Fröken Tjernström

Posts Tagged ‘Kärlek’

Doftminnet

November 17th, 2011 | Fröken Tjernström

Jag har glömt den där blicken som jag drunknade i. Jag har glömt de där händerna som fick hela min varelse att vibrera. Jag har glömt hur din hud blev till sammet mot min och hur dina ord vävde filtar av drömmar att svepa in mig i innan jag somnade. Inte ens om jag försöker kan jag känna det. Men när en man går förbi med din after shave kan det fortfarande hända att min värld stannar till för en sekund.

Vill jag

October 19th, 2011 | Fröken Tjernström

Vill jag falla och flyga, omtumlas, omdanas, omskapas. Känna världen skälva och se allt ur ett annat ljus. Förföras, förnyas, förgöras. Se ny mening i dagen och ett vackert skimmer i sommargrönt gräs som fortfarande bär spår av dina nakna fötter. Vill jag skakas i grunden och beröras på djupet. Ta allt till det yttersta för att nå det innersta. Smaka livet ånyo som vore det skapat just idag, just av dig, just för mig. Dansa i vinden, på molnen, till vår egen melodi. Bli större, mer och bättre. Sväva högre än förr för att falla aldrig så hårt och med skrapade knän svära ed på att allt varit värt det. För varje morgon har jag sett sanningen, svaret och vägen i din blotta uppenbarelse. Vill jag omprövas, upplysas och överrumplas av en riddare, räddare, reko kille som kliver in i mitt liv vid rätt dag, på rätt tid. Bara för att göra mig till allt det jag alltid önskat att jag kunnat vara. Vill jag det?

Mest av allt vill jag nog ha någon att luta mitt trötta huvud mot när jag sitter på badkarskanten om kvällen och borstar tänderna. Men vad vet jag? Jag har haft fel förut.

Det man inte minns

October 16th, 2011 | Fröken Tjernström

Den besynnerliga känslan när man plötsligt inser att man inte minns det man en gång trodde att man skulle minnas livet ut.

Då, när det hände, när orden sas och pulsen rusade, susade i öronen och sprängde i huvudet, då, då trodde jag att jag alltid skulle minnas just det. Nu minns jag bara slutet, inte början. Om jag tänker efter så borde det ha varit en lördag, efter mörkrets inbrott och filmens slut. Eller var det kanske i reklamen? Såg du mig i ögonen eller såg du ner? Viskade du? Talade du med stadig stämma eller darrade din röst? Kanske slog mitt hjärta för hårt för att jag skulle märkt någon skillnad ändå.

Jag vill minnas att jag har klätt den stunden i stora känslor och stora ord. Men de har fått lämna plats för något annat. Kanske kommer jag att minnas det livet ut, kanske har det redan lämnat plats för nästa minne. Jag kan ha kallat den stunden för omvälvande, omtumlande, vacker och skrämmande. Men hur jag än försöker kan jag inte minnas om du låste min blick i din, eller om du tog skydd av mörkret för att våga. Jag vet att min vän kom med insiktsfulla ord och råd. Att jag uppskattade det hon sade. Men inte heller det minns jag. Kanske lärde jag mig av det ändå.

Jag vet att jag har gett den tiden äran för mycket av det jag är idag. Sagt att den förändrat mig, förfinat mig, skänkt mig mod. Ändå kan jag inte längre minnas. Bara en vag förnimmelse av stora känslor och viktiga tankar, som en doft i vinden. Och kanske spelar det ingen roll att jag står här och inser att jag inte längre minns det jag trodde att jag alltid skulle minnas. Så länge det faktiskt hände. Men det är en underlig känsla när man sträcker sig bakåt för att minnas det som en gång var viktigast i världen bara för att inse att det har tynat bort som snö om våren.

The more loving one

December 1st, 2010 | Fröken Tjernström

If equal affection cannot be,
let the more loving one be me.

~W.H. Auden

#5 Your definition of love

November 17th, 2010 | Fröken Tjernström

Tre ord jag skulle ha skrivit igår, men vi tar dem idag istället: Se punkt två.

Kärleken är stor och svårdefinierad. Det är inte bara en personlig upplevelse, man delar också med sig av den på olika sätt. Beroende på vem man är och vem man ger den till. Jag kan älska såväl mina föräldrar, mina vänner, den där systern, mina husdjur, min partner. Alla på olika sätt. Inte desto mindre är det kärlek. Fast vem är jag att prata. Jag är singel och det närmaste jag kommer husdjur är silverfiskarna i badrummet och Angry birds på iphonen. Inte desto mindre står jag fast vid att jag inte kan och inte vill definiera kärleken. Kanske för att jag ännu inte mött den i sin fulla kraft. Eller för att jag anser att den är lika lätt att definiera som det är att samla dimma på burk, och lika meningslöst. Allra mest är det nog för att jag tycker att det bästa med kärleken är dess odefinierbarhet, dess oberäknerlighet.

När kärlekens gåta är löst, är inte bara gåtan utan också kärleken borta.
~Benito Mussolini

#2 Första kärleken

November 11th, 2010 | Fröken Tjernström

Ja vem är det egentligen. Kanske bor det fortfarande en liten naiv fjortonåring i mig, men jag vill ändå tro att jag fortfarande kan få yttra orden Jag har aldrig känt såhär för någon förut. Kan vara för att jag, trots viss bitterhet och vana, ändå huserar en obotlig romantiker någonstans där innerst inne. Kan vara för att jag har svårt att nöja mig med nära nog. Vem vet. Men i ärlighetens namn, de män som fastnat, dem som fått kalla sig älskade har ändå alltid känts som något bättre än den som kom före dem. Så någonstans vill jag tro att den sista kärleken också är den första, den största, den äkta. Att de som kom före bara var förvillande lika kärlek. Kanske är det inte alls så. Jag har i ärlighetens namn lite svårt att bestämma mig. Att komma på vad kärlek egentligen är. Jag vill så gärna tro att jag har mer att lära.

Så vem var först? Var det pojken vars hand jag höll på lekis? Jag var fem år och han året äldre. Han som sagt till sin mor att jag hade fina strumpbyxor. Vill minnas att det var nyckelpigor på. Eller var det kanske han som jag väntade en evighet med att fråga chans på i lågstadiet. Han som jag dansade med på alla hemmadiscon. Han som jag sneglade på i smyg. Var det den första kärleken? De trevande försöken hos två barn som tycker om men ännu inte lärt sig att greppa vidden av att älska. Kanske var det pojken som fick min första kyss. På en uppblåsbar madrass i ett rum fullt av människor som såg på film. Jag vill minnas att jag beskrev det som en torktumlare, den där tungfäktningen som vi höll på med nästan en hel natt. Tills jag somnade under Dum, Dummare. Såhär i efterhand är nog en mixerstav en bättre liknelse. Jag antar att han har blivit bättre med åren. Jag hoppas att jag har blivit det.

Kanske var det killen jag omöjligt kunde komma över och hade ännu svårare att få. Han som jag var så upptagen med att försöka springa på, bara av en händelse, under så lång tid att jag nog till sist missade att jag inte längre var intresserad. Kan det ha varit den första kille jag låg med? Eller kanske den sista? Eller han som fick mig att tro att det någonstans i framtiden fanns en version av mig som ville bli stor och leva det vuxna livet. Han som fick mig att tänka att tillsammans skulle det nog inte alls vara så dumt. Var det han? Eller har jag ännu inte mött mannen som ska få kallas min första kärlek? Har jag ännu inte lärt mig att älska? Eller har jag bara inte hittat rätt man att använda min förmåga på?

Ärligt talat, jag vet inte vem som var först. Lite beror det på vad som blir den slutgiltiga definitionen av att älska. Lite beror det på att jag är mer intresserad av vem som blir den sista kärleken.

Time on my hands could be time spent with you

December 11th, 2009 | Fröken Tjernström

Vi bestämde oss för att lyxa lite idag, det är trotts allt vår sista helg i Glasgow, så vi gick ut och åt. Efter lite vandrande hamnade vi på en irlänsk pub och när hamburgarna var slukade satt vi kvar en stund och smuttade på varsitt glas whisky. Någon började spela i pubens bakre delar och stämningen var precis sådär mysig som den kan bli på en pub. Så nådde den mig, mitt i ett samtal, ett bekant stycke musik. Det tog någon sekund innan jag kunde identifiera det han sjöng, Elton Johns I guess that’s why they call it the blues. Det är ett antal år sedan nu, men en gång i tiden gick den varm på min CD-freestyle. När ingen såg, eller i alla fall ingen hörde, sjöng jag med, med eftertryck. Jag hade köpt hans Love Songs, och jag älskade den. Det låter kanske sappy idag, men då var det höjden av vackert. En sanning om framtida kärlek, smekfullt levererad till tonerna av ett piano. Ja, nog sjöng han var enda överväldigande känsla som mitt tonårshjärta kunde tänka sig. Fast om sanningen ska fram så kan jag inte låta bli att ryckas med lite än idag. För när raderna: Time on my hands// Could be time spent with you// Laughing like children// Living like lovers// Rolling like thunder under the covers når mina öron kan jag inte låta bli att, nu som då, tänka att visst vore det förträffligt. Att spendera lite tid under täcket med någon, skrattandes som ett barn, skapandes lite thunder. Fast just för stunden finns ingen time on my hands och ingen you att spendera den med. Så idag gör jag som jag gjorde när jag var tonåring och lyssnar på Elton. Idag får han sjunga om det och jag fortsätter med mitt pysslande med en nostalgisk glimt i ögonen.

Saknad

September 28th, 2009 | Fröken Tjernström

Jag saknar inte dig, mer än du saknar mig, och jag tror i ärlighetens namn inte att du saknar mig. Men jag kan sakna att ha en varm kropp bredvid min när jag somnar, någon som blinkar trött emot mig när jag vaknar. Det händer att jag saknar någon att äta med, och någon att dela tankar och funderingar med. Då är det lättare att tänka att jag saknar dig. Det är lättare att sakna dig, för du är en, och tanken på att sakna en person är greppbar. Det är lättare att rikta mina tankar mot dig, som är en person, som är en fysisk gestalt, vars röst jag hört, vars hud jag känt, än att tänka att jag saknar någon. För någon kan vara vem som helst, någon jag redan mött eller någon jag ännu inte har träffat, någon som är lång, någon som är kort. Någon är för odefinierad, någon är för svårt. Så därför är det lättare att tänka att jag saknar just din varma kropp bredvid min när jag somnar. För någon är för långt borta, dig vet jag ju var jag ska leta efter, att sakna någon gör mig för ensam. Fast jag vet att det inte är sant, fast jag vet att det inte skulle ge någon av oss det vi egentligen saknar, händer det ändå att jag tänker att jag saknar dig.

Svanar

June 23rd, 2009 | Fröken Tjernström

Svanar har en partner. De möts och håller ihop resten av livet. Vad de har för urvalskriterier eller motiveringar till det vet jag inte, men på något sätt måste det ju fungera eftersom de faktiskt håller ihop hela livet… Ibland skulle jag vilja vara en svan..

Happy Tramsdag!

February 14th, 2009 | Fröken Tjernström

Så var den här, dagen för alla som inte spontant kan ge sin älskling något fint när som helst under året. Låter jag bitter? Tja, det händer väl. Men ärligt talat, varför kan vi inte uppskatta varandra varje dag. Är det inte lika sannolikt att vi tycker om någon den 3e maj som den 14 februari?

Okej, jag är inte genomond eller något. Jag tycker att Alla Hjärtans Dag är ett rätt gulligt koncept. Fast bara om man gör något för att man vill det, för att man tycker om att ge sin flickvän/pojkvän blommor eller choklad. Inte för att man ska och måste. Tvångspresenter saknar som regel både leende och personlighet. För att inte tala om vad de egentligen säger; den här får du för att jag måste tycka om dig idag.. Ja, men, tack då! Att battla varandra i söta nallar är aldrig rätt, kom ihåg det!

Nu ska jag ut och fira min dag med lite Tryckbarshopping!