Fröken Tjernström

Posts Tagged ‘Norrland’

Resa mot känd destination

February 4th, 2010 | Fröken Tjernström

På ett tåg, igen. Någon har passat på att ta min fönsterplats och somnat där. Idag har jag inte energin att väcka honom bara för att kräva min rätt. En annan dag kanske, men inte idag. Jag slår mig ner på platsen bredvid och somnar snart jag med. Vaknar av att huvudet glidit bakåt i en obekväm ställning. Visste inte ens att det gick, tvärt emot den sedvanliga hakan-mot-bröstet-positionen. Tjugo minuter sena till Stockholm. Vi stannar till på stationsbron. Det är spårbrist på Stockholms Central, meddelar rösten i högtalaren och jag har lust att skrika åt dem att det är idioter, det kan inte ta slut på spår. Men jag är tyst.

Långsamt rullar tåget in på Centralen. Snabbt som en iller tar jag mig ut. Zig-zagande mellan saktfärdiga resenärer och underhållsfordon. För en stund funderar jag på om det går fortare att hoppa över två barn i sexårsåldern än att gå runt dem. Världens långsammaste tjej tar upp min beställning på Burger King. Hon verkar sakna förståelse för att mitt tåg går om tolv minuter och att jag inte har en aning om från vilket spår. Jag upplyser henne inte heller. Elva minuter. Hon staplar brickor, jag trummar med fingrarna mot resväskans handtag. Tio minuter. Fler brickor. Nio minuter. Min mat kommer. Hon räcker mig den pliktskyldigast och jag pilar iväg. Spår 18b. Score, dit är det nära. Folk som rör sig i samma riktning som jag verkar dock inte känna samma brådska. Med en vana jag inte visste att jag hade rör jag mig mellan och förbi dem. Inser att månader av slalom mellan axelhöga pensionärer i Ayr och planlöst vandrande shoppare i Glasgow har satt sina spår. Centralen, du har mött din överman.

Tåget rullar iväg och tjejen på andra sidan gången frågar tågvärden om det är tio i nio vi ska anlända till Sundsvall. Om Gud är god, blir svaret. Jag äter min nyförvärvade skräpmat och gör ett försök att plugga. Snart sitter jag dock sovande i samma underliga ställning igen. Vaknar till i Söderhamn. Folk som passerar min plats pratar norrländska. Även om jag, lättpåverkad som jag är, har förlorat mycket av det som en gång var min dialekt känns det tryggt. Det är en trygg plats jag är på väg till, en plats där det pratas norrländska.

Jag hasar mig upp för att gå på toaletten. Sovandet har smetat ut min mascara och slitit håret ur sin snodd. Det blåa ljuset gör att den lätt lutade spegeln visar något som mest ser ut som en välklädd heroinist i fyra månader in i en graviditet. Jag suckar. Den här resan saknar något av den tillfredsställelse som jag brukar finna i att sitta på ett framåtrusande tåg. Kanske beror det på anledningen till den, kanske på att sömnbristen, skakningarna och snabbmaten gör mig illamående. Jag tröstar mig med att vi är i tid till Sundsvalls Central och sätter mitt hopp till söndagens återresa.

Den inre resan

January 8th, 2010 | Fröken Tjernström

Det var en kampanj som SJ drev för inte alltför länge sedan, den inre resan. Vackra vyer och reflektioner av resenärer som ser Sverige genom ett tågfönster. Jag tror att jag slutligen har gjort den, den inre resan.

Strax innan klockan sju i morse visade termometern i mina föräldrars köksfönster på nära – 29 grader. Inne i centrala Sundsvall var det något mildare, kanske bara -25. Så länge jag tordes stod jag inne i stationshuset och samlade mig inför mötet med kylan. Åtta minuter innan avgång tar jag ett djupt andetag och möter luften utanför. Kylan skonar mig inte. Medan jag går nerför perrongen rullar X2000-tåget in. Resenärerna samlas, sträcker sig efter handtagen, vill in, men tåget står stumt, fortsätter neka oss tillträde. Kölden biter, det känns som att någon försöker tvinga in järnrör i mina knän underifrån. Jag väntar bara på att de ska börja skallra. Så lyckas någon få upp dörren till vagnen bredvid och folk strömmar in i tåget. Upptryckt mot elementet försöker jag återfå kroppsvärmen och bläddrar förstrött i Kupé. Så hörs rösten ur högtalaren. Vi står kvar på perrongen på grund av ett tekniskt fel. Jag tittar upp och inser att vi skulle ha åkt för tio minuter sedan. Snart är felet åtgärdat, men då kommer ett mötande tåg. När tåget rullat förbi oss har ett nytt fel uppstått. Fyrtio minuter senare får vi veta att toaletterna endast fungerar i två av tågets fem vagnar. Trött tänker jag att jag kan leva med obekvämheten att inte ha fullt antal toaletter jämfört med att vara nästan en timme försenad. Sedan lutar jag mig åt sidan och somnar.

Ett försenat tåg är inte prioriterat. Ett tågmöte följer ett annat och vi går nog aldrig för full maskin. Minuterna läggs till varandra och när jag vaknar till i Söderhamn inser jag att beräknad ankomsttid till Uppsala är strax innan tåget egentligen ska vara i Stockholm. Vintervita, kalla landskap passerar utanför mitt fönster och en ovanligt söt liten flicka vandrar runt i vagnen med en fascination som bara finns hos ett litet barn. I Gävle kliver en tjej på med destination Arlanda. Hon inser att vi kommer att komma dit samtidigt som hennes plan lyfter. Det är som det är, säger hon medan hon undersöker sina möjligheter att boka om flighten. Det är som det är, tänker jag och ser hur snön ligger jämn och orörd över fälten runt Uppsala. Det är redan för sent att hinna med mitt anslutande tåg och jag kan inte göra annat än att sitta där jag sitter, så det gör jag.

I Uppsala vägrar en av dörrarna att stängas, strejkar i kylan. Vi anländer till Stockholms Central ungefär en timme och fyrtio minuter sena. Jag tar min packning och går in på reseshopen. På min ersättningsbiljett har slutdestinationen råkat bli Linköping och för en stund överväger jag att sitta kvar på tåget. Att låta Linköpings Resecentrum välkomna mig hem som så ofta förr. Skicka iväg ett sms till en vän och fråga vad som händer ikväll. I väskan finns både tandborste och finklänning så allt är möjligt. Ja, en liten stund avväger jag att fortsätta till staden som jag misstänker kan vara min plats på jorden. Är inte kaxig nog att uttala tanken, livet är för ombytligt, så jag avfärdar min plan.

Står inne på Centralstationen tillsammans med en klunga andra resenärer. Alla med blicken fästa på tavlan med avgångstider, alltför många tåg går från spår 10 och regionaltåget som står inne verkar inte vara på väg. Jag inser att nattåget från Narvik är på väg in, cirka fem timmar försenat. Det är som det är. Två minuter innan avgång spårändras tåget som ska avgå innan mitt från spår 10 till spår 11. Samtidigt blir mitt tåg utan spår. Tio minuter innan avgång blir också det spårändrat.

Perrong 11 är full med folk. Några ska på tåget till Göteborg, andra väntar som jag på Malmötåget. Så hörs rösten i högtalarna. SJs X2000-tåg till Malmö Köpenhamn är spårändrat … Jag och kvinnan bredvid mig utväxlar blickar, för en sekund förenade i en tanke; Nej, vi har ju just tagit oss hit, ni spårändrade ju nyss! … till spår 11. Vi andas ut och ler lite hastigt, jag och kvinnan bredvid. En fullständigt främling som jag aldrig kommer att se igen. Så är hon borta i mängden.

Tåget kommer, sent, tåget avgår, sent. Den främsta anledningen: översvämning i bistron. Vi utväxlar leenden runt bordet jag sitter vid. Översvämning i bistron, vi har upphört att förvånas. Inte heller det här tåget verkar gå på full hastighet. Jag ser nya, fast gamla, landskap passera utanför fönstret. Jag är drygt två timmar försenad, men jag orkar inte engagera mig i det. SJ har åter igen, helt olovandes, tagit två timmar av mitt liv. Två timmar jag inte kommer att få tillbaka. Å andra sidan kan jag helt enkelt strunta i att se på tv i två timmar någon annan dag. Det är som det är. Jag är sen, men till skillnad mot andra gånger då jag varit försenad sitter jag lugnt och stilla och betraktar. Jag har inga sarkasmer kvar, inga dråpliga saker att säga om SJ, inget bittert gnäll. Det är som det är.

Det är då det slår mig, det är det som är den inre resan. Till slut har jag kommit dit. Jag har förlikat mig. Jag sitter på ännu ett försenat tåg och det är inte mer med det. Det är ingen idé att förvånas, uppröras eller gnissla tänder. Det är som det är. Det var kanske inte det de avsåg med kampanjen, men hit har min inre resa tagit mig. Hej SJ, ni har upphört att förvåna mig, jag blir inte upprörd längre! I alla fall inte idag.

1.87, då är han ju typ jättelång!

November 30th, 2009 | Fröken Tjernström

Jag var 15 år och hade ganska nyligen upptäckt chattandes vackra värld. Större delen av kvällarna spenderades på mIRC, ansluten via ett modem som blockerade vår telefonlinje och genererade en telefonräkning som mina föräldrar inte direkt uppskattade. Snart skulle den dagen komma då räkningen hade dubblats mot det vanliga och mitt chattande skulle identifieras som källan till det onda, men ännu satt jag uppe tills timmen var sen.

Det var då jag träffade honom, på någon av mIRC’s många kanaler. Jag minns inte vad han hette eller vad vi pratade om, men det visade sig att han bodde i staden inte långt ifrån mig. Det handlade väl aldrig om någon förälskelse, men väl ett spirande intresse. Så när han sa att hans fotbollslag skulle vara med på en inomhuscup den kommande helgen tvingade jag med mig en vän dit. Som förklaring när mina föräldrar frågade angav vi oskyldigt att vi bara skulle kolla på pojkar som spelade fotboll. Tror faktiskt inte att jag nämnde pojken jag träffat online. Pappa körde oss dit, förmodligen i tron, eller i alla fall förhoppningen, att det var fotbollen vi var intresserade av.

Jag vill minnas att vi försökte verka coola när vi rörde oss genom hallen. Smarta som få hade vi också räknat ut att om vi satte oss på läktaren istället för att faktiskt ställa oss på löparbanorna runt fotbollsplanerna så skulle vi kunna se honom utan att han såg oss. Denna plan baserade sig på att han berättat för mig att han var 1.87 meter lång. (Det kan hända att mitt minne sviker mig här, men jag är rätt säker på att det var just så lång han var.) Detta hade vi kommit fram till var sjukt långt, alltså måste han vara den längsta killen och synas jättebra på håll. Ni kan ju själva lista ut hur bra det gick. Vi kunde inte riktigt avgöra vem av killarna som egentligen var han, jag hade inte modet att gå närmare och riskera att han såg mig, han fick aldrig veta att jag var där och hela historien rann tämligen omgående ut i sanden. Under flera år efter det skrattade dock jag och mina vänner åt det lilla äventyret, och åt vår naiva tro att någon som var 1.87 meter skulle sticka upp ur mängden som en flaggstång på ett fält.

Lantis

October 28th, 2009 | Fröken Tjernström

Jag är ingen storstadsbo, jag är nog knappt en stadsbo. Visst vill jag ha nära till en stad, men jag vill inte bo mitt i den. Det känns smidigt i Norpan, att allt ligger nära, och det är praktiskt här. Men det gör mig lite tunnare, lite mindre, lite tröttare. Så i jul, när jag har kommit hem, landat i Sverige, varit till Norpan och vänt, tagit tåget till norr, då ska jag ställa mig en stund i, den förhoppningsvis djupa, snön, titta upp mot den tysta, mörka stjärnhimlen och bara andas. Dra djupa andetag av frisk, kall vinterluft. Stå mitt i tystnaden och bara vara den lilla lantis som jag är.

Snyltaren

April 10th, 2009 | Fröken Tjernström

Jag är en dålig människa. Jag snyltar på grannens trådlösa nätverk. För de har redan gjort så som vi alla borde göra. De har ett öppet nätverk. När ipred trädde i kraft sa någon: Om alla öppnar sina trådlösa nätverk så blir internet fritt. Det är faktiskt en ganska god tanke. Har jag inget lösenord kan ingen bevisa att det var just jag som laddade ner från min uppkoppling.. Naturligtvis kommer detta inte att funka, för i Snålsverige vill vi inte dela med oss. Har jag betalt för internet ska ingen jäkel frisurfa, och så vidare.. Så här sitter vi nu med våra låsta nätverk och klurar. Utom grannen då… Fast det har nog aldrig slagit dem att tjejen i kåken bredvid inte kan släppa sin Mac och använda päronens gamla Windowsburk utan hellre sitter böjd som en ostkrok (ja, det heter ostkrok om man kommer från Norrland. Acceptera!) och snyltar vid sin älskade Macie. Sån är jag, deal with it!

För övrigt så är Sandarna sig likt. Katten hårar, hönan Gertrud är full med påskgodis och än ligger snön kvar på gräsmattan. Norrlandsvår är grejer det. Synd bara att jag tvingas tillbringa helgen med min trogne följeslagare, och nästintill evige älskare, pluggandet. Ja, jag vet, det är inte långt kvar nu. Nästa vår vid den här tiden lär jag vara en ångestboll som inte vet vad hon ska ta för sig när LiU inte kommer att förse henne med skarpa projekt inbäddade i studentvärldens fluffiga skyddsvadd och CSN inte betalar hennes hyra. Men ett litet tag till kan jag klaga, fast jag vet att jag har det bra. Så därför tar jag chansen. Onda plugg, fula rapport, döden dö på er!

Om det vore hemhemma…

March 9th, 2009 | Fröken Tjernström

Imorse när jag gick till skolan var det grått och lugnt med lite snö här och var från gårdagens snöfall. Under tentan kunde jag ana solen över Norpan och på taket mitt emot rann det vatten. Så när jag kliver ut i det fria efter tre timmar juridiskt ordbajs möts jag av hemlängtansväder. Det är blött på marken, en kylig mildhet i luften och lite sol mellan molnen. Min termometer säger 0 grader, ändå tänker jag på vår. För hade det här varit i norr hos mamma och pappa så hade det varit vårväder. Härligt, påskigt, kladdigt vårväder. Det är lite svårt att förklara om man inte sett det, men det är något speciellt med snö som smälter i vårsol. Efter månader av kyla och vitt så blir det lera och fågelsång. Även om leran är döden för mina älskade mockaskor och det egentligen är långt till knoppning och grönt gräs så är det härligt. Så förlösande och befriande med porlande vatten lägst promenaden eller att bara sitta på en snöhög i smatten och låta vårsolen måla mitt bleka vinteranlete i en färg som kan liknas vid mänsklig hudton. Precis som er så ser jag ett marstrist och blött Norpan, men om jag blundar kan jag känna doften av norrlandsvår och höra hur katten med varsamma steg ger sig ut på äventyr efter månader sovandes i fåtöljen. För det är sant som det sägs; man kan ta norrlänningen ur norrland men man kan inte ta norrland ur norrlänningen.

Aj fan! x2

January 10th, 2009 | Fröken Tjernström

Ibland tänker man inte på något som när det sedan händer är fullständigt logiskt andra gånger handlar man lite för snabbt för sitt eget bästa. Därför kommer nu Aj fan! 2 och 3.

Familjen Tjernström försöker smälta en ispropp

Som sagt, ibland vet man saker egentligen, men man glömmer bort dem. Man vet ju egentligen att man inte ska hälla ut stekfettet i avloppet utan torka av stekpannan med lite hushållspapper först. Men hur många gånger gör man det? Inte många, inte jag i alla fall.

Hur som helst placerade vi en kupévärmare under diskbänken i hopp om att våra ledningar hade frusit någon stans nära så att värmen skulle tina isproppen. Under diskbänken blev det efter ett tag väldigt varmt och mysigt. Så varmt att det gamla stekfett som låg och gottade sig i avloppsrören började rinna iväg neråt. Utanför huset var dock röret kallt och längre än så rann inte fettet. Resultatet blev istället att allt fett började samla sig på ett ställe och Hey, Presto! Vi fick stopp i avloppet. Egentligen kanske vi borde ha insett det, men stekfett i avloppet är ju inte något man tänker på dagligen. När vi sedan stod där, utan rinnande vatten och med ett igenkläggat avlopp var det inte så mycket mer att säga än; Aj fan!

Självklart löste det sig, men inte utan ett Aj fan till:
Familjen Tjernström löser en fettpropp!

Ett mycket kompetent sätt att bli av med en propp i avloppet är att använda sig av kaustiksoda. Detta kräver dock att man även häller på rejält med varmt vatten. Dock var ju vatten, och då speciellt sådant som rann, en bristvara i det Tjernströmska hushållet vid denna tidpunkt. Men efter visst övervägande beslutade vi ändå att hälla på kaustiksodan och koka upp smält snö. Sagt och gjort, kaustiksodan hälldes på. Dock inser vi ganska snabbt att vi inte hade sådär jättemycket snö smält och helt klart inget vatten som var varmare än rumstemperatur. Så medan kaustiksodan sprider sin allt annat än angenäma doft genom köket säger vi Aj fan!, drar upp våra tröjor över näsorna och smälter snö för allt vad tygen håller.

Man är alltid scout

January 6th, 2009 | Fröken Tjernström

Man är inte scout en timme i veckan när man är på scouterna, scout är man hela tiden.

Det sa min ledare till mig någon gång i tiden och jag tyckte på något vis att det verkade rätt. För så var det väl på något sätt för oss som inte var med för att kompisarna var det utan för att det var sådana vi var. Av någon anledning så tyckte vi om att vara där, bland mossa, träd, sisalgarn, lägerbålskvällar och otäta regnjackor. Kanske kände vi inte alltid att vi tyckte om det. Som när vi stod där i alla hällregns moder och inte ens det tuffaste regnstället höll sin ägare torr, eller när vi vaknade i 27-gradig kyla och insåg att fotogenvärmaren slocknat för flera timmar sedan. Men likt förbaskat var vi där igen nästa gång det vad dags. För det var sådana vi var, scouter.

Jag har inte varit aktiv på länge nu, men ränderna går inte ur en tiger. Har man druckit tillräckligt många kåsor o’boj med barr i så har man hunnit formas. Det är snart ett och ett halvt dygn sedan något vatten rann i huset. Lite drygt är det, men jag är ändå inte nämnvärt störd av det. Visst, lite 1800-tals varning är det ju på att smälta snö i gryta på vedspisen för att kunna spola på toaletten. För att inte tala om att det känns lite muppigt att spola med hink! Jag kan inte förneka att jag tycker att både mina händer och vårt porslin känns renare när de tvättas i rinnande vatten. Men jag har en känsla av att det till största delen är inbillning. Visst, jag tänker inte bjuda kungen på middag på de tallrikarna (fast det finns det andra anledningar till också) men de duger. Den lilla scouten i mig vet att det inte är hela världen. Vi kommer inte att dö om vårt porslin inte glänser som i en Yes-reklam. Det är bara något som vi har lyckats inbilla oss med alla smarta maskiner och kemikalier. Lite skit rensar magen, eller härdar den, snarare. Sen behöver man ju inte äta gul snö för det. Allt jag säger är att en liten bakterie eller två kan kroppen hantera och lite skit bakom öronen kan man leva med. Det är inte så farligt att bara lukta människa och ha lite fett hår en dag. Det finns saker här i livet som är viktigare.

Nu ska jag hiva upp vattendunken och skölja stekpannan lite.
Var redo!

Du vet att…

January 5th, 2009 | Fröken Tjernström

… du bor i Norrland när du vaknar en helt vanlig måndag i januari och saknar vatten. Inte för att du glömt betala räkningen utan för att rören frusit!

… du bor på landsbygden när du samma måndag kan ringa till valfri granne och be om att få låna deras badrum för tvätt och tandborstning (och dessutom helt självklart får sno med dig en flaska vatten hem så att du kan koka kaffe).

… du älskar det

Aj fan!

January 4th, 2009 | Fröken Tjernström

Vi gör en hel del mindre begåvade saker utan att ens tänka på det. Ibland kommer vi på direkt att vår lösning helt klart inte kommer att få något nobelpris. Andra gånger behöver vi lite hjälp på traven med att inse vad vi egentligen gjort, till våra medmänniskors stora nöje. Hur som helst förgylls vår vardag med jämna mellanrum av egna och andras mer eller mindre genomtänkta lösningar och det enda vi kan säga är; Aj fan, det där var ju inte speciellt smart! Därför presenterar jag nu Aj fan!-listan, små dumheter i kronologisk ordning, eller i alla fall i den ordning de dyker upp i mitt huvud.

Först ut:
Okänd snöröjare i Timrå Kommun

Där E4 passerar Timrå finns på båda sidor av vägen busshållplatser. Dessa hållplatser används dagligen av ett antal långfärdsbussar. På den södergående sidan finns därför en parkeringsplats för alla dem som önskar hämta upp en resenär med bil. Så långt är allt väl, men det är här vår glade amatör kommer in i bilden. Vinter i norrland innebär som bekant snö. Självklart måste parkeringen snöröjas så att man även vintertid kan plocka upp sina bekanta vid bussen. Dessutom så måste även gångvägen till parkeringen och busshålplatsen röjas, för man ska ju kunna ta sig fram till fots också. Sen upphör dock logiken. För av någon anledning har ingen snöröjt bilvägen till parkeringen! Jag skulle gärna vilja veta hur tankegången bakom detta beslut sett ut. Man kan ju förvisso köra på gångvägen, men det går ett envist rykte om att det inte är helt lagligt. Kanske handlar det om en hint om att väjla kollektivtrafiken. Eller så tyckte någon att det ju är huvudsaken att man kan gå till sin parkerade bil… Hur som helst sitter vi förvånade bilister där och tänker: Aj fan, detta var ju inte bra!