Fröken Tjernström

Posts Tagged ‘Minnen’

Doftminnet

November 17th, 2011 | Fröken Tjernström

Jag har glömt den där blicken som jag drunknade i. Jag har glömt de där händerna som fick hela min varelse att vibrera. Jag har glömt hur din hud blev till sammet mot min och hur dina ord vävde filtar av drömmar att svepa in mig i innan jag somnade. Inte ens om jag försöker kan jag känna det. Men när en man går förbi med din after shave kan det fortfarande hända att min värld stannar till för en sekund.

Det man inte minns

October 16th, 2011 | Fröken Tjernström

Den besynnerliga känslan när man plötsligt inser att man inte minns det man en gång trodde att man skulle minnas livet ut.

Då, när det hände, när orden sas och pulsen rusade, susade i öronen och sprängde i huvudet, då, då trodde jag att jag alltid skulle minnas just det. Nu minns jag bara slutet, inte början. Om jag tänker efter så borde det ha varit en lördag, efter mörkrets inbrott och filmens slut. Eller var det kanske i reklamen? Såg du mig i ögonen eller såg du ner? Viskade du? Talade du med stadig stämma eller darrade din röst? Kanske slog mitt hjärta för hårt för att jag skulle märkt någon skillnad ändå.

Jag vill minnas att jag har klätt den stunden i stora känslor och stora ord. Men de har fått lämna plats för något annat. Kanske kommer jag att minnas det livet ut, kanske har det redan lämnat plats för nästa minne. Jag kan ha kallat den stunden för omvälvande, omtumlande, vacker och skrämmande. Men hur jag än försöker kan jag inte minnas om du låste min blick i din, eller om du tog skydd av mörkret för att våga. Jag vet att min vän kom med insiktsfulla ord och råd. Att jag uppskattade det hon sade. Men inte heller det minns jag. Kanske lärde jag mig av det ändå.

Jag vet att jag har gett den tiden äran för mycket av det jag är idag. Sagt att den förändrat mig, förfinat mig, skänkt mig mod. Ändå kan jag inte längre minnas. Bara en vag förnimmelse av stora känslor och viktiga tankar, som en doft i vinden. Och kanske spelar det ingen roll att jag står här och inser att jag inte längre minns det jag trodde att jag alltid skulle minnas. Så länge det faktiskt hände. Men det är en underlig känsla när man sträcker sig bakåt för att minnas det som en gång var viktigast i världen bara för att inse att det har tynat bort som snö om våren.

Vinterstorm

November 23rd, 2010 | Fröken Tjernström

Ute blåser snön på tvären. Naturen visar sin styrka och vi stretar emot. Trots blöta fötter, kalla kinder och piskande snö kan jag inte låta bli att älska det. Stundtals fruktar jag att lägenheten ska lossna från resten av huset och helt enkelt flyga iväg. Promenaden hem slutade inte i de sedvanliga blöta prickarna på glasögonen utan istället med en fullständig snöblästring. På E4an har otaliga fordon kanat eller blåst av vägen och utanför köksfönstret kan jag se tillförsikt när en brandbil kör förbi. Det är vinterstorm igen. Precis som den kvällen för vad som känns som länge sedan. Ställt i ett större perspektiv var det kanske nyss. För mig har ett halvt liv passerat. Säkert för dig också.

Vi hade bokat bord. För du fyllde år och jag ville ge dig något. Om det berodde på att jag inte kunde komma på något annat eller att jag kände att vi alltför sällan gjorde något på tu man hand minns jag inte längre. Du skulle få äta friterade bananer och jag skulle få äta middag med dig. Jag har nog aldrig blivit serverad en middag så fort och på vägen därifrån skrattade vi åt det. Tre rätter på under en och en halv timme. Bussen var full med folk och utanför fönstret hade snön för länge sedan passerat att yra. Vi körde förbi en cyklist som trampade som besatt i motvinden. Jag log åt hans envishet och menade att det nog skulle gå fortare att gå. Du berättade om hur din syster kunde luta sig bakåt och vila mot vinden nere i Skåne.

Kvällen var ung när vi kom hem igen. Tre rätter på under en och en halv timme. Jag minns inte längre vad vi gjorde med resten av kvällen. Bara att vi spenderade den i varandras sällskap. När natten kom kunde vi höra hur presenningen som låg virad över de hopfällbara taket på uteserveringen bredvid piskade i vinden. Jag minns mörkret, din närhet och ljudet av presenningen. När vi vaknade hade stormen fått ett namn. Den hette Gudrun. Vi döpte aldrig vår kväll. Så lite jag minns av den lär du ha glömt den helt. En trerätters middag, en envis cyklist och en presenning som slog i vinden. En kväll med dig, en kväll som alla andra kallar för Gudrun.

Gessle

November 21st, 2010 | Fröken Tjernström

Jag kommer inte ihåg exakt var vi befann oss, bara att vi låg hopkurade tillsammans. Vi var lite loja och samtalet fördes på en mumlande nivå. Det var någon gång i början, när allt var lite trevande och odefinierat. När man inte vet vad man får och inte, vad som gillas och vad som är för mycket. Så låg vi och sade knappt något alls. Jag måste väl ha frågat om det var okej att jag låg som jag gjorde, hade min hand där den var, för du sa: Jag tycker om när du tar på mig. Små, enkla ord som knappt hördes. Fina ord vid en punkt då alla tecken på att något håller på att växa fram välkomnas med jubel. Fina ord från någon som, skulle jag senare lära mig, varken ville eller trivdes med att tala om vad han funderade på eller kände. Men det enda jag kunde tänka på var Per Gessles låttext.

Jag avskyr Per Gessles låttexter.

#2 Första kärleken

November 11th, 2010 | Fröken Tjernström

Ja vem är det egentligen. Kanske bor det fortfarande en liten naiv fjortonåring i mig, men jag vill ändå tro att jag fortfarande kan få yttra orden Jag har aldrig känt såhär för någon förut. Kan vara för att jag, trots viss bitterhet och vana, ändå huserar en obotlig romantiker någonstans där innerst inne. Kan vara för att jag har svårt att nöja mig med nära nog. Vem vet. Men i ärlighetens namn, de män som fastnat, dem som fått kalla sig älskade har ändå alltid känts som något bättre än den som kom före dem. Så någonstans vill jag tro att den sista kärleken också är den första, den största, den äkta. Att de som kom före bara var förvillande lika kärlek. Kanske är det inte alls så. Jag har i ärlighetens namn lite svårt att bestämma mig. Att komma på vad kärlek egentligen är. Jag vill så gärna tro att jag har mer att lära.

Så vem var först? Var det pojken vars hand jag höll på lekis? Jag var fem år och han året äldre. Han som sagt till sin mor att jag hade fina strumpbyxor. Vill minnas att det var nyckelpigor på. Eller var det kanske han som jag väntade en evighet med att fråga chans på i lågstadiet. Han som jag dansade med på alla hemmadiscon. Han som jag sneglade på i smyg. Var det den första kärleken? De trevande försöken hos två barn som tycker om men ännu inte lärt sig att greppa vidden av att älska. Kanske var det pojken som fick min första kyss. På en uppblåsbar madrass i ett rum fullt av människor som såg på film. Jag vill minnas att jag beskrev det som en torktumlare, den där tungfäktningen som vi höll på med nästan en hel natt. Tills jag somnade under Dum, Dummare. Såhär i efterhand är nog en mixerstav en bättre liknelse. Jag antar att han har blivit bättre med åren. Jag hoppas att jag har blivit det.

Kanske var det killen jag omöjligt kunde komma över och hade ännu svårare att få. Han som jag var så upptagen med att försöka springa på, bara av en händelse, under så lång tid att jag nog till sist missade att jag inte längre var intresserad. Kan det ha varit den första kille jag låg med? Eller kanske den sista? Eller han som fick mig att tro att det någonstans i framtiden fanns en version av mig som ville bli stor och leva det vuxna livet. Han som fick mig att tänka att tillsammans skulle det nog inte alls vara så dumt. Var det han? Eller har jag ännu inte mött mannen som ska få kallas min första kärlek? Har jag ännu inte lärt mig att älska? Eller har jag bara inte hittat rätt man att använda min förmåga på?

Ärligt talat, jag vet inte vem som var först. Lite beror det på vad som blir den slutgiltiga definitionen av att älska. Lite beror det på att jag är mer intresserad av vem som blir den sista kärleken.

Skratt

November 5th, 2010 | Fröken Tjernström

Vi sitter och pratar. Sippar öl. Skrattar åt något. Något du sa, något jag sa eller kanske bara åt var konversationen landade. Skrattar ärligt och hjärtligt, och jag tänker Var det såhär det var då? Då när vi fortfarande trodde att vi hade en chans. Eller kanske mest förnekade alla tecken på att vi inte skulle lyckas. Blundade för att vi inte var på väg någonstans. Inbillade oss att vi hade en möjlighet. Skrattade vi såhär tillsammans då?

Så klingar skrattet ut och kvar är bara du och jag. Två människor som en gång misslyckades med att älska varandra.

Ord

October 25th, 2010 | Fröken Tjernström

Det var bara ord. Massor av ord. Och skratt. Ord som flödade, dansade, målade. Som en melodi men aldrig en sång. Ett stillsamt nynnande men aldrig en dans. Då och då tystnade vi, men aldrig så länge att vi inte kunde fortsätta. Ord, massor av ord.

Det var bara ord. Enkla och oförställda. Dina och mina. Vardagsord. Ett givande och tagande av inte mycket alls. Det roade oss en stund. Men revolutionerade inte världen. Vi bytte ord med varandra. Inget mer. Dina mot mina så länge de räckte. Ord, massor av ord.

Det var bara ord. Men de sådde ett frö. Ett litet och tveksamt. Om jag bara kunde minnas dina sista ord. Dem som avslutade flödet. Men de drunknade i tröttheten. Bleknade bland alla andra ord. De som kunde vara näring till ett frö. Men nu har jag bara alla andra. Ord, massor av ord.

Försöker

October 4th, 2010 | Fröken Tjernström

Jag försöker att se vad det är jag har sett. Att minnas vad jag måste ha glömt. Du ler och jag tänker, det var något mer.

Som om hundra år har passerat. Lagt tid och länder emellan. Som en evighet och en liten stund. Vill sträcka ut handen och känna om du känns likadan. Fast jag vet att jag inte mins, så jag låter bli. Försöker att hitta något när du lockar mig till skratt. Men tiden har skapat en ocean. En meter bred och en evighet djup flyter den mellan oss och viskar. Viskar; sök om du törs. En evighet och en liten stund djup. En meter bred på en gata i stan där ingen annan kan se den. Du ler och jag tänker, det var något mer.

Fötterna viskar gå inte hit. Vänd om, gå hem, du vet var det slutar. Så jag står still och försöker att se vad det är jag har sett. Det ligger där under ytan i en ocean av tid. En meter bred och en evighet och en stund djup, täckt av ett lager av dygnsgammal is. Kristallklar och skör och förrädisk. Försöker att minnas vad jag måste ha glömt och fötterna sjunger; gå hem nu. För ur djupet av en ocean sjunger tiden som har gått; du vet att du bara vill veta tills den sekund du faktiskt vet. En meter bred och det största hål jag sett. Ändå försöker jag att minnas. Du ler och jag tänker, det var något mer.

Under samma måne

September 23rd, 2010 | Fröken Tjernström

Jag sitter på balkongen och hör stadens brus. Jag, klappstolen Jeff och en kopp te i Linköpingsnatten. Mellan trädens grenar kan jag ana månen bakom molnen. Och någonstans där bortom träden finns du. Ikväll är vi under samma måne. Om du lyssnar riktigt noga kan vi höra samma brus. Fast det tror jag inte att du gör. Lyssnar på staden. Du tänker nog på annat, sådant som jag inte tänker på.

Vinden susar stilla. Som en bakgrundsmelodi till bussarna och bilarna och cyklarna. Jag är kall, fast varm och där nere på vägen går en man. En man med rollator. Han tar raska, korta steg och lyfter fötterna högt, så att han inte ska snubbla på något av det hans åldrade ögon inte kan se. Bakom trädet går månen i moln för en stund och jag tänker att en gång har han kanske vandrat lika självsäkert som jag gör ibland längst stadens gator.

Jag ser ljuset från bussar som är på väg någonstans dit jag inte ska. Jag hör suset i träden och en liten, lätt vind letar sig in till mig. Talar om för mig att jag lever, innan den rusar vidare i natten. Om en sekund kan den vara hos dig. Lyssnar du så hör du hur den sjunger stadens sång. Fast det tror jag inte att du gör. Lyssnar på vinden. Du tänker nog på annat, sådant som jag inte tänker på.

För staden är inte din vän, så som den har varit min. Du känner inte dess dofter eller sjunger dess sång. Du bara är här. Precis som jag, fast tvärtom. För där jag sitter i höstkvällens tomhet kan jag inte låta bli att undra om ditt hår lockar sig i nacken just nu, sådär som det gör precis innan du ledsnar och klipper det lite kortare än vad jag tycker om. Någonstans bortom träden är du under samma måne som jag ikväll. Men det är inte något du tänker på, du tänker nog på annat. Det är bara så.

På önskelistan

August 22nd, 2010 | Fröken Tjernström

Någonstans på vägen händer det. Födelsedagspresenter och julklappar blir först allt dyrare och sedan allt svårare att köpa. Vi går från att önska oss den barbiedockan och den tröjan men framförallt den boken till att vilja ha mobiltelefoner, datorer och köksassistenter. Slutligen hamnar vi i den fas av livet då vi förvisso gärna tar emot ljusstakar och kuddar som piffar upp vårt hem eller kanske ett par nya träningsskor, prylar som förgyller vår vardag helt enkelt. I det läget har vi dock oftast också nått det stadiet att det är lättare att låta oss själva plocka ut de saker vi vill ha, så att de matchar vår vardag och våra krav. Allt som oftast resulterar det hela i ett utbytande av presentkort, eller att vi får exakt det vi tidigare pekat ut i en affär.

Just där befinner jag mig nu. Frågan; Vad vill du ha när du fyller år? besvaras oftast med ett Vet inte, eller någon form av nyttopryl. Så när det stod klart att jag inte bara fått mig en lägenhet utan också en med en hyggligt stor balkong i söderläge sa jag till min mamma under ett telefonsamtal att; Jag vill ha balkongtrall i födelsedagspresent! När jag lagt på kunde jag också konstatera att jämte trallen på önskelistan stod en ny stekpanna. Det må vara att jag har en teflonpanna, men bäst före-datum är helt klart passerat när hälften av middagen envist sitter fast i botten av stekpannan vid varje måltid.

Några dagar senare slog det mig. När hände det här? När slutade jag att önska mig saker för nöjes skull och började tråna efter nyttoprylar? (Visst händer det att jag suktar efter teknikprylar också, men allt som oftast handlar även det om att underlätta antingen min vardag eller mitt yrkesutövande. ) Hur hamnade en stekpanna högst upp på min önskelista? Så sent som för tio år sedan önskade jag mig ju … Där stannade jag upp. För tio år sedan önskade jag mig också saker till mitt hem. Förvisso ett hem jag inte ännu hade, men lika fullt saker till ett hem. Födelsedagar och jular ville jag ha saker som skulle vara bra att ha den dag jag flyttade hemifrån. Visserligen både fick och önskade jag mig nog annat också. Men faktum kvarstår, jag hade blivit lika glad för en stekpanna för tio år sedan som idag.

Riktigt vad jag skulle göra med den insikten visste jag inte. Var jag en fullständigt tossig tonåring eller sviker mig minnet fullständigt? Så slog det mig. Det är det som kallas att vara sig själv. För även om vi alla förändras på vägen genom livet bär vi också med oss en liten del som är mer eller mindre konstant. Vissa ränder går inte ur och jag är en sucker för prylar och heminredning. Det är så vi tar oss igenom livet, vi förändras, men kastar inte allt över bord vid varje vägkrök. Och någonstans där inne lyckas också de flesta av oss bygga upp en trygghet, en självkännedom. Jag var femtonåringen som blev gladare för en brödrost än jag blivit för en mobiltelefon. Drygt tio år senare har jag fortfarande inga problem att relatera till den känslan. Nu är jag tjugosexåringen som vill ha en stekpanna. För en stekpanna är bra att ha, precis som en brödrost.