Fröken Tjernström

Posts Tagged ‘Mat’

#4 What you ate today

November 15th, 2010 | Fröken Tjernström

Oj, detta kan ju bli det mest intressanta blogginlägget som någonsin har gjorts. Vem piiiip skrev den här listan egentligen? Ärligt. Känner ni inte hur ni nästan darrar av spänning? Jag vet nog. Ni sitter med näsan så nära skärmen att det nästan gör ont i ögonen. Förhoppningarna växer med varje ord och om ni bara lyckas ta er igenom mitt initiala dravel så kommer ni att få svaret på alla universums gåtor. Ni är inte helt säkra på om ni inbillar er eller inte, men ju längre ni läser desto tydligare blir det. Nästan som tonerna från en theremin är ljudet som fyller rummet omkring er. De stiger i takt med spänningen och ni kan känna det där lilla suget i magen. Precis som sekunderna innan man får möta mördaren i en läskig rysare. Nu, snart, får vi veta.

Okej, here it goes. Knaprade i mig två rostade fullkornsmackor till mitt frukostte. Sörplade kaffe till morgonmötet i hopp om att inte somna. Malde ner en banan för att hålla blodsockret i styr. Svepte en baconlindad kyckling med stekt potatis på Gula huset. Mer kaffe. Framåt sjutiden slank en klementin ner för att inte tappa fokus helt och när jag äntligen kom hem vid niotiden värmde jag gårdagens lasagnerester. Fortfarande goda. Vore det inte så att jag borde ha gått och lagt mig för en timme sedan så skulle jag ta mig en kopp glögg som avslutning, men det får vänta.

Nu gjorde ni nästan på er av spänning va? Visste väl det.

Lösryckta tankar om ordning, reda och absolut ingenting

September 6th, 2010 | Fröken Tjernström

Sitter i köket och äter. Tro det eller ej. Kan ju bero på att min vän har min soffa som säng den här veckan. Så har jag inte hittat någon lampa till vardagsrummet heller. Det är dessutom mer ordning i köket än i något av de andra rummen i lägenheten. Sitter jag här slipper jag se alla kartonger. Alltså sitter jag i köket och äter. Äter fisksoppa. Egentligen är den roligare att göra än att äta. Inte för att den inte är god, utan för att det är rätt jobbigt att äta soppa. Man öser och öser men det tar aldrig slut. Eller, nu har det tagit slut. Men ändå.

Har på något vis lyckats med att jobba över, måla min köksvägg och göra soppa, innan klockan nio. Inte illa. Speciellt inte med tanke på att jag för en månad sedan knappt han sluta i tid och göra middag innan klockan nio. Så nu sitter jag här och smular med min baguette och äter soppa. Tur att glutenallergi inte funkar som pälsdjursallergi. Då skulle det nog bli en tur till akuten när min vän kommer hit.

Kanske borde städa upp lite efter mig. Diska. Åka ner med lite saker till förrådet. Eller ta en kvällspromenad. Utvärdera om jag trots allt ska ha köksbordet på den här ledden. Det blir lite skevt. Men jag får mer plats i köket och kan ha en kökslampa. En redig utvärdering av det skulle också leda till att jag slapp fundera på sådant jag egentligen borde göra. Som att dammsuga och att ringa ComHems kundtjänst. Kanske skulle ta och skriva det där reportaget. Göra lite mer övertid nu när jag ändå inte orkar med en telefonkö. Eller så tar jag en portion soppa till. Det skulle kunna vara något det.

Singelkvällar

March 6th, 2010 | Fröken Tjernström

Visst finns det mornar när jag önskar att någon låg bredvid mig i sängen, nätter då jag önskar att någon höll om mig. Inte nödvändigtvis med passion och lidelse, men i alla fall med ömhet och tillgivenhet. Det är klart att det finns dagar då jag önskar att jag hade någon att komma hem till. Någon som lagade middag ibland eller hade tid att tvätta när jag inte hann. Det är klart att det finns gånger då tvåsamheten har sin lockelse. Ikväll var inte en av dessa gånger.

Ikväll, när våra vänner gosade upp sig mot sina respektive, den utflyttade på helgbesök, de nykära på bio, då lagar min vän middag åt mig. Hennes kök fylls av ljuva dofter och 70-tals musik. Hon för befälet över spisen och jag står länge med elvispen i ett fast grepp, tills jag inser att det är matlagningsgrädde jag försöker vispa. Vi skrattar, diskuterar, fuldansar och fäller de flippade kommentarer som gör oss till en duo. Rappa analyser, onda ironier och skruvade perversiteter. Så är moussen klar och den gorgonzolafyllda fläskfilén puttrar i sin rödvinssås. Om några timmar ska vi avnjuta moussen till den sexuellt frigjorda och härligt besynnerliga Shortbus, men nu väntar vi på huvudrätten. Min vän tar fram två glas och häller upp ur den nyöppnade vinflaskan. Så räcker hon mig det ena och lyfter sitt till en skål. För att vara singel. Där, i hennes kök, kan jag inte göra annat än att låta mitt glas möta hennes. För jag kan inte komma på någon plats jag hellre skulle vara på.

Visst finns det tillfällen då jag suktar efter tvåsamhet, men ikväll var inte ett av dem. Nej, ikväll var en bra kväll att vara singel på.

Lättköpt och billig

February 3rd, 2010 | Fröken Tjernström

Efter tre och en halv timme i en buss kom vi i förmiddags trötta fram till SCA i Värnamo. Vår värd beklagade att han inte lyckats få tag i några frallor åt oss, men utlovade att vi strax skulle få kaffe och en liten chokladbit. Dessutom skulle vi få gratis lunch och lite fika på eftermiddagen. Jag tittade leende på min vän. Han sa alla de rätta orden, kaffe, fika och gratis lunch. Hon såg på mig med kaffesug i blicken. Och choklad, alla de magiska orden. Så brister vi ut i ett stilla skratt. Jag är för billig! Hon kunde inte annat än att hålla med. Så sent som förra veckan föll vi för lockelsen med gratis baguetter och gick på en kvällsföreläsning. Samma dag gick vi till skolan en halvtimme innan vi började för att få gratis kaffe och kakor. Vi är helt enkelt inte svårövertalade när det lockas med gratismat.

Det är inte det att jag inte tycker om att laga mat. Även om mitt minimala kök inte direkt inbjuder till några större utsvävningar så tycker jag faktiskt att det är roligt. Till råga på allt brukar det kunna bli riktigt gott och mig veterligen har jag ännu inte matförgiftat någon. Trotts detta är jag en sucker för gratismat. Ger du mig choklad blir jag glad, lockar du med en gratis macka till din lunchföreläsning ökar sannolikheten att jag dyker upp. Vad kan jag säga? Jag är en student med en fulltecknad vardag, att slippa laga mat då och då underlättar. Dessutom är det ju alltid trevligt att se någon annan slava i köket som omväxling.

Kanske är det inte bara vägen till mannens hjärta som går via magen. Sannolikt är dock att jag, i egenskap av snål student, är lättköpt och billig.

Äta bör man …

November 30th, 2009 | Fröken Tjernström

Jag har alltid varit ett fan av uttrycket äta bör man, annars dör man. Inte så att jag hotar folk med döden om de inte käkar upp vad jag lagar, eller att jag har missat den lilla detaljen att vi alla kommer att dö ändå. Mer så att jag tycker att det där med mat är en bra grej, till och med en fantastisk grej ibland. En god middag, i gott sällskap kan vara höjden av lyx. Därför trodde jag aldrig att dagen då jag glömde att äta skulle komma. Jag hade fel.

Okej, det är en definitionsfråga. Jag åt en tallrik gröt till frukost, jag tog en kaffe på stan, när lussebullarna var färdiga åt jag av dem och jag rundade, som oftast, av dagen med en kopp te och en frukt. Men när jag, på tok för sent, kröp ner i min säng igår kväll och kände magen kurra slog det mig: Jag glömde att äta middag! Inte så att det hade varit krångligt, jag hade bara behövt värma lite rester. Det blev helt enkelt inte av. Ibland förvånar jag till och med mig själv. Idag tänker jag i alla fall äta middag. Mest för att; äta bör man, annars får man somna hungrig, och det är jag inte något fan av.

Ödets lott

October 30th, 2009 | Fröken Tjernström

Det slår mig ibland hur olika livets lotter faller. Att det jag kämpar med är en barnlek för dig, och det jag tar för givet kan vara någon annans högsta önskan. Idag slog det mig igen, när jag stod i köket och hackade ihop en middagssallad. Ja, ja det var just det som slog mig, att jag hackade sallad och min kompis just vandrade ut ur lägenheten tillsammans med sin pojkvän, som är på besök, för att fira hans födelsedag med en god middag ute. Hon hade pojkvän och en god middag på gång och där stod jag, singel med en fisk som luktade lite suspekt. Så kom jag, som så många gånger annars när just orden livets lott dyker upp i mitt huvud, att tänka på ett telegram som min mamma och hennes arbetskamrater skickade till en arbetskamrat som skulle gifta sig:

Olika falla livets lotter,
när du står brud tvättar vi potter.

Förklaras bör kanske att min mamma vid den tiden jobbade som undersköterska på stadens sjukhus, och att pottor på dialekt blir potter. Sannolikt var alltså att de faktiskt tvättade pottor, eller bäcken, medan deras arbetskamrat gick nerför altargången. Hur som helst brukar det sätta mina funderingar i perspektiv. Visst hade det varit trevligt att ha en pojke att gå ut på middag med, men så illa är det ju faktiskt inte nu heller. Om inte annat så behöver jag ju inte skura pottor.

Mitt smaksinne lever ett eget liv

October 26th, 2009 | Fröken Tjernström

Jag har aldrig gillat havregrynsgröt. Tråkigt, intetsägande och föga tilltalande. Hemkunskapslektionen då jag och min kompis på något outgrundligt sätt lyckades förvandla vår gröt till något som mest av allt liknade förkylningsslem hjälpte ju inte upp saken. Länge vägrade jag att äta det. Hellre en miljon mackor än en tallrik havregrynsgröt. Annan gröt har jag gärna ätit, men havregrynsgröt har alltid varit grötsorternas svarta får.

På senare år har jag kommit att acceptera havregrynsgröten som ett nödvändigt ont. Är planen att vara ute i skogen med en hög barn, vars energi aldrig tycks sina, står man sig inte länge på lite limpa. Nej, då är det havregrynsgröt som gäller.

Så för en vecka sedan fick jag plötsligt för mig att jag var sugen på havregrynsgröt. Helt oväntat och ganska omotiverat. Lät saken bero, lagade annan mat, sov på saken. Förnuftet sa: Du tycker inte om havregrynsgröt. Smaksinnet sa: Lite havregrynsgröt skulle sitta fint. Så alldeles nyss slog jag till. Jag lagade havregrynsgröt med äpplen i. Helt lyckad blev den ju inte, saknades en del salt och sådant, men jag dog inte, jag tror till och med att jag kommer att göra det igen.

Pang, jag äter havregrynsgröt. Från en dag till en annan har mitt smaksinne bestämt sig för att havregrynsgröt är gott. Kanske inte jippie-havregrynsgröt!-gott, men i alla fall en fullständigt godkänd lunch. Lite så gick det till när jag började dricka öl också. På måndag gillade jag inte öl, på torsdag gjorde jag det. Antar att det är en av livets små källor till spänning, jag vet aldrig när jag kommer att börja gilla något jag inte gillat tidigare. Lite kroppens sätt att påminna mig om att inte rista alla mina åsikter i sten. Skönt, jag behöver någon som påminner mig om det ibland.

Saker man lär sig

October 22nd, 2009 | Fröken Tjernström

Många briljanta tankar uppstår i duschen. Så också dagens fundering. Under årens lopp har jag lärt mig att äta och dricka en massa saker som jag inte tyckt om från första början. Det allra första jag kan komma på är nog te. Jag tyckte inte alls att det var någon höjdare när jag först smakade, men jag antar att jag såg det som något vuxet, för jag fortsatte att sörpla tills jag började gilla det. Det senaste i raden är whiskey. Något jag tidigare inte varit förtjust i, men nu kände jag nog lite att jag inte kan komma hem och se mina whiskeydrickande vänner i ögonen och säga att jag sörplade paraplydrinkar under mina dryga 3 månader i Skottland. Alltså har jag smakat, och smakar, hittat några guldkorn och till sist känt att, jo whiskey är rätt gott. Om än inte all whiskey. Anledningarna till detta beteende har varit många, från vuxenpoängen i att dricka te till fjortisförälskelsen som fick mig att satsa på cappuccino.

Därför kom jag, där jag stod i duschen, att tänka att jag kanske ska ge havregrynsgröten en chans till. Jag har länge skytt den, om inte som pesten så i alla fall som influensan, men nu är det kanske dags att göra något åt det. Jaha, och varför det? undrar du. Jo, för att det är så simpelt att slänga ihop en havregrynsgröt till middag om man inte har tid och/eller inspiration till att göra något fabulöst. För att det mättar gött när man äter frukost för sent för att äta lunch också. Det måste ju vara bättre anledningar än att jag är kär eller att jag vill vara cool. Det handlar ju om enkla vägar till välmående. Frågan är bara vem som kommer vinna striden, jag eller gröten? Ska jag komma hem som whiskeydrickande och havregrynsgrötätande eller är det förra förändring nog för en höst? Förmodligen har jag bara för mycket tid att tänka på igen, det brukar bli såhär då …

Dinner for one

August 23rd, 2009 | Fröken Tjernström

Det finns massor med saker som är roligare när man är flera. Tillräckligt många saker i livet fungerar fint att göra själv. De gör att man inte alltid tänker på att det skulle vara roligare med sällskap. Men när man står ensam bland en massa folk och ser hur fyrverkerier fyller natthimlen och explosionerna blandas med “all you need is love..” så är det lite mer påtagligt att allt inte är roligt ensam.

En annan sådan sak är mat, att äta mat, att laga mat. Det är helt enkelt roligare om man inte gör det själv. Det spelar ingen roll om man verkligen anstränger sig, för ingen runt bordet blir glatt överraskad över hur god maten är om det bara är jag själv där. I sanningens namn har jag förmodligen redan smakat på den så många gånger medan jag lagade den att jag redan är leds på den. Det är precis då det behövs någon som säger: mmm, gott! som lite extra lön för mödan. För egentligen är det ju roligt att laga mat. Jag vet inte hur många gånger T såg lite skeptiskt på mig när jag föreslog något att äta, inte för att det inte verkade gott utan för att det lät krångligt. Vad han förmodligen missade var just det faktum att det är mycket roligare att laga mat om man har någon att laga med/till. Alltså passade jag på att vara krånglig när det var någon fler där som uppskattade maten, för när jag är själv blir det en ruskig massa pasta med nått.

Sen finns ju all mat som helt enkelt inte lämpar sig för en person, mat vars tillbehör bara säljs i flerpack, som hamburgare (vem käkar upp alla bröd på en gång?), eller mat som ska göras i stora formar, som gratänger (hur många har en enpersons gratängform?). Man får helt enkelt äta samma mat till både lunch och middag rätt länge, som en påminnelse att ingen vill dela. Tacokryddorna kommer i påsar avsedda för minst 400g köttfärs, så vill man ha tacos får man finna sig i att äta det minst två dagar. Inte för att tacos inte är gott, men nog vore det lite trevligare om man inte behövde plocka fram ‘maten som ingen ville äta med dig igår’ till middag dagen efter också. Ja, jag inser att jag är otacksam och att detta förmodligen är dagens I-landsproblem. Åh, nej, mat över, vad ska jag göra, jag känner mig så oälskad! (Läs det med en fånig, korkad röst och gör lite bimbohandrörelser till, jag är sarkastisk). Det är praktiskt att ha mat över till dagen efter, matlådor är lite av the shit! Så när jag bestämmer mig för om det bli tacos eller hamburgare till middag ikväll så vet jag att jag kommer att få äta detsamma imorgon också. Men jag kan inte låta bli att tänka att sällskap i 9 av 10 fall trumfar vad som är praktiskt, att jag hellre skulle ha sällskap än matlådor och att det klassiska: “Hellre havregrynsgröt tillsammans än fläskfilé ensam” är helt rätt. Förutom att havregrynsgröt är smått vidrigt och att fläskfilé tillsammans förmodligen skulle rocka mest!

Will we ever..

May 27th, 2009 | Fröken Tjernström

Satt i T’s soffa och tuggade pannkakor när det slog mig. Vi hade just kommit fram till att det inte spelade någon roll att jag förgiftat alla pannkakor eftersom T är en multiresitent bakterie (fullständigt normalt, jag vet). Hans inneboende funderar på vilka biologiska beslut som legat bakom detta i hans avlande. -Tja, titta inte på mig, jag har inte avlat honom, säger jag. Det är då det slår mig; här sitter vi, tre 20 plusare, och slänger absurda kommentarer mellan oss en onsdaseftermiddag. Vi äter någon form av lunch strax innan 16 på eftermiddagen och har just funderat över hur mycket (om ens något) jordgubbar det är i Eldorado jordgubbsylt. Men kommer dagen då vi säger: Älskling låt oss avla en såndär mulitresistent livsform också känd som människobarn! och får svaret: Yes, let’s! Vi är 80-talister, kända för vår egoism och önskan att förverkliga oss själva, med allt vad det kan innebära. Frågan är bara, hur vet vi att vi har förverkligat oss själva (var vi någonsin overkliga?) och kommer någonsin dagen då vi vill sätta någon annan till världen för att förverkliga sig själv? Eller kommer vi alltid att vilja sitta i vardagsrummet och äta lunch klockan 16 och snacka skit?

Något senare, när maten är undanstökad och T lagt sig tillrätta i soffan med en mattebok, hör jag hur hans granne skäller på sitt barn. Ramsan ger inte barnet någon chans att invända. Jag vet inte om det hade behövts heller, eller ens om barnet var stort nog att diskutera vad som nu än hänt. Men jag kunde inte låta bli att fundera; när jag är klar med att förverkliga mig själv och avlat en egen liten multiresistent bakterie i människoform, kommer jag också att stå i trädgården och skrika “Vad sa jag åt dig innan vi gick?!“. Är det att förverkliga mig själv? Finns det bättre sätt att göra det på eller är jag bara en dryg och omogen liten skitunge när jag tror att jag inte ska göra så? Kommer jag att bli besviken om jag kommer på mig själv med att bli jättearg på min 4-åring? Men framförallt: Kommer jag någonsin nå punkten då jag förverkligat mig själv mycket nog för att realisera ett barn?