Fröken Tjernström
Posts Tagged ‘Jobb’
#6 Your day
November 17th, 2010 | Fröken Tjernström
Jag tror att vi sammanfattar den såhär:
Jag klev upp. Jag krälade till jobbet. Försökte undvika att kliva i och känna lukten av det fett som trängt upp ur avloppen på vår innergård då restaurangen under oss fått problem med sin fettavskiljare. Sedan har jag jobbat och snutit mig i ett. Gått en sväng till optikern och fått konstaterat att det är dags att höja styrkan på mina linser, samt att jag får vänta någon vecka till innan jag får använda dem. Dels för att jag är förkyld och dels för att ögonen är lite torra ännu. Sedan gick jag tillbaka och jobbade till 22.30. Nu ska jag snyta mig en gång till och krypa upp i sängen med min dator för att kika lite på Glee innan jag somnar. Om ni undrar vad jag gör imorgon? Samma sak.
Du är skitduktig, det vet du om va?
May 13th, 2010 | Fröken Tjernström
Klockan är strax efter nio och vi har just avslutat en tretton timmars arbetsdag och klivit ut i skymningen på Ågatan. Bakom oss sliter de sista tappra med att skicka filer till tryckeriet, men vi två utbölingar har gett oss av för den här gången. Vi är på väg mot våra respektive tåg, jag till Norrköping och han till Stockholm. När vi vandrar gatan ner säger han Du är skitduktig, det vet du om va? Du kommer inte att ha några problem med att få jobb. Jag ler, tackar och säger att det är alltid trevligt att höra. För det är det. Visst har jag hört det förr, av vänner och bekanta. Och visst känns det fel att säga, men från någon som inte känner mig, någon som har erfarenhet av det jobb jag förväntas kunna utföra inom en snar framtid väger det tyngre. Han vet skillnaden på tur och skicklighet och han anser att jag har det senare.
När jag kommer hem möts jag av en kommentar på gårdagens facebookstatus om sent arbete på redaktionen från en kollega på en tidigare praktikplats på red? Säg inte att du slösar bort din oerhörda talang på en blaska? Ord som värmer en trött och kall majkväll. Även de från någon som kunde valt att glömma mig som ännu en i raden av förvirrade praktikanter med designerdrömmar. Från någon som jobbat på den bana jag vill slå mig in på sedan jag toddlade bland lövhögarna min mamma så tålmodigt krattat ihop. På samma sätt som när en av magasinets skribenter på en surrande redaktion, på väg att byta en hög med korrekturlästa texter mot en ny att läsa, slänger åt mig ett Bra skrivet. Eller när han något senare tittar över min axel när jag ordnar produktbilder och säger Du har verkligen talang för det där.
Korta fraser av uppskattning som ger en dag lite extra skimmer. Sådant jag tänker på när jag sitter vid en skärm och sliter mitt hår. Sådant jag påminner mig själv när jag loggar in på ams.se och ser högen av sparade platsannonser till jobb jag mer eller mindre gärna vill ha. Det är inte omöjligt. Stort, skrämmande och en aning svårt, men inte omöjligt. Jag är utbildad att sälja och jag har något att sälja.
I snart tre år har jag fått höra om den stenhårda, prestigeinriktade branschen, fått se vad den presterar och fått veta vad den förväntar sig av mig. Den har byggts upp framför mig som ett massivt monster som jag antingen kan tämja eller slukas av. Det är därför jag samlar åt mig av deras beröm. Det är därför jag suger länge, väl och ljudligt på de små karamellerna. Det är därför som deras ord väger lite extra tungt. De är branschen och de har sagt att jag är välkommen. De kastar åt mig smulor och jag glufsar i mig dem som vore de tårtor, goda nog åt ett kungabröllop. Jag samlar på dem i tacksamhet och i hopp om att en dag skrapat ihop en hög stor nog att fylla mig med modet som behövs för att se monstret branschen i ögonen och säga Jag är skitduktig, du vet om det va?
Som en katt
March 23rd, 2010 | Fröken Tjernström
De senaste dagarna har jag haft en intensiv stirrtävling med en platsannons. En annons för ett jobb, ett relevant jobb här i Norrköping. Ett jobb som kräver att jag kan formulera mig i skrift. Alltså kan jag inte bara slänga in ett CV och en hej-på-er-ansökan. Det måste vara genomtänkt och mitt huvud lyckades inte forma en enda tanke. Så jag stirrade. Skrev lite och stirrade ännu mer. Någon påpekade att jag kanske skulle ta anställning hos en katt. Förmodligen hade katten fått komplex.
I flera dagar har jag stirrat. Formulerat mitt CV. Suckat åt den saliga röra som är mina akademiska meriter. Ruskat på huvudet åt den fantasilösa röda tråd som går igenom mina anställningar. Känt ett stygn av vemod när jag insett att det efterlängtade truckkortet, efter bara några användningar blivit överflödigt. Stirrat lite till.
Tillslut, i sista stund, fick jag iväg en ansökan. Förmodligen hamnar den i en papperskorg, virtuell eller digital, någonstans. För visst kan jag skriva, formulera mig, men när det kommer till den förhatliga söka-jobb-processen så lyckas jag bara pressa ur mig standardiserad rappakalja. Och som grädde på moset drabbas jag av total ångest vid tanken på att visa upp mina ansökningshandlingar för någon annan. Så jag stirrar. Helst av allt vill jag leta reda på arbetsgivaren, kliva in på deras kontor och tala om för dem att jag är kompetent, att jag kan det som de vill att jag ska kunna, att jag har lätt för att lära mig nya saker och mer än gärna gör det, dessutom är jag inte alls otrevlig att varken titta på eller umgås med och jag har ovanan att baka kakor som jag sedan ger till alla andra eftersom jag inte vill äta dem själv. Däremot avskyr jag att skriva personliga brev och ansökningar, men om de bara pratar med mig ett tag så kommer de att se att det är mig de söker. Men ett sådant beteende skulle nog snarare ge mig en puckostämpel än ett jobb, så jag stirrar.
Igår skickade jag in ansökan. Idag börjar det om. Lagerarbetare på ByggMAX, originalare i Stockholm, informatör på universitetet, Konditorbiträde i Linköping eller kommunikatör på KTH. Var och en av dem kommer jag att stirra på tills den dagen kommer då jag antingen vinner en stirrtävling mot min katt om hennes älskade Whiskas eller får ett flipp och faktiskt kliver in hos en arbetsgivare och talar om för dem att de ska anställa mig för att alla som skriver personliga brev är losers. Vilket som är det vad som står på schemat för tillfället, stirrande. Förhoppningsvis kommer någon att anställa mig innan jag börjar bete mig alltför mycket som en katt. Inte för att jag ogillar katter, jag är bara inte så förtjust i Whiskas.
Vill jag bo i Borås?
February 19th, 2010 | Fröken Tjernström
En eftermiddag som inte bär med sig ett pockande krav på pluggande. Just ikväll har jag inte ett designförslag, en layout eller en rapport som skriker efter min uppmärksamhet. De layouter jag fixar med är självpåtagna och städandet är av det nödvändiga slaget. Jag skulle kunna stressa och springa iväg till kårhuset för att avsluta kvällen med trubadur och öl, men ikväll är jag nöjd med att städa till tonerna av min senaste playlist. Kvällen till ära serveras gårdagens rester och utan stress kikar jag runt på Platsbanken. Hittar de mest mystiska jobb, känner modet sjunka för varje annons som kräver åratal av erfarenhet och en examen från Berghs. Ett vikariat på maximalt tio dagar eller en tjänst som kräver att jag ska kunna kommunicera väl med non-designers, utbudet är varierande och förundrande.
När jag blir vuxen ska jag … Det har gått från att ha varit en framtidsvision till att vara ett skämt. Nu är det ofrånkomligen här. Det är dags att bli vuxen nu. Dags att börja göra genomtänkta val. Det gör sig påmint på ett obehagligt sätt och jag känner mig mest förvirrad. Nu är hela, kanske inte världen men i alla fall, landet min buffé. Någonstans där vad jag vill och vad jag kan möts kan framtiden ligga på lur. Om jag bara kunde komma på vad jag vill. Om jag bara var säker på vad jag kan, vad jag egentligen har lyckats lära mig under de tre senaste åren. Hela landet är en buffé, ingen utom jag själv håller mig kvar här. Ändå drar jag mig lite. Här har jag kommit att känna mig hemma, här hittar jag, här har jag i alla fall några vänner kvar även efter examen. Likafullt kvarstår faktum: det är bara jag som håller mig kvar här. Så återstår den eviga frågan. Vill jag jobba i Järfälla? Vill jag bo i Borås?