I ruset släpper de sista hämningarna. Inte för att jag har många i vanliga fall, men några finns det. Ibland när dimman tränger på låter jag dem flyga all världens väg. Sådan var min fredag. I min enfald tänkte jag att det var okej, att allt handlade om en rolig grej. I min enfald trodde jag att det som sas skulle filtreras genom lagren av vår berusning. Vara roliga uttalanden och konstiga handlingar. I min enfald glömde jag att alkoholen inte förvandlade människorna omkring mig till vänner i ordets sanna mening. Att de skulle komma att minnas mina galna idéer, mitt svammel, när måndagen kom. I min enfald inbillade jag mig att allt var Vegas.

När dimman lättat och enfalden bytts mot insikt står jag här, med vetskapen om att jag förmodligen borde hålla mig hemma ett tag. Att inget varit Vegas och att vassa tungor förmodligen har ett och annat att säga om mina påhitt. För sådant är livet och enfalden kan jag bara kosta på mig när jag omges av dem som tycker om mig även när jag bryter mot de sociala konventionerna.

Idag fick jag ett mail från en kille som läser på samma program som jag, men ett år under mig. Han undrade en massa saker om hur det varit att plugga i Skottland. Jag tittade på min vän på andra sidan bordet, min kompanjon i skottlandsnatten. Det slog oss båda att idag var sista dagen för ansökan om utlandsstudier. Det slog oss att förra året hölls det informationsmöten då vi fick träffa dem som varit på utbyte innan oss, förra året fick vi mailadresser till dem så att vi kunde fråga dem om saker. I år var det andra bullar. I år hade en kille fått tag på våra mailadresser via en gemensam vän.

Vi frågade en av våra lärare om det hållits något informationsmöte för andraårsstudenterna. Han visste inget och ville inte ta på sig något. Så vi mailade en studievägledare med ansvar för detta. Svaret blev nej. Det hade inte hållits något sådant möte, för att de ansåg att det inte hade behövts i år. De ansåg att det hade information nog.

Jag suckade djupt. Visst, de vet vilka kurser som bör läsas, vilka papper som bör fyllas i och med lite tur vem som ska kontaktas för mer information. Vi som faktiskt varit där vet dessutom hur du smidigast tar dig till skolan, var det finns trevliga fikaställen och vad som gömmer sig bakom kursnamnen. För att inte tala om att vi har lite koll på saker att upptäcka och vet att om du vill ha en whisky och lite skotsk stand-up comedy ska du gå till Uisge Beatha. Okej, du kommer bara förstå hälften av vad de säger, för de pratar skotska, fort som fan och du är berusad, men det spelar mindre roll. Lita på Ginger Maria from Sweden, hon vet. Dessutom har vi tumme med en hyresvärd som mer än gärna låter er hyra en lägenhet mitt i City Center.

Men vad är väl en bal på slottet. Inte kan väl årets utbytesstudenter vilja ta del av våra lärdomar. För i ärlighetens namn, varför ska de lära av våra misstag? Har de verkligen nytta av att slippa gå en dust mot gas- och elbolag? Nej, tydligen måste de lära sig själva. I rättvisans namn, i svenskhetens namn, i idiotins namn. Nu har någon bestämt att det vi lärt oss inte är av värde för någon annan. Inte kan väl nästa omgång utresande studenter ha någon som helst nytta av våra erfarenheter. Nej, nej, allt de behöver veta står på hemsidan. Fem power point slides och tre länkar. För i rättvisans namn ska ingen dra nytta av någon annans erfarenheter.

De gångna tre och en halv månaderna av mitt liv har bedömts, granskats och funnits irrelevanta för andra. Spring och lek lilla flicka, men kom inte hit och tro att dina lärdomar betyder något för någon annan. Vi är det stora universitetet och vi vet allt. News flash: Det gör ni inte, så ge dem åtminstone min mailadress så att jag kan berätta det.

Det var en kampanj som SJ drev för inte alltför länge sedan, den inre resan. Vackra vyer och reflektioner av resenärer som ser Sverige genom ett tågfönster. Jag tror att jag slutligen har gjort den, den inre resan.

Strax innan klockan sju i morse visade termometern i mina föräldrars köksfönster på nära – 29 grader. Inne i centrala Sundsvall var det något mildare, kanske bara -25. Så länge jag tordes stod jag inne i stationshuset och samlade mig inför mötet med kylan. Åtta minuter innan avgång tar jag ett djupt andetag och möter luften utanför. Kylan skonar mig inte. Medan jag går nerför perrongen rullar X2000-tåget in. Resenärerna samlas, sträcker sig efter handtagen, vill in, men tåget står stumt, fortsätter neka oss tillträde. Kölden biter, det känns som att någon försöker tvinga in järnrör i mina knän underifrån. Jag väntar bara på att de ska börja skallra. Så lyckas någon få upp dörren till vagnen bredvid och folk strömmar in i tåget. Upptryckt mot elementet försöker jag återfå kroppsvärmen och bläddrar förstrött i Kupé. Så hörs rösten ur högtalaren. Vi står kvar på perrongen på grund av ett tekniskt fel. Jag tittar upp och inser att vi skulle ha åkt för tio minuter sedan. Snart är felet åtgärdat, men då kommer ett mötande tåg. När tåget rullat förbi oss har ett nytt fel uppstått. Fyrtio minuter senare får vi veta att toaletterna endast fungerar i två av tågets fem vagnar. Trött tänker jag att jag kan leva med obekvämheten att inte ha fullt antal toaletter jämfört med att vara nästan en timme försenad. Sedan lutar jag mig åt sidan och somnar.

Ett försenat tåg är inte prioriterat. Ett tågmöte följer ett annat och vi går nog aldrig för full maskin. Minuterna läggs till varandra och när jag vaknar till i Söderhamn inser jag att beräknad ankomsttid till Uppsala är strax innan tåget egentligen ska vara i Stockholm. Vintervita, kalla landskap passerar utanför mitt fönster och en ovanligt söt liten flicka vandrar runt i vagnen med en fascination som bara finns hos ett litet barn. I Gävle kliver en tjej på med destination Arlanda. Hon inser att vi kommer att komma dit samtidigt som hennes plan lyfter. Det är som det är, säger hon medan hon undersöker sina möjligheter att boka om flighten. Det är som det är, tänker jag och ser hur snön ligger jämn och orörd över fälten runt Uppsala. Det är redan för sent att hinna med mitt anslutande tåg och jag kan inte göra annat än att sitta där jag sitter, så det gör jag.

I Uppsala vägrar en av dörrarna att stängas, strejkar i kylan. Vi anländer till Stockholms Central ungefär en timme och fyrtio minuter sena. Jag tar min packning och går in på reseshopen. På min ersättningsbiljett har slutdestinationen råkat bli Linköping och för en stund överväger jag att sitta kvar på tåget. Att låta Linköpings Resecentrum välkomna mig hem som så ofta förr. Skicka iväg ett sms till en vän och fråga vad som händer ikväll. I väskan finns både tandborste och finklänning så allt är möjligt. Ja, en liten stund avväger jag att fortsätta till staden som jag misstänker kan vara min plats på jorden. Är inte kaxig nog att uttala tanken, livet är för ombytligt, så jag avfärdar min plan.

Står inne på Centralstationen tillsammans med en klunga andra resenärer. Alla med blicken fästa på tavlan med avgångstider, alltför många tåg går från spår 10 och regionaltåget som står inne verkar inte vara på väg. Jag inser att nattåget från Narvik är på väg in, cirka fem timmar försenat. Det är som det är. Två minuter innan avgång spårändras tåget som ska avgå innan mitt från spår 10 till spår 11. Samtidigt blir mitt tåg utan spår. Tio minuter innan avgång blir också det spårändrat.

Perrong 11 är full med folk. Några ska på tåget till Göteborg, andra väntar som jag på Malmötåget. Så hörs rösten i högtalarna. SJs X2000-tåg till Malmö Köpenhamn är spårändrat … Jag och kvinnan bredvid mig utväxlar blickar, för en sekund förenade i en tanke; Nej, vi har ju just tagit oss hit, ni spårändrade ju nyss! … till spår 11. Vi andas ut och ler lite hastigt, jag och kvinnan bredvid. En fullständigt främling som jag aldrig kommer att se igen. Så är hon borta i mängden.

Tåget kommer, sent, tåget avgår, sent. Den främsta anledningen: översvämning i bistron. Vi utväxlar leenden runt bordet jag sitter vid. Översvämning i bistron, vi har upphört att förvånas. Inte heller det här tåget verkar gå på full hastighet. Jag ser nya, fast gamla, landskap passera utanför fönstret. Jag är drygt två timmar försenad, men jag orkar inte engagera mig i det. SJ har åter igen, helt olovandes, tagit två timmar av mitt liv. Två timmar jag inte kommer att få tillbaka. Å andra sidan kan jag helt enkelt strunta i att se på tv i två timmar någon annan dag. Det är som det är. Jag är sen, men till skillnad mot andra gånger då jag varit försenad sitter jag lugnt och stilla och betraktar. Jag har inga sarkasmer kvar, inga dråpliga saker att säga om SJ, inget bittert gnäll. Det är som det är.

Det är då det slår mig, det är det som är den inre resan. Till slut har jag kommit dit. Jag har förlikat mig. Jag sitter på ännu ett försenat tåg och det är inte mer med det. Det är ingen idé att förvånas, uppröras eller gnissla tänder. Det är som det är. Det var kanske inte det de avsåg med kampanjen, men hit har min inre resa tagit mig. Hej SJ, ni har upphört att förvåna mig, jag blir inte upprörd längre! I alla fall inte idag.

Många briljanta tankar uppstår i duschen. Så också dagens fundering. Under årens lopp har jag lärt mig att äta och dricka en massa saker som jag inte tyckt om från första början. Det allra första jag kan komma på är nog te. Jag tyckte inte alls att det var någon höjdare när jag först smakade, men jag antar att jag såg det som något vuxet, för jag fortsatte att sörpla tills jag började gilla det. Det senaste i raden är whiskey. Något jag tidigare inte varit förtjust i, men nu kände jag nog lite att jag inte kan komma hem och se mina whiskeydrickande vänner i ögonen och säga att jag sörplade paraplydrinkar under mina dryga 3 månader i Skottland. Alltså har jag smakat, och smakar, hittat några guldkorn och till sist känt att, jo whiskey är rätt gott. Om än inte all whiskey. Anledningarna till detta beteende har varit många, från vuxenpoängen i att dricka te till fjortisförälskelsen som fick mig att satsa på cappuccino.

Därför kom jag, där jag stod i duschen, att tänka att jag kanske ska ge havregrynsgröten en chans till. Jag har länge skytt den, om inte som pesten så i alla fall som influensan, men nu är det kanske dags att göra något åt det. Jaha, och varför det? undrar du. Jo, för att det är så simpelt att slänga ihop en havregrynsgröt till middag om man inte har tid och/eller inspiration till att göra något fabulöst. För att det mättar gött när man äter frukost för sent för att äta lunch också. Det måste ju vara bättre anledningar än att jag är kär eller att jag vill vara cool. Det handlar ju om enkla vägar till välmående. Frågan är bara vem som kommer vinna striden, jag eller gröten? Ska jag komma hem som whiskeydrickande och havregrynsgrötätande eller är det förra förändring nog för en höst? Förmodligen har jag bara för mycket tid att tänka på igen, det brukar bli såhär då …

Genom hela livet möter vi nya människor. Vissa av dem kommer att följa oss på resan och andra blir bara flyktiga bekanta eller kanske inte ens människor vi kommer att minnas. Så händer det då och då att vi stöter på människor som vi tror oss kunna lita på, som vi räknar med, som vi av en eller annan anledning sätter upp på listan över personer som vi antar att vi kan vända oss till när livet blir tungt. För det mesta så har magkänslan rätt, dessa människor är de som kommer att bli våra stöd, men då och då lutar vi oss mot någon som ger vika. Vår magkänsla har fel och våra till synes rimliga antaganden att dessa personer, som varit i vår närhet, fått tillträde till våra liv och verkat så kloka och pålitliga i medgång, ska finnas där även i motgång, visar sig felaktiga.

Känslan är inte helt olik den som uppstår när man som barn skulle lära sig att cykla. För att slippa springa dubbelvikta i tid och evighet monterade föräldrarna på stödhjul på cykeln, och så länge vägen var plan fungerade de perfekt. Visserligen lutade man ibland lite väl mycket, men man höll sig upprätt. Tills den dagen då man cyklade bredvid ett gupp. Hade man då oturen att luta sig mot ett av sina stödhjul tippade cykeln ofelbart.

Precis som de förhatliga stödhjulen möter vi då och då människor som på plan väg ger sken av att vara där för oss, men så fort det dyker upp ett gupp får vi ingen hjälp alls. På samma sätt som det oerfarna barnet inte känner fysikens lagar, och därför inte lutar åt andra hållet när guppet kommer, lutar vi oss åt fel håll och faller. Med barnets tillit ger vi också stundtals dessa stödhjul en andra chans, bara för att gråta barnets tårar när vi åter igen skrapar våra knän.

Så, kommer vi alltid vara lika blåögda som barnen? Kommer vi ständigt att skrapa våra knän? Kanske är det så. För till skillnad mot att cykla är att leva en långt mer komplicerad process, och från den första till den sista dagen kommer vi att behöva stöd. Så kanske kommer vi med jämna mellanrum, genom hela livet, att luta oss ut i ett tomrum istället för mot ett stöd. Det enda vi egentligen kan hoppas på är nog att lära oss att identifiera dessa stödhjul, och att hitta de människor som är äkta stöd, så att vi, den dag vi verkligen behöver det, tryggt kan luta oss åt rätt håll.

Skiftade som sagt i lördags. Riktigt roligt det där. Vi lurade i Tryckbarnen att det var fulvin de fick och de klagade en del, så gjorde även andra festerister. De gick faktiskt hela dagen innan de fick veta att de bara druckit en hel massa Il Nostro från systemet som vi färgat lite grönt. Vi lurade i dem lite lekar och annat bus också. Helt enkelt skoj. Jag tror att nivån kan sammanfattas i citaten:

“Jag har en macka… Jag har den i munnen… Alltså, jag vet inte var den är, men jag tror att den är i munnen.” (Jo, hon hade mackan i munnen)

“Jag är inte full, jag är norsk” (Förvisso är hon norsk, men hon var också full)

Sedan var det dags för sittning och några timmar senare traskade ett gäng nya festerister iväg mot mellanfest och lämnade oss pateter att städa. Vi bestämde oss för att avsluta det hela som det började vid förra skiftet, med en Skumpa och Tryckbarfest på LG24. Eller Avslaget och Underbar kanske jag ska säga. Vi skålade, skrattade och körde en hel del Lambo innan vi drog till Trappan. Där, i dimman, med en Äppelpaj i min hand slog det mig; Jag skulle ju kunna hinna med sista pendeln till Linkan. Bara du inte är odräglig, löd svaret från T så jag sprang (ja, jag sprang för jag var full, glad och omotiverat spontan) hem och slängde ihop lite saker i en väska och hoppade på en pendel. Insåg att jag var rätt full men fortfarande nöjd. Vet inte riktigt om T var lika nöjd med sitt svar när jag dök upp full och glad, men han får skylla sig själv.

Mindre roligt dagen efter när jag vaknade. Antar att T var mer nöjd eftersom bakfull mig inte stör hans pluggande. Jag var mindre nöjd eftersom hans grannbarn inte går att stänga av. Örk. Så nej, det var nog inte mitt mest rationella beslut att åka över till Linkan mitt i natten, inte heller var det jättesmart att hälla extra vodka i min grogg eller att säga ett och annat som sas under kvällen.

Det är helt enkelt klurigt det där med kontroll. För visst kan det vara bra att ha, så att man vet var mackan är eller inte ligger bakis av misstag hos sin pojkvän en söndag. Å andra sidan är det ju lite huvudsaken att man sväljer mackan rätt och att den andra delen av söndagen faktiskt var väldigt trevlig och inte hade hänt om jag varit bakis hemma. Så jo; det kanske inte var det klokaste någonsin, men nej; egentligen ångrar jag inget och jag kommer göra det igen. För när kontrollen dansar ut genom fönstret har man bara magkänslan kvar att lita på och den har ganska ofta rätt. Således kommer jag nog fortsätta att vara korkat spontan då och då. För den där kontrollen är nog lite överskattad. Dessutom får man ju därigenom lära sig att:

“Om man böjer på knäna så blir vägen konstig.“

Idag har jag fått veta att i Japan tar man kortare steg än här (ganska naturligt med tanke på att de är kortar och fler personer per kvm) och att det är bra att visa mamma och pappa att jag är försäkrad i Skottland också. Dessutom har jag tydligen fått snyggare rumpa sen i höstas, jo man tackar.

Självklart ska man deklarera via internet. Självklart ska man göra några små ändringar. Självklart har jag åter igen glömt lösenordet till mitt bank-ID. Det händer varje gång jag behöver det, dvs vid terminstart (för att få studiebidrag) och vid deklaration (för att få mer pengar). Resultatet blir att jag skaffar mig tre bank-ID per år. Men idag överträffade jag mig själv. Jag gissade tre gånger på lösenord som verkade logiska (alla fel) innan jag gav upp och registrerade ytterligare ett bank-ID. Tyvärr fick jag inte fler försök efter det, så nu hade jag ett nytt bank-ID till ingen nytta. Så kom jag på det; Jag har ju faktiskt en dator till! Så jag grävde fram gamla Dunderklumpen och tog mig för att uppdatera säkerhetsprogrammet (lättare sagt än gjort). Efter lite pillande visade det sig dock att jag inte fick ha fler än tre bank-ID registrerade samtidigt (vilket jag ju hade även om de ligger på olika datorer). Så jag avinstallerade ett och fortsatte knåpa. Men min lilla vän ville inte alls. Så slog det mig; Jag har ju faktiskt två webbläsare på Macie, och Safari vet inte om att jag redan gjort tre försök att logga in i Firefox. Så det var bara att lägga min lilla älskling i knät och göra ett förök till. Hepp! Funkade finfint. Sen var det bara till att räkna ut ändringarna, knappa in sifftorna och skicka in. Därmed har jag slagit personligt rekord i både långsam deklaration och antal bank-ID som installerats/registrerats på en dag. Vet inte om jag känner mig nöjd eller bara matt. Det kan vara så jobbigt att underlätta för sig själv ibland.

Det är ju som lite brukligt att se tillbaka på året som gått denna sista dag i december.. Lite har jag ju lust att skita i det, men jag kommer inte på något annat att skriva som är originellt nog. So… here we go!

2008 var året då: (utan nån som helst logisk ordning)
… jag såg en rauk för första gången
… Johanna utropade: Kör innan Sprite:n kommer!
… jag blev Tryckbar, och därmed 25% snyggare
… jag gick på fest klädd som:
-en i en djungelstam
-en Sim
-Tryckbar
-ett barn
-schteeekare
-en porrig häxa
… Susanne myntade uttrycket allmän festristincest
… jag blev matchmaked på engelskan
… USA fick en svart president
… Apple blev min nya religion
… jag flyttade från Linköping
… jag flyttade till Norrköping
… jag hade järnkoll på buss och pendeltågstider Ryd – Norrköping
… ordet klyddigt blev en del av mitt ordföråd
... jag blev blond igen
… Maria konstaterade att jag är: …en sån fucking blandning av skåning och norrläning att du är norsk!
… jag tog två fulvinsfyllor på Himpan och båda fick oväntade resultat
… en ananasslicer var årets underligaste julklapp

Tja, det hände ju som bekant en hel del mer. Men jag tror att det får räcka sådär. Inte för att resten är ointressant utan för att jag inte orkar lista i all evighet. Får väl göra en kompletterande lista imorrn om det skulle vara så.. Sen finns det ju alltid händelser vars signifikans man inte kan fastställa förrän långt senare. Så i vanlig ordning, den som lever får se!

Grått nytt hår på er!