Fröken Tjernström

Posts Tagged ‘Män’

Doftminnet

November 17th, 2011 | Fröken Tjernström

Jag har glömt den där blicken som jag drunknade i. Jag har glömt de där händerna som fick hela min varelse att vibrera. Jag har glömt hur din hud blev till sammet mot min och hur dina ord vävde filtar av drömmar att svepa in mig i innan jag somnade. Inte ens om jag försöker kan jag känna det. Men när en man går förbi med din after shave kan det fortfarande hända att min värld stannar till för en sekund.

Vill jag

October 19th, 2011 | Fröken Tjernström

Vill jag falla och flyga, omtumlas, omdanas, omskapas. Känna världen skälva och se allt ur ett annat ljus. Förföras, förnyas, förgöras. Se ny mening i dagen och ett vackert skimmer i sommargrönt gräs som fortfarande bär spår av dina nakna fötter. Vill jag skakas i grunden och beröras på djupet. Ta allt till det yttersta för att nå det innersta. Smaka livet ånyo som vore det skapat just idag, just av dig, just för mig. Dansa i vinden, på molnen, till vår egen melodi. Bli större, mer och bättre. Sväva högre än förr för att falla aldrig så hårt och med skrapade knän svära ed på att allt varit värt det. För varje morgon har jag sett sanningen, svaret och vägen i din blotta uppenbarelse. Vill jag omprövas, upplysas och överrumplas av en riddare, räddare, reko kille som kliver in i mitt liv vid rätt dag, på rätt tid. Bara för att göra mig till allt det jag alltid önskat att jag kunnat vara. Vill jag det?

Mest av allt vill jag nog ha någon att luta mitt trötta huvud mot när jag sitter på badkarskanten om kvällen och borstar tänderna. Men vad vet jag? Jag har haft fel förut.

Det man inte minns

October 16th, 2011 | Fröken Tjernström

Den besynnerliga känslan när man plötsligt inser att man inte minns det man en gång trodde att man skulle minnas livet ut.

Då, när det hände, när orden sas och pulsen rusade, susade i öronen och sprängde i huvudet, då, då trodde jag att jag alltid skulle minnas just det. Nu minns jag bara slutet, inte början. Om jag tänker efter så borde det ha varit en lördag, efter mörkrets inbrott och filmens slut. Eller var det kanske i reklamen? Såg du mig i ögonen eller såg du ner? Viskade du? Talade du med stadig stämma eller darrade din röst? Kanske slog mitt hjärta för hårt för att jag skulle märkt någon skillnad ändå.

Jag vill minnas att jag har klätt den stunden i stora känslor och stora ord. Men de har fått lämna plats för något annat. Kanske kommer jag att minnas det livet ut, kanske har det redan lämnat plats för nästa minne. Jag kan ha kallat den stunden för omvälvande, omtumlande, vacker och skrämmande. Men hur jag än försöker kan jag inte minnas om du låste min blick i din, eller om du tog skydd av mörkret för att våga. Jag vet att min vän kom med insiktsfulla ord och råd. Att jag uppskattade det hon sade. Men inte heller det minns jag. Kanske lärde jag mig av det ändå.

Jag vet att jag har gett den tiden äran för mycket av det jag är idag. Sagt att den förändrat mig, förfinat mig, skänkt mig mod. Ändå kan jag inte längre minnas. Bara en vag förnimmelse av stora känslor och viktiga tankar, som en doft i vinden. Och kanske spelar det ingen roll att jag står här och inser att jag inte längre minns det jag trodde att jag alltid skulle minnas. Så länge det faktiskt hände. Men det är en underlig känsla när man sträcker sig bakåt för att minnas det som en gång var viktigast i världen bara för att inse att det har tynat bort som snö om våren.

Vinterstorm

November 23rd, 2010 | Fröken Tjernström

Ute blåser snön på tvären. Naturen visar sin styrka och vi stretar emot. Trots blöta fötter, kalla kinder och piskande snö kan jag inte låta bli att älska det. Stundtals fruktar jag att lägenheten ska lossna från resten av huset och helt enkelt flyga iväg. Promenaden hem slutade inte i de sedvanliga blöta prickarna på glasögonen utan istället med en fullständig snöblästring. På E4an har otaliga fordon kanat eller blåst av vägen och utanför köksfönstret kan jag se tillförsikt när en brandbil kör förbi. Det är vinterstorm igen. Precis som den kvällen för vad som känns som länge sedan. Ställt i ett större perspektiv var det kanske nyss. För mig har ett halvt liv passerat. Säkert för dig också.

Vi hade bokat bord. För du fyllde år och jag ville ge dig något. Om det berodde på att jag inte kunde komma på något annat eller att jag kände att vi alltför sällan gjorde något på tu man hand minns jag inte längre. Du skulle få äta friterade bananer och jag skulle få äta middag med dig. Jag har nog aldrig blivit serverad en middag så fort och på vägen därifrån skrattade vi åt det. Tre rätter på under en och en halv timme. Bussen var full med folk och utanför fönstret hade snön för länge sedan passerat att yra. Vi körde förbi en cyklist som trampade som besatt i motvinden. Jag log åt hans envishet och menade att det nog skulle gå fortare att gå. Du berättade om hur din syster kunde luta sig bakåt och vila mot vinden nere i Skåne.

Kvällen var ung när vi kom hem igen. Tre rätter på under en och en halv timme. Jag minns inte längre vad vi gjorde med resten av kvällen. Bara att vi spenderade den i varandras sällskap. När natten kom kunde vi höra hur presenningen som låg virad över de hopfällbara taket på uteserveringen bredvid piskade i vinden. Jag minns mörkret, din närhet och ljudet av presenningen. När vi vaknade hade stormen fått ett namn. Den hette Gudrun. Vi döpte aldrig vår kväll. Så lite jag minns av den lär du ha glömt den helt. En trerätters middag, en envis cyklist och en presenning som slog i vinden. En kväll med dig, en kväll som alla andra kallar för Gudrun.

Gessle

November 21st, 2010 | Fröken Tjernström

Jag kommer inte ihåg exakt var vi befann oss, bara att vi låg hopkurade tillsammans. Vi var lite loja och samtalet fördes på en mumlande nivå. Det var någon gång i början, när allt var lite trevande och odefinierat. När man inte vet vad man får och inte, vad som gillas och vad som är för mycket. Så låg vi och sade knappt något alls. Jag måste väl ha frågat om det var okej att jag låg som jag gjorde, hade min hand där den var, för du sa: Jag tycker om när du tar på mig. Små, enkla ord som knappt hördes. Fina ord vid en punkt då alla tecken på att något håller på att växa fram välkomnas med jubel. Fina ord från någon som, skulle jag senare lära mig, varken ville eller trivdes med att tala om vad han funderade på eller kände. Men det enda jag kunde tänka på var Per Gessles låttext.

Jag avskyr Per Gessles låttexter.

Skratt

November 5th, 2010 | Fröken Tjernström

Vi sitter och pratar. Sippar öl. Skrattar åt något. Något du sa, något jag sa eller kanske bara åt var konversationen landade. Skrattar ärligt och hjärtligt, och jag tänker Var det såhär det var då? Då när vi fortfarande trodde att vi hade en chans. Eller kanske mest förnekade alla tecken på att vi inte skulle lyckas. Blundade för att vi inte var på väg någonstans. Inbillade oss att vi hade en möjlighet. Skrattade vi såhär tillsammans då?

Så klingar skrattet ut och kvar är bara du och jag. Två människor som en gång misslyckades med att älska varandra.

Tystnaden som uppstår

November 4th, 2010 | Fröken Tjernström

Tystnaden som uppstår när konversationen faller. Som ett hål mellan oss. Som om de ord som skulle nå mig har slukats av ett mörker någonstans på vägen. Eller så har de aldrig lämnat dig. Det får jag aldrig veta. Jag hör bara tystnaden. Tystnaden som uppstår när du låter konversationen falla.

Var tog du vägen när orden inte längre nådde mig? Vad hände där jag inte var? Någonstans bortom tystnaden har du svaren. Allt jag vet är att orden faller platt. Att jag ropar ut i tomheten utan att få svar. Löven faller ifrån träden, och där bortom dem finns du. Men även om jag låter vinden bära mina ord är tystnaden allt jag hör. Där finns rum för tanken. För eftertanken. Ja, där kanske till och med finns svar. Fast jag vet inte om jag vill veta. Jag vill bara veta varför du är tyst.

Tystnaden som uppstår när budskapet känns uppenbart men svaret uteblir. Inte ens ett litet eko. Bara tystnadens melankoliska surrande som talar om att du gömt dig. Att meddelandet gick fram men att mottagaren valt att inte förstå. Tystnaden som uppstår när det är så uppenbart att det saknas ett svar. Den tystnaden.

Försöker

October 4th, 2010 | Fröken Tjernström

Jag försöker att se vad det är jag har sett. Att minnas vad jag måste ha glömt. Du ler och jag tänker, det var något mer.

Som om hundra år har passerat. Lagt tid och länder emellan. Som en evighet och en liten stund. Vill sträcka ut handen och känna om du känns likadan. Fast jag vet att jag inte mins, så jag låter bli. Försöker att hitta något när du lockar mig till skratt. Men tiden har skapat en ocean. En meter bred och en evighet djup flyter den mellan oss och viskar. Viskar; sök om du törs. En evighet och en liten stund djup. En meter bred på en gata i stan där ingen annan kan se den. Du ler och jag tänker, det var något mer.

Fötterna viskar gå inte hit. Vänd om, gå hem, du vet var det slutar. Så jag står still och försöker att se vad det är jag har sett. Det ligger där under ytan i en ocean av tid. En meter bred och en evighet och en stund djup, täckt av ett lager av dygnsgammal is. Kristallklar och skör och förrädisk. Försöker att minnas vad jag måste ha glömt och fötterna sjunger; gå hem nu. För ur djupet av en ocean sjunger tiden som har gått; du vet att du bara vill veta tills den sekund du faktiskt vet. En meter bred och det största hål jag sett. Ändå försöker jag att minnas. Du ler och jag tänker, det var något mer.

Under samma måne

September 23rd, 2010 | Fröken Tjernström

Jag sitter på balkongen och hör stadens brus. Jag, klappstolen Jeff och en kopp te i Linköpingsnatten. Mellan trädens grenar kan jag ana månen bakom molnen. Och någonstans där bortom träden finns du. Ikväll är vi under samma måne. Om du lyssnar riktigt noga kan vi höra samma brus. Fast det tror jag inte att du gör. Lyssnar på staden. Du tänker nog på annat, sådant som jag inte tänker på.

Vinden susar stilla. Som en bakgrundsmelodi till bussarna och bilarna och cyklarna. Jag är kall, fast varm och där nere på vägen går en man. En man med rollator. Han tar raska, korta steg och lyfter fötterna högt, så att han inte ska snubbla på något av det hans åldrade ögon inte kan se. Bakom trädet går månen i moln för en stund och jag tänker att en gång har han kanske vandrat lika självsäkert som jag gör ibland längst stadens gator.

Jag ser ljuset från bussar som är på väg någonstans dit jag inte ska. Jag hör suset i träden och en liten, lätt vind letar sig in till mig. Talar om för mig att jag lever, innan den rusar vidare i natten. Om en sekund kan den vara hos dig. Lyssnar du så hör du hur den sjunger stadens sång. Fast det tror jag inte att du gör. Lyssnar på vinden. Du tänker nog på annat, sådant som jag inte tänker på.

För staden är inte din vän, så som den har varit min. Du känner inte dess dofter eller sjunger dess sång. Du bara är här. Precis som jag, fast tvärtom. För där jag sitter i höstkvällens tomhet kan jag inte låta bli att undra om ditt hår lockar sig i nacken just nu, sådär som det gör precis innan du ledsnar och klipper det lite kortare än vad jag tycker om. Någonstans bortom träden är du under samma måne som jag ikväll. Men det är inte något du tänker på, du tänker nog på annat. Det är bara så.

För att du alltid fyller 23

March 31st, 2010 | Fröken Tjernström

Av någon anledning ville du inte vara så gammal som du faktiskt var. Du brukade säga att du var 23. Halvt på skämt, halvt som någon slags förnekelse, tror jag. Som om du trodde att livet sprungit ifrån dig och att du måste hejda det. För om du var 23 så behövde du inte leva upp till de krav som ingen ställt på dig. Du sa att du fyllde 23 och jag sa ingenting. För jag visste att du var äldre än mig och jag hade redan passerat 24 år.

Du tog åt dig varje gång som jag retsamt pikade dig för att du gjorde saker som äldre män gör. Du kallade mig skitunge med en rå hjärtlighet och levde livet med något av den brist på framförhållning som man kan kosta på sig när man är 23 år. Men för varje gång som du blundade, varje gång som du sa att du var 23, blev jag lite säkrare på att jag inte ville vara det. Jag var klar med att vara 23 år. Det var okej. Så för varje gång du greppade efter en passerad ålder blev jag lite äldre i mina egna ögon. Jag var klar med 23, beredd att ta mig an strax-under-30. Jag tyckte om att du var några år äldre än mig, det gjorde inte du.

Jag har sagt så många gånger att du inte är gammal att jag tillslut kände mig jämngammal med dig. I ditt försök att hindra livet från att springa ifrån dig har jag börjat springa ifrån mitt. Det är länge sedan jag såg dig nu. Jag antar att du sitter med någon annan och är 23 år ikväll. Jag har lämnat din noja åt dig. Men jag kan inte skaka av mig känslan av att jag är äldre nu än vad jag borde vara. Jag möter män på stan, ser på dem, tänker att de är snygga, i min ålder. Så slås jag av insikten. Det är de inte alls. Jag tänker; Han är ju inte så mycket äldre än mig. Men när jag tittar lite närmre så inser jag att det skiljer säkert tio år mellan oss. För att du alltid fyllde 23 har jag tappat känslan för om det bör stå 26 eller 32 på min nästa födelsedagstårta.

Ändå kan jag inte låta bli att tänka att jag hellre har det som mig. För att du alltid fyllde 23 kan jag se fram emot att fylla 30. Kanske är jag lite desorienterad, men jag klöser mig inte fast vid något som sedan länge passerat. För att du alltid fyller 23 kan jag inte låta bli att tycka lite synd om dig, att hoppas att du en dag hittar något som får dig att vilja fylla 32.