger till vänster istället för till höger? För så jäkla stor skillnad är det inte. Men, vad då? De har ju tagit bort logga ut knappen, jag hittar den inte! Vad i hela helvete! När loggade ni senast ut från Facebook? Det är väl bara att stänga fliken. Lär er surfa sabla miffon!

För övrigt ligger den under Account.

Nej, nej. Istället för att ge det lite tid, lära er hitta, så skapar ni “Alla vi som hatar det nya Facebook”-gruppen. Hur många sådana är ni med i nu? Eller återvinner ni kanske samma grupp vid varje uppdatering? Jag vet inte vad ni tror att ni uppnår med detta. Det kanske har gått er förbi, men de som bestämmer över Facebook lär knappast bry sig om en svenskspråkig grupp. Inte en engelskspråkig heller för den delen. De har nog lagt en och annan slant på utvecklingen av denna nya design och kommer inte att återkalla den. Förresten; går ni ur hata-nya-Facebook-gruppen när ni kommer på att även denna version fungerar helt okej eller är ni kvar eftersom ni vet att ni kommer att hata nästa uppdatering också?

Det mest tragiska i det hela är att det är Facebook vi pratar om här. Ett comunity, en plats på internet där vi delar bilder, korta tankar och spelar FarmVille. Många av mina vänner går med i grupper vars namn eller syfte är om inte korkat så i alla fall menlöst och spelar MaffiaWars och skickar kramnallar dagarna i ända, för att det är kul. Större delen av Facebook handlar om att tramsa runt, om att leka lite och att hålla kontakten på ett avslappnat sätt. Det är en digital lekstuga för alla som har tillgång till en dator. Ändå vill ni hata den nya designen. Buhu, pappa har målat om lekstugan fult *Kalle-Anka-gråt* Om det nu är så förfärligt att vara på Facebook efter omdesignen, varför är ni kvar? Det är ett comunity, en lekstuga. Gå och lek någon annan stans. Eller har ni gått och blivit Facebook-beroende?

Ärligt talat, det finns mängder med saker att faktiskt bli uppeldad över. Barnen i Afrika svälter fortfarande, även om det inte finns ett Facebookspel om det, vårdpersonalen har fortfarande usla löner och på Karolinska Universitetssjukhuset ligger svårt cancersjuka barn i gråmålade salar och kämpar för sina liv. Skaffa lite perspektiv. Hur stor roll spelar Facebooks utseende egentligen? Ta er ilska och gör något konstruktivt av den. Gör något som spelar någon roll. Skaffa ett fadderbarn, starta en kampanj mot alla orättvisor eller donera era gamla tv-spel till barnen på Karolinska. Men sluta hata Facebook. Eller fortsätt, men ha då den goda smaken att avsluta era konton där. För det är vi som driver den här världen framåt och vi som ska göra den bättre än vad den har varit. Det kommer inte att gå utan att göra förändringar, och hur ska det gå till om ni inte ens kan acceptera att något så oviktigt som Facebook förändras?

En liten tanke bara.