Fröken Tjernström

Posts Tagged ‘Livet’

Skratt

November 5th, 2010 | Fröken Tjernström

Vi sitter och pratar. Sippar öl. Skrattar åt något. Något du sa, något jag sa eller kanske bara åt var konversationen landade. Skrattar ärligt och hjärtligt, och jag tänker Var det såhär det var då? Då när vi fortfarande trodde att vi hade en chans. Eller kanske mest förnekade alla tecken på att vi inte skulle lyckas. Blundade för att vi inte var på väg någonstans. Inbillade oss att vi hade en möjlighet. Skrattade vi såhär tillsammans då?

Så klingar skrattet ut och kvar är bara du och jag. Två människor som en gång misslyckades med att älska varandra.

Under samma måne

September 23rd, 2010 | Fröken Tjernström

Jag sitter på balkongen och hör stadens brus. Jag, klappstolen Jeff och en kopp te i Linköpingsnatten. Mellan trädens grenar kan jag ana månen bakom molnen. Och någonstans där bortom träden finns du. Ikväll är vi under samma måne. Om du lyssnar riktigt noga kan vi höra samma brus. Fast det tror jag inte att du gör. Lyssnar på staden. Du tänker nog på annat, sådant som jag inte tänker på.

Vinden susar stilla. Som en bakgrundsmelodi till bussarna och bilarna och cyklarna. Jag är kall, fast varm och där nere på vägen går en man. En man med rollator. Han tar raska, korta steg och lyfter fötterna högt, så att han inte ska snubbla på något av det hans åldrade ögon inte kan se. Bakom trädet går månen i moln för en stund och jag tänker att en gång har han kanske vandrat lika självsäkert som jag gör ibland längst stadens gator.

Jag ser ljuset från bussar som är på väg någonstans dit jag inte ska. Jag hör suset i träden och en liten, lätt vind letar sig in till mig. Talar om för mig att jag lever, innan den rusar vidare i natten. Om en sekund kan den vara hos dig. Lyssnar du så hör du hur den sjunger stadens sång. Fast det tror jag inte att du gör. Lyssnar på vinden. Du tänker nog på annat, sådant som jag inte tänker på.

För staden är inte din vän, så som den har varit min. Du känner inte dess dofter eller sjunger dess sång. Du bara är här. Precis som jag, fast tvärtom. För där jag sitter i höstkvällens tomhet kan jag inte låta bli att undra om ditt hår lockar sig i nacken just nu, sådär som det gör precis innan du ledsnar och klipper det lite kortare än vad jag tycker om. Någonstans bortom träden är du under samma måne som jag ikväll. Men det är inte något du tänker på, du tänker nog på annat. Det är bara så.

Hösteld

September 22nd, 2010 | Fröken Tjernström

Kvällen är stilla och i kökets halvmörker når mig frågan. Vad brinner du för? Ett försök att närma sig. Uppenbart utan att vara klichéartat, men med den uttröttades brist på entusiasm finner jag snarare en lust att skärskåda mig själv än att besvara inviten. Vad brinner jag för? Jag lyfter blicken från skärmen, låter den vandra ut genom köksfönstret. Över industrier, över köplador, som Kallentoft brukar kalla dem. Någonstans bortanför klossformade byggnader smyckade med neonskyltar vilar Roxen, slumrar Vreta kloster och Bergs slussar. Men dem ser jag inte i mörkret. Bara neonskyltarna vittnar om liv. Passion tycks inte finnas på kartan. Inga eldar finns att skåda i den stilla susande kvällen. Dämpade ljud utanför, ljuden från utkanten av en stad. Men ingen eld. Någonstans finns viskningar om drömmar, om saker som väcker mina lustar, ja om passioner. Men när jag griper efter dem, med en passiv tröghet i rörelsen, glider de undan som dimmor. Just nu får det vara så. Just nu kan jag krypa upp i min soffa med en bok och glömma att tiden som förflyter inte blir bränsle till mina eldar utan hål i min kalender. Just nu får dagarna passera stilla, vaja som rön för vinden. Tiden får gå som om den aldrig skulle bli en bristvara. Det är okej. Idag brinner inget. En dag ska jag åter vara brinnande, gnistrande, sprakande. Men inte idag. Idag finns ingen plats för passioner. Istället låter jag dem falla. Tillsammans med frågan. De singlar till marken. Dansar tillsammans och glöder ikapp med höstlöven. Små falnande passionspotential som landar i gräset en sen höstkväll. Det kommer en tid för sprakande hösteldar. Kanske besvarar jag frågan då. Men just ikväll får min tystnad tala.

På önskelistan

August 22nd, 2010 | Fröken Tjernström

Någonstans på vägen händer det. Födelsedagspresenter och julklappar blir först allt dyrare och sedan allt svårare att köpa. Vi går från att önska oss den barbiedockan och den tröjan men framförallt den boken till att vilja ha mobiltelefoner, datorer och köksassistenter. Slutligen hamnar vi i den fas av livet då vi förvisso gärna tar emot ljusstakar och kuddar som piffar upp vårt hem eller kanske ett par nya träningsskor, prylar som förgyller vår vardag helt enkelt. I det läget har vi dock oftast också nått det stadiet att det är lättare att låta oss själva plocka ut de saker vi vill ha, så att de matchar vår vardag och våra krav. Allt som oftast resulterar det hela i ett utbytande av presentkort, eller att vi får exakt det vi tidigare pekat ut i en affär.

Just där befinner jag mig nu. Frågan; Vad vill du ha när du fyller år? besvaras oftast med ett Vet inte, eller någon form av nyttopryl. Så när det stod klart att jag inte bara fått mig en lägenhet utan också en med en hyggligt stor balkong i söderläge sa jag till min mamma under ett telefonsamtal att; Jag vill ha balkongtrall i födelsedagspresent! När jag lagt på kunde jag också konstatera att jämte trallen på önskelistan stod en ny stekpanna. Det må vara att jag har en teflonpanna, men bäst före-datum är helt klart passerat när hälften av middagen envist sitter fast i botten av stekpannan vid varje måltid.

Några dagar senare slog det mig. När hände det här? När slutade jag att önska mig saker för nöjes skull och började tråna efter nyttoprylar? (Visst händer det att jag suktar efter teknikprylar också, men allt som oftast handlar även det om att underlätta antingen min vardag eller mitt yrkesutövande. ) Hur hamnade en stekpanna högst upp på min önskelista? Så sent som för tio år sedan önskade jag mig ju … Där stannade jag upp. För tio år sedan önskade jag mig också saker till mitt hem. Förvisso ett hem jag inte ännu hade, men lika fullt saker till ett hem. Födelsedagar och jular ville jag ha saker som skulle vara bra att ha den dag jag flyttade hemifrån. Visserligen både fick och önskade jag mig nog annat också. Men faktum kvarstår, jag hade blivit lika glad för en stekpanna för tio år sedan som idag.

Riktigt vad jag skulle göra med den insikten visste jag inte. Var jag en fullständigt tossig tonåring eller sviker mig minnet fullständigt? Så slog det mig. Det är det som kallas att vara sig själv. För även om vi alla förändras på vägen genom livet bär vi också med oss en liten del som är mer eller mindre konstant. Vissa ränder går inte ur och jag är en sucker för prylar och heminredning. Det är så vi tar oss igenom livet, vi förändras, men kastar inte allt över bord vid varje vägkrök. Och någonstans där inne lyckas också de flesta av oss bygga upp en trygghet, en självkännedom. Jag var femtonåringen som blev gladare för en brödrost än jag blivit för en mobiltelefon. Drygt tio år senare har jag fortfarande inga problem att relatera till den känslan. Nu är jag tjugosexåringen som vill ha en stekpanna. För en stekpanna är bra att ha, precis som en brödrost.

Dagens ord

August 3rd, 2010 | Fröken Tjernström

Dagens ord är tokblödning. Jag antar att det är det närmaste man kommer att känna sig som femton år igen när man snart ska fylla tjugosex. Jag uppskattade det inte.

Förlåt mig, men jag tror att jag råkar vara en del av den heteronormativa massan

August 1st, 2010 | Fröken Tjernström

Inte så att tänker på fluffiga kaninungar och färgglada ballonger för att kunna hålla god min när folk pratar om HBT-frågor och queerteori. Inte heller rynkar jag på näsan åt samkönade förhållanden eller tvättar händerna extra noga om jag råkar hälsa på en bög. Likafullt har jag förhoppningen att möta en man som jag, i ett monogamt förhållande, kan dela mitt liv med. Kanske avla några barn och med lite tur och en massa slit få uppfostra dessa i den ack så Svenssonaktiga kärnfamiljen, utan delade högtider och varannan veckas boende. Det är min önskan, vad livet har tänkt att servera mig återstår att se. Mer spännande än så är jag inte.

För en tid sedan talade en bekant om denna tanke som omodern. Önskan att bygga ett bo, slå sig ner med någon och bilda familj. Istället berättade hon om hur hon och hennes vänner närde en förhoppning om att deras vilja att leva i ett homosexuellt kollektiv skulle vara accepterad. Den kändes visst mer modern. Där jag satt kunde jag inte se något fel i hennes önskan. Jag är ingen expert i barnpsykologi, men jag kan inte hitta en anledning till varför en grupp homosexuella män och kvinnor inte skulle ha samma förutsättningar att ge eventuella barn kärlek och trygghet som jag och en framtida partner skulle ha. Förmågan att lära sina barn de värderingar som krävs för att fungera och må bra i ett samhälle, så som respekt för sina medmänniskor, är ju trotts allt individbaserad och har inte ett skit med sexuell läggning att göra. Så visst tror jag att ett välfungerande homosexuellt kollektiv skulle kunna utgöra ett lika bra hem som en välfungerande heterosexuell tvåsamhet. Ändå kunde jag inte helhjärtat hylla hennes önskan. Inte för att jag inte ville, utan för att hon just avfärdat min.

I debatten om var och ens rätt till sin egen sexualitet är det heteronormativa boven i dramat. Så långt är allt ganska väl. Jag kan se hur tanken att det monogama, heterosexuella förhållandet (gärna ett äktenskap med 1,6 barn) är normen skapar problem, förtryck och fördomar. Det är min övertygelse att vi alla har rätt att må bra, att känna oss så tillfreds vi kan med vår sexualitet och våra liv. Kanske rent utav kalla oss lyckliga. Jag försvarar gladeligen både vänners och främlingars rätt att ha en annan sexuell läggning än min. Andra har slagits för de rättigheter jag kan åtnjuta och förhoppningsvis kommer mina medmänniskor att slåss för mina rättigheter om så skulle behövas. I alla fall några av dem. För då och då möter jag människor som talar om för mig att mitt sätt att leva mitt liv är trångsynt, att jag gör mina val inte på grund utav att det får mig att må bra utan på grund utav att samhället har lärt mig att det är så jag vill vara. De vill att jag ska acceptera att de inte vill leva Svenssonliv, men kan inte förlikas med att jag vill det.

Där skjuter de sig själva i foten. Lika lite som de vill höra att deras läggning är onormal vill jag höra att jag saknar egen vilja, att jag är en förtryckt nickedocka. Visst är det sannolikt att jag är en produkt av min samtid, men det är vi väl alla på ett eller annat sätt? Så sluta peka på mig med stora anklagelsefingret, det leder ingenstans. Bara för att jag passar in i en norm betyder det inte att jag vill kämpa för dess överlevnad. Däremot vill jag, precis som de flesta andra, inte pressas in i ett fack där jag inte hör hemma. Precis som i andra fall av diskriminering handlar det inte om att hämnas utan om att jämställa. Att sluta se vi och dem och börja se individer.

Jag är heterosexuell, snart 26 år och överlag nöjd med mitt liv och de val jag har gjort. Sannolikheten att jag kommer vakna upp som homosexuell imorgon är tämligen liten. Accepterar du mig sådan accepterar jag dig sådan du är. Om vi sedan inte blir vänner beror det med största säkerhet inte på sexuella preferenser.

Förlåt mig, men jag verkar passa rätt bra in i den heterosexuella normen. Jag bestämde inte att sociala regler och lagar skulle utformas efter den och jag ser heller ingen anledning till att så ska ske. Så sluta använd det som ett skällsord och tala om för mig hur vi rättar till saker och ting.

(Ja, jag vet, förmodligen har jag använt en rad felaktiga formuleringar och uttryck som visar att jag tillhör någon slags normgivande massa. Kanske är jag inte tillräckligt insatt. Jag ville bara uttrycka en tanke. Nämligen att jag inte kan tvingas att acceptera någon för vad de är om de inte accepterar mig för vad jag är. Och jag vet, de allra flesta gör det, accepterar alltså. Bara ett litet utspel om en minoritet av en minoritet som på något sätt dröjer sig kvar i medvetandet.)

“Nu kan du lugna mormor”

May 24th, 2010 | Fröken Tjernström

För snart fyra år sedan hoppade jag av min första utbildning. Visst, jag kallade det ett studieuppehåll, men såhär i efterhand har jag svårt att se att jag inbillade mig att det fanns någon väg tillbaka. Det var slut mellan mig och statsvetenskapen. Lite sommarjobb hade jag visserligen, men sedan famlade jag i blindo. En situation inte olik min nuvarande, en utbildning som avslutas och ett hopp ut i arbetslöshetens hav på jakt efter frälsarkransen anställning. Jag ägnade augustis första veckor åt att packa upp i min nya lägenhet och skjuta på framtiden det stundande besöket hos en potentiell arbetsgivare. Hemifrån lät min mamma meddela att mormor var orolig. Vad ska hon göra nu då? För helt tryggt kändes det väl kanske inte att näst yngsta barnbarnet bestämt sig för att vara utan försörjning i en stad 60 mil bort. Så när arbetsgivaren ringde upp och sa att de hade jobb åt mig ringde jag hem och sa att nu kan du lugna mormor, jag har jobb.

Samma tanke dök för en sekund upp i mitt huvud efter dagens samtal med chefen på min praktikplats. Jag har räknat på det hela, och om du är intresserad så skulle jag vilja att du börjar jobba för oss i höst. Det finns bara ett svar på den frågan, i alla fall för mig. Så när jag åter sitter vid min dator och slåss med en gammal annons som ska göras om passerar tanken genom mitt huvud. Nu kan jag ringa mamma och säga åt henne att hon kan lugna mormor, jag har jobb. Lika snabbt slås jag av nästa tanke. Ingen behöver längre lugna mormor.  En tanke lika trösterik som tung. Visst finns det många att dela framgången med och nog uppskattar jag dem alla. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt, men ännu har jag inte riktigt vant mig vid den dystra eftersmak som den tanken lämnar där den går fram. Ingen behöver längre lugna mormor. Trygg i förvissningen att hon inte längre oroas för mig, för oss, kan jag ändå inte låta bli att känna att triumfen bär ett stygn av saknad. Denna och många av dem som följer efter den.

Dags att samla mod

May 14th, 2010 | Fröken Tjernström

Om en vecka är det över. Så blev det bestämt. Om en vecka har jag praktiserat färdigt. Tanken var att jag skulle skriva mitt exjobb samtidig och nu inleda slutspurten. Så har det inte blivit. Istället har jag skrivit ansökningar till jobb. Med knapert resultat. Förmodligen lägger jag fram i augusti istället. Förhoppningsvis får jag ett jobb innan dess. Oavsett vilket närmar sig nu sysslolösheten.

Den kan te sig lockande när tiden är knapp och lediga dagar icke-existerande. Men just nu saknar den all dragningskraft. Jag vill inte vara ledig, jag vill känna pulsen, jag vill träffa människor, jag vill få något gjort. Så då kvarstår lösningen att be om mer praktik. Det finns nog att göra. Tillräckligt för att ha en praktikant, förmodligen inte tillräckligt för att betala henne. Frilansskribenten och inhoppande bildgurun har gett mig tummen upp. Övrigas åsikter är fortfarande höljda i dunkel.

Så i helgen får jag samla mod. Mod nog att be om ett kvartssamtal, att be om att bli granskad med lupp. Mod nog att fråga mina kollegor om jag har tillfört något, att fråga chefen om jag kan få stanna kvar. I helgen får jag fundera på en strategi. En strategi för att faktiskt få vettig feedback utan att allt blir spänt och jobbigt. En annan strategi för att fundera ut hur jag tigger mig till att få stanna kvar en stund utan att vara desperat, påträngande eller besvärande.

Om en vecka är det över. Så blev det bestämt. Om en vecka är det över. Förutsatt att jag inte gör något. Frågan är bara vilken strategi som är bäst och vart jag egentligen ställde den där burken med extra mod, för tillfällen då jag behöver ta livet i mina egna händer istället för att låta livet vara något som bara händer. Jag hoppas att den står nära kaffet.

Livet händer nu

April 7th, 2010 | Fröken Tjernström

Har du lust att komma över och kolla på en film? Ska vi ta en promenad? Vad tror du om att göra middag ihop? Ska du hänga med på en öl eller två? Jag har bakat en kladdkaka, vill du ha? Alla dessa frågor som allt som oftast leder till att man gör något annat än det man tänkt göra. I alla fall jag. Ikväll var en sådan kväll. Jag hade tänkt mig att gå på yoga, lata mig lite, kanske se en film och lägga mig i tid. Så blev det inte. Istället tog jag en promenad med en vän. En promenad som slutade någon annanstans än vad jag tänkt mig. Så när jag satt där, med människor jag inte tänkt mig att tillbringa kvällen med, och skrattade slog det mig. Det är nu det händer. Det är det här som är livet. Livet händer nu. Tids nog kommer de dagar då blöjor och veckomenyer är vad som bekymrar mig, tids nog ska jag våndas över min karriär och över tonåringar som vill stanna ute hela natten. Men just nu är det detta som är livet. Lite för sena kvällar i oväntat men gott sällskap. För när ska jag annars vara ungdomligt oansvarig om jag inte är det nu. Nu när mitt enda ansvar är gentemot mig själv. Visst, det finns andra jag bör ta med i beräkningen, men den enda som blir direkt lidande av mina dumdristigheter är jag. Så därför kan jag göra det. En dag ska jag räkna med andra. Hejda det spontana för att inte sätta någon annan i kläm. Men ännu kan jag. Livet händer nu, och den dag jag planerar en veckomeny och räknar efter hur många blöjpaket som behöver köpas så ska jag se tillbaka och säga att när jag kunde så tog jag de chanser jag fick. Inget storslaget. Inga hjältedåd. Bara låta vardagen ta sina oväntade men välkomna vändningar. Det är nu jag kan. Det är nu det får ske. Livet händer nu.

Det våras för Linköping

April 2nd, 2010 | Fröken Tjernström

Det är lätt att glömma på regntunga höstdagar eller kylslagna vinterkvällar då den eviga vinden tycks leta sig in under varje stycke tyg som jag trätt över min kropp. Det är lätt att låta ledan komma på. Att önska sig in under täcket, in i värmen, där möjligheterna att fly till en annan värld är oändliga. Så som igår när jag huttrande i regnet tog mig till min praktikplats. Då är Linköping bara en stad i mängden. En grå och kall stad med vårsmutsiga gator som det stilla regnet inte förmår att tvätta rena.

Drygt fyra timmar senare kliver jag ut från kontoret. Molnen har skingrats och en blek vårsol värmer stadens gator. Bosses omtalade glassbar har haft sin premiär i byggnaden mitt emot den jag jobbat i och plötsligt går det inte att glömma. Linköping är staden som fångade upp mig när jag kastade mig ut från mitt barndomshem. Jag ville pröva mina vingar och Linköping tog emot mig och gav mig ett hem. Det var början på en kärlekshistoria. Här har jag skrattat och gråtit, våndats och vuxit. Lärt mig saker man bara kan lära sig genom att leva och mött människor långt mycket mer fantastiska än jag kunnat föreställa mig. Vår romans tog slut i förtid. Livet förklarade att så måste ske. Men när jag går längst Linköpings gator i den milda vårsolen kan jag inte låta bli att tänka att det kanske är dags igen. Att vi inte är riktigt klara med varandra, Linköping och jag. Kanske kan vi plocka upp de lösa trådarna igen, kanske kan vi få vårt lyckliga i alla sina dagar. Staden som så länge varit bägaren som rymt mina drömmar viskar tyst Det är här du hör hemma när jag sätter mig på bussen som tar mig därifrån.

Det är vår i Linköping och tillsammans med de skygga blommorna spirar ett hopp om att staden som en gång famnade mig åter igen ska bereda mig en plats.