Ruset skingrar dimman. Visst, stunder som denna kräver inte alkohol. Men just idag var det vad som behövdes. Det är så lätt att glömma vad det är man jagar efter. Men när min vän viker av åt sitt håll med ett Tack för en underbar dag, så vet jag att imorgon när jag vaknar kommer allt att vara lite lättare. Inte för att jag inte kommer att vara trött, sliten och stressad, men för att jag blivit påmind om vad det är jag är ute efter.

Min mor brukar säga att Livet handlar inte om att vara lycklig hela tiden, det handlar om hårt arbete, svåra beslut och en massa vardagar, lycka är något som kommer då och då. Just inatt, under en kall promenad hem, hittade jag ett sådant ögonblick. En stund då livet var odelat gott. En stund av oförställda skratt som påminde mig, inte bara om att jag hoppas att hon förblir min vän i många år till, utan om hur bra det kan kännas att vara just mig.

Men trots att man rensat sin stund i sänghalmen från både Buddy Holly och symfoniorkestrar så kan det förekomma andra akustiska föroreningar helt utom ens kontroll. För hur bisarrt blir det inte när man ligger där med benen i vädret och helt plötsligt hör; Jag hatar Snigel! från radion i rummet brevid, eller hur Hasse Aro pratar om stackars Helena som den 3 juni 2001 blev brutalt mördad i sitt hem… Helt plötsligt tränger de in i en synnerligen privat sfär och man vet inte hur man ska bli av med dem. För hur förhåller man sig egentligen till att grannens sänggavel börjar dunsa mot väggen (självklart i otakt med det man själv håller på med) eller att Tyra Banks förkunnar att you’re still in the running… lika tydligt som att hon själv stod i rummet och tittade på. I de flesta fall är det bara att skratta och hoppas på att ens partner kan tåla det. För en sak är säker, när Leif GW står i mitt sovrum och analyserar mördare, då vill jag inte vara med längre! Var går din gräns? Vilket ljud får dig att kvida av skratt oavsett om det är Mr Hunk 2009 du har mellan benen?