Den kan te sig lockande när tiden är knapp och lediga dagar icke-existerande. Men just nu saknar den all dragningskraft. Jag vill inte vara ledig, jag vill känna pulsen, jag vill träffa människor, jag vill få något gjort. Så då kvarstår lösningen att be om mer praktik. Det finns nog att göra. Tillräckligt för att ha en praktikant, förmodligen inte tillräckligt för att betala henne. Frilansskribenten och inhoppande bildgurun har gett mig tummen upp. Övrigas åsikter är fortfarande höljda i dunkel.

Så i helgen får jag samla mod. Mod nog att be om ett kvartssamtal, att be om att bli granskad med lupp. Mod nog att fråga mina kollegor om jag har tillfört något, att fråga chefen om jag kan få stanna kvar. I helgen får jag fundera på en strategi. En strategi för att faktiskt få vettig feedback utan att allt blir spänt och jobbigt. En annan strategi för att fundera ut hur jag tigger mig till att få stanna kvar en stund utan att vara desperat, påträngande eller besvärande.

Om en vecka är det över. Så blev det bestämt. Om en vecka är det över. Förutsatt att jag inte gör något. Frågan är bara vilken strategi som är bäst och vart jag egentligen ställde den där burken med extra mod, för tillfällen då jag behöver ta livet i mina egna händer istället för att låta livet vara något som bara händer. Jag hoppas att den står nära kaffet.

När jag kommer hem möts jag av en kommentar på gårdagens facebookstatus om sent arbete på redaktionen från en kollega på en tidigare praktikplats på red? Säg inte att du slösar bort din oerhörda talang på en blaska? Ord som värmer en trött och kall majkväll. Även de från någon som kunde valt att glömma mig som ännu en i raden av förvirrade praktikanter med designerdrömmar. Från någon som jobbat på den bana jag vill slå mig in på sedan jag toddlade bland lövhögarna min mamma så tålmodigt krattat ihop. På samma sätt som när en av magasinets skribenter på en surrande redaktion, på väg att byta en hög med korrekturlästa texter mot en ny att läsa, slänger åt mig ett Bra skrivet. Eller när han något senare tittar över min axel när jag ordnar produktbilder och säger Du har verkligen talang för det där.

Korta fraser av uppskattning som ger en dag lite extra skimmer. Sådant jag tänker på när jag sitter vid en skärm och sliter mitt hår. Sådant jag påminner mig själv när jag loggar in på ams.se och ser högen av sparade platsannonser till jobb jag mer eller mindre gärna vill ha. Det är inte omöjligt. Stort, skrämmande och en aning svårt, men inte omöjligt. Jag är utbildad att sälja och jag har något att sälja.

I snart tre år har jag fått höra om den stenhårda, prestigeinriktade branschen, fått se vad den presterar och fått veta vad den förväntar sig av mig. Den har byggts upp framför mig som ett massivt monster som jag antingen kan tämja eller slukas av. Det är därför jag samlar åt mig av deras beröm. Det är därför jag suger länge, väl och ljudligt på de små karamellerna. Det är därför som deras ord väger lite extra tungt. De är branschen och de har sagt att jag är välkommen. De kastar åt mig smulor och jag glufsar i mig dem som vore de tårtor, goda nog åt ett kungabröllop. Jag samlar på dem i tacksamhet och i hopp om att en dag skrapat ihop en hög stor nog att fylla mig med modet som behövs för att se monstret branschen i ögonen och säga Jag är skitduktig, du vet om det va?