Fröken Tjernström

Posts Tagged ‘Mormor’

Ett år av sorg och saknad?

January 16th, 2011 | Fröken Tjernström

Ett år av sorg och saknad. Det brukar ju heta det, så här ett år efteråt. För det är just vad det är, ett år sedan. Idag är det ett år sedan min mormor dog. Men inte ens med bästa vilja kan jag beskriva det som ett år av sorg och saknad. Ett år av avslut och nya starter. Ett år av förväntan och besvikelse. Ett år av nya vanor och små spontanresor. Ett år av oväntade vändningar och nya planer. Om någon sagt för ett år sedan att det var här jag skulle komma att vara nu hade jag nog inte trott dem. Så är det allt som oftast. Och visst har jag hunnit tänka många gånger att det här skulle jag vilja berätta för mormor. Visst finns det saker som har hänt som det känns underligt att hon inte vet, många. Men ett år av sorg och saknad? Nej. Jag har varit alldeles för upptagen med att vara en person hon skulle kunna vara stolt över för att låta sorg och saknad färga min tillvaro under ett år. Och på inget sätt kan jag tänka mig att hon skulle kunna vara besviken på det.

“Nu kan du lugna mormor”

May 24th, 2010 | Fröken Tjernström

För snart fyra år sedan hoppade jag av min första utbildning. Visst, jag kallade det ett studieuppehåll, men såhär i efterhand har jag svårt att se att jag inbillade mig att det fanns någon väg tillbaka. Det var slut mellan mig och statsvetenskapen. Lite sommarjobb hade jag visserligen, men sedan famlade jag i blindo. En situation inte olik min nuvarande, en utbildning som avslutas och ett hopp ut i arbetslöshetens hav på jakt efter frälsarkransen anställning. Jag ägnade augustis första veckor åt att packa upp i min nya lägenhet och skjuta på framtiden det stundande besöket hos en potentiell arbetsgivare. Hemifrån lät min mamma meddela att mormor var orolig. Vad ska hon göra nu då? För helt tryggt kändes det väl kanske inte att näst yngsta barnbarnet bestämt sig för att vara utan försörjning i en stad 60 mil bort. Så när arbetsgivaren ringde upp och sa att de hade jobb åt mig ringde jag hem och sa att nu kan du lugna mormor, jag har jobb.

Samma tanke dök för en sekund upp i mitt huvud efter dagens samtal med chefen på min praktikplats. Jag har räknat på det hela, och om du är intresserad så skulle jag vilja att du börjar jobba för oss i höst. Det finns bara ett svar på den frågan, i alla fall för mig. Så när jag åter sitter vid min dator och slåss med en gammal annons som ska göras om passerar tanken genom mitt huvud. Nu kan jag ringa mamma och säga åt henne att hon kan lugna mormor, jag har jobb. Lika snabbt slås jag av nästa tanke. Ingen behöver längre lugna mormor.  En tanke lika trösterik som tung. Visst finns det många att dela framgången med och nog uppskattar jag dem alla. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt, men ännu har jag inte riktigt vant mig vid den dystra eftersmak som den tanken lämnar där den går fram. Ingen behöver längre lugna mormor. Trygg i förvissningen att hon inte längre oroas för mig, för oss, kan jag ändå inte låta bli att känna att triumfen bär ett stygn av saknad. Denna och många av dem som följer efter den.

I röd klänning

February 5th, 2010 | Fröken Tjernström

Är du alltid grå du? Orden rullade med ansträngning över min mormors läppar den sista gången vi sågs. Anledningen var att jag de två sensate besöken hade haft på mig samma grå kofta, och gången innan dess en grå tjocktröja. Det handlade inte om att jag tycker extra mycket om just den koftan, snarare tvärt om. Just därför hade jag lämnat koftan i Norrköping under höstens vistelse i Glasgow och när jag återvände, bara för att packa om, fick den följa med upp till mina föräldrar över jul enbart för att den var ren. Men sådan var hon, min mormor, hon tyckte om färg. Därför är det lika rätt för mig som det kan vara fel för andra att jag finner mig själv iklädd en röd klänning när släkten samlas utanför församlingshemmet idag. Ett lite speciellt val, för någon mycket speciell. Det är dags att säga ett sista adjö och idag är jag inte grå.

Prästen kommer och det diskuteras om hur vi ska gå och vem som ska gå först. När klockringningen börjar löser sig det hela på något sätt av sig själv. Vi passerar under klockstapelns vita valv och en skylt utanför berättar att idag begravs min mormor. Overkligt men verkligt. När vi rör oss över kyrkogårdens vinterlandskap fattar vinden tag i snön på trädgrenarna och låter den falla stilla, som ett vitt, tröstande glitter över vårt lilla tåg. Det är dags att säga adjö och min sista hälsning blir en röd klänning.

Det som finns kvar att säga

February 2nd, 2010 | Fröken Tjernström

När vi var tio, eller kanske tolv år gamla dog min kompis mormor. Efter begravningen frågade jag henne om hon sagt något och hon svarade att hennes avskedsord till sin mormor var; Tack för alla de goda köttbullarna. Jag mins att jag tänkte att det verkade så lite, att det borde finnas mer att säga. Som så mycket annat från barndomen har orden fallit i glömska. Nu står jag där själv och inser att hon hade rätt. Visst finns det massor av minnen att berätta om, men det jag egentligen har kvar att säga till min mormor är det hon sa. Kanske inte just tack för köttbullarna, men tack för allt du var för mig, tack för allt jag fick av dig. Så tack mormor, för allt det som ett litet barn tar för givet, men som jag lärt mig att inte alla har turen att få. Tack för att du har varit den bästa mormor en liten flicka kan ha. Du fattas mig.

Idag dog min mormor

January 16th, 2010 | Fröken Tjernström

Idag dog min mormor. Handarbetenas mästarinna, kaktanternas härförare, min ummamomma. Det är två år och sju månader sedan min pappa ringde och väckte mig en söndagsmorgon. Mormor har haft en stor hjärtinfarkt, mamma är på väg in på sjukhuset nu, de tror inte att det är långt kvar. Men det var långt kvar. Hon blev bättre, men aldrig bra. För att sedan bli sämre igen. Så idag kom samtalet som jag väntat på i två år och sju månader. Nu har mormor somnat in. Det finns massor av saker att säga, om henne, om livet, om döden och om hur skönt det är att hon inte längre ligger i en säng på ett vårdboende och väntar. Men allt blir till klyschor och hon förtjänar bättre än så.

Jag önskar att jag kunde sitta här och yla: Vem ska nu baka mina araksbollar?! Att hon hade fått sluta med flaggan i topp, bland kakor och broderier. Istället vet jag att svaret på frågan länge har varit jag. Så jag tar fram receptet och inser åter igen att den första ingrediensen är en sockerkaka. Minns med ett leende den dagen jag satt i hennes kök och skrev av det.

-Vad då: en sockerkaka? undrade jag.
-Ja, du bakar en sockerkaka och sedan smular du ner den i smeten, svarade hon, som om det var den självklaraste sak i världen att baka en kaka bara för att mosa ner den i en annan kaka.

Kalla mig kak-konservativ, men jag tycker fortfarande att det är en smula märkligt att ha en kaka som ingrediens i en annan kaka. Hon däremot såg inget underligt i det. Kanske för att det är så alla gör araksbollar, kanske för att hon bakat dem så många gånger åt mig och mina kusiner att hon tog det för självklart.

Idag dog min mormor och kvar är alla vi andra med högar av minnen. Det finns mängder av saker att säga, att berätta. Men just idag låter jag det vara och nöjer mig helt enkelt med att säga som Mattis i Ronja Rövardotter. Mormor, du fattas mig!

Det var en gång

December 22nd, 2009 | Fröken Tjernström

Det är svinkallt när vi kliver ur bilen. Termometern säger -16 grader, och jag tror den. Raska steg mot dörren, mamma slår koden och vi kliver in i värmen. Den möter oss nästan omedelbart, doften av gamla människor, doften av vård. Vi går genom korridoren till rummet näst längst ner. Innan vi kliver in tar jag ett tyst, djupt andetag. Det är fyra månader sedan jag träffade henne nu, fyra månader av en resa som bara går åt ett håll. Då trodde jag att jag sa adjö, men idag ska jag träffa henne igen. Vi kliver in i rummet där hon bor. Hon ligger i sängen, så liten att hennes 15 kvadratmeter lilla rum ser stort ut. Hon har på sig en klänning som jag minns från min barndom. Om jag blundar kan jag se henne sitta i sitt kök i den klänningen. Den påminner om vem hon var, om de omsorgsfullt virkade dukarna och de skickligt broderade tavlorna, om kakorna som alltid fanns där och om hur hon hade koll på oss alla. Idag är hon liten och trött, det var länge sedan hennes händer hade kraft nog att baka en kaka och ännu längre sedan hennes ögon såg väl nog att virka en duk. Hon ser oss inte där hon ligger, och hon hör oss inte heller så i en halv sekund kan jag betrakta rummet. Det lilla fyrkantiga rummet, fyllt med julpynt och bilder på barn, barnbarn och barnbarnsbarn, det är hennes värld nu. I en halv sekund kan jag betrakta henne. Den lilla kvinnan under den blå filten, i skarp kontrast till de bilder jag har när jag som liten sitter i hennes knä. I en halv sekund kan jag ge mig själv att ta in det jag ser, att lägga den här bilden av henne till min samling, innan jag kliver in i hennes dimmiga synfält och säger: Hej mormor!