Någonstans på vägen händer det. Födelsedagspresenter och julklappar blir först allt dyrare och sedan allt svårare att köpa. Vi går från att önska oss den barbiedockan och den tröjan men framförallt den boken till att vilja ha mobiltelefoner, datorer och köksassistenter. Slutligen hamnar vi i den fas av livet då vi förvisso gärna tar emot ljusstakar och kuddar som piffar upp vårt hem eller kanske ett par nya träningsskor, prylar som förgyller vår vardag helt enkelt. I det läget har vi dock oftast också nått det stadiet att det är lättare att låta oss själva plocka ut de saker vi vill ha, så att de matchar vår vardag och våra krav. Allt som oftast resulterar det hela i ett utbytande av presentkort, eller att vi får exakt det vi tidigare pekat ut i en affär.

Just där befinner jag mig nu. Frågan; Vad vill du ha när du fyller år? besvaras oftast med ett Vet inte, eller någon form av nyttopryl. Så när det stod klart att jag inte bara fått mig en lägenhet utan också en med en hyggligt stor balkong i söderläge sa jag till min mamma under ett telefonsamtal att; Jag vill ha balkongtrall i födelsedagspresent! När jag lagt på kunde jag också konstatera att jämte trallen på önskelistan stod en ny stekpanna. Det må vara att jag har en teflonpanna, men bäst före-datum är helt klart passerat när hälften av middagen envist sitter fast i botten av stekpannan vid varje måltid.

Några dagar senare slog det mig. När hände det här? När slutade jag att önska mig saker för nöjes skull och började tråna efter nyttoprylar? (Visst händer det att jag suktar efter teknikprylar också, men allt som oftast handlar även det om att underlätta antingen min vardag eller mitt yrkesutövande. ) Hur hamnade en stekpanna högst upp på min önskelista? Så sent som för tio år sedan önskade jag mig ju … Där stannade jag upp. För tio år sedan önskade jag mig också saker till mitt hem. Förvisso ett hem jag inte ännu hade, men lika fullt saker till ett hem. Födelsedagar och jular ville jag ha saker som skulle vara bra att ha den dag jag flyttade hemifrån. Visserligen både fick och önskade jag mig nog annat också. Men faktum kvarstår, jag hade blivit lika glad för en stekpanna för tio år sedan som idag.

Riktigt vad jag skulle göra med den insikten visste jag inte. Var jag en fullständigt tossig tonåring eller sviker mig minnet fullständigt? Så slog det mig. Det är det som kallas att vara sig själv. För även om vi alla förändras på vägen genom livet bär vi också med oss en liten del som är mer eller mindre konstant. Vissa ränder går inte ur och jag är en sucker för prylar och heminredning. Det är så vi tar oss igenom livet, vi förändras, men kastar inte allt över bord vid varje vägkrök. Och någonstans där inne lyckas också de flesta av oss bygga upp en trygghet, en självkännedom. Jag var femtonåringen som blev gladare för en brödrost än jag blivit för en mobiltelefon. Drygt tio år senare har jag fortfarande inga problem att relatera till den känslan. Nu är jag tjugosexåringen som vill ha en stekpanna. För en stekpanna är bra att ha, precis som en brödrost.

Jag har ett foto på mig och en vän. Det är taget för många år sedan. Kanske är vi nio år gamla där vi står, framför skolans trappa, och poserar i våra blommiga skolavslutningskläder framför hennes pappas kamera. Jag med en vit bomullshatt och hon med huvudet på sned. Vi har hela sommarlovet framför oss och förmodligen spenderade vi större delen av det tillsammans. Ibland när jag ser på oss kan jag undra om det märktes redan då hur olika vi skulle bli.

Idag sitter jag i en etta där jag med lite tur kan gömma undan dammsugaren under hatthyllan. Hon bor i en trea där till och med övernattande gäster får en egen säng. Jag snubblar över mina på väg från kylskåpet till soffan om morgonen. Hon har koll på sina preferenser när det gäller hundköp. Jag piper förtjust åt de flesta annonser om katter till salu på blocket. Jag kallar skämtsamt en vän för min flickvän. Hon funderar på bröllop. Jag suckar över min oförmåga att diska undan efter maten. Hon har en sambo att skämtsamt pika för sådana later. Jag uttalar pluraländelsen. Hon har runda l. Jag jagar en tvåa i innerstaden. Hon bygger ett hus på landet med rum för barn. Även om jag inte ännu kallar räv för oäv blir min satsmelodi allt mer östgötsk. Hon har flyttat ännu lite längre norrut och ibland slår ångermanländskan igenom.

Jag har ett foto på mig och en vän. Det är taget för många år sedan. Kanske är vi nio år gamla där vi står, framför skolans trappa, och poserar i våra blommiga skolavslutningskläder framför hennes pappas kamera. Jag med en vit bomullshatt och hon med huvudet på sned. Fulla av förväntningar inför sommarlovet. Ibland när jag ser den bilden kan jag undra om någon visste redan då hur olika vi skulle bli. Eller kanske att vi trotts alla olikheter skulle vara vänner än.

Solen skymtade i morse när du hälsade mig i grönskande vår. Nu hänger molnen tunga över slätten, men det gör inget. I ett slag stiger fru Fortuna in och baddar ömt alla sår. Du är min nu. Raska steg på bekanta gator i en välkänd dans. Sommarskor mot kullersten som ingen annan stans. Du är min nu. Andetag för andetag, av verklighet. För där jag står möts tiden. Här möter flickan som var jag kvinnan av en ofödd dag. Här flätas rymden samman i  en makramé av siden. Du är min nu. Ibland får man gå åt andra hållet för att komma dit man ska. Ibland får man göra tvärt emot för att göra som man sa. Ibland är det man strävar efter inte det som man vill ha. Ibland blir alltihop på något sätt rätt bra. Du är min nu. Och där jag står i vårens grönska, där möts tiden. Där flätas livets väv i looper, i min makramé av siden. Du är min nu.

För snart fyra år sedan hoppade jag av min första utbildning. Visst, jag kallade det ett studieuppehåll, men såhär i efterhand har jag svårt att se att jag inbillade mig att det fanns någon väg tillbaka. Det var slut mellan mig och statsvetenskapen. Lite sommarjobb hade jag visserligen, men sedan famlade jag i blindo. En situation inte olik min nuvarande, en utbildning som avslutas och ett hopp ut i arbetslöshetens hav på jakt efter frälsarkransen anställning. Jag ägnade augustis första veckor åt att packa upp i min nya lägenhet och skjuta på framtiden det stundande besöket hos en potentiell arbetsgivare. Hemifrån lät min mamma meddela att mormor var orolig. Vad ska hon göra nu då? För helt tryggt kändes det väl kanske inte att näst yngsta barnbarnet bestämt sig för att vara utan försörjning i en stad 60 mil bort. Så när arbetsgivaren ringde upp och sa att de hade jobb åt mig ringde jag hem och sa att nu kan du lugna mormor, jag har jobb.

Samma tanke dök för en sekund upp i mitt huvud efter dagens samtal med chefen på min praktikplats. Jag har räknat på det hela, och om du är intresserad så skulle jag vilja att du börjar jobba för oss i höst. Det finns bara ett svar på den frågan, i alla fall för mig. Så när jag åter sitter vid min dator och slåss med en gammal annons som ska göras om passerar tanken genom mitt huvud. Nu kan jag ringa mamma och säga åt henne att hon kan lugna mormor, jag har jobb. Lika snabbt slås jag av nästa tanke. Ingen behöver längre lugna mormor.  En tanke lika trösterik som tung. Visst finns det många att dela framgången med och nog uppskattar jag dem alla. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt, men ännu har jag inte riktigt vant mig vid den dystra eftersmak som den tanken lämnar där den går fram. Ingen behöver längre lugna mormor. Trygg i förvissningen att hon inte längre oroas för mig, för oss, kan jag ändå inte låta bli att känna att triumfen bär ett stygn av saknad. Denna och många av dem som följer efter den.

Den här vintern kommer att bli bra, sa han. Se det som en spådom. Flera gånger under den gångna vintern har jag tänkt på hans ord, hans spådom. Han hade fel. Inte för att den var dålig heller, den levde bara inte upp till sina potential. Jag minns inte hans exakta ord och jag anar bara vilken konversation som låg bakom dem, men jag minns andemeningen. Att detta skulle bli en storslagen vinter. Så blev det inte. Men nu, när våren krupit fram och snön och isen lämnat efter sig ett grått täcke av vintersmuts och grus kan jag ana något bättre. Ur snön har allt det där som gör livet vibrerande färgrikt töat fram. Som en hel del annat som sagts blev inte heller vintern som han sa. Men våren viskar om storslagna ting.

Det som göms i snö …

En liten klick färg …

… bland allt det grå …

… om du tittar noga.

I’m always there

Ber om ursäkt för Bilddagbokens halvkassa komprimering av bilder. Orkade inte fixa dem själv …

Det är lätt att glömma på regntunga höstdagar eller kylslagna vinterkvällar då den eviga vinden tycks leta sig in under varje stycke tyg som jag trätt över min kropp. Det är lätt att låta ledan komma på. Att önska sig in under täcket, in i värmen, där möjligheterna att fly till en annan värld är oändliga. Så som igår när jag huttrande i regnet tog mig till min praktikplats. Då är Linköping bara en stad i mängden. En grå och kall stad med vårsmutsiga gator som det stilla regnet inte förmår att tvätta rena.

Drygt fyra timmar senare kliver jag ut från kontoret. Molnen har skingrats och en blek vårsol värmer stadens gator. Bosses omtalade glassbar har haft sin premiär i byggnaden mitt emot den jag jobbat i och plötsligt går det inte att glömma. Linköping är staden som fångade upp mig när jag kastade mig ut från mitt barndomshem. Jag ville pröva mina vingar och Linköping tog emot mig och gav mig ett hem. Det var början på en kärlekshistoria. Här har jag skrattat och gråtit, våndats och vuxit. Lärt mig saker man bara kan lära sig genom att leva och mött människor långt mycket mer fantastiska än jag kunnat föreställa mig. Vår romans tog slut i förtid. Livet förklarade att så måste ske. Men när jag går längst Linköpings gator i den milda vårsolen kan jag inte låta bli att tänka att det kanske är dags igen. Att vi inte är riktigt klara med varandra, Linköping och jag. Kanske kan vi plocka upp de lösa trådarna igen, kanske kan vi få vårt lyckliga i alla sina dagar. Staden som så länge varit bägaren som rymt mina drömmar viskar tyst Det är här du hör hemma när jag sätter mig på bussen som tar mig därifrån.

Det är vår i Linköping och tillsammans med de skygga blommorna spirar ett hopp om att staden som en gång famnade mig åter igen ska bereda mig en plats.

Av någon anledning ville du inte vara så gammal som du faktiskt var. Du brukade säga att du var 23. Halvt på skämt, halvt som någon slags förnekelse, tror jag. Som om du trodde att livet sprungit ifrån dig och att du måste hejda det. För om du var 23 så behövde du inte leva upp till de krav som ingen ställt på dig. Du sa att du fyllde 23 och jag sa ingenting. För jag visste att du var äldre än mig och jag hade redan passerat 24 år.

Du tog åt dig varje gång som jag retsamt pikade dig för att du gjorde saker som äldre män gör. Du kallade mig skitunge med en rå hjärtlighet och levde livet med något av den brist på framförhållning som man kan kosta på sig när man är 23 år. Men för varje gång som du blundade, varje gång som du sa att du var 23, blev jag lite säkrare på att jag inte ville vara det. Jag var klar med att vara 23 år. Det var okej. Så för varje gång du greppade efter en passerad ålder blev jag lite äldre i mina egna ögon. Jag var klar med 23, beredd att ta mig an strax-under-30. Jag tyckte om att du var några år äldre än mig, det gjorde inte du.

Jag har sagt så många gånger att du inte är gammal att jag tillslut kände mig jämngammal med dig. I ditt försök att hindra livet från att springa ifrån dig har jag börjat springa ifrån mitt. Det är länge sedan jag såg dig nu. Jag antar att du sitter med någon annan och är 23 år ikväll. Jag har lämnat din noja åt dig. Men jag kan inte skaka av mig känslan av att jag är äldre nu än vad jag borde vara. Jag möter män på stan, ser på dem, tänker att de är snygga, i min ålder. Så slås jag av insikten. Det är de inte alls. Jag tänker; Han är ju inte så mycket äldre än mig. Men när jag tittar lite närmre så inser jag att det skiljer säkert tio år mellan oss. För att du alltid fyllde 23 har jag tappat känslan för om det bör stå 26 eller 32 på min nästa födelsedagstårta.

Ändå kan jag inte låta bli att tänka att jag hellre har det som mig. För att du alltid fyllde 23 kan jag se fram emot att fylla 30. Kanske är jag lite desorienterad, men jag klöser mig inte fast vid något som sedan länge passerat. För att du alltid fyller 23 kan jag inte låta bli att tycka lite synd om dig, att hoppas att du en dag hittar något som får dig att vilja fylla 32.

Blir väckt av ett sms som får mig att inse att bussen jag ska ta går om fyra minuter. Jag har glömt att ställa klockan och i Linköping väntar ett möte. Bussen har lämnat staden för länge sedan när jag, efter att ha tagit på mig de närmaste kläderna, sminkat över de värsta ringarna under ögonen och bryggt en termos med kaffe, trippande springer på hala skor över gator med nysnö mot resecentrum.

Fyrtiofem minuter efter smset sitter jag åter på ett av Östgötatrafikens pendeltåg. Det glider ut från Norrköping och en bitterljuv känsla kryper på. Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag sitter på ett av dessa tåg. Ett tåg mellan de två städerna som varit skådeplatsen för mitt liv de senaste åren, nära men oförenliga, som två magnetpoler med samma laddning. Just när man tror att det ska gå att sammanföra dem stöter de bort varandra, så istället går ett litet vitt pendeltåg mellan dem. Ett litet vitt pendeltåg som under åren tagit mig till vänner, från vänner, till män och från dem igen. Möten och avsked, och mellan vart och ett av dem går ett litet vitt pendeltåg med en röd-orange logotyp på. Från varje fallen dröm och varje misslyckad plan till varje nystart går ett litet vitt pendeltåg. Längst ärren från såren som varje avsked lämnar efter sig löper de, fyllda med mina drömmar, förhoppningar och minnen. Lastade med tårar och skratt. Små vita pendeltåg fyllda av nostalgi. Och i en av vagnarna sitter en vuxen liten flicka och tittar på slätten som susar förbi, undrar vart det var hon skulle, hur drömmen såg ut och vad hon ville bli.

Igår skrev jag vad som kan ha varit den näst sista tentan under min studietid. Visst, det kan hända att jag får en omtenta, men sannolikheten säger att det går vägen. Det slog mig när jag satt där i tentasalen och solen lyste in genom de sneda takfönstren. Det var den näst sista tentan. För varje papper jag skrev den fyrsiffriga kod som ska garantera min anonymitet slog det mig. Jag har gjort det en mängd gånger. Suttit där och tänkt att plågan aldrig kommer att ta slut. Att skriva tentor är tråkigt. Nu var den plötsligt här, slutspurten, de sista tentorna. Jag skrev de fyra siffrorna igen. Tänkte på tentan jag skrev för många år sedan. En extrakurs, en tenta jag inte behövde klara. Utanför lyste solen och mina korridorskamrater låg på filtar och njöt av försommarvädret. Efter två timmar slog det mig hur tråkigt det var. Jag reste mig upp, lämnade in min tenta och gick ut i solen. Igår var det inte ett alternativ. Igår behövde jag poängen. Då hade jag en evighet på mig att skriva tentor, igår insåg jag att detta underliga beteende tillhör en era som är på väg att ta slut. Jag skrev de fyra siffrorna igen och insåg att en gång för många år sedan, när jag nervöst skrev min första tenta, var det mitt namn och personnummer jag upprepade så många gånger att jag såg i kors, papper efter papper. Igår var det inte många papper kvar att märka.

Jag lyfte blicken från min pappershög. Snett framför mig satt min vän. Hon hade en likadan penna som jag. Det tog mig några sekunder att komma på varifrån vi fått våra pennor. På en av många mässor för studenter. Från en av många studentföreningar. Nu använde vi dem för att papper för papper, fråga för fråga ta oss bort från det liv som tillåter oss att gå på dessa mässor och plocka på oss gratispennor. På en solig marseftermiddag skrev vi vår näst sista tenta. Medan jag åter igen skrev de fyra siffrorna, dagens datum, kurskod och provkod tillät jag mig en stund av nostalgi. Att ta in stunden. Att låta denna plåga som en tenta är vara ett kärt bekymmer. Ett fenomen som tillhör den underliga värld som studentlivet är. Igår skrev jag min näst sista tenta och på ett underligt sätt kommer jag när jag att sakna dem. På samma sätt som man saknar en älskad partners snarkande eller sockludd när förhållandet tagit slut. Igår skrev jag min näst sista tenta och för en gångs skull var tristessen, ångesten och känslan av att ha glömt allt jag lärt mig blandat med en gnutta njutning. För i avskedets stund blir också en plåga något kärt.

Så var det dags igen. Årets fluffigaste, rödaste, gulligaste dag är här. Tramsdagen framför andra. Dagen för alla som inte kan visa sin partner uppskattning annat än på beställning. Affärerna flödar över av gulliga nallar och sliskigt söta, romantiska kort och varje florist av rang erbjuder en uppsjö av olika rosarrangemang. Idag utväxlas inga spontana gåvor, inget Jag såg den här och tänkte på dig eller Jag vet att du behöver en så jag köpte den åt dig. Idag är en nalle, en bukett rosor och en chokladask det minsta du kan ge bort om du ska bevisa för din vän hur du känner. Imorgon räcker det med en puss.

Visst, jag är svag för söta nallar och rara formuleringar i ett kort på posten, eller för den delen i ett SMS. Men jag inser också nallarnas ringa funktion och jag vill absolut inte ha dem för att någon känner sig tvingad att köpa dem till mig. Vill någon ge mig nallar så ska det vara med ett Jag såg den här och tänkte på dig. Eller som mannen som kom hem till mig med en liten påse med värmeljus i. Du sa att dina hade tagit slut, så jag tänkte att jag tar med mig några ... Du hade ett problem, så jag löste det. Enkelt, rart och långt mycket mer uppskattat än en nalle inhandlad eftersom almanackan talat om att det är ett måste.

Kanske skulle en kväll på en restaurang, med mysig atmosfär och ett sällskap vars ögon jag inte kan sluta upp med att stirra in i, inte vara fel. Och när den goda maten är uppäten och våra ögonbottnar börjar skava av allt glittrigt stirrande följs det hela upp med en långsam promenad hem mot en rosfylld lägenhet och perfekt sex. Ja, det är så jag föreställer mig att alla nalleköpande alla hjärtans dag-firare spenderar sin kväll. Maten är perfekt, himlen stjärnklar och ingen kommer för tidigt. Oavsett vilket vill jag hellre ha en påse med några värmeljus, en gåva av omtanke inte av tvång, ikväll och alla andra kvällar.