Fröken Tjernström
Posts Tagged ‘Jag bara måste …’
Så litet, så stort
December 7th, 2009 | Fröken Tjernström
Det är bara en liten sak. Knappt ens en sak, mer en liten krumelur. Ett komma. Ja, jag vet, jag ska inte leka språkpolis. En gång i tiden kanske jag kunde kaxa mig när det kom till svenska, språk och hur man egentligen ska uttrycka sig, men någon stans på vägen förlorade jag mig i den akademiska svenskan. Ni vet den svenskan där man inte får skriva man och dessutom ska använda så långa meningar som möjligt för att egentligen inte säga speciellt mycket alls. Jag har förädlat ordbajsandets konst och lärt mig att använda ord som adekvat och implementeringsprocess, utan att för en sekund fundera på om det finns ett enklare sätt att säga det jag vill ha sagt. Någon stans där, bland fina ord och insprängda, evighetslånga bisatser, glömde jag bort en hel del grundläggande språkregler. Så nej, jag kan inte längre sticka ut hakan när det handlar om att uttrycka sig i skrift. En liten ska kommer jag dock ihåg, det är bra att använda skiljetecken.
Punkt är finfint. Det är en bra början. Vill man dock skriva lite längre meningar, kanske peta in en bisats, kan det vara trevligt med ett komma eller två. För i helvete! Om du läser en mening högt och inser att du stannar upp mitt i, prova med att peta in ett komma. Du gör dina läsare en tjänst om du ser till så att de slipper snubbla över orden och kippa efter andan när de läser din text. Visst, kommatering kan vara svårt. Jag har inte heller full koll på mina komman. Men om dina texter alltid saknar komma, men är rika på bisatser, är det dags att kolla över vad du gör. Annars kommer Voldemort och tar dig! Jag lovar.
Kära FRA!
December 1st, 2009 | Fröken Tjernström
Taliban taliban, bombdåd. Skägg burka kniv. Skägg burka blodig kniv, spränga saker i luften. Muhammed Allah Jihad, burka burka bombdåd. Taliban taliban terrorism, sno stjäla svära. Flygplanskapning flygplanskapning vapensmuggling, skägg burka kniv.
Kniv krig värdetransportrån, turban flygplan amerikan? Pistolhot pistolhot pistagenöt, jämna Arlanda med marken. Krig kärnvapen k-pist, Muhammed Allah Jihad. Nazism nekrofili, kniv burka bombdåd? Bombdåd bombdåd burka! Legalisera horor och knark. Taliban Afghanistan amerikan, bomba bomba burka.
Sexköp sexköp påsköl, piska barnarov hallick. Turban taliban al-Qaida, riva Rosenbad. Hasch hasch hampa, promiskuös penetration. Skägg burka sexköp, Jihad Jihad rasism. Bombdåd barrikad Gaza, Israel burka turban. Skägg burka kniv, befria alla fångar. Irak Iran taliban, k-pist knivdåd skägg.
Bombdåd bombdåd burka, taliban taliban leggins!
Att träna på egen risk
November 12th, 2009 | Fröken Tjernström
Till att börja med vill jag bara klargöra en sak: Jag tycker att det är fantastiskt att det finns träningsställen där alla är välkomna, där man inte behöver vara superfit och aspirera på titeln Ms/Mr Athletic 20xx, utan kan komma som man är och träna efter sina egna förutsättningar. Vill man träna ska man få göra det. Vidare bör ni veta att jag inte direkt är den mest koordinerade och graciösa människa man någonsin kan träffa, faktiskt inte ens nära. Jag är en av dem som alltid ser lagom förvirrad ut när det plötsligt introduceras nya moment på ett pass, och när jag går på ett pass för första (och oftast andra och tredje) gången så är jag helt klart inte med i svängarna. Så varför jag tänker skriva det som komma skall vet jag inte, kanske för att jag är lite träningsilsken, eller för att jag inte riktigt lever som jag lär. Hur som helst kan jag inte riktigt låta bli.
Det finns minst en på varje träningsställe. En dåre som man inte kan låta bli att störa sig på. Anledningarna varierar lite, men allt som oftast handlar det om att personen i fråga är i vägen på ett eller annat sätt. Att hela tiden snubbla på någon när man helst av allt bara vill köra slut på sig själv (och detta förutsätter ju att man gör övningarna och inte spenderar halva passet med att återfå balansen) är vansinnigt irriterande. Här i Glasgow har dock denna person inte dykt upp, förrän förra veckan. Som sagt, jag är inte den mest koordinerade, men jag kan skilja både på framåt och bakåt och på ett eller tre steg. Jag vet inte hur hon lyckades, men när hela gruppen gick åt höger gick hon åt vänster och när alla skuttade ett steg åt sidan skuttade hon tre, oftast lite senare än vi andra också. Visst, jag vet att det inte är ovanligt att ha problem med vad som är höger och vad som är vänster, men när 20 andra går åt andra hållet borde man fatta hinten, och inte fortsätta gå åt motsatt håll i flera minuter. Konsekvensen blev följaktligen att när passet var slut hade så gott som samtliga i rummet hoppat åt sidan minst en gång för henne, eftersom hon hela tiden bytte plats dessutom. I går stötte jag åter på henne på ett pass. Visserligen verkade det som att hon hade lite mer koll denna gång, men hennes alla-andra-gör-på-ett-annat-sätt-än-jag-undrar-om-jag-gör-fel-logik verkar helt enkelt inte fungera som den ska. Dessutom verkar det som att hon inte riktigt kopplat grejen med att utföra rörelserna i takt, eller ens i någon takt. Därför blev jag idag minst sagt oroad när hon ställde sig bredvid mig på Body Combat. Meningen är ju att det ska vara kamsportinspirerat utan kropskontakt, men med tanke på att det förekommer en hel del sparkande åt olika håll kände jag mig inte säker. När passet var över kunde jag dock tacka min lyckliga stjärna för att det inte hade förekommit några side kicks och gå för att stretcha. För även om jag klarat mig från att få en fot över låret så befarar jag en redig träningsvärk i rumpmuskulaturen imorgon.
Och nej, jag tänker inte ändra min uppfattning. Jag tänker fortsätta med att försöka stå en bit ifrån henne, i alla fall tills jag är säker på att hon har fattat poängen med att sparka framåt när alla andra gör det istället för att sparka bakåt. Visserligen går jag dit på egen risk, men jag behöver ju inte stoppa ner handen i köttkvarnen och känna efter bara för att jag kan. Nämnde jag att jag är en bitch när jag sätter den sidan till?
Är jag en fegis?
September 8th, 2009 | Fröken Tjernström
Fick ett mail för en vecka sedan, från en tjej som kanske ville hyra min lägenhet. Jag svarade som det var, att jag inte skulle hinna flytta ut förrän det är dags att åka härifrån. Fick inget svar. Så svarade hon i går eftermiddag. Hon var ändå intresserad. Frågan är bara; Hinner jag flytta ut på en vecka?
Hade jag bara varit på väg till en lägenhet i staden skulle det vara lätt. Bara att stuva in saker och köra. Men nu ska jag ju iväg. Vill ju inte komma till Glasgow med kastruller och lakan och inse att kläderna ligger i ett förråd i Norpan. Har dessutom en del saker att fixa inför avresan. Kanske borde fixat dem tidigare, men sådan är jag. Jag tänker att det inte finns nog med tid för att flytta alla saker, fixa med försäkringar och liknande också. Bara en flyttstädning tar ju sin lilla tid. Kan ändå inte låta bli att undra om jag är en fegis, om jag egentligen hinner (lite tidsoptimist är jag ju), om jag bara inte vill hyra ut stället och använder tiden som en ursäkt. ¨
Ändå kvarstår faktum: Försöker jag packa ihop och flytta ut och misslyckas skiter det sig rejält och jag har en känsla av att det bara är tidsoptimisten i mig som tror att det går. Better safe than sorry eller go for it fegis?
Lägenhetsjävel
August 17th, 2009 | Fröken Tjernström
Ja, jag vill hyra ut min lägenhet i 2a hand under hösten. Det är dyrt att betala dubbla hyror så det skulle vara väldigt praktiskt om någon bodde där när jag är borta.
Nej, jag vill inte hyra ut min lägenhet i 2a hand under hösten. För om någon tar lägenheten så måste jag raskt packa in alla mina saker i ett förråd och flytta hem till mamma och pappa fram tills det är dags att åka. Inte för att jag inte tycker om dem, men så kul är det inte att gå hemma och skräpa, speciellt inte på hösten då inget skoj händer! Nästan alla som jag umgås med är ju i Östergötland!
Ja, jag vet att det är slöseri med pengar att inte hyra ut den. Det är drygt, ouppfostrat och otacksamt att säga att det är en struntsak. Men vad fan! Det skulle ju vara så mycket lättare och roligare om jag kunde få bo i Norpan tills det är dags att åka.. Antar att det inte alltid kan vara lättare och roligare…
Ja, jag tar ut saker i förskott. Jag är bara lite leds på detta. Jag svarar på den senaste förfrågningen imorgon. Lite kan man skjuta saker på framtiden utan att det är något fel med det, det är trotts allt mitt i natten nu… Suck
Det är synd om människorna
April 21st, 2009 | Fröken Tjernström
Tänk alla problem vi har. All tid vi lägger på att bry oss om än det ena och än det andra. Saker som vi inte har med att göra egentligen. Vi lägger oss i där vi inte ska ha näsan och spenderar tid på att ha åsikter om saker vi borde skita i. För ärligt talat, om människor är nöjda med hur de har det, vilka är vi att döma. Framförallt, varför ska vi göra det? Är det inte bättre att helt enkelt acceptera hur folk väljer att leva sina liv och se till att göra sådant som är vettigt. För trots allt kan det vara bättre att hålla klaffen ibland. Ja, jag sa det, det är inte alltid bäst att säga vad man tycker (även om det väldigt ofta är det). Ibland ska man bara behålla sin näsa i ansiktet. Helt ärligt, är folk nöjda kanske saker är som de ska.
Eller har vi så lite vettigt att göra med vår tid att vi måste engagera oss i vad andra gör? Brinna för en fråga som inte är en fråga, i alla fall inte en fråga för oss. Det är synd om människorna, som har så många bekymmer. Det är synd om människorna, som inte inser att hälften av dem inte är bekymmer. Det är synd om människorna, som inte är så glada som de skulle kunna vara. Det är tur för mig att jag har någon som fäller ner min skärm ibland och påminner mig om att det finns annat att göra. För det är synd om mig också, jag sitter också och har åsikter om saker jag inte har med att göra. Istället för att göra det bästa jag kan med mitt eget liv. Så det är tur för mig att jag vet att det är synd om mig… eller så är det bara tur för mig.
Att resa är inte alltid att utvecklas…
April 9th, 2009 | Fröken Tjernström
Storhelger leder på ett inte helt förvånande vis till att hälften av landets mongos samlas på Stockholms Central. Av någon anledning tycker folk att det är helt befogat att stanna upp i slutet av en trappa och bara se sig om, fast de har sådär en trettio personer bakom sig som också vill ner för trappan, förbi idioten och till nästa tåg. Men det är väl onödigt att tänka på dem, de är ju inte lika viktiga som jag! JO, ditt pucko det är vi och om du inte flyttar på din fläskiga röv/bestämmer om du vill ha en påse eller inte till ditt nyinköpta pressbyrånfika/inser att det är fler än du som vill se när och varifrån tågen avgår väldigt snart så kommer jag att göra dit illa, väldigt illa! Hur svårt kan det vara? Det är det enda jag vill veta. Hur svårt kan det vara att inse att man inte är ensam på Centralen en skärtorsdag vid 16-tiden?
När tanten (ja, jag kallar henne tant, inte för att hon egentligen var en tant utan för att på något omoget sätt få ut en liten hämnd för att hon lyckades med bedriften att både stanna nedanför en flitigt trafikerad trappa för att glo på avgående tåg-tavlan mitt framför mina fötter och sedan vela i en mindre evighet om hon ville ha en påse eller inte till sitt fika när jag stod efter henne i kön, stressad) slutligen hade bestämt sig för att en påse är ju bra (duktig idiot, hur hade du annars tänkt transportera fika för två med bara en hand?) så kom jag i alla fall slutligen till mitt tåg mot Sundsvall – Staden mellan bergen. Ja men det var väl för väl, så var sagan slut där. Nej då go vännner. För tåget är försenat (otippat va). Hur gör de då för att ta igen förseningen på 15 minuter, jo de kör i maxfart sista biten. Jaha, men vad gnäller du för då, tänker ni. Jo, sista biten är sträckan Hudiksvall-Sundsvall och maxfart är lika med maxkrängning. Ni som har åkt den här biten vet vad jag pratar om. För er som inte gjort det kan jag ju säga att det är maxkrängning i vanliga fall också. Det svänger helt enkelt en jäkla massa i normalfart och just nu pressar de på så att det knakar (nej, det är inte bildligt det är bokstavligt!) i tåget. SJ goes White Star Line. Tur att tåg sällan krockar med isberg dock.. De sjunker inte så ofta heller.. Det får bli min tröst idag.
“Beräknad ankomsttid cirka tjugo noll fem- tjugo noll tio.” Fick vi veta nu. Kompetens är ett ledord. I say no more!
Onda modetrender!
April 3rd, 2009 | Fröken Tjernström
Var på stan idag efter praktiken. Tänkte att jag skulle hitta mig något snyggt att ta på mig imorgon när jag åter entrar Flamman. Men icke. Jag vet inte vad som har hänt, men plötsligt är affärerna fulla men plagg i pasteller, med prickar, volanger, paljettvästar och av någon anledning en och annan bronsfägad klänning. Pastellerna och paljettvästarna vill jag inte ens prata om, prickarna och volangerna får mig att se ut som ett bullerbybarn och den bronsfärgade klänningen skulle med all säkerhet få mig att se ut som en överviktig looser oscar. Men värst av allt är förmodligen kläderna som går i samma neonfärger som markeringsvästarna som arbetarna har vid vägbyggen! Finns det verkligen folk som kan bära upp dem?! Framförallt; varför har någon gjort spetsunderkläder i dessa gräsliga färger. Så bjärta att de nästan lyser i mörkret. Allvarlig talat, hittar han inte dit utan guidening av det slaget får det faktiskt vara! Allt mode går igen sägs det ju, jag vet inte varifrån detta mode kom men jag önskar att det kryper tillbaka till sin håla så snart som möjligt så att jag kan köpa lite nya kläder snart!
Tantproppen och tvåmetersmannen
February 26th, 2009 | Fröken Tjernström
Det där med att träna på Friskis är alltid lika spännande. Gick på ett medelpass idag. Ibland kommer de ihåg att säga till om att under springlåtarna så ska de som vill springa långsamt hålla sig mot mitten medan de som springer fortare får springa längre ut. Idag gjorde de inte det… Följden blev som så ofta annars att jag fick zigzaga mellan folk som sprang långsammare än mig. Tills jag fastnade bakom en klunga tanter. Långsamt lunkande 50 plusare som joggade som om svett var farligt. Tillslut hittar jag mitt tillfälle, får en lucka på utsidan och springer om. Jag hinner nöjd springa tio meter innan det tydligen är dags att hoppa lite. Gissa vad som händer sedan? Jo, vi ska springa lite till. Åt andra hållet!!! SUCK!
När springandet äntligen är över lyckas jag på något underligt vis hamna bakom en man som är minst 190 cm. Grattis! Jag ser nada och dessutom är han av den där sorten som har fullt upp med att hålla koll på sina egna rörelser för att se sig om och inse att han har en 167 cm pygmé bakom sig.. Detta gjorde naturligvis att jag inte bara fick se upp så att jag inte klev på någon bakom, jag fick akta mig för honom också. Ni kan nog gissa var det slutar. Just det, med en hand över ögat när han med stor entusiasm slänger armarna rakt ut och jag inte hinner ducka. Som tur var blev det mest en lätt touch av det hela, men ändå, man vill inte ägna halva passet åt att se upp för andras brist på motorik när man inte har någon själv!
Happy Tramsdag!
February 14th, 2009 | Fröken Tjernström
Så var den här, dagen för alla som inte spontant kan ge sin älskling något fint när som helst under året. Låter jag bitter? Tja, det händer väl. Men ärligt talat, varför kan vi inte uppskatta varandra varje dag. Är det inte lika sannolikt att vi tycker om någon den 3e maj som den 14 februari?
Okej, jag är inte genomond eller något. Jag tycker att Alla Hjärtans Dag är ett rätt gulligt koncept. Fast bara om man gör något för att man vill det, för att man tycker om att ge sin flickvän/pojkvän blommor eller choklad. Inte för att man ska och måste. Tvångspresenter saknar som regel både leende och personlighet. För att inte tala om vad de egentligen säger; den här får du för att jag måste tycka om dig idag.. Ja, men, tack då! Att battla varandra i söta nallar är aldrig rätt, kom ihåg det!
Nu ska jag ut och fira min dag med lite Tryckbarshopping!