Fröken Tjernström

Posts Tagged ‘Linköping’

Under samma måne

September 23rd, 2010 | Fröken Tjernström

Jag sitter på balkongen och hör stadens brus. Jag, klappstolen Jeff och en kopp te i Linköpingsnatten. Mellan trädens grenar kan jag ana månen bakom molnen. Och någonstans där bortom träden finns du. Ikväll är vi under samma måne. Om du lyssnar riktigt noga kan vi höra samma brus. Fast det tror jag inte att du gör. Lyssnar på staden. Du tänker nog på annat, sådant som jag inte tänker på.

Vinden susar stilla. Som en bakgrundsmelodi till bussarna och bilarna och cyklarna. Jag är kall, fast varm och där nere på vägen går en man. En man med rollator. Han tar raska, korta steg och lyfter fötterna högt, så att han inte ska snubbla på något av det hans åldrade ögon inte kan se. Bakom trädet går månen i moln för en stund och jag tänker att en gång har han kanske vandrat lika självsäkert som jag gör ibland längst stadens gator.

Jag ser ljuset från bussar som är på väg någonstans dit jag inte ska. Jag hör suset i träden och en liten, lätt vind letar sig in till mig. Talar om för mig att jag lever, innan den rusar vidare i natten. Om en sekund kan den vara hos dig. Lyssnar du så hör du hur den sjunger stadens sång. Fast det tror jag inte att du gör. Lyssnar på vinden. Du tänker nog på annat, sådant som jag inte tänker på.

För staden är inte din vän, så som den har varit min. Du känner inte dess dofter eller sjunger dess sång. Du bara är här. Precis som jag, fast tvärtom. För där jag sitter i höstkvällens tomhet kan jag inte låta bli att undra om ditt hår lockar sig i nacken just nu, sådär som det gör precis innan du ledsnar och klipper det lite kortare än vad jag tycker om. Någonstans bortom träden är du under samma måne som jag ikväll. Men det är inte något du tänker på, du tänker nog på annat. Det är bara så.

Som en fiskbulle

August 27th, 2010 | Fröken Tjernström

Nu gör jag det igen. Följer fiskbullen som hoppar ur dillsåsen. Nu flyttar jag. Riktigt om jag tröttnat på dillsåsen vet jag inte. Kanske snarare tvärt om, att den först nu börjat kännas bekväm nog att vara värd att stanna i. Men faktum kvarstår, hummersåsen har något som dillsåsen saknar. Eller så är det bara som jag inbillar mig. Kanske är det de kommande dagarnas internetlöshet som gör mig förvirrad. Förmodligen är det bara så att Norrköping har saker som jag kommer att sakna, för även om Linköping känts som min stad hela tiden vantrivdes jag aldrig staden jag nu tänker lämna. Lika fullt bär det av imorgon. Tätorten på slätten, här kommer jag.

För den som inte förstår fiskbullereferenserna handlar det om en gammal reklam för adressändring där två fiskbullar hoppade från en burk dillsås till en med hummersås. Tyvärr har jag dock inte hittat någon video på den, så ni får helt enkelt lita på mig. Om ni törs.

Det våras för Linköping

April 2nd, 2010 | Fröken Tjernström

Det är lätt att glömma på regntunga höstdagar eller kylslagna vinterkvällar då den eviga vinden tycks leta sig in under varje stycke tyg som jag trätt över min kropp. Det är lätt att låta ledan komma på. Att önska sig in under täcket, in i värmen, där möjligheterna att fly till en annan värld är oändliga. Så som igår när jag huttrande i regnet tog mig till min praktikplats. Då är Linköping bara en stad i mängden. En grå och kall stad med vårsmutsiga gator som det stilla regnet inte förmår att tvätta rena.

Drygt fyra timmar senare kliver jag ut från kontoret. Molnen har skingrats och en blek vårsol värmer stadens gator. Bosses omtalade glassbar har haft sin premiär i byggnaden mitt emot den jag jobbat i och plötsligt går det inte att glömma. Linköping är staden som fångade upp mig när jag kastade mig ut från mitt barndomshem. Jag ville pröva mina vingar och Linköping tog emot mig och gav mig ett hem. Det var början på en kärlekshistoria. Här har jag skrattat och gråtit, våndats och vuxit. Lärt mig saker man bara kan lära sig genom att leva och mött människor långt mycket mer fantastiska än jag kunnat föreställa mig. Vår romans tog slut i förtid. Livet förklarade att så måste ske. Men när jag går längst Linköpings gator i den milda vårsolen kan jag inte låta bli att tänka att det kanske är dags igen. Att vi inte är riktigt klara med varandra, Linköping och jag. Kanske kan vi plocka upp de lösa trådarna igen, kanske kan vi få vårt lyckliga i alla sina dagar. Staden som så länge varit bägaren som rymt mina drömmar viskar tyst Det är här du hör hemma när jag sätter mig på bussen som tar mig därifrån.

Det är vår i Linköping och tillsammans med de skygga blommorna spirar ett hopp om att staden som en gång famnade mig åter igen ska bereda mig en plats.

Små vita tåg

March 17th, 2010 | Fröken Tjernström

Blir väckt av ett sms som får mig att inse att bussen jag ska ta går om fyra minuter. Jag har glömt att ställa klockan och i Linköping väntar ett möte. Bussen har lämnat staden för länge sedan när jag, efter att ha tagit på mig de närmaste kläderna, sminkat över de värsta ringarna under ögonen och bryggt en termos med kaffe, trippande springer på hala skor över gator med nysnö mot resecentrum.

Fyrtiofem minuter efter smset sitter jag åter på ett av Östgötatrafikens pendeltåg. Det glider ut från Norrköping och en bitterljuv känsla kryper på. Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag sitter på ett av dessa tåg. Ett tåg mellan de två städerna som varit skådeplatsen för mitt liv de senaste åren, nära men oförenliga, som två magnetpoler med samma laddning. Just när man tror att det ska gå att sammanföra dem stöter de bort varandra, så istället går ett litet vitt pendeltåg mellan dem. Ett litet vitt pendeltåg som under åren tagit mig till vänner, från vänner, till män och från dem igen. Möten och avsked, och mellan vart och ett av dem går ett litet vitt pendeltåg med en röd-orange logotyp på. Från varje fallen dröm och varje misslyckad plan till varje nystart går ett litet vitt pendeltåg. Längst ärren från såren som varje avsked lämnar efter sig löper de, fyllda med mina drömmar, förhoppningar och minnen. Lastade med tårar och skratt. Små vita pendeltåg fyllda av nostalgi. Och i en av vagnarna sitter en vuxen liten flicka och tittar på slätten som susar förbi, undrar vart det var hon skulle, hur drömmen såg ut och vad hon ville bli.

Den lilla gärningen

January 25th, 2010 | Fröken Tjernström

Det är några år sedan nu, en kall och tidig vintermorgon. Jag stod i en busskur på Linköpings Resecentrum och väntade på bussen som skulle ta mig till jobbet. Visserligen hade det nog gått fortare att cykla, men snön, den tidiga timmen och faktumet att jag hade råd fick mig att unna mig den varma bussen. Det var en liten tröst, för jag visste att ju kallare det var utomhus desto kallare skulle det vara i köttfabriken som jag skulle till. Nackdelen var dock just detta, att behöva byta buss, att stå ute i kylan och huttra i en sovande stad. Just denna morgon var jag dock ensam i busskuren, i alla fall för stunden. Så jag tog mig tillfälle att betrakta min omgivning genom glipan mellan mössan och halsduken. Nakna träd och ett nedsläckt väntrum. Så fick jag syn på den, en liten klisterlapp på busskurens ena vägg. Jag mins inte exakt vad den sa eller vem som var avsändaren, men budskapet var främlingsfientligt. Mitt i morgonens dämpade belysning skar den mig i ögonen. Den fick mig att bita ihop käkarna ännu lite hårdare och muttra tyst för mig själv. Sabla dumheter, allt kan de verkligen förstöra. Jag lät blicken vandra vidare, men den lilla klisterlappen ville inte lämna mina tankar ifred. Så nådde min irritation en gräns. Nej, jag kan inte hindra dem, inte ensam i alla fall. Nej, jag kan inte argumentera med dem, de gömmer sig bakom små klisterlappar. Men en sak kunde jag i alla fall göra den morgonen och det gjorde jag. Jag vände mig om, tog av mig min vante och knåpade bort klisterlappen från busskuren och slängde den i närmsta soptunna. En liten gärning, en liten seger, en liten revolt. Så log jag för mig själv. Förmodligen bekom det inte klisterlappens ägare alls, men alla som stod i den busskuren den morgonen slapp i alla fall se klisterlappens ruttna budskap. En liten gärning en kall vintermorgon, men ändå kändes den viktig. Mitt lilla sätt att säga ifrån, inte bara där alla ser och hör, i det stora, utan också i det lilla.

Den är tillbaka

January 21st, 2010 | Fröken Tjernström

Har haft en trevlig dag med en vän i Linköping, lunch, fika och timmar av prat. När jag sitter på Campusbussen på vägen hem och tittar ut genom fönstret på de mörka landskapet kommer den över mig igen, en välbekant lust att sätta mig på en buss eller ett tåg med okänd destination. Den dyker upp ibland, lusten att resa, inte för resmålets skull utan för att sitta där och se världen passera utanför. Det är inte den gamla vanliga lusten att se nya platser, min längtan efter att uppleva utan snarare en lust till flykt. Jag vill inte ens se platsen där resan skulle sluta, bara sitta i ett fordon i rörelse med blicken fäst i fjärran.

Den dyker upp ibland, när livet tränger på, när kvällarna är mörka och ensamheten tom. För så är det nu, verkligheten ligger på lur runt hörnet, mörk och odefinierbar som Morran och utbildningens sista termin har levererat sina krav. Kvällarna är mörka, marken täckt av slask och himlen envist grå. Dessutom har mannen från förra året väckt en slumrande längtan efter någon att komma hem till, men lägenheten är envist tom varje kväll. Visst vet jag att det hela blir lättare om jag ger mig i kast med livet, hugger in på högen av uppgifter och börjar jaga efter praktikplats. Men där jag sitter, uppkrupen i min soffa, verkar resan mot det okända lockande. En flykt till en plats där ingen bryr sig om jag sitter på en bänk och betraktar min omgivning en hel dag, en plats där kraven är avlägsna och förväntningarna saknas. En flykt.

Den är tillbaka igen, längtan efter flykten. Men jag vet, jag kommer inte att göra det den här gången heller. Jag kommer att beta av punkterna på listan en efter en, tills den gnagande känslan i magen och lusten att kliva på en buss sakta drar sig tillbaka. För egentligen vill jag ju uppleva det, allt det som skrämmer, allt det jag vill fly ifrån. Kanske just för att det skrämmer, kanske just för att jag vet att det lurar en egokick på andra sidan, att jag kommer att vara hög på livet när jag klarat av det. Ändå är den tillbaka, lusten att färdas mot ingenting, att lägga mil efter mil mellan mig och min verklighet. Ännu ett tag kommer den att stanna. Hur länge har jag ingen aning om. Jag vet bara att valet åter igen faller på att kämpa emot lusten, för att göra verkligheten lydig, kvällarna ljusa och ensamheten mindre ensam.

Jag kan städa också

November 19th, 2009 | Fröken Tjernström

Det är en del år sedan jag flyttade till Linköping nu. Blev student, betalade mina egna räkningar, klarade mig själv och kände mig en smula vuxen. Så åkte jag hem till jul, med 15 akademiska poäng i bagaget och ytterligare 5 inom räckhåll. Nästan en hel termin statsvetenskap var avklarad och jag var nu fruktansvärt vis. Det var dock inte detta som imponerade mest på min farmor. Nej, det var istället när jag under julaftonen visade upp mina talanger i den ädla konsten diskning, som berömmet kom. För sådant är viktigt för en flicka att kunna, att diska bra. Att jag dessutom visste skillnaden mellan vad politiker säger och vad de menar bekom henne inte alls.

Idag fick jag ännu ett intyg på mina färdigheter på området hushållssysslor, för idag var det städinspektion. Hyresvärden har annonserat att de vill se till att vi städar som vi ska, så igår gnodde vi flitigt alla fyra. Diskhon blänkte, toaletten var fläckfri och golvet knäskurade. När vi var klara var det nästan skrämmande rent. Så strax innan lunch idag dök de upp, vår hyresvärd och en liten, medelålders kvinna i en plommonfärgad städerskeuniform. De vandrade igenom vår lägenhet, kollade lite här och där och efter att ha kallat mitt rum för mysigt gick de sin väg. Det hela tog på sin höjd fem minuter. Ett litet antiklimax som ändå bekräftade vår städduglighet.

Deras korta visit lämnade dock en liten bitter eftersmak, för de kollade inte fönstren. Fönsterputsningen var trotts allt mitt paradnummer. Vi har djupa, höga fönster, ni vet sådana man kan sitta i, så för att putsa dem måste jag klättra upp i dem. Dessutom har vi, på insidan, ett skjutfönster för att isolera lite extra. Så där står jag, efter mörkrets infall, mellan två fönster och putsar. Det saknas två glasväggar för att det ska vara en glasbur, och jag utför hela proceduren i en kortkort jeanskjol. Jag är en levande kontaktannons, men när städtanten går runt bevärdigar hon inte mina fönster med en blick. Likafullt har jag nu fått det bevisat, jag har hushållsskills. Så är det. Jag är inte bara en trevlig akademiker med viss känsla för stil, jag kan också diska, städa och tvätta fönster, dessutom ser jag snygg ut när jag gör det. Dejta någon?