Fröken Tjernström

Posts Tagged ‘Män’

Små vita tåg

March 17th, 2010 | Fröken Tjernström

Blir väckt av ett sms som får mig att inse att bussen jag ska ta går om fyra minuter. Jag har glömt att ställa klockan och i Linköping väntar ett möte. Bussen har lämnat staden för länge sedan när jag, efter att ha tagit på mig de närmaste kläderna, sminkat över de värsta ringarna under ögonen och bryggt en termos med kaffe, trippande springer på hala skor över gator med nysnö mot resecentrum.

Fyrtiofem minuter efter smset sitter jag åter på ett av Östgötatrafikens pendeltåg. Det glider ut från Norrköping och en bitterljuv känsla kryper på. Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag sitter på ett av dessa tåg. Ett tåg mellan de två städerna som varit skådeplatsen för mitt liv de senaste åren, nära men oförenliga, som två magnetpoler med samma laddning. Just när man tror att det ska gå att sammanföra dem stöter de bort varandra, så istället går ett litet vitt pendeltåg mellan dem. Ett litet vitt pendeltåg som under åren tagit mig till vänner, från vänner, till män och från dem igen. Möten och avsked, och mellan vart och ett av dem går ett litet vitt pendeltåg med en röd-orange logotyp på. Från varje fallen dröm och varje misslyckad plan till varje nystart går ett litet vitt pendeltåg. Längst ärren från såren som varje avsked lämnar efter sig löper de, fyllda med mina drömmar, förhoppningar och minnen. Lastade med tårar och skratt. Små vita pendeltåg fyllda av nostalgi. Och i en av vagnarna sitter en vuxen liten flicka och tittar på slätten som susar förbi, undrar vart det var hon skulle, hur drömmen såg ut och vad hon ville bli.

Man kan ha det sämre

March 11th, 2010 | Fröken Tjernström

På kårhusets scen står snart musikaliska män med gitarrer. Vid ett av borden sitter jag, med en öl, med mina vänner, utan en tanke på morgondagens tenta. Man kan ha det sämre.

Saker jag skulle göra om jag var man för en dag #3

March 7th, 2010 | Fröken Tjernström

Nu känner jag att det var alldeles för länge sedan jag funderade på det här med att vara man. Kanske är det för att jag är lite sadistisk av mig, kanske är det för att jag bara vill veta, men denna gång följer mina idéer om saker jag skulle göra om jag var man för en dag ett lite mindre trevligt tema.

Bli sparkad på pungen. Ja, jag vet, bara att försiktigt yppa en sådan tanke möts av protester från män i min omgivning. Saken är bara den att jag, trotts era bedyranden om outsäglig smärta, inte har en aning om hur detta känns. Som med så mycket annan smärta vet man inte hur den känns förrän man har upplevt den själv. Dessutom måste jag erkänna att jag tillhör dem som i smyg ler när mina manliga vänner viker sig dubbla och utstöter ett ljud som närmast kan liknas vid det en skrämd chi hua hua klämmer fram. Jag har till och med vid ett tillfälle uttalat orden: Det är så roligt med våld mot pungen. Något tagna ur sin kontext här, men faktum kvarstår; det tillhör en av de saker jag som kvinna aldrig kommer att få uppleva. Om inte annat kanske en välriktad taskspark ökar min sympati för män och era ömmande kulpåsar.

Vara förkyld. Jag har förstått att det inte bara är ett reklamskämt, det är fruktansvärt att vara förkyld om man är en man. Mer än en pojkvän har valt bort mitt sällskap med förklaringen att han känt sig förkyld och inga, verkligen inga, lockelser har hjälpt. Till det uttalandet ska läggas att jag varken är dålig på att skämma bort sjuklingar, baka eller andra saker. En stackars förkyld man som faktiskt föll i mitt våld har erkänt att Jag vet att du var förkyld förra veckan och inte alls låg och var såhär ynklig men jag är tydligen det … Således kan jag inte låta bli att sätta upp en förkylning som en punkt på listan över saker att göra om jag skulle vakna som en man för en dag. Kanske låter det korkat att vilja vara förkyld, men det ständiga klagandet har väckt min nyfikenhet. Jag vill helt enkelt veta vad allt gnäll handlar om.

Gå till urologen. Jupp, jag skulle gå till snoppdoktorn. Tydligen är det något som skrämmer män, och ja-men-tjejer-springer-ju-till-gynekologen-hela-tiden-argumentet verkar inte bita. Nej, det är visst en hiskelig skillnad på att vi ligger med fötterna i vädret medan någon går på expedition i våra underliv med stora metallinstrument och att bli kittlad i urinröret en stund. Så stor skillnad att män lovar på sin heder att om de haft en könssjukdom hade de vetat, bara för att slippa uppleva testet. Att de sedan inte är helt villiga att köpa samma förklaring från mig verkar inte störa deras logik. Således är ett besök hos Dr Penis obligatoriskt, om inte annat för att kunna håna alla män som inte vågar.

Jupp, där har ni det. Jag är lite sadistisk. Men i ärlighetens namn vore det ju en misslyckad dag som man om jag bara upplevde fördelarna. Därför hamnar också de manliga plågorna på listan. Min nyfikenhet stannar nämligen inte vid njutning, den inkluderar alla aspekter av livet.

Pst! Naturligtvis visar jag män som fått sina ädlare delar tillknycklade tillbörlig sympati, men något med det hela gör det svårt att hålla mig för skratt. Kan ha något att göra med att jag sett för mycket Jackass tillsammans med män. Det kollektiva lidandet för andra mäns olycka är bra för roligt.

Mannen i mitt liv

March 3rd, 2010 | Fröken Tjernström

Idag trodde jag för en stund att jag hade förlorat honom, mannen i mitt liv. Under några hemska minuter trodde jag att vår tid tillsammans för alltid var till ända, och med det alla de sätt han underlättar mitt liv på. All den information han sitter inne med, att han alltid finns till hands för mig, att han hjälper inte bara mig utan också mina vänner, att han alltid accepterar min förvirring. Denna underbara man, min kompanjon.

Rädsla, uppgivenhet, saknad, insikt. En suck.

Visst finns det de som anser att han är liten, men storleken saknar betydelse när den ställs mot allt det han gör för mig, allt det han betyder för mig. Min underbara vapendragare, mitt ständiga stöd som underlättat så många pressade situationer. Under några hemska minuter trodde jag att han var hjälplöst förlorad. Så återfann jag honom, i min bakficka. Knut, 2.0 GB cruzer micro från SanDisc, mannen i mitt liv.

Nästa idiot som daskar mig på rumpan får ligga

February 27th, 2010 | Fröken Tjernström

Det finns en kategori av män som, av någon underlig anledning, tror att det är ett accepterat beteende att daska främmande flickor på rumpan på krogen. Jag kan för mitt liv inte förstå varför. Det enda de uppnår är just det, de daskar någon på rumpan. En och annan av oss blir dessutom upprörda och irriterade. Mer än så är det inte. Under en period för några år sedan blev jag till och med så frekvent daskad/klämd/tafsad på rumpan att jag slutade att reagera. Eller, jag slutade åtminstone att visa att jag reagerade. Jag ansåg helt enkelt att någon som var så korkad att han trodde att det var ett acceptabelt beteende inte förtjänade min uppmärksamhet och energi. Inte desto mindre irriterade det mig.

Det är ett korkat beteende. Att anta att man har rätt att ta på en människa man aldrig träffat, aldrig talat med, hur man vill. Respektlöst och korkat. Lika fullt händer det och för någon vecka sedan undrade jag och en vän åter igen varför. Samtalet följde samma mönster som oftast. Vad tror de att de uppnår? Det är ju inte så att man blir överlycklig, kastar sig i hans armar och förklarar att han är Mr Right. Det är inte ens så att man vill ligga med någon som gör så! Där tog samtalet en annan vändning. Fan, det borde man göra, utbrast jag. Nästa idiot som daskar mig på rumpan ska jag banne mig dra med in på toaletten och surprise knulla. Jäklar vad förvånad han ska bli!

Sedan dess har jag inte varit ute. Helgerna har tillbringats med annat. Ikväll är det dock dags igen. Ikväll ska jag och mina vänner åter ut i nattens värld. Så jag antar att jag får stå vid mitt ord. Om någon idiot bestämmer sig för att daska mig på rumpan ikväll får han ligga. Då får han det straff han förtjänar.

Jag vill hellre ha några värmeljus

February 14th, 2010 | Fröken Tjernström

Så var det dags igen. Årets fluffigaste, rödaste, gulligaste dag är här. Tramsdagen framför andra. Dagen för alla som inte kan visa sin partner uppskattning annat än på beställning. Affärerna flödar över av gulliga nallar och sliskigt söta, romantiska kort och varje florist av rang erbjuder en uppsjö av olika rosarrangemang. Idag utväxlas inga spontana gåvor, inget Jag såg den här och tänkte på dig eller Jag vet att du behöver en så jag köpte den åt dig. Idag är en nalle, en bukett rosor och en chokladask det minsta du kan ge bort om du ska bevisa för din vän hur du känner. Imorgon räcker det med en puss.

Visst, jag är svag för söta nallar och rara formuleringar i ett kort på posten, eller för den delen i ett SMS. Men jag inser också nallarnas ringa funktion och jag vill absolut inte ha dem för att någon känner sig tvingad att köpa dem till mig. Vill någon ge mig nallar så ska det vara med ett Jag såg den här och tänkte på dig. Eller som mannen som kom hem till mig med en liten påse med värmeljus i. Du sa att dina hade tagit slut, så jag tänkte att jag tar med mig några ... Du hade ett problem, så jag löste det. Enkelt, rart och långt mycket mer uppskattat än en nalle inhandlad eftersom almanackan talat om att det är ett måste.

Kanske skulle en kväll på en restaurang, med mysig atmosfär och ett sällskap vars ögon jag inte kan sluta upp med att stirra in i, inte vara fel. Och när den goda maten är uppäten och våra ögonbottnar börjar skava av allt glittrigt stirrande följs det hela upp med en långsam promenad hem mot en rosfylld lägenhet och perfekt sex. Ja, det är så jag föreställer mig att alla nalleköpande alla hjärtans dag-firare spenderar sin kväll. Maten är perfekt, himlen stjärnklar och ingen kommer för tidigt. Oavsett vilket vill jag hellre ha en påse med några värmeljus, en gåva av omtanke inte av tvång, ikväll och alla andra kvällar.

Det luktar man

February 8th, 2010 | Fröken Tjernström

Vi har suttit ett tag och diskuterat vår layoutmall när jag och en vän bestämmer oss för att hämta en av skolans gratistidningar för att ha något att utgå ifrån. Vi kliver ut ur vårt grupprum. Utanför står studenter i spridda grupper och samtalar, uppenbarligen på rast. Jag tar ett andetag och känner en milt bekant doft stiga upp i min näsa. Det tar inte ens en sekund att kategorisera den. Sedan utbrister jag: Det luktar man här, underbart. Min vän börjar skratta och jag inser vad jag just sagt. Jag har ingen aning om när jag satte ribban så lågt. Men jag är helt säker på att det förr åtminstone har krävts en faktisk man och inte bara förnimmelsen av en för att få mig att utbrista: Underbart. Tror bestämt att det är dags att höja standarden.

I efterhand

February 7th, 2010 | Fröken Tjernström

Såhär i efterhand har det slagit mig.
Det svåra var inte att komma över dig.
Det svåra var att komma över att vi,
trotts viljan och försöken,
passade så illa in i mönstret
för varandras drömmar.

Flicka till salu

January 31st, 2010 | Fröken Tjernström

Dansgolvet är fyllt till bristningsgränsen, alkoholen flödar och min hjärna har inte längre något att säga till om när det gäller mina fötters rörelser. Vid ett tillfälle stannar jag till och försöker hitta takten i musiken, men inser att kommunikationen mellan mina öron och fötter sedan länge slutat gå via hjärnan. Så jag låter fötterna göra som de vill, och höfterna följer med. Vi står mitt på dansgolvet, jag och min vän. Det är en köttmarknad av det slag du bara hittar en sen lördagskväll. Snart står någon bakom mig, jag ser honom inte, men jag känner hur han följer mina rörelser. Jag lyfter mina händer mot håret och på en sekund är hans händer på mina höfter. Min vän ger mig en menande blick och jag skrattar tillbaka. Vi dansar så en stund, tills jag bestämmer att hans hungriga händer har fått nog. Vi går därifrån, lämnar honom bakom oss. Jag vänder mig aldrig om för att se vem han var. Det kan ha varit Guds gåva till kvinnan, den vackraste man jag någonsin sett eller Godzilla jag lämnade bakom mig, jag orkar inte bry mig. En mindre förflyttning på dansgolvet. En låt, två låtar, ny man. Nära, följsam och snart är också hans händer på mina höfter. Musik, salsahöfter, händer. Det är en köttmarknad och jag är till salu. Han vill känna lite på flickan framför honom innan han köper. En parningsdans, en fylleritual. Jag och min vän ler menande mot varandra innan vi lämnar dansgolvet och ännu en man.

En stund senare är det dags igen. På dansgolvet. Ännu en man som dansar upp nära. Hans händer på mina höfter ber mig att vända mig om. Den här gången gör jag det. Vi står ansikte mot ansikte, det är mörkt, alkoholen gör bilden dimmig och någonstans över hans axel kan jag se min vän, hon rör sig bortåt. Vi rör oss fortfarande i takt till musiken, på automatik. Han är alldeles nära, ett kvällshångel, ett lördagsligg, en engångsgrej. Hur lätt som helst, alldeles för lätt. Jag tar ett steg bakåt och går. Det är för lätt, för simpelt. Jag kommer att tröttna efter två kyssar, för hungriga händer på ett dansgolv gör inget för mig. För många killar på för många klubbar, i barer och på dansgolv har klämt på min rumpa, tafsat på mina lår. Hungriga händer på ett dansgolv berör mig inte längre, ni får ta hur mycket ni vill. Kanske om ni stannar upp och pratar med mig. Men ikväll finns bara hungriga händer på ett dansgolv, en köttmarknad. Så jag går hem ensam. Eller, riktigt ensam är jag inte för när jag kommer hem hittar jag ruter dam nedstucken i linningen på min tubtopp. Hur hon hamnade där minns jag inte riktigt, men ikväll är jag ruter dam, och jag är inte till salu på den stora köttmarknaden.

The love of nörds

January 28th, 2010 | Fröken Tjernström

Jag är en nörd, sa han och såg på mig. Det lät ursäktande, förklarande. Som om han förväntade sig att jag skulle avsluta samtalet. Efter en kväll med vänner, lekar, öl och stim hade vi hamnat i en soffa på ett av stadens uteställen. Involverade i ett lära-känna-dig-samtal hade världen runtomkring tonats ut och de övriga i sällskapet slutade så småningom att tilltala oss. Så kom hans erkännande, han var en nörd. Jag vill minnas att jag log, att det slog mig att det inte var första gången jag stängde världen ute tillsammans med en nörd. Är vi inte alla det? löd mitt svar.

För så är det, vi är alla små nördar. Vi har alla något som vi helst ägnar vår tid åt, något vi kan prata om i evigheter, något som får oss att brinna. För det är väl det som är definitionen på en nörd, någon med en passion, en besatthet. Kanske är det lättare att se nörden i killen som med ett djupt allvar i blicken och en förolämpad underton i rösten förklarar att: Det är en wookie! När jag i ett ögonblick av oförsiktighet råkat kalla Chewbacca i Star Wars för den där brölande pälshögen. Inte desto mindre är coola tjejen med koll på mode, trender och kändisar en nörd, en modenörd.

Oavsett vilket är de fantastiska. Nördar är underbara. Få saker är så härligt inspirerande som att höra någon prata om vad det än kan tänkas vara med en oförställd passion i rösten. Vår förmåga att brinna för något gör mig varm i själen och varje människa som gör det ger mig ytterligare hopp om livet. Så när någon säger att han är en nörd reser jag mig inte upp och går. Nej, istället tar jag mitt ölglas, sätter mig till rätta och hoppas på att få höra mer. För en nörd som delar med sig av sin vetskap är en av de bästa saker jag vet.