Fröken Tjernström

Posts Tagged ‘Insikt’

Andetag

January 31st, 2012 | Fröken Tjernström

Bara ett. Ett till. Djupt. Fylla lungorna med luft. Hålla huvudet över ytan. Bara ett till. Det räcker nog då. Jag kan nog så. Om du bara låter mig få ett andetag till. Sedan ska jag orka. Bara jag får ett till.

Kippar, kämpar, letar. Bara ett till. Ett djupt. Så. Där. Nästan. Och så slaget. Kippar, kämpar, letar. Bara ett. Ett till. Ett enda andetag. Så att jag kan stå, kan orka, kan tala. Men nej.

Bara ett till. Rent syre till mina lungor. Nytt liv till mitt blod. Bara ett till. Det är allt jag behöver. Så att allt kan få klarna. Jag orkar nog då. Det blir nog rätt så. Bara ett till. Ett djupt.

Tar tag. Tar spjärn. Tar luft. Och så slaget. För du vill att jag ska kippa, kämpa, leta. Du kan kontrollera mig då. Just när luften tar slut är jag foglig. Jag gör som du vill. Då är allt bra.

Men vet att mellan slagen finner jag vad jag letar. Klöser mig en väg ut. Och inte ens du kan hindra mig. Andetag för andetag. För mig får du inte.

Samma ord

October 31st, 2011 | Fröken Tjernström

Samma ord i samma situation. Får en helt annan betydelse för att de nu trillar över någon annans läppar. Märkligt, mäktigt och inte alls oangenämt.

Det man inte minns

October 16th, 2011 | Fröken Tjernström

Den besynnerliga känslan när man plötsligt inser att man inte minns det man en gång trodde att man skulle minnas livet ut.

Då, när det hände, när orden sas och pulsen rusade, susade i öronen och sprängde i huvudet, då, då trodde jag att jag alltid skulle minnas just det. Nu minns jag bara slutet, inte början. Om jag tänker efter så borde det ha varit en lördag, efter mörkrets inbrott och filmens slut. Eller var det kanske i reklamen? Såg du mig i ögonen eller såg du ner? Viskade du? Talade du med stadig stämma eller darrade din röst? Kanske slog mitt hjärta för hårt för att jag skulle märkt någon skillnad ändå.

Jag vill minnas att jag har klätt den stunden i stora känslor och stora ord. Men de har fått lämna plats för något annat. Kanske kommer jag att minnas det livet ut, kanske har det redan lämnat plats för nästa minne. Jag kan ha kallat den stunden för omvälvande, omtumlande, vacker och skrämmande. Men hur jag än försöker kan jag inte minnas om du låste min blick i din, eller om du tog skydd av mörkret för att våga. Jag vet att min vän kom med insiktsfulla ord och råd. Att jag uppskattade det hon sade. Men inte heller det minns jag. Kanske lärde jag mig av det ändå.

Jag vet att jag har gett den tiden äran för mycket av det jag är idag. Sagt att den förändrat mig, förfinat mig, skänkt mig mod. Ändå kan jag inte längre minnas. Bara en vag förnimmelse av stora känslor och viktiga tankar, som en doft i vinden. Och kanske spelar det ingen roll att jag står här och inser att jag inte längre minns det jag trodde att jag alltid skulle minnas. Så länge det faktiskt hände. Men det är en underlig känsla när man sträcker sig bakåt för att minnas det som en gång var viktigast i världen bara för att inse att det har tynat bort som snö om våren.

Hemlis

March 18th, 2011 | Fröken Tjernström

Du var arg härom dagen. För att alla pratar om reaktorn, men ingen om människorna. Jag älskade dig då. Litegrand. Sådär som man gör när skalet spricker och blottar ett uns av mänsklighet. När en gnutta medlidande och passion lyser igenom där cynismen brukar härska. Som man inte kan låta bli att göra när likgiltighetens dimmor dansar undan och blottar empati och intelligens. Du var arg och jag var tyst. Det var bäst så. För snart pratar ingen längre om reaktorn, eller människorna, och då är det nog säkrast att du inte vet vad jag såg härom dagen.

Visioner

October 9th, 2010 | Fröken Tjernström

Att vara kontaktlinsbärare och glömsk är en fantastisk kombination. Med jämna mellanrum får man se världen med helt nya ögon.

På önskelistan

August 22nd, 2010 | Fröken Tjernström

Någonstans på vägen händer det. Födelsedagspresenter och julklappar blir först allt dyrare och sedan allt svårare att köpa. Vi går från att önska oss den barbiedockan och den tröjan men framförallt den boken till att vilja ha mobiltelefoner, datorer och köksassistenter. Slutligen hamnar vi i den fas av livet då vi förvisso gärna tar emot ljusstakar och kuddar som piffar upp vårt hem eller kanske ett par nya träningsskor, prylar som förgyller vår vardag helt enkelt. I det läget har vi dock oftast också nått det stadiet att det är lättare att låta oss själva plocka ut de saker vi vill ha, så att de matchar vår vardag och våra krav. Allt som oftast resulterar det hela i ett utbytande av presentkort, eller att vi får exakt det vi tidigare pekat ut i en affär.

Just där befinner jag mig nu. Frågan; Vad vill du ha när du fyller år? besvaras oftast med ett Vet inte, eller någon form av nyttopryl. Så när det stod klart att jag inte bara fått mig en lägenhet utan också en med en hyggligt stor balkong i söderläge sa jag till min mamma under ett telefonsamtal att; Jag vill ha balkongtrall i födelsedagspresent! När jag lagt på kunde jag också konstatera att jämte trallen på önskelistan stod en ny stekpanna. Det må vara att jag har en teflonpanna, men bäst före-datum är helt klart passerat när hälften av middagen envist sitter fast i botten av stekpannan vid varje måltid.

Några dagar senare slog det mig. När hände det här? När slutade jag att önska mig saker för nöjes skull och började tråna efter nyttoprylar? (Visst händer det att jag suktar efter teknikprylar också, men allt som oftast handlar även det om att underlätta antingen min vardag eller mitt yrkesutövande. ) Hur hamnade en stekpanna högst upp på min önskelista? Så sent som för tio år sedan önskade jag mig ju … Där stannade jag upp. För tio år sedan önskade jag mig också saker till mitt hem. Förvisso ett hem jag inte ännu hade, men lika fullt saker till ett hem. Födelsedagar och jular ville jag ha saker som skulle vara bra att ha den dag jag flyttade hemifrån. Visserligen både fick och önskade jag mig nog annat också. Men faktum kvarstår, jag hade blivit lika glad för en stekpanna för tio år sedan som idag.

Riktigt vad jag skulle göra med den insikten visste jag inte. Var jag en fullständigt tossig tonåring eller sviker mig minnet fullständigt? Så slog det mig. Det är det som kallas att vara sig själv. För även om vi alla förändras på vägen genom livet bär vi också med oss en liten del som är mer eller mindre konstant. Vissa ränder går inte ur och jag är en sucker för prylar och heminredning. Det är så vi tar oss igenom livet, vi förändras, men kastar inte allt över bord vid varje vägkrök. Och någonstans där inne lyckas också de flesta av oss bygga upp en trygghet, en självkännedom. Jag var femtonåringen som blev gladare för en brödrost än jag blivit för en mobiltelefon. Drygt tio år senare har jag fortfarande inga problem att relatera till den känslan. Nu är jag tjugosexåringen som vill ha en stekpanna. För en stekpanna är bra att ha, precis som en brödrost.

Min enfald

March 15th, 2010 | Fröken Tjernström

I ruset släpper de sista hämningarna. Inte för att jag har många i vanliga fall, men några finns det. Ibland när dimman tränger på låter jag dem flyga all världens väg. Sådan var min fredag. I min enfald tänkte jag att det var okej, att allt handlade om en rolig grej. I min enfald trodde jag att det som sas skulle filtreras genom lagren av vår berusning. Vara roliga uttalanden och konstiga handlingar. I min enfald glömde jag att alkoholen inte förvandlade människorna omkring mig till vänner i ordets sanna mening. Att de skulle komma att minnas mina galna idéer, mitt svammel, när måndagen kom. I min enfald inbillade jag mig att allt var Vegas.

När dimman lättat och enfalden bytts mot insikt står jag här, med vetskapen om att jag förmodligen borde hålla mig hemma ett tag. Att inget varit Vegas och att vassa tungor förmodligen har ett och annat att säga om mina påhitt. För sådant är livet och enfalden kan jag bara kosta på mig när jag omges av dem som tycker om mig även när jag bryter mot de sociala konventionerna.

Igen

February 26th, 2010 | Fröken Tjernström

Jag gör det igen. Det var länge sedan sist, men jag gör det igen. Jag vet inte hur det går till eller varför jag gör det. Likafullt händer det. Det är inte okej, det borde inte hända, men jag gör det igen. Förnuftet säger att jag gör det igen, ändå kan jag inte låta bli. Jag borde inte, borde inte, borde inte, men jag kan inte låta bli. Det vore lika fel att låta bli, att sitta stilla, att låta det passera. Jag vet inte varför jag gör det. Det är inte okej. Det är inte okej. Det är inte okej. Men jag gör det igen. Jag trodde att jag lärt mig, jag trodde att jag slutat, jag trodde att jag var bättre än så. Ändå gör jag det igen. Fan!

Det luktar man

February 8th, 2010 | Fröken Tjernström

Vi har suttit ett tag och diskuterat vår layoutmall när jag och en vän bestämmer oss för att hämta en av skolans gratistidningar för att ha något att utgå ifrån. Vi kliver ut ur vårt grupprum. Utanför står studenter i spridda grupper och samtalar, uppenbarligen på rast. Jag tar ett andetag och känner en milt bekant doft stiga upp i min näsa. Det tar inte ens en sekund att kategorisera den. Sedan utbrister jag: Det luktar man här, underbart. Min vän börjar skratta och jag inser vad jag just sagt. Jag har ingen aning om när jag satte ribban så lågt. Men jag är helt säker på att det förr åtminstone har krävts en faktisk man och inte bara förnimmelsen av en för att få mig att utbrista: Underbart. Tror bestämt att det är dags att höja standarden.

I efterhand

February 7th, 2010 | Fröken Tjernström

Såhär i efterhand har det slagit mig.
Det svåra var inte att komma över dig.
Det svåra var att komma över att vi,
trotts viljan och försöken,
passade så illa in i mönstret
för varandras drömmar.