Fröken Tjernström

Posts Tagged ‘Online’

Ett grattis jag gärna är utan

March 8th, 2010 | Fröken Tjernström

Jag är inte en av dem som gör något speciellt av internationella kvinnodagen. Visst, om det hålls en intressant föreläsning eller debatt, kanske en utställning eller en pjäs, så kan jag mycket väl tänka mig att gå. Det handlar inte om ointresse för frågan i sig utan om att jag, precis som med alla hjärtans dag, tycker att det är ledsamt att det ens ska behövas en speciell dag. Alla 365 dagar ska tillhöra både kvinnor och män. Därför var jag tveksam till om jag ens skulle skriva något om internationella kvinnodagen alls. Det gick över.

Det gick över när jag kastade ett öga på mitt twitterfeed i förmiddags. Där bland tweets om oscarsgalan fanns något som fångade min uppmärksamhet. Till alla kvinnor: Grattis på internationella kvinnodagen. Tweeten var singerad @nya_moderaterna och några av dem jag följer hade upprepat den med frågan: Grattis till vad? Så gjorde även jag. Jag fick svar. Internationella kvinnodagen firar 100 år därav gratulationen och att det är den dag det är som är betydelsefull för många kvinnor. Andra fick andra svar. I Östeuropa och stora delar av Mellanöstern grattar man sina kvinnor 8 mars för att visa sin uppskattning. Frågan kvarstod dock, vad är det vi gratuleras för?

Gratulerar de för att internationella kvinnodagen firar 100 år? Är det verkligen något att gratulera? 100 år efter att dagen för att uppmärksamma förtryck, orättvisor och diskriminering mot kvinnor instiftades är den fortfarande kvar. Det har alltså tagit mer än 100 år att lösa problemet. Hur kan det vara något att gratulera? Grattis, kvinnoförtrycket finns fortfarande kvar. Allvarligt? Alla jubileer är inte av godo. Målet måste ju ändå vara att göra internationella kvinnodagen överflödig, inte jättegammal.

Gratulerar de för att folk i Östeuropa och Mellanöstern gör det? Något sådant kan jag endast bemöta med det svar min mamma brukade ge mig när jag ville göra något för att alla andra gjorde det: Om alla andra målar rumpan grön, tänker du också göra det? Tänk först, härma sedan. Bara för att andra gör något får inte handlandet substans eller legitimitet. Något jag hade förhoppningar om att ett av Sveriges största politiska partier var medvetna om.

Så, frågan kvarstår: Vad då grattis? Grattis är något man säger när någon har åstadkommit något. Grattis är något positivt. Grattis till examen, du lyckades lära dig något trotts allt. Grattis på födelsedagen, du har överlevt ett år till. Grattis till det nya jobbet, härligt att du får utvecklas. Grattis på internationella kvinnodagen, du lever fortfarande i en orättvis värld där kvinnor är mindre värda. Ska jag svara tack på det? Är det någon form av ironi som jag missar? Gratulerar ni folk på internationella AIDS-dagen också?

Jag är hemskt ledsen Moderaterna, men nu har ni trampat i klaveret, skitit i det blå skåpet. Internationella kvinnodagen är inte en dag för gratulationer. Internationella kvinnodagen är en dag som förhoppningsvis ska kunna avvecklas inom en snar framtid. Tills det händer betackar jag mig från gratulationer, hejarop och klappar på axeln för att jag är kvinna. Inte för att jag ogillar att vara kvinna, tvärt om, men för att jag inte behöver ogenomtänkta, substanslösa uttalanden och sympati för hur jag råkar vara född. Ansträngningar i kvinnofrågor, både internationellt och nationellt, mottages gärna, men era grattis är jag helst utan.

Diagnos: Rubbad

February 12th, 2010 | Fröken Tjernström

En måndag för en tid sedan började jag och en twittervän att skriva ner alla de underliga beteenden som kan förekomma just denna veckodag. 140 tecken om förvirring och tabbar alla med avslutningen “Diagnos: måndag”.

På morgonen bokar du tvättid till samma eftermiddag, skitnöjd. På eftermiddagen inser du att du knappt har 1/2 maskin tvätt. Diagnos: Måndag

Det spelar ingen roll hur mycket socker, koffein och kolhydrater du trycker i dig, du är och förblir dödstrött. Diagnos: måndag.

Det slår dig plötsligt att livet skulle te sig så mycket roligare bara du hade ett penntroll. Diagnos: måndag

Du gör en kopp te. Och häller i en skvätt – filmjölk. Diagnos: måndag

Det är bara några exempel på underliga beteenden som kan förklaras med den välkända måndagsförvirringen. I alla fall var det vad jag trodde, tills jag idag, en torsdag, stod och stirrade in i mitt kylskåp. Jag letade efter något som jag glömt vad det var. Dock mindes jag att det hade med kastrullen med vatten jag just ställt på spisen att göra. Jag skulle koka pasta och för en stund övervägde jag att plocka ut en av de kvarvarande arraksbollarna ur kylskåpet. Tills det slog mig att det jag sökte var ett lock till min kastrull och att det låg i skåpet bredvid kylskåpet.

Inte många minuter senare stod jag och strök en skjorta på schäslongen till min soffa. Skjortan var skrynklig och jag orkade inte plocka fram strykbrädan. Det var då det slog mig. För min del handlar det inte så mycket om Diagnos: måndag som om Diagnos:rubbad. Eller kanske snarare om att; Jag existerar, därför kan jag inte bete mig som folk. Så enkelt är det, jag har Diagnos: måndag hela veckan, vissa dagar mer än andra.

———————————

Dagen efter

För att ytterligare bevisa min tes kan jag meddela att jag under förmiddagens laboration ägnade mig åt att sjunga Paul har köpt en badboll så fort InDesign jobbade och den lilla, färgglada, snurrande bollen som berättar att en Mac tänker dök upp på skärmen. För er som inte jobbar med tunga InDesign-dokument i vanliga fall kan jag meddela att det händer tämligen ofta. Uppskattningsvis har jag därför sjungit Paul har köpt en badboll i alla fall åtta gånger under den timme det tog för oss att sätta samman vår lilla bok. Diagnos: rubbad

Till alla er som hatar nya Facebook igen

February 10th, 2010 | Fröken Tjernström

Nu har Facebook uppdaterat sin design igen och genast börjar ni gasta. Ge oss tillbaka det gamla Facebook, det tyckte vi om! Nej, det gjorde ni inte. Ni gastade likadant vid förra uppdateringen, och uppdateringen före det. Faktum är att jag inte vet någon uppdatering då det inte klagats på den nya designen. Ni vill ha tillbaka det som är gammalt och invant, även om detta för inte alltför länge sedan var källan till era upprörda känslor. Är det så svårt med lite förändring? Är det så läskigt att något bekant blir nytt? Är det så jobbigt att lära sig att en funktion ligger till vänster istället för till höger? För så jäkla stor skillnad är det inte. Men, vad då? De har ju tagit bort logga ut knappen, jag hittar den inte! Vad i hela helvete! När loggade ni senast ut från Facebook? Det är väl bara att stänga fliken. Lär er surfa sabla miffon!

För övrigt ligger den under Account.

Nej, nej. Istället för att ge det lite tid, lära er hitta, så skapar ni “Alla vi som hatar det nya Facebook”-gruppen. Hur många sådana är ni med i nu? Eller återvinner ni kanske samma grupp vid varje uppdatering? Jag vet inte vad ni tror att ni uppnår med detta. Det kanske har gått er förbi, men de som bestämmer över Facebook lär knappast bry sig om en svenskspråkig grupp. Inte en engelskspråkig heller för den delen. De har nog lagt en och annan slant på utvecklingen av denna nya design och kommer inte att återkalla den. Förresten; går ni ur hata-nya-Facebook-gruppen när ni kommer på att även denna version fungerar helt okej eller är ni kvar eftersom ni vet att ni kommer att hata nästa uppdatering också?

Det mest tragiska i det hela är att det är Facebook vi pratar om här. Ett comunity, en plats på internet där vi delar bilder, korta tankar och spelar FarmVille. Många av mina vänner går med i grupper vars namn eller syfte är om inte korkat så i alla fall menlöst och spelar MaffiaWars och skickar kramnallar dagarna i ända, för att det är kul. Större delen av Facebook handlar om att tramsa runt, om att leka lite och att hålla kontakten på ett avslappnat sätt. Det är en digital lekstuga för alla som har tillgång till en dator. Ändå vill ni hata den nya designen. Buhu, pappa har målat om lekstugan fult *Kalle-Anka-gråt* Om det nu är så förfärligt att vara på Facebook efter omdesignen, varför är ni kvar? Det är ett comunity, en lekstuga. Gå och lek någon annan stans. Eller har ni gått och blivit Facebook-beroende?

Ärligt talat, det finns mängder med saker att faktiskt bli uppeldad över. Barnen i Afrika svälter fortfarande, även om det inte finns ett Facebookspel om det, vårdpersonalen har fortfarande usla löner och på Karolinska Universitetssjukhuset ligger svårt cancersjuka barn i gråmålade salar och kämpar för sina liv. Skaffa lite perspektiv. Hur stor roll spelar Facebooks utseende egentligen? Ta er ilska och gör något konstruktivt av den. Gör något som spelar någon roll. Skaffa ett fadderbarn, starta en kampanj mot alla orättvisor eller donera era gamla tv-spel till barnen på Karolinska. Men sluta hata Facebook. Eller fortsätt, men ha då den goda smaken att avsluta era konton där. För det är vi som driver den här världen framåt och vi som ska göra den bättre än vad den har varit. Det kommer inte att gå utan att göra förändringar, och hur ska det gå till om ni inte ens kan acceptera att något så oviktigt som Facebook förändras?

En liten tanke bara.

Dags att bränna min BH?

January 6th, 2010 | Fröken Tjernström

De började dyka upp igår, eller kanske i förrgår. Statusrader på Facebook med bara en färg som status. Det tog inte lång tid att lista ut att det inte handlade om att en hög med folk plötsligt fått för sig att skriva en färg. Svaret kom, inte oväntat, på Twitter. Tjejer skriver färgen på sin BH som status. Anledning? Jo, men tänk vad killarna ska undra när de bara läser en färg och inget mer. Jätteskoj. Verkligen. Eller vänta nu … Påminner inte det här om något? Jo, just det. Mellanstadiet! Alla tjejer har en hemlis och ni får inget veta. *Fniss, fniss* Tyvärr måste jag nog meddela att en och annan, för att inte säga rätt många, killar har fått nys om vad det rör sig om. Så nu sitter ni där och berättar vilken färg er BH har. Vill ni att de ska veta? Skulle ni svara dem om de frågade er öga mot öga? Jag bara undrar.

Ännu mer irriterad blev jag när jag läste bland kommentarerna till Sjumilaklivs inlägg om saken att någon kallade det ett socialt experiment för att se vilka som är “inne” och inte. De som är coola får kedjebrevet om att skriva BH-färgen i sin status först, så kan de fnissa inte bara åt killarna utan också åt oss tjejer som inte fått brevet ännu. Ni vet, som på idrotten när det alltid var samma personer som var kvar på slutet. Ursäkta mig, men så vitt jag minns var det inget kul med det. Uppstod inte kamratstödjare och Friends just av den enkla anledningen att det inte är kul att vara den som inte är “inne”, den som inte blir vald. Det var inte kul då och det är inte kul nu. Det kanske var naivt, men jag hade hoppats att åldern hade bringat oss någon visdom. Att vi inte behövde visa upp att vi är inne och coola längre. Jag är en liten tönt, so what det har jag varit länge, men att veta färgen på min BH är något man förtjänar. Lite ska man fan jobba för de.

Till min glädje verkar färgleken snabbt ha blåst förbi. De coola har fnissat klart. Oh, en färg som status, är inte det så förra veckan? Kvar dröjer en irritation och en lust att bränna min BH, i protest. Vi är äldre än så, vi har bättre saker för oss än att tissla och tassla om BH-färger. Visst, det är en lek. Men åter igen, om någon frågade dig ansikte mot ansikte skulle du svara på vilken färg din BH har?

p.s En vän på Twitter föreslog att vi alla skulle ha “pruttkudde” som Facebookstatus, för tänk vad förvånade alla andra ska bli.

1.87, då är han ju typ jättelång!

November 30th, 2009 | Fröken Tjernström

Jag var 15 år och hade ganska nyligen upptäckt chattandes vackra värld. Större delen av kvällarna spenderades på mIRC, ansluten via ett modem som blockerade vår telefonlinje och genererade en telefonräkning som mina föräldrar inte direkt uppskattade. Snart skulle den dagen komma då räkningen hade dubblats mot det vanliga och mitt chattande skulle identifieras som källan till det onda, men ännu satt jag uppe tills timmen var sen.

Det var då jag träffade honom, på någon av mIRC’s många kanaler. Jag minns inte vad han hette eller vad vi pratade om, men det visade sig att han bodde i staden inte långt ifrån mig. Det handlade väl aldrig om någon förälskelse, men väl ett spirande intresse. Så när han sa att hans fotbollslag skulle vara med på en inomhuscup den kommande helgen tvingade jag med mig en vän dit. Som förklaring när mina föräldrar frågade angav vi oskyldigt att vi bara skulle kolla på pojkar som spelade fotboll. Tror faktiskt inte att jag nämnde pojken jag träffat online. Pappa körde oss dit, förmodligen i tron, eller i alla fall förhoppningen, att det var fotbollen vi var intresserade av.

Jag vill minnas att vi försökte verka coola när vi rörde oss genom hallen. Smarta som få hade vi också räknat ut att om vi satte oss på läktaren istället för att faktiskt ställa oss på löparbanorna runt fotbollsplanerna så skulle vi kunna se honom utan att han såg oss. Denna plan baserade sig på att han berättat för mig att han var 1.87 meter lång. (Det kan hända att mitt minne sviker mig här, men jag är rätt säker på att det var just så lång han var.) Detta hade vi kommit fram till var sjukt långt, alltså måste han vara den längsta killen och synas jättebra på håll. Ni kan ju själva lista ut hur bra det gick. Vi kunde inte riktigt avgöra vem av killarna som egentligen var han, jag hade inte modet att gå närmare och riskera att han såg mig, han fick aldrig veta att jag var där och hela historien rann tämligen omgående ut i sanden. Under flera år efter det skrattade dock jag och mina vänner åt det lilla äventyret, och åt vår naiva tro att någon som var 1.87 meter skulle sticka upp ur mängden som en flaggstång på ett fält.

Döden, döden

November 24th, 2009 | Fröken Tjernström

Igår använde min kusins man ordet ballhållare i en kommentar. Ordet kittlade fantasin. Det förtjänar ett inlägg, tänkte jag. Men när jag satte mig ner för att skriva det möttes jag av ett dödsbud i mitt twitterfeed. Ballhållaren fick stå åt sidan för tankar om livets varande och icke varande. Idag blandades det novembergrå med frustrationen över icke-konstruktiv kritik. Men åter igen hittade jag ett dödsbud i mitt twitterfeed. Ännu en gång inte någon som stod mig nära, inte någon jag kan påstå mig känna. Däremot någon som stod nära någon som är nära mig. En väns mormor somnade inatt. En av de där tanterna jag brukar hoppas att jag får bli som, en tant som reser, som har åsikter, som ser till att bostadsrättsföreningens portkod alltid är ett historiskt årtal, en tant som lever tills hon dör. Just en sådan tant, och mycket mer.

Bland statusuppdateringarna på min facebook visade döden också sitt dystra anlete. Mitt bland fester och skoluppgifter fanns Vila i frid morfar och Tåget min man sitter på körde just på en människa. Någon har gått en match mot ett tåg, och förlorat. Eller kanske vunnit vad vet jag. Hur som helst tycks den här veckan vilja påminna om livets inneboende skörhet, om dess förgänglighet snarare än dess förträfflighet. Så jag sitter tyst en stund och låter mig påminnas om allt det där jag så lätt glömmer. Imorgon kanske jag filosoferar över ballhållare, men idag är jag klyschigt filosofisk igen. Idag tänker jag det slitna och påminner mig själv om att suga märgen ur själva livet, bara för att jag fortfarande kan.

Ni finns ju på riktigt också

November 23rd, 2009 | Fröken Tjernström

Ibland är det lätt att glömma. Att ni finns på riktigt och inte bara i mitt twitterfeed. För det är ju så jag känner de flesta av er där, som fyndiga formuleringar, pytte poesi och intensiv ironi på max 140 tecken. Varje gång jag fäller upp min skärm eller uppdaterar sidan finns ni där, med vardagsbetraktelser, uppviglingar, värme, humor och en och annan länk. Ni är små fyrkantiga avatarer som skickligt krymper ner er visdom till 140 tecken och delar med er av den till mig. Men ni bor inte i min dator. Det känns så, men det gör ni inte. Ikväll blev jag påmind om det på det allra otrevligaste sätt. Ikväll blev jag påmind om att ni alla i allra högsta grad lever och existerar bortanför min skärm. Jag blev påmind om det för att en av er slutade göra det. Igår slutade kvinnan som jag endast känner som just_tea att existera, både på min skärm och bortanför den. Hon och hennes 8-åriga dotter omkom i en bilolycka. Hon är borta, och med henne den värme och humor hon spred omkring sig. Jag har inte slängt käft med henne tillräckligt många gånger för att kalla henne min vän, jag kan inte säga att jag kände henne. Jag är inte en av dem som sörjer en vän ikväll, men jag är en av dem som sörjer att jag aldrig kommer att få chansen att lära känna henne bättre. Hon var en av dem som förgyllde min, och många andras, vardag, och hon är saknad. Jag har inga vackra sanningar att berätta för er om henne, utom att världen nu är lite fattigare. Så jag lämnar er med den slitna påminnelsen att ta hand om varandra, både online och i det analoga livet, att inte ta varandra för givna, och med den video som var en av mina första kontakter med just_tea. Pölsa från bruket, singel och sökande. Tack Tea!

Jag ringer dig … inte

November 16th, 2009 | Fröken Tjernström

Får jag ringa dig? Orden på skärmen fick mig att fnittra tonårsförälskat. Han ville ringa mig! Mitt exakta svar minns jag inte, men från den stunden väntade jag på hans samtal. Det är snart tio år sedan han fick mitt hjärta att slå dubbelslag, och ännu har han inte ringt.

Jag stod i dörren, på väg att gå. Kanske var det här det slutade, kanske skulle vi ses igen, allt låg i den kommande dagens händer. Jag ringer dig, sa han, när jag gick. Vi träffades igen, men telefonen förblev tyst.

När jag stod där, mitt i röran som var min packning inför flytten till Glasgow, och såg mig förvirrat omkring så log han mot mig och sa: Jag får ringa dig i november och påminna dig om att ta på dig långkalsongerna så att du inte fryser. Jag skrattade och konstaterade att några långkalsonger vet jag inte ens om jag äger. Då ringer jag och säger åt dig att ta på dig mössan då, blev svaret. Nu har halva november gått utan påminnelser. Nog för att han bara drev med min förvirring, och det faktum att jag skulle kunna gå utan mössa men inte inse varför jag fryser, men jag är lika fullt övertygad om att påminnelsen om mössan inte kommer att komma.

Så när jag försöker reda ut vad som är problemet med den hotellbokning jag försökt göra och killen i supporten, efter 12 minuter av väntan och förvirring, ber att få ringa upp mig, hyser jag inga större förhoppningar om att få ett telefonsamtal. Det har gått snart tre timmar sedan jag la på och jag börjar bli tämligen säker på min sak. Kanske för att jag inte är helt säker på att han uppfattade mitt telefonnummer, eller att jag ens gav honom rätt nummer. Kanske för att linjen, som så ofta annars när det gäller brittiska supporter, var brusig och han talade snabbt. Men framförallt för att han är man, och män ringer inte upp. Sms, mail, msn och tweets, ja, men ringer, nej.

Dagen efter och kvällen före

November 15th, 2009 | Fröken Tjernström

Klädd i en tunika som i vanliga fall är en t-shirt, och rustad med endast en bolero och några glas vin mot kylan, klev jag ut i Glasgownatten. På Campus skrev de bara upp maten, men inte ölen, på notan. Så vi betalade och gick därifrån. Vi går nog inte dit igen. På Budda var drinkarna lättdruckna, och därifrån gick det nog utför. Min kompanjon i natten hade planer för mitt sexliv och satt dem mer eller mindre i verket. “Du borde hångla med en skotte innan vi flyttar hem”-planen föll på att offret för kvällen hade flickvän. Så vi vandrade hemåt, och hamnade vid köksbordet med min dator och lite öl. I takt med att promillen steg sjönk kvaliteten på det sociala nätverkande vi utförde. Tweetsen blev svammel, sms-en kan knappast ha varit vettiga, varken för sändare eller mottagare och konversationen är höljd i dimma. Så när glasen var tomma retirerade vi till våra sängar.

Några timmar senare slog jag åter upp ögonen, bara för att stänga dem igen och krypa djupare ner under mitt täcke. Ligga i en fluffig, varm halvdvala och fundera på honom jag drömde om, och på honom som jag inte drömde om. Min alkoholpåverkade hjärnas fantasifoster och en avlägsen verklighet. Bristen på slutsatser och mat tvingade mig upp. Beskådade min slitna och rufsiga uppenbarelse i spegeln och funderade på hur det kommer sig att jag så ofta glömmer att det kommer en morgondag. När vinet rullar över tungan är den en avlägsen illusion, men nu var den här, och jag drog på mig mina pyjamasbyxor för att möta den. Flikarna i Firefox har blivit fler under natten, alla som en del av min vapendragares plan för min framtid. Jag lät framtiden bero, stängde dem och kröp längre in i min stickade kofta, likt en sköldpadda som drar sig in i sitt skal.

Här sitter jag nu, och tröstar mig med att det kommer ännu en dagen efter. Dagen efter bakfyllan, dagen efter de dagar då alkoholen och dess efterverkningar fördunklat mitt sinne. Så med en stilla hoppfullhet ser jag minuterna passera, på väg mot den dagen efter då jag kan ta itu med inte bara det som komma skall utan också det jag eventuellt ställde till med kvällen före. Men för idag är jag en folkskygg sköldpadda med hjärtan på sina pyjamasbyxor.

Awesome epic win?

November 4th, 2009 | Fröken Tjernström

- Nej, men det är lite drygt bara, sa jag.
-Du har fel inställning, blev svaret.
-Jasså, hurså?
-Tänk bara awesome epic win!

Jag stirrade på skärmen. Hur fan kom detta sig. Jag brukar ju faktiskt vara den som klappar mig lite på axeln, just för att jag lyckas se de bra sakerna framför de dåliga. Visst, det hällregnar, är höstruskigt och bitvis lite långsamt här, men när folk säger åt mig att skärpa mig har det gått långt. Så innan jag somnade igår bestämde jag mig för att det var dags för lite awesome epic win igen.

Föga anade jag då att jag skulle vakna till en halvt kvalificerad skitdag. Ett hällregn, ett missat corepass, en härva av strulande gasbolag, lite rester och ett par dyblöta skor senare är det snart dags att sova. För imorgon ska jag vara på ett spinpass klockan 07.30. Awesome epic win? Njae, det enda episka jag lyckats åstadkomma idag är nog morgondagens eventuella träningsvärk. Awesomr epic slutkörd och i behov av ett glas awesom epic vin kanske. I övrigt får awesom epic win vänta till en dag som förtjänar det. Imorgon har faktiskt potential, jupp imorgon blir det nog, eller dagen efter det …