Fröken Tjernström

Posts Tagged ‘Livet’

Andetag

January 31st, 2012 | Fröken Tjernström

Bara ett. Ett till. Djupt. Fylla lungorna med luft. Hålla huvudet över ytan. Bara ett till. Det räcker nog då. Jag kan nog så. Om du bara låter mig få ett andetag till. Sedan ska jag orka. Bara jag får ett till.

Kippar, kämpar, letar. Bara ett till. Ett djupt. Så. Där. Nästan. Och så slaget. Kippar, kämpar, letar. Bara ett. Ett till. Ett enda andetag. Så att jag kan stå, kan orka, kan tala. Men nej.

Bara ett till. Rent syre till mina lungor. Nytt liv till mitt blod. Bara ett till. Det är allt jag behöver. Så att allt kan få klarna. Jag orkar nog då. Det blir nog rätt så. Bara ett till. Ett djupt.

Tar tag. Tar spjärn. Tar luft. Och så slaget. För du vill att jag ska kippa, kämpa, leta. Du kan kontrollera mig då. Just när luften tar slut är jag foglig. Jag gör som du vill. Då är allt bra.

Men vet att mellan slagen finner jag vad jag letar. Klöser mig en väg ut. Och inte ens du kan hindra mig. Andetag för andetag. För mig får du inte.

Medan du sov

January 24th, 2012 | Fröken Tjernström

Vill väva historier i mörkret. Av ord och av ditt skratt. Klä dagen i färger och ge den till dig. Locka dina ögon att glittra. Göra det som varit till lite mer. Men timmen är sen och mina viskningar vänder vid din mjuka örsnibb. Du har somnat nära och i natten värmer din andedräkt min nakna axel. Det finns inte längre plats för några ord. Så jag ligger tyst i mörkret och förälskar mig i dina andetag.

Samma ord

October 31st, 2011 | Fröken Tjernström

Samma ord i samma situation. Får en helt annan betydelse för att de nu trillar över någon annans läppar. Märkligt, mäktigt och inte alls oangenämt.

Vill jag

October 19th, 2011 | Fröken Tjernström

Vill jag falla och flyga, omtumlas, omdanas, omskapas. Känna världen skälva och se allt ur ett annat ljus. Förföras, förnyas, förgöras. Se ny mening i dagen och ett vackert skimmer i sommargrönt gräs som fortfarande bär spår av dina nakna fötter. Vill jag skakas i grunden och beröras på djupet. Ta allt till det yttersta för att nå det innersta. Smaka livet ånyo som vore det skapat just idag, just av dig, just för mig. Dansa i vinden, på molnen, till vår egen melodi. Bli större, mer och bättre. Sväva högre än förr för att falla aldrig så hårt och med skrapade knän svära ed på att allt varit värt det. För varje morgon har jag sett sanningen, svaret och vägen i din blotta uppenbarelse. Vill jag omprövas, upplysas och överrumplas av en riddare, räddare, reko kille som kliver in i mitt liv vid rätt dag, på rätt tid. Bara för att göra mig till allt det jag alltid önskat att jag kunnat vara. Vill jag det?

Mest av allt vill jag nog ha någon att luta mitt trötta huvud mot när jag sitter på badkarskanten om kvällen och borstar tänderna. Men vad vet jag? Jag har haft fel förut.

Det man inte minns

October 16th, 2011 | Fröken Tjernström

Den besynnerliga känslan när man plötsligt inser att man inte minns det man en gång trodde att man skulle minnas livet ut.

Då, när det hände, när orden sas och pulsen rusade, susade i öronen och sprängde i huvudet, då, då trodde jag att jag alltid skulle minnas just det. Nu minns jag bara slutet, inte början. Om jag tänker efter så borde det ha varit en lördag, efter mörkrets inbrott och filmens slut. Eller var det kanske i reklamen? Såg du mig i ögonen eller såg du ner? Viskade du? Talade du med stadig stämma eller darrade din röst? Kanske slog mitt hjärta för hårt för att jag skulle märkt någon skillnad ändå.

Jag vill minnas att jag har klätt den stunden i stora känslor och stora ord. Men de har fått lämna plats för något annat. Kanske kommer jag att minnas det livet ut, kanske har det redan lämnat plats för nästa minne. Jag kan ha kallat den stunden för omvälvande, omtumlande, vacker och skrämmande. Men hur jag än försöker kan jag inte minnas om du låste min blick i din, eller om du tog skydd av mörkret för att våga. Jag vet att min vän kom med insiktsfulla ord och råd. Att jag uppskattade det hon sade. Men inte heller det minns jag. Kanske lärde jag mig av det ändå.

Jag vet att jag har gett den tiden äran för mycket av det jag är idag. Sagt att den förändrat mig, förfinat mig, skänkt mig mod. Ändå kan jag inte längre minnas. Bara en vag förnimmelse av stora känslor och viktiga tankar, som en doft i vinden. Och kanske spelar det ingen roll att jag står här och inser att jag inte längre minns det jag trodde att jag alltid skulle minnas. Så länge det faktiskt hände. Men det är en underlig känsla när man sträcker sig bakåt för att minnas det som en gång var viktigast i världen bara för att inse att det har tynat bort som snö om våren.

En liten pojke

July 25th, 2011 | Fröken Tjernström

Det finns mycket att säga. Om våldet, om ondskan, om hatet och kärleken och om morgondagen. De senaste dagarna har informationen, analyserna och känslorna kommit i en strid ström. Nyhetssändningarna avlöser varandra, twitterflödet tycks rinna över och de överlevande berättar den ena fasansfulla historien efter den andra. Så kommer den tysta minuten. Stunden då vi inte ska leta fler bilder, mer information, nya analyser. En liten stund i tystnad.

SJ stannar sina tåg. Liseberg tystnar. Till och med det evigt babblande Twitter tar en paus. I fem minuter bestäms det. En efter en postar hashtagen #forNorway och tystnar. Så också jag. Så vänder jag blicken bort från datorn och ut genom köksfönstret. En ambulans susar förbi med påslagna sirener. Det gör de ofta, men just idag känns den lite extra. Som en påminnelse om att rädslan, smärtan och kanske döden finns runtom oss. För dem i ambulansen är den extra påtaglig just nu. Så hör jag honom. Han cyklar med sin pappa på gatan utanför. De cyklar bredvid varandra och hans far har handen på hans rygg. Han sjunger en engenpåhittad sång och hans glada, högljudda stämma letar sig in genom mitt köksfönster som står på glänt. Vad han sjunger om vet jag inte men han sjunger det så som bara en sommarledig pojke som just lärt sig cykla kan göra när han ger sig ut på äventyr. Han sjunger med hela den livsglädje som kan bo i ett barn och i den skarpa kontrast till den sorg och bestörtning som råder blir han ett löfte. Livet går vidare. Och inte nog med det, när livet går vidare innehåller det inte bara dystra dagar av världen efter Utøya den innehåller glada, sjungande barn på äventyr.

Skratt

November 5th, 2010 | Fröken Tjernström

Vi sitter och pratar. Sippar öl. Skrattar åt något. Något du sa, något jag sa eller kanske bara åt var konversationen landade. Skrattar ärligt och hjärtligt, och jag tänker Var det såhär det var då? Då när vi fortfarande trodde att vi hade en chans. Eller kanske mest förnekade alla tecken på att vi inte skulle lyckas. Blundade för att vi inte var på väg någonstans. Inbillade oss att vi hade en möjlighet. Skrattade vi såhär tillsammans då?

Så klingar skrattet ut och kvar är bara du och jag. Två människor som en gång misslyckades med att älska varandra.

Under samma måne

September 23rd, 2010 | Fröken Tjernström

Jag sitter på balkongen och hör stadens brus. Jag, klappstolen Jeff och en kopp te i Linköpingsnatten. Mellan trädens grenar kan jag ana månen bakom molnen. Och någonstans där bortom träden finns du. Ikväll är vi under samma måne. Om du lyssnar riktigt noga kan vi höra samma brus. Fast det tror jag inte att du gör. Lyssnar på staden. Du tänker nog på annat, sådant som jag inte tänker på.

Vinden susar stilla. Som en bakgrundsmelodi till bussarna och bilarna och cyklarna. Jag är kall, fast varm och där nere på vägen går en man. En man med rollator. Han tar raska, korta steg och lyfter fötterna högt, så att han inte ska snubbla på något av det hans åldrade ögon inte kan se. Bakom trädet går månen i moln för en stund och jag tänker att en gång har han kanske vandrat lika självsäkert som jag gör ibland längst stadens gator.

Jag ser ljuset från bussar som är på väg någonstans dit jag inte ska. Jag hör suset i träden och en liten, lätt vind letar sig in till mig. Talar om för mig att jag lever, innan den rusar vidare i natten. Om en sekund kan den vara hos dig. Lyssnar du så hör du hur den sjunger stadens sång. Fast det tror jag inte att du gör. Lyssnar på vinden. Du tänker nog på annat, sådant som jag inte tänker på.

För staden är inte din vän, så som den har varit min. Du känner inte dess dofter eller sjunger dess sång. Du bara är här. Precis som jag, fast tvärtom. För där jag sitter i höstkvällens tomhet kan jag inte låta bli att undra om ditt hår lockar sig i nacken just nu, sådär som det gör precis innan du ledsnar och klipper det lite kortare än vad jag tycker om. Någonstans bortom träden är du under samma måne som jag ikväll. Men det är inte något du tänker på, du tänker nog på annat. Det är bara så.

Hösteld

September 22nd, 2010 | Fröken Tjernström

Kvällen är stilla och i kökets halvmörker når mig frågan. Vad brinner du för? Ett försök att närma sig. Uppenbart utan att vara klichéartat, men med den uttröttades brist på entusiasm finner jag snarare en lust att skärskåda mig själv än att besvara inviten. Vad brinner jag för? Jag lyfter blicken från skärmen, låter den vandra ut genom köksfönstret. Över industrier, över köplador, som Kallentoft brukar kalla dem. Någonstans bortanför klossformade byggnader smyckade med neonskyltar vilar Roxen, slumrar Vreta kloster och Bergs slussar. Men dem ser jag inte i mörkret. Bara neonskyltarna vittnar om liv. Passion tycks inte finnas på kartan. Inga eldar finns att skåda i den stilla susande kvällen. Dämpade ljud utanför, ljuden från utkanten av en stad. Men ingen eld. Någonstans finns viskningar om drömmar, om saker som väcker mina lustar, ja om passioner. Men när jag griper efter dem, med en passiv tröghet i rörelsen, glider de undan som dimmor. Just nu får det vara så. Just nu kan jag krypa upp i min soffa med en bok och glömma att tiden som förflyter inte blir bränsle till mina eldar utan hål i min kalender. Just nu får dagarna passera stilla, vaja som rön för vinden. Tiden får gå som om den aldrig skulle bli en bristvara. Det är okej. Idag brinner inget. En dag ska jag åter vara brinnande, gnistrande, sprakande. Men inte idag. Idag finns ingen plats för passioner. Istället låter jag dem falla. Tillsammans med frågan. De singlar till marken. Dansar tillsammans och glöder ikapp med höstlöven. Små falnande passionspotential som landar i gräset en sen höstkväll. Det kommer en tid för sprakande hösteldar. Kanske besvarar jag frågan då. Men just ikväll får min tystnad tala.

På önskelistan

August 22nd, 2010 | Fröken Tjernström

Någonstans på vägen händer det. Födelsedagspresenter och julklappar blir först allt dyrare och sedan allt svårare att köpa. Vi går från att önska oss den barbiedockan och den tröjan men framförallt den boken till att vilja ha mobiltelefoner, datorer och köksassistenter. Slutligen hamnar vi i den fas av livet då vi förvisso gärna tar emot ljusstakar och kuddar som piffar upp vårt hem eller kanske ett par nya träningsskor, prylar som förgyller vår vardag helt enkelt. I det läget har vi dock oftast också nått det stadiet att det är lättare att låta oss själva plocka ut de saker vi vill ha, så att de matchar vår vardag och våra krav. Allt som oftast resulterar det hela i ett utbytande av presentkort, eller att vi får exakt det vi tidigare pekat ut i en affär.

Just där befinner jag mig nu. Frågan; Vad vill du ha när du fyller år? besvaras oftast med ett Vet inte, eller någon form av nyttopryl. Så när det stod klart att jag inte bara fått mig en lägenhet utan också en med en hyggligt stor balkong i söderläge sa jag till min mamma under ett telefonsamtal att; Jag vill ha balkongtrall i födelsedagspresent! När jag lagt på kunde jag också konstatera att jämte trallen på önskelistan stod en ny stekpanna. Det må vara att jag har en teflonpanna, men bäst före-datum är helt klart passerat när hälften av middagen envist sitter fast i botten av stekpannan vid varje måltid.

Några dagar senare slog det mig. När hände det här? När slutade jag att önska mig saker för nöjes skull och började tråna efter nyttoprylar? (Visst händer det att jag suktar efter teknikprylar också, men allt som oftast handlar även det om att underlätta antingen min vardag eller mitt yrkesutövande. ) Hur hamnade en stekpanna högst upp på min önskelista? Så sent som för tio år sedan önskade jag mig ju … Där stannade jag upp. För tio år sedan önskade jag mig också saker till mitt hem. Förvisso ett hem jag inte ännu hade, men lika fullt saker till ett hem. Födelsedagar och jular ville jag ha saker som skulle vara bra att ha den dag jag flyttade hemifrån. Visserligen både fick och önskade jag mig nog annat också. Men faktum kvarstår, jag hade blivit lika glad för en stekpanna för tio år sedan som idag.

Riktigt vad jag skulle göra med den insikten visste jag inte. Var jag en fullständigt tossig tonåring eller sviker mig minnet fullständigt? Så slog det mig. Det är det som kallas att vara sig själv. För även om vi alla förändras på vägen genom livet bär vi också med oss en liten del som är mer eller mindre konstant. Vissa ränder går inte ur och jag är en sucker för prylar och heminredning. Det är så vi tar oss igenom livet, vi förändras, men kastar inte allt över bord vid varje vägkrök. Och någonstans där inne lyckas också de flesta av oss bygga upp en trygghet, en självkännedom. Jag var femtonåringen som blev gladare för en brödrost än jag blivit för en mobiltelefon. Drygt tio år senare har jag fortfarande inga problem att relatera till den känslan. Nu är jag tjugosexåringen som vill ha en stekpanna. För en stekpanna är bra att ha, precis som en brödrost.