Klockan är sent. Det är lördag kväll och jag sitter uppflugen i min soffa, försjunken i photoshop. Någonstans bland kuddarna låter min telefon meddela att någon har skickat mig ett sms. Inget förvånande med det. Inte förrän jag läser namnet på displayen. Mannen från förr har hört av sig igen. Mannen jag dejtade, mannen jag dumpade, mannen jag sedan dess sprungit in i då och då, mannen som aldrig tycks sluta se en möjlighet till en andra chans, eller är det kanske en tredje. Den enda människa från vilken jag ödmjukt tar emot att kallas bitch. Jag förtjänar det. Visst vet jag att han syftar på min obotliga kaxighet, att ordet är felvalt och han säger det med ett leende. Inte desto mindre är det sant i det här fallet. Jag har varit en bitch, i ordets sämre bemärkelse. Så jag ler tillbaka och tar emot. Det förvånar mig fortfarande att han pratar med mig, ännu mer förvånad blir jag över att han spontant hör av sig en sen lördag i maj. Lika fullt gör han det, och budskapet är detsamma. Inget avancerat, inget felstavat. Allt är begripligt och troligen är han nykter eller på sin höjd salongsberusad. Ett snabbt utbyte av korta sms med ett tydligt budskap.

Det är snart tre år sedan den där första dejten. Hur många Nej, vi är inte mer än såhär och ska inte heller bli som har yttrats sedan dess vet jag inte. Så en sen lördag i maj väljer han att åter igen påminna mig om att han finns, att han gillar att jag inte är någon man generar i första taget, att han fortfarande kan tänka sig att stå ut med mina egenheter. Han antar att jag fortfarande är densamma, men också att jag slutligen har ändrat mig. Oavsett om det handlar om hur hoppet aldrig överger människan eller om desperationen som visar sitt fula tryne igen så kan jag inte låta bli att ta det som en komplimang.

Han var aldrig fel, bara inte rätt. Under större delen av tiden har han inte varit alls. Så en sen lördagskväll i maj är han tillbaka. Bara för en stund och bara för att, misstänker jag, lämna bollen på min planhalva. Jag märker den med namn och nummer, ler åt den och låter den ligga bland de andra. Jag samlar på hans bollar. Det är säkrast så.

Av någon anledning ville du inte vara så gammal som du faktiskt var. Du brukade säga att du var 23. Halvt på skämt, halvt som någon slags förnekelse, tror jag. Som om du trodde att livet sprungit ifrån dig och att du måste hejda det. För om du var 23 så behövde du inte leva upp till de krav som ingen ställt på dig. Du sa att du fyllde 23 och jag sa ingenting. För jag visste att du var äldre än mig och jag hade redan passerat 24 år.

Du tog åt dig varje gång som jag retsamt pikade dig för att du gjorde saker som äldre män gör. Du kallade mig skitunge med en rå hjärtlighet och levde livet med något av den brist på framförhållning som man kan kosta på sig när man är 23 år. Men för varje gång som du blundade, varje gång som du sa att du var 23, blev jag lite säkrare på att jag inte ville vara det. Jag var klar med att vara 23 år. Det var okej. Så för varje gång du greppade efter en passerad ålder blev jag lite äldre i mina egna ögon. Jag var klar med 23, beredd att ta mig an strax-under-30. Jag tyckte om att du var några år äldre än mig, det gjorde inte du.

Jag har sagt så många gånger att du inte är gammal att jag tillslut kände mig jämngammal med dig. I ditt försök att hindra livet från att springa ifrån dig har jag börjat springa ifrån mitt. Det är länge sedan jag såg dig nu. Jag antar att du sitter med någon annan och är 23 år ikväll. Jag har lämnat din noja åt dig. Men jag kan inte skaka av mig känslan av att jag är äldre nu än vad jag borde vara. Jag möter män på stan, ser på dem, tänker att de är snygga, i min ålder. Så slås jag av insikten. Det är de inte alls. Jag tänker; Han är ju inte så mycket äldre än mig. Men när jag tittar lite närmre så inser jag att det skiljer säkert tio år mellan oss. För att du alltid fyllde 23 har jag tappat känslan för om det bör stå 26 eller 32 på min nästa födelsedagstårta.

Ändå kan jag inte låta bli att tänka att jag hellre har det som mig. För att du alltid fyllde 23 kan jag se fram emot att fylla 30. Kanske är jag lite desorienterad, men jag klöser mig inte fast vid något som sedan länge passerat. För att du alltid fyller 23 kan jag inte låta bli att tycka lite synd om dig, att hoppas att du en dag hittar något som får dig att vilja fylla 32.

Blir väckt av ett sms som får mig att inse att bussen jag ska ta går om fyra minuter. Jag har glömt att ställa klockan och i Linköping väntar ett möte. Bussen har lämnat staden för länge sedan när jag, efter att ha tagit på mig de närmaste kläderna, sminkat över de värsta ringarna under ögonen och bryggt en termos med kaffe, trippande springer på hala skor över gator med nysnö mot resecentrum.

Fyrtiofem minuter efter smset sitter jag åter på ett av Östgötatrafikens pendeltåg. Det glider ut från Norrköping och en bitterljuv känsla kryper på. Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag sitter på ett av dessa tåg. Ett tåg mellan de två städerna som varit skådeplatsen för mitt liv de senaste åren, nära men oförenliga, som två magnetpoler med samma laddning. Just när man tror att det ska gå att sammanföra dem stöter de bort varandra, så istället går ett litet vitt pendeltåg mellan dem. Ett litet vitt pendeltåg som under åren tagit mig till vänner, från vänner, till män och från dem igen. Möten och avsked, och mellan vart och ett av dem går ett litet vitt pendeltåg med en röd-orange logotyp på. Från varje fallen dröm och varje misslyckad plan till varje nystart går ett litet vitt pendeltåg. Längst ärren från såren som varje avsked lämnar efter sig löper de, fyllda med mina drömmar, förhoppningar och minnen. Lastade med tårar och skratt. Små vita pendeltåg fyllda av nostalgi. Och i en av vagnarna sitter en vuxen liten flicka och tittar på slätten som susar förbi, undrar vart det var hon skulle, hur drömmen såg ut och vad hon ville bli.

På kårhusets scen står snart musikaliska män med gitarrer. Vid ett av borden sitter jag, med en öl, med mina vänner, utan en tanke på morgondagens tenta. Man kan ha det sämre.

Nu känner jag att det var alldeles för länge sedan jag funderade på det här med att vara man. Kanske är det för att jag är lite sadistisk av mig, kanske är det för att jag bara vill veta, men denna gång följer mina idéer om saker jag skulle göra om jag var man för en dag ett lite mindre trevligt tema.

Bli sparkad på pungen. Ja, jag vet, bara att försiktigt yppa en sådan tanke möts av protester från män i min omgivning. Saken är bara den att jag, trotts era bedyranden om outsäglig smärta, inte har en aning om hur detta känns. Som med så mycket annan smärta vet man inte hur den känns förrän man har upplevt den själv. Dessutom måste jag erkänna att jag tillhör dem som i smyg ler när mina manliga vänner viker sig dubbla och utstöter ett ljud som närmast kan liknas vid det en skrämd chi hua hua klämmer fram. Jag har till och med vid ett tillfälle uttalat orden: Det är så roligt med våld mot pungen. Något tagna ur sin kontext här, men faktum kvarstår; det tillhör en av de saker jag som kvinna aldrig kommer att få uppleva. Om inte annat kanske en välriktad taskspark ökar min sympati för män och era ömmande kulpåsar.

Vara förkyld. Jag har förstått att det inte bara är ett reklamskämt, det är fruktansvärt att vara förkyld om man är en man. Mer än en pojkvän har valt bort mitt sällskap med förklaringen att han känt sig förkyld och inga, verkligen inga, lockelser har hjälpt. Till det uttalandet ska läggas att jag varken är dålig på att skämma bort sjuklingar, baka eller andra saker. En stackars förkyld man som faktiskt föll i mitt våld har erkänt att Jag vet att du var förkyld förra veckan och inte alls låg och var såhär ynklig men jag är tydligen det … Således kan jag inte låta bli att sätta upp en förkylning som en punkt på listan över saker att göra om jag skulle vakna som en man för en dag. Kanske låter det korkat att vilja vara förkyld, men det ständiga klagandet har väckt min nyfikenhet. Jag vill helt enkelt veta vad allt gnäll handlar om.

Gå till urologen. Jupp, jag skulle gå till snoppdoktorn. Tydligen är det något som skrämmer män, och ja-men-tjejer-springer-ju-till-gynekologen-hela-tiden-argumentet verkar inte bita. Nej, det är visst en hiskelig skillnad på att vi ligger med fötterna i vädret medan någon går på expedition i våra underliv med stora metallinstrument och att bli kittlad i urinröret en stund. Så stor skillnad att män lovar på sin heder att om de haft en könssjukdom hade de vetat, bara för att slippa uppleva testet. Att de sedan inte är helt villiga att köpa samma förklaring från mig verkar inte störa deras logik. Således är ett besök hos Dr Penis obligatoriskt, om inte annat för att kunna håna alla män som inte vågar.

Jupp, där har ni det. Jag är lite sadistisk. Men i ärlighetens namn vore det ju en misslyckad dag som man om jag bara upplevde fördelarna. Därför hamnar också de manliga plågorna på listan. Min nyfikenhet stannar nämligen inte vid njutning, den inkluderar alla aspekter av livet.

Pst! Naturligtvis visar jag män som fått sina ädlare delar tillknycklade tillbörlig sympati, men något med det hela gör det svårt att hålla mig för skratt. Kan ha något att göra med att jag sett för mycket Jackass tillsammans med män. Det kollektiva lidandet för andra mäns olycka är bra för roligt.

Idag trodde jag för en stund att jag hade förlorat honom, mannen i mitt liv. Under några hemska minuter trodde jag att vår tid tillsammans för alltid var till ända, och med det alla de sätt han underlättar mitt liv på. All den information han sitter inne med, att han alltid finns till hands för mig, att han hjälper inte bara mig utan också mina vänner, att han alltid accepterar min förvirring. Denna underbara man, min kompanjon.

Rädsla, uppgivenhet, saknad, insikt. En suck.

Visst finns det de som anser att han är liten, men storleken saknar betydelse när den ställs mot allt det han gör för mig, allt det han betyder för mig. Min underbara vapendragare, mitt ständiga stöd som underlättat så många pressade situationer. Under några hemska minuter trodde jag att han var hjälplöst förlorad. Så återfann jag honom, i min bakficka. Knut, 2.0 GB cruzer micro från SanDisc, mannen i mitt liv.

Det finns en kategori av män som, av någon underlig anledning, tror att det är ett accepterat beteende att daska främmande flickor på rumpan på krogen. Jag kan för mitt liv inte förstå varför. Det enda de uppnår är just det, de daskar någon på rumpan. En och annan av oss blir dessutom upprörda och irriterade. Mer än så är det inte. Under en period för några år sedan blev jag till och med så frekvent daskad/klämd/tafsad på rumpan att jag slutade att reagera. Eller, jag slutade åtminstone att visa att jag reagerade. Jag ansåg helt enkelt att någon som var så korkad att han trodde att det var ett acceptabelt beteende inte förtjänade min uppmärksamhet och energi. Inte desto mindre irriterade det mig.

Det är ett korkat beteende. Att anta att man har rätt att ta på en människa man aldrig träffat, aldrig talat med, hur man vill. Respektlöst och korkat. Lika fullt händer det och för någon vecka sedan undrade jag och en vän åter igen varför. Samtalet följde samma mönster som oftast. Vad tror de att de uppnår? Det är ju inte så att man blir överlycklig, kastar sig i hans armar och förklarar att han är Mr Right. Det är inte ens så att man vill ligga med någon som gör så! Där tog samtalet en annan vändning. Fan, det borde man göra, utbrast jag. Nästa idiot som daskar mig på rumpan ska jag banne mig dra med in på toaletten och surprise knulla. Jäklar vad förvånad han ska bli!

Sedan dess har jag inte varit ute. Helgerna har tillbringats med annat. Ikväll är det dock dags igen. Ikväll ska jag och mina vänner åter ut i nattens värld. Så jag antar att jag får stå vid mitt ord. Om någon idiot bestämmer sig för att daska mig på rumpan ikväll får han ligga. Då får han det straff han förtjänar.

Så var det dags igen. Årets fluffigaste, rödaste, gulligaste dag är här. Tramsdagen framför andra. Dagen för alla som inte kan visa sin partner uppskattning annat än på beställning. Affärerna flödar över av gulliga nallar och sliskigt söta, romantiska kort och varje florist av rang erbjuder en uppsjö av olika rosarrangemang. Idag utväxlas inga spontana gåvor, inget Jag såg den här och tänkte på dig eller Jag vet att du behöver en så jag köpte den åt dig. Idag är en nalle, en bukett rosor och en chokladask det minsta du kan ge bort om du ska bevisa för din vän hur du känner. Imorgon räcker det med en puss.

Visst, jag är svag för söta nallar och rara formuleringar i ett kort på posten, eller för den delen i ett SMS. Men jag inser också nallarnas ringa funktion och jag vill absolut inte ha dem för att någon känner sig tvingad att köpa dem till mig. Vill någon ge mig nallar så ska det vara med ett Jag såg den här och tänkte på dig. Eller som mannen som kom hem till mig med en liten påse med värmeljus i. Du sa att dina hade tagit slut, så jag tänkte att jag tar med mig några ... Du hade ett problem, så jag löste det. Enkelt, rart och långt mycket mer uppskattat än en nalle inhandlad eftersom almanackan talat om att det är ett måste.

Kanske skulle en kväll på en restaurang, med mysig atmosfär och ett sällskap vars ögon jag inte kan sluta upp med att stirra in i, inte vara fel. Och när den goda maten är uppäten och våra ögonbottnar börjar skava av allt glittrigt stirrande följs det hela upp med en långsam promenad hem mot en rosfylld lägenhet och perfekt sex. Ja, det är så jag föreställer mig att alla nalleköpande alla hjärtans dag-firare spenderar sin kväll. Maten är perfekt, himlen stjärnklar och ingen kommer för tidigt. Oavsett vilket vill jag hellre ha en påse med några värmeljus, en gåva av omtanke inte av tvång, ikväll och alla andra kvällar.

Vi har suttit ett tag och diskuterat vår layoutmall när jag och en vän bestämmer oss för att hämta en av skolans gratistidningar för att ha något att utgå ifrån. Vi kliver ut ur vårt grupprum. Utanför står studenter i spridda grupper och samtalar, uppenbarligen på rast. Jag tar ett andetag och känner en milt bekant doft stiga upp i min näsa. Det tar inte ens en sekund att kategorisera den. Sedan utbrister jag: Det luktar man här, underbart. Min vän börjar skratta och jag inser vad jag just sagt. Jag har ingen aning om när jag satte ribban så lågt. Men jag är helt säker på att det förr åtminstone har krävts en faktisk man och inte bara förnimmelsen av en för att få mig att utbrista: Underbart. Tror bestämt att det är dags att höja standarden.

Såhär i efterhand har det slagit mig.
Det svåra var inte att komma över dig.
Det svåra var att komma över att vi,
trotts viljan och försöken,
passade så illa in i mönstret
för varandras drömmar.