Okej, jag erkänner, jag är lite trög. När någon dissar mig, när någon älskar mig, när någon är en vän, det fattar jag. Allt däremellan däremot. Alla dessa situationer då människor vägrar att tala klarspråk, då är jag lite lost. Kanske för att jag inte vill göra förhastade antaganden, tillskriva någon känslor och åsikter som denne inte har. Kanske för att jag känner mig totalt paranoid när jag börjar fundera på vad hon eller han egentligen menar med det de gör. Förmodligen för att mina analyser inte direkt är klockrena och då och då dessutom färgas både av mina erfarenheter och mina förhoppningar. Så hur jag än vänder och vrider på det hela vet jag att allt jag kommer fram till är hur jag skulle göra om jag var vederbörande. Vilket jag ju självklart inte är. I det stora hela går jag mest i cirklar.

Så snälla, snälla, snälla, bara säg som det är. Jag är en stor flicka, jag kan ta det. Jag kanske inte går med på allt, men jag kan inte förneka att det underlättar min tillvaro att veta. Det du har att säga kan inte vara så illa, det blir inte fult förrän du förtiger det. Kläm inte ur dig: Du har så vackra ögon. När du egentligen vill säga: Böj dig framåt så att jag kan ta dig bakifrån. Visst, jag kanske inte böjer mig framåt, men jag har i alla fall en chans att utvärdera hur jag ställer mig till det du vill mig. Tassa inte runt, hitta inte på metaforer (om det inte är jäkligt bra sådana, då kan du faktiskt få mig på kroken), bara säg som det är.

Gillar du mig inte, fine! Men låtsas inte att du gör det. Gillar du mig, fine! Jag kan leva med det också. Jag är en stor flicka, jag kan ta det. Önskar du död och lidande över mig och min familj. Jag har hört det förut, jag kan ta det. Jag kanske inte tycker om det jag hör, men jag tycker ännu sämre om att du smyger med det. Vill du ha någon att fly ensamheten med någon gång då och då. Jag har hört det förut, jag kan ta det. Jag kanske är lika ensam som du, men det får du aldrig veta om du inte säger något. Så snälla, snälla, snälla, gör mig en tjänst, vill du mig något var inte så feg, bara säg det.

En gång, för inte alls speciellt länge sedan, flyttade fyra flickor in i en lägenhet på Sauchiehall Street. Glada i hågen över att äntligen ha en egen lägenhet i den stora staden Glasgow såg de inga moln på sin himmel. Föga anade de att de snart skulle gå i duell med de stora stygga gasbolagen. Först fick de reda på att de måste öppna ett konto hos ScottishPower för att kunna betala för sin el. Som de duktiga små flickor de var öppnade de, med inte alltför mycket fördröjning, ett konto hos nämnda bolag. Inte långt där efter hittade de något som skulle kunna vara en gasräkning i sitt postfack, men eftersom brevet kom från ScottishGas tänkte flickorna att detta kunde ju inte stämma. Inte heller hittade de någon betalningsavi i brevet, så de avfärdade det. Snart därefter dök räkningen från ScottishPower upp, och allt var frid och fröjd. Men så skulle det inte förbli.

Dagarna innan det var dags att betala hyra och el öppnade flickorna åter sitt postfack, bara för att finna ett ilsket brev från ScottishGas som meddelade att om de inte betalade sin räkning skulle en inspektör sändas till lägenheten. Detta skulle kosta de fyra flickorna £360. Förfasade ringde flickorna upp ScottishGas och förklarade att ett missförstånd måste ha skett. Då visar det sig att räkningen inte var till de fyra flickorna utan till dem som haft de fyra flickornas lägenhet innan de fyra flickorna flyttade in. Damen på ScottishGas förklarade för de fyra flickorna att de behövde öppna ett eget gaskonto och sedan behövde de inte längre bry sig om de gamla breven. Därför gjorde de fyra flickorna som Gasdamen sa, och inte långt därefter fick de mycket riktigt en uppskattad gasräkning från ScottishGas, som de snällt betalade.

Ungefär en vecka senare hände det sig att de fyra flickorna åter igen öppnade sitt postfack. Där hittade de ett brev från ScottishPower och ett brev från ScottishGas. ScottischGas hade skickat dem ännu en räkning, denna gång en faktisk gasräkning som var på ungefär £27 mer än den förra räkningen. Från ScottishPower hade de fyra flickorna fått ett brev som sa att de enligt en inventering hade en gasmätare som tillhörde ScottishPower och alltså fick sin gas från ScottishPower, dock hade de inget gaskonto hos ScottishPower. De fyra flickorna kände sig mycket förvirrade och bestämde sig för att dagen därpå tala med sin hyresvärd för att få reda på vad som egentligen stämde.

Nästa dag kom, med typiskt skotskt hällregn. Efter en promenad på staden kom två av de fyra flickorna dyblöta hem och öppnade postfacket, där låg ännu ett brev, denna gång från BritishPower. I brevet stod skrivet, med arga röda bokstäver, att eftersom de inte hade betalat den gamla räkningen skulle nu en inspektör. Trötta, förvirrade och med blöta fötter gick två av de fyra flickorna till hyresvärden och frågade vad som stod på. Hyresvärden förklarade att de stora stygga gasbolagen ofta skickade ut uppskattade räkningar om man inte berättade för dem hur mycket gas man egentligen använt. Alltså föreslog hyresvärden att de fyra flickorna skulle ringa ScottishGas varje månad för att bara få faktiska gasräkningar. Vidare lovade hyresvärden att ta hand om räkningarna till dem som bott i lägenheten innan de fyra flickorna flyttade in. Hyresvärden ringde också till ScottishPower och förklarade för dem att de hade fel och att gasmätaren tillhörde ScottishGas. Efter detta tycktes allt vara uppklarat, de fyra flickorna fick sin el från ScottishPower och sin gas från ScottishGas. Det enda som nu behövde åtgärdas var betalandet av räkningen. När det var gjort kände sig de fyra flickorna åter lugna och tillfreds med livet.

Lugnet varar dock bara i tre dagar, sedan hittar de fyra flickorna åter igen brev från de två bolagen i sitt postfack. Denna gång hade ScottishGas skickat ännu en räkning, som dock inte tycktes vara adresserad till de fyra flickorna, och en påminnelse om att sluträkningen ska betalas. Från ScottishPower hade flickorna åter igen fått en räkning på sin fasta månadskostnad. Det underliga var att räkningen från ScottishPower hade samma betalningsdatum som den första räkningen från ScottishPower. De fyra flickorna suckade djupt och bestämde att redan på måndagen gå ner till sin hyresvärd för att åter igen prata om de stora stygga gasbolagen. Tills dess skulle de njuta av sin helg, skissa mycket och dricka rödvin.

Idag fick jag veta att interner fyller 40 år. För 40 år sedan skickade två datorer ett meddelande mellan varandra, och på den vägen är det. Internet är i medelåldern, men inte gammalt på länge än.

Någon stans i takt med utvecklingen, och mitt eget milda internetberoende, har jag glömt bort de där allra första trevande kontakterna med internet. Hur vi på mellanstadiet fick sitta vid en av skolans datorer och skicka mail. Till vem vi skickade kommer jag inte ihåg, kanske till varandra, alla elever i kommunen hade ju trotts allt en egen mailadress. Det bestående minnet är dock hur vi sitter där, vid dessa underliga maskiner, och försöker förstå vad de vill oss, samtidigt som vår halvt fossila lärare ska instruera oss. Hon visste knappt mer än vad vi gjorde, och såhär i efterhand skulle jag gissa på att hon aldrig använt internet till något annat än just att maila. Många år senare hittade jag mitt gamla skolmailkonto, där låg faktiskt ett antal inkomna mail från en tjej som jag av någon anledning försökt mailväxla med. Jag svarade på hennes mail, säkert ett år för sent, men något svar kom aldrig. Kanske ligger kontot kvar, kanske inte.

Så sakteliga började vi i alla fall förstå oss på internet, använda det i vårt skolarbete och på vår fritid. Vissa av mina vänner hade till och med internet hemma, dock inte jag. På skolan fick vi personliga login för att kunna använda oss av deras datorer. Ofta fick vi också höra att vi inte fick göra något olagligt eller ladda hem program och spel och installera på skolans datorer. Eftersom vi alla hade personliga login så kunde it-killarna ju se vem av oss som gjort det, så vi skulle inte slippa undan. Med dessa förmaningar i färskt minne sitter jag och en kompis vid en av bibliotekets datorer för att kolla mailen. Jag vill minnas att vi var lite oroliga för att vi ägnade oss åt icke-skolrelaterade saker på en av skolans datorer. Precis när vi har skrivit in hotmail.com kommer en kille i parallellklassen fram till oss och säger flinande: Skriv hotmale.com istället. Vi konstaterar att det är rättstavat så som vi har skrivit det och han svarar att visst är det så, men det är roligare att skriva som han föreslår. Så vi gör det. Unga, blonda och nyfikna skriver vi www.hotmale.com i adressfältet och trycker på enter. Att ingen av oss inte redan där förstod vad som komma skulle övergår mitt förstånd. Strax där efter fylls skärmen av bilder på nakna män, för självklart var det en bögporrsida vi hade hamnat på. Förbrilt försökte vi att få sidan att sluta ladda, tryckte på stopp, tryckte på bakåt, försökte stänga ner den, men Netskape Navigator tickade på. Killen från parallellklassen skrattade åt vår blåögdhet och vi svor över hans existens, samtidigt som vi försökte sitta så att ingen omkring oss skulle se vad vi hade på skärmen. Tillslut lyckades vi bli av med de förhatliga bilderna och logga in på hotmail, men irritationen över att ha gått i fällan och oron över att it-killarna skulle komma på oss satt kvar. Vi skulle snart fylla 14 år och tanken på att förklara för våra lärare varför vi kollat på bögporr på en av skolans datorer skrämde. Pinsamt i kvadrat och kubik var vad det var, eller åtminstone tyckte vi det då.

Idag, över 10 år senare, gick jag faktiskt in på sidan igen. Bara för att se vad som faktiskt fanns där och om den ens fanns kvar. Utan minsta oro för repressalier skrev jag in adressen, för idag är jag inte längre rädd för att någon ska bestraffa mig, eller någon annan för lite internetporr. Sidan fanns kvar, och de nakna männen. Vad som däremot inte fanns kvar var den 14-åriga flickan som under skamsna fnissningar smet ut ur biblioteket, men hennes oro för vad som egentligen lurade ute på det stora internet, hennes respekt för it-killarnas allseende öga, och hennes blåögda utforskarlust får mig fortfarande att le.

Det är en myt att det alltid regnar i Skottland. Fast det hade ni nog redan listat ut. Att regn är något som faller är också ett påhitt. För i Glasgow faller inte regnet, det existerar, det hänger, på ett mycket bokstavligt sätt, i luften. Även om det regnar så är det inte säkert att det hjälper med ett paraply, för dropparna hänger liksom där och väntar på en när man vandrar förbi. De är inte heller med nödvändighet så stora att man registrerar dem som regn, förrän man kommer hem och ser sin blöta uppenbarelse i spegeln. Nej, i Glasgow faller inte regnet särskilt ofta, utom idag, då föll det från alla håll och gjorde hela staden till en vattenpöl.

-Om man är egen frisör är massage gratis, det skulle ju vara något för dig.
-VA?!
-Ja, om man är egenföretagande frisör så kan man göra avdrag för massage.
-Jaha, du menar så. Jag trodde att du menade att jag skulle ge folk massage. Designa hemsidor och massera lät inte som en bra idé.

Okej, ibland tänker man fel. Jag var helt inne på att hon pratade om hur man gör en verksamhet momsfri (varför hon nu skulle prata om det vet jag inte), men hon menade att jag skulle se till att få lite gratis massage nu när jag har f-skattsedel. Note to self: lär dig skillnaden på begrepp och hur de används.

Som den stalker jag är (det är väl det Facebook och bloggar är till för, att hålla ett öga på alla bekanta som man alltför sällan pratar med) kikade jag in på Tokas blogg i eftermiddag. Å allt jag kan säga är att det är fan inte lätt. Fast man önskar ju att det kunde vara det, eller hur. Det där med förhållanden alltså. Att det fanns en manual så att man slapp alla missförstånd och konstigheter. Det vore ju så mycket enklare om alla bara tänkte som jag gör. Självklart skulle det ju vara så mycket tråkigare och mer förutsägbart också. Men ibland skulle det vara förbannat praktiskt. Så enkelt om man slapp fundera på vad något egentligen betyder, för det betyder precis det jag tror. För faktum är att det kan göra vem som helst knäpp, i mitt fall knäppare (om det är möjligt). Så sitter man där och kan inte låta bli att tänka; Varför kan det inte bara funka, sådär smidigt som det gör för alla andra. Naturligtvis har man fel där också, det funkar inte felfritt för alla andra heller. Alla driver vi varandra till vansinne ibland. Fast det kanske är det som är poängen, att tycka om någon trotts vansinnet och all missförstånd. Eller så är vi bara korkade hela bunten.

Vad jag egentligen ville säga är; Toka, been there. Och ja, du har rätt att vara arg. För man har rätt att vara arg om någon gör en arg. Man har rätt att inte flina och säga att allt är bra. Man har rätt att säga; snälla gör såhär istället, för jag blir så arg och ledsen när du gör som du gör. Man har helt enkelt rätt att ställa krav. It takes two to tango. Det är en jäkla balansgång, men om vi inte blir lite arga då och då så kommer vi att trilla av. Men det är fan inte lätt. Det är tur för dem att de är söta de små liven.

För övrigt var det Risk-reunion igår. Att kanalisera våld och ondska via små plastarméer är alltid lika grejt. Bara för att publicera det i alla kanaler jag kan hitta så säger jag det här med: Christian det är 28 inte 27 ;)

Ifall någon undrade så finns det ingen som heter Mike i Star Wars… Det blir så fel ibland. Jag råkade blanda ihop Star Wars med ett avsnitt av Spin City när de kör en Star Wars-referens. Det blev inte bra.. Tror bara det var jag som fattade.. och förmodligen bara M som hade roligt åt det. Men det bjuder jag på.

Mitt i julstöket kommer morbror över en sväng. Hämtar lite saker och tar en kopp kaffe. Givetvis kommer frågan om hur morgondagen ska firas upp och snart glider samtalet över på Kalle Anka. Mamma och morbror är rörande överens om att några av de roligaste delarna har fått stryka på foten eftersom de ansetts vara för våldsamma eller läskiga.

” Mamma: – Som när Snövits styvmor kommer..
Syster: – Kommer Snövits styvmor i den!? ”

Nej, nej syster. Den versionen när Snövits styvmor kommer visas bara på tv 1000 klockan 12 på natten ;) Den är definitivt inte lämplig klockan 3 på julafton.

Men nu ska jag hänga upp ljusen i min och systers egna gran, också kallad den fula granen. En plastgran där alla pynt som inte får hänga nere i den riktiga granen hamnar. Denna orgie i dålig smak, vad gäller julpynt, har på något sätt blivit en bisarr tradition i vårt hem. Så nu när skinkan är färdig, granen nere är pyntad och huset börjar lukta jul är det dags för mig att göra min plikt.

En synnerligen god jul på er och massa klappar och knäck!