Idag var det dags igen. Dags att börja röra på sig. De senaste veckorna har spenderas med näsan tryckt antingen mot en skärm eller i en bok i ett konstant tillstånd av pluggande. De enda avbrotten från detta, halvt zombieliknande tillstånd, har bestått av intagande av onyttigheter. Snabba kolhydrater till lunch, middag och fika. Kårhusets baguetter, kaffe, chokladkakor, mer kaffe och vissa kvällar också kårhusets middagar och en öl eller två.

Ju mer jag pluggat desto mindre tid och ork har funnits till att träna. Både jag och mina vänner har spenderat större delen av våra dagar sittandes. Ett tillstånd som inte direkt kräver ett stadigt intag av energi. När blodsockret fallit har jag helt enkelt fyllt på med mer choklad och kaffe. Till den punkt att jag igår konstaterade att jag består av ungefär lika delar koffein och ironi.

Därför var det idag dags igen. Dags för första gången på Friskis efter en längre period av lathet och onyttigheter. Den alltid lika plågsamma första gången. Dags att hoppa och studsa igen efter veckor av sittande. På något sätt har tisdagens yogapass lämnat efter sig en lätt träningsvärk och de delar av min kropp som inte är stela av stillasittande ömmar efter yogan. Redan innan passet börjat lägger min kropp in första protesten. Mina nytvättade skor känns trånga. Därefter följer mina stela höfters kvidande klagan över steg i sidled. Så fortsätter det, övning för övning, baksidan av låret, höger hälsena, tills slutligen min vänstra lilltå under passets slutkläm vrålar om skavsår. Den första gången på träning efter en längre period av vila. Den ligger högt på listan av värsta första gången, framförallt eftersom den envisas med att fortsätta dyka upp. Det kommer alltid perioder då träning inte hinns med, och efter dem första gången av träning. Var och en plågsamma nog att det förbryllar mig att det blir en gång nummer två.

Nu är den i alla fall avklarad för den här gången. Så länge jag kommer ihåg att träna igen inom en snar framtid lär det dröja ett tag tills första gången visar sitt fula nylle igen. Det vill säga om inte morgondagens obligatoriska dagen-efter-första-träningen-plågor är alltför avskräckande.

Jag borde, borde, borde skissa lite på bokomslagen. Utifall att vi måste åka till skolan imorgon. Vi vet inte än om vi måste, men jag borde ändå. För jag har så gott som inget att visa upp, så jag borde verkligen. Dessutom borde jag skissa på det andra projektet, verkligen. För att inte tala om att jag borde gå bort på Tesco och köpa lite frukostgrejer. Jag borde en massa saker, men istället sitter jag här och uppdaterar bloggar. Gör saker jag inte borde. Ibland avskyr jag verkligen ordet borde, och allt vad det innebär. Fast det spelar ju ingen roll, jag borde fortfarande göra något vettigt.

Varför är det alltid så förbannat svårt att städa? Det behövs verkligen. Ändå har jag suttit på msn större delen av dagen. Någon hade fått för sig att tvätta också, jag som trodde att jag var ensam i huset. Nåja, får väl slänga in en maskin imorgon då. Men allvarligt. Jag måste städa! Har dammtorkat halva lägenheten och nu sitter jag här igen. Hur svårt kan det vara?

I övrigt behöver jag en konsultation av min personliga rådgivare på män. Måste styra upp det i veckan. Men först måste jag fan i mig städa… Och äta middag!

Överraskade min kropp igår. Hux flux så befann den sig på Friskis igen och skulle träna. What the fuck! utbrast den, men det gick bra. Var ett ganska lamt pass också. Jag gillar inte riktigt när det går att smita undan, för jag är så lat. När passen är så tunga att man blir riktigt trött även när man är lat och gör det lätt för sig, då är jag nöjd. Hur som helst måste jag ju konstatera att T hade rätt igen, all kondis mm försvinner inte på de veckor jag slöat. Fast lite kändes det ju att det inte var nyss jag tränade direkt.

Dagens föga överraskande sysselsättning blir brand book. Semikul. Fast jag tänkte allt passa på att ta mig bort till Arbis och spana in SM i Poesi. Lajbnitz med följe ämnar bege sig dit så jag ska väl joina en sväng också. Lite måste man ju komma ut ur lägenheten.

Våren lockar, väcker drömmar om sommar, om sjungande fåglar, ljumma kvällar med vänner och öl och allt annat som gör sommaren till sommar. Då händer det. Alla planer på att plugga, träna, få nog med sömn eller göra vad som nu kan vara nyttigt, klokt och hälsosamt flyger sin kos till förmån för det som känns bra, det som är somrigt. För sådana är vi nordvarelser, sommartörstandet. Så när dagarna blir långa kryper vi ut och lever livet, unnar oss små vardagssynder och vi gör det med ett leende på läpparna. Det är vår, det luktar sommar och jag syndar. Äter på Trappan istället för att träna och bloggar istället för att plugga. Och det tänker jag fortsätta med. Något ska man ju leva på när vintermörkret tränger sig på igen.

Lampan ovanför min badrumsspegel gick sönder i veckan. Jag har inte orkat byta den, dels för att jag trodde det var ett lysrör, och jag har inga sådana hemma, och dels för att jag är lat. Igår tog dock T tag i saken (det visade sig vara två vanliga glödlampor, bra där mej!) så nu lyser lampan som aldrig förr. Eller, förmodligen har den lyst så bra förr men det var innan jag flyttade in. Dessvärre innebär denna nyvunna lyskraft också att det blir smärtsamt tydligt hur skitigt mitt badrum är.. Antar att det inte är mycket annat att göra än att städa… Skulle ju i och för sig kunna skruva ur en av lamporna också… Men det verkar lite otacksamt..