Fröken Tjernström

Posts Tagged ‘Insikt’

Det luktar man

February 8th, 2010 | Fröken Tjernström

Vi har suttit ett tag och diskuterat vår layoutmall när jag och en vän bestämmer oss för att hämta en av skolans gratistidningar för att ha något att utgå ifrån. Vi kliver ut ur vårt grupprum. Utanför står studenter i spridda grupper och samtalar, uppenbarligen på rast. Jag tar ett andetag och känner en milt bekant doft stiga upp i min näsa. Det tar inte ens en sekund att kategorisera den. Sedan utbrister jag: Det luktar man här, underbart. Min vän börjar skratta och jag inser vad jag just sagt. Jag har ingen aning om när jag satte ribban så lågt. Men jag är helt säker på att det förr åtminstone har krävts en faktisk man och inte bara förnimmelsen av en för att få mig att utbrista: Underbart. Tror bestämt att det är dags att höja standarden.

I efterhand

February 7th, 2010 | Fröken Tjernström

Såhär i efterhand har det slagit mig.
Det svåra var inte att komma över dig.
Det svåra var att komma över att vi,
trotts viljan och försöken,
passade så illa in i mönstret
för varandras drömmar.

Lättköpt och billig

February 3rd, 2010 | Fröken Tjernström

Efter tre och en halv timme i en buss kom vi i förmiddags trötta fram till SCA i Värnamo. Vår värd beklagade att han inte lyckats få tag i några frallor åt oss, men utlovade att vi strax skulle få kaffe och en liten chokladbit. Dessutom skulle vi få gratis lunch och lite fika på eftermiddagen. Jag tittade leende på min vän. Han sa alla de rätta orden, kaffe, fika och gratis lunch. Hon såg på mig med kaffesug i blicken. Och choklad, alla de magiska orden. Så brister vi ut i ett stilla skratt. Jag är för billig! Hon kunde inte annat än att hålla med. Så sent som förra veckan föll vi för lockelsen med gratis baguetter och gick på en kvällsföreläsning. Samma dag gick vi till skolan en halvtimme innan vi började för att få gratis kaffe och kakor. Vi är helt enkelt inte svårövertalade när det lockas med gratismat.

Det är inte det att jag inte tycker om att laga mat. Även om mitt minimala kök inte direkt inbjuder till några större utsvävningar så tycker jag faktiskt att det är roligt. Till råga på allt brukar det kunna bli riktigt gott och mig veterligen har jag ännu inte matförgiftat någon. Trotts detta är jag en sucker för gratismat. Ger du mig choklad blir jag glad, lockar du med en gratis macka till din lunchföreläsning ökar sannolikheten att jag dyker upp. Vad kan jag säga? Jag är en student med en fulltecknad vardag, att slippa laga mat då och då underlättar. Dessutom är det ju alltid trevligt att se någon annan slava i köket som omväxling.

Kanske är det inte bara vägen till mannens hjärta som går via magen. Sannolikt är dock att jag, i egenskap av snål student, är lättköpt och billig.

Den inre resan

January 8th, 2010 | Fröken Tjernström

Det var en kampanj som SJ drev för inte alltför länge sedan, den inre resan. Vackra vyer och reflektioner av resenärer som ser Sverige genom ett tågfönster. Jag tror att jag slutligen har gjort den, den inre resan.

Strax innan klockan sju i morse visade termometern i mina föräldrars köksfönster på nära – 29 grader. Inne i centrala Sundsvall var det något mildare, kanske bara -25. Så länge jag tordes stod jag inne i stationshuset och samlade mig inför mötet med kylan. Åtta minuter innan avgång tar jag ett djupt andetag och möter luften utanför. Kylan skonar mig inte. Medan jag går nerför perrongen rullar X2000-tåget in. Resenärerna samlas, sträcker sig efter handtagen, vill in, men tåget står stumt, fortsätter neka oss tillträde. Kölden biter, det känns som att någon försöker tvinga in järnrör i mina knän underifrån. Jag väntar bara på att de ska börja skallra. Så lyckas någon få upp dörren till vagnen bredvid och folk strömmar in i tåget. Upptryckt mot elementet försöker jag återfå kroppsvärmen och bläddrar förstrött i Kupé. Så hörs rösten ur högtalaren. Vi står kvar på perrongen på grund av ett tekniskt fel. Jag tittar upp och inser att vi skulle ha åkt för tio minuter sedan. Snart är felet åtgärdat, men då kommer ett mötande tåg. När tåget rullat förbi oss har ett nytt fel uppstått. Fyrtio minuter senare får vi veta att toaletterna endast fungerar i två av tågets fem vagnar. Trött tänker jag att jag kan leva med obekvämheten att inte ha fullt antal toaletter jämfört med att vara nästan en timme försenad. Sedan lutar jag mig åt sidan och somnar.

Ett försenat tåg är inte prioriterat. Ett tågmöte följer ett annat och vi går nog aldrig för full maskin. Minuterna läggs till varandra och när jag vaknar till i Söderhamn inser jag att beräknad ankomsttid till Uppsala är strax innan tåget egentligen ska vara i Stockholm. Vintervita, kalla landskap passerar utanför mitt fönster och en ovanligt söt liten flicka vandrar runt i vagnen med en fascination som bara finns hos ett litet barn. I Gävle kliver en tjej på med destination Arlanda. Hon inser att vi kommer att komma dit samtidigt som hennes plan lyfter. Det är som det är, säger hon medan hon undersöker sina möjligheter att boka om flighten. Det är som det är, tänker jag och ser hur snön ligger jämn och orörd över fälten runt Uppsala. Det är redan för sent att hinna med mitt anslutande tåg och jag kan inte göra annat än att sitta där jag sitter, så det gör jag.

I Uppsala vägrar en av dörrarna att stängas, strejkar i kylan. Vi anländer till Stockholms Central ungefär en timme och fyrtio minuter sena. Jag tar min packning och går in på reseshopen. På min ersättningsbiljett har slutdestinationen råkat bli Linköping och för en stund överväger jag att sitta kvar på tåget. Att låta Linköpings Resecentrum välkomna mig hem som så ofta förr. Skicka iväg ett sms till en vän och fråga vad som händer ikväll. I väskan finns både tandborste och finklänning så allt är möjligt. Ja, en liten stund avväger jag att fortsätta till staden som jag misstänker kan vara min plats på jorden. Är inte kaxig nog att uttala tanken, livet är för ombytligt, så jag avfärdar min plan.

Står inne på Centralstationen tillsammans med en klunga andra resenärer. Alla med blicken fästa på tavlan med avgångstider, alltför många tåg går från spår 10 och regionaltåget som står inne verkar inte vara på väg. Jag inser att nattåget från Narvik är på väg in, cirka fem timmar försenat. Det är som det är. Två minuter innan avgång spårändras tåget som ska avgå innan mitt från spår 10 till spår 11. Samtidigt blir mitt tåg utan spår. Tio minuter innan avgång blir också det spårändrat.

Perrong 11 är full med folk. Några ska på tåget till Göteborg, andra väntar som jag på Malmötåget. Så hörs rösten i högtalarna. SJs X2000-tåg till Malmö Köpenhamn är spårändrat … Jag och kvinnan bredvid mig utväxlar blickar, för en sekund förenade i en tanke; Nej, vi har ju just tagit oss hit, ni spårändrade ju nyss! … till spår 11. Vi andas ut och ler lite hastigt, jag och kvinnan bredvid. En fullständigt främling som jag aldrig kommer att se igen. Så är hon borta i mängden.

Tåget kommer, sent, tåget avgår, sent. Den främsta anledningen: översvämning i bistron. Vi utväxlar leenden runt bordet jag sitter vid. Översvämning i bistron, vi har upphört att förvånas. Inte heller det här tåget verkar gå på full hastighet. Jag ser nya, fast gamla, landskap passera utanför fönstret. Jag är drygt två timmar försenad, men jag orkar inte engagera mig i det. SJ har åter igen, helt olovandes, tagit två timmar av mitt liv. Två timmar jag inte kommer att få tillbaka. Å andra sidan kan jag helt enkelt strunta i att se på tv i två timmar någon annan dag. Det är som det är. Jag är sen, men till skillnad mot andra gånger då jag varit försenad sitter jag lugnt och stilla och betraktar. Jag har inga sarkasmer kvar, inga dråpliga saker att säga om SJ, inget bittert gnäll. Det är som det är.

Det är då det slår mig, det är det som är den inre resan. Till slut har jag kommit dit. Jag har förlikat mig. Jag sitter på ännu ett försenat tåg och det är inte mer med det. Det är ingen idé att förvånas, uppröras eller gnissla tänder. Det är som det är. Det var kanske inte det de avsåg med kampanjen, men hit har min inre resa tagit mig. Hej SJ, ni har upphört att förvåna mig, jag blir inte upprörd längre! I alla fall inte idag.

Morgonstund

November 26th, 2009 | Fröken Tjernström

Jag vaknade en morgon i någon annans säng. Han sov bredvid mig, men så nära väggen han kunde komma. När jag rörde mig vaknade han och kikade sömndrucket på mig. -Jag går om du vill, viskade jag. Men han svarade nej, varför ska du göra det, det är ju inte ens ljust ute. Så jag somnade om. Först långt senare insåg jag att svaret var: För att jag hellre sover ensam än med någon som föredrar att ligga tätt intill en vägg istället för tätt intill mig.

I wanted …

October 28th, 2009 | Fröken Tjernström

I wanted a life, but I settled fo living. -Mr Polly

Jag hoppas att jag aldrig blir som Mr Polly. Ibland åker jag dit lite, men aldrig länge. För jag vill inte bli som Mr Polly, jag vill vara vaken hela livet.

För er som undrar vem Mr Polly är: The history of Mr Polly, by H.G. Wells

Lantis

October 28th, 2009 | Fröken Tjernström

Jag är ingen storstadsbo, jag är nog knappt en stadsbo. Visst vill jag ha nära till en stad, men jag vill inte bo mitt i den. Det känns smidigt i Norpan, att allt ligger nära, och det är praktiskt här. Men det gör mig lite tunnare, lite mindre, lite tröttare. Så i jul, när jag har kommit hem, landat i Sverige, varit till Norpan och vänt, tagit tåget till norr, då ska jag ställa mig en stund i, den förhoppningsvis djupa, snön, titta upp mot den tysta, mörka stjärnhimlen och bara andas. Dra djupa andetag av frisk, kall vinterluft. Stå mitt i tystnaden och bara vara den lilla lantis som jag är.

Igår blev jag inte klämd på rumpan

October 25th, 2009 | Fröken Tjernström

You have got the most beautiful eyes, sa han, med eftertryck. Visst, han ville säkerligen bara ligga och han var inte alls den sortens kille som jag skulle ligga med (en hel del för gammal för mig och dessutom med en guldring runt det vänstra ringfingret), men jag kunde inte låta bli att känna mig smickrad. För han gjorde det ändå med en viss stil. Låt vara att han var full, men han grabbade inte tag i min rumpa och han stirrade inte på min byst, han talade om mina ögon.

Idag såg jag ännu en video vars illa förklädda syfte var att se bröst. Visserligen såg man kanske inte så mycket som vissa skulle önska, men ändå. Tydligen var den värd att sprida vidare. Bröst är viktiga grejer förstår ni. Själv kunde jag inte låta bli att vara tacksam över nattens komplimang. För det är skönt att råka på någon som inte klämmer och glor, någon som inte förväxlar en handskakning med en bröstklämning, någon som stannar upp en stund och betraktar mitt ansikte innan de ser på min kropp. I slutänden är det nog ändå honom jag är ute efter, kanske inte just mannen från inatt, men en kille som snarare berör än klämmer. Det är fortfarande de som får min uppmärksamhet. I havet av daska-rumpan-killar letar jag fortfarande efter han som är mer fascinerad av mina ögon än mina bröst. Ibland glömmer jag bort hur sällsynta de kan vara, de kanske till och med är en illusion. Därför ångrar jag lite att nattens komplimang gick mig förbi, att jag snarare undvek den än njöt av den. Även om jag inte ville ha mer än komplimangen insåg jag inte förrän idag hur länge sedan det var jag fick en komplimang istället för en dask på rumpan.

You have got the most beautiful eyes, sa han. Thank you, I’ll keep that in mind, svarade jag, som den otacksamma flicka jag är. Men idag tog jag mig lite tid att suga på karamellen. Han ville säkerligen bara ligga, men han gjorde det i alla fall med en viss stil. Så jag kunde inte låta bli att känna mig smickrad, om inte annat bara för att han inte klämde mig på rumpan.

Alla singlar är miserabla

October 23rd, 2009 | Fröken Tjernström

-Fan ta dig, sa jag till honom den natt det blev klart att vi två inte hade en framtid ihop. Jag hade ju precis blivit bra på att vara singel när du dök upp, nu måste jag börja om från början igen.
-Skitsnack, svarade han. Alla singlar är miserabla.

Varje gång jag av någon anledning minns den konversationen bestämmer jag mig på nytt. Må vara att jag kan vara miserabel, fattig med rubbad dygnsrytm, tjejen som äter knäckebröd till middag klockan elva på kvällen, för att affären är stängd och kylskåpet tomt, men jag tänker inte vara det för att jag är singel. Om inte annat för att tävlingsmänniskan i mig förbjuder det, han ska inte få vinna, han ska inte få ha rätt. Om inte annat för att den stolthet jag har förbjuder det, jag tänker inte bli en av alla de tjejer som repeterar “jag vill ha en pojkvän” som sitt eviga mantra. Om inte annat för att min självrespekt förbjuder det, jag behöver inte en kille för att tycka om mig själv. Så varje gång jag av någon anledning minns den konversationen bestämmer jag mig för att miserabel, det får han vara för sig själv, jag ska ha kul.

En släng av oförälskelse

October 11th, 2009 | Fröken Tjernström