En eftermiddag som inte bär med sig ett pockande krav på pluggande. Just ikväll har jag inte ett designförslag, en layout eller en rapport som skriker efter min uppmärksamhet. De layouter jag fixar med är självpåtagna och städandet är av det nödvändiga slaget. Jag skulle kunna stressa och springa iväg till kårhuset för att avsluta kvällen med trubadur och öl, men ikväll är jag nöjd med att städa till tonerna av min senaste playlist. Kvällen till ära serveras gårdagens rester och utan stress kikar jag runt på Platsbanken. Hittar de mest mystiska jobb, känner modet sjunka för varje annons som kräver åratal av erfarenhet och en examen från Berghs. Ett vikariat på maximalt tio dagar eller en tjänst som kräver att jag ska kunna kommunicera väl med non-designers, utbudet är varierande och förundrande.

När jag blir vuxen ska jag … Det har gått från att ha varit en framtidsvision till att vara ett skämt. Nu är det ofrånkomligen här. Det är dags att bli vuxen nu. Dags att börja göra genomtänkta val. Det gör sig påmint på ett obehagligt sätt och jag känner mig mest förvirrad. Nu är hela, kanske inte världen men i alla fall, landet min buffé. Någonstans där vad jag vill och vad jag kan möts kan framtiden ligga på lur. Om jag bara kunde komma på vad jag vill. Om jag bara var säker på vad jag kan, vad jag egentligen har lyckats lära mig under de tre senaste åren. Hela landet är en buffé, ingen utom jag själv håller mig kvar här. Ändå drar jag mig lite. Här har jag kommit att känna mig hemma, här hittar jag, här har jag i alla fall några vänner kvar även efter examen. Likafullt kvarstår faktum: det är bara jag som håller mig kvar här. Så återstår den eviga frågan. Vill jag jobba i Järfälla? Vill jag bo i Borås?

Så var det dags igen, studentfest. Ikväll tar jag och mina vänner på oss våra pimpade arbetskläder och ger oss av in i dimman på Trappan. Ikväll ska vi glittra, ikväll ska vi skratta, ikväll ska vi säga saker som Rökig, men ändå väldigt fruktig när vi iklädda våra overaller, med spelad kunskap snurrar våra glas med Caol Ila. Ikväll är kanske sista gången vi går på kravall. Ikväll ska vi fånga stunden, möjligheten. Ikväll ska ruset i våra huvuden sprida glitter till våra ögon. Ikväll ska vi skratta, höga på livet. För att vi vill, för att vi kan, för att livet kräver det. Ikväll ska vi fånga den berömda dagen och kyssa den så innerligt att dess knän veknar. Ikväll ska vi glittra som tomtebloss. Imorgon är vi utbrända och vårt glitter ligger som sot runt våra fötter, men ikväll ska vi brinna. För att vi kan, för att möjligheten fortfarande är vår ännu en stund, för att vi om många år ska kunna säga; Minns du den där kvällen. Ikväll är vi alla tomtebloss.

Fram tills för några dagar sedan hade jag inte ens reflekterat över att jag tillryggalagt ännu ett decennium, men så är det ju faktiskt. Det har gått tio år sedan vi sjöng vår modifierade version av ABBAs Happy New Year och väntade med spänning på att se vad som skulle hända med våra datorer vid tolvslaget. När år 2000 grydde såg jag slutet på min obligatoriska skolgång, gymnasiet hägrade, och framtiden. Om allt går enligt planen så blir 2010 det år då jag avslutar den frivilliga delen av min skolgång, året då jag får ut min kandidatexamen, arbetslivet hägrar, och framtiden. Under år 2000 fick jag min första seriösa pojkvän, men trotts fjärilar i magen och fullständigt engagemang visste jag att sannolikheten var liten för att han skulle vara min sista seriösa pojkvän. När jag möter 2010 är jag fortfarande på jakt efter den sista seriösa pojkvännen.

Decenniets första år är åter igen ett av de där åren då jag inte vet vad som komma skall. Allt är möjligt. Härligt och skrämmande. På ett sätt är jag lite på samma ställe nu som för tio år sedan. På de flesta andra sätt har jag vandrat långt. Planerna från år 2000 är genomförda, reviderade, förkastade och återupptagna. Mål har satts, missats och uppnåtts och listan på lärdomar är lång. Det har gått tio år sedan jag stod med mina jämnåriga och sjöng Happy New Year på skolans julshow. Vissa dagar verkar det som att det var en evighet sedan, andra som om det vore igår. Allt är relativt, så också tiden. Det har gått tio år sedan millennieskiftet, tio varierande år, med toppar och dalar, skratt och gråt. Det har gått drygt tjugofem år sedan mina första andetag, vart och ett av de åren lika varierande som de tio senaste. Därför förväntar jag mig inte att 2010 ska skilja sig från dem speciellt mycket. Det är ett år som alla andra som jag har framför mig. Dock har lokaltidningens barnsidor i sitt horoskop berättat att jag kommer att få hångla i år, om jag bara hittar rätt puss-person. Det ser jag fram emot.

This is more of a fine arts class. På två lektioner har jag hört det till leda. Både i min egen feedback och i andras. För tydligen är det inte bra om det inte är kladdigt, rörigt och ologiskt. Hittar du ett material du normalt inte målar på så ska du plocka fram stora penseln. Om det leder någon stans verkar spela mindre roll, bara det är experimentellt. Jag är ingen konstnär, jag går inte omkring med ett sett penslar i väskan och jag har ingen basker på sned, framförallt kommer min utbildning, och min egen fria vilja, inte att leda in mig på den banan. Illustratör, kreatör, eller kommunikatör, kanske, men inte konstnär. Alltså var min plan för mitt personal project aldrig att vispa med stora penseln. Jag beundrar dem som kan det, men jag är stabilare digitalt. Därför avsåg jag snarare att illustrera, inspirerad av comic art. Min plan möttes av en rynkad panna, alldeles för grafiskt och finished att jobba i illustrator. Den här skissen jag hade framför mig dock, hade jag sett någon posa så? Öh, nej jag bara skissar lite, det är någon som kryper på ett tak, det är inte ofta man får se det. Förslaget blev därför att jag skulle ta kort på någon som gjorde så först, innan jag skissade … Min egen slutledningsförmåga efter att ha sett människor i hela mitt liv räckte inte. Inte heller dög andras bilder. Därmed gick min plan på en illustration i amerikansk storstadsmiljö om intet. Att experimentera betydde tydligen inte heller att genom research och learning by doing lära sig något nytt och utveckla sin egen stil, nej det innebar att ta fram stora penseln och avbilda saker i grova, skeva drag, gärna på ett material du oftast inte använder. Inte för att det hjälper din process framåt utan för att det ska vara så, it’s fine arts, tydligen.

Feedbacken på dagens arbete med projektet att göra om en bok blev att jag hade ritat lite väl lite i den. Att jag hade ett syfte, och ett budskap med det jag ritat var inte så viktigt, däremot att rita mer. De där små figurerna jag gjort var intressanta, du kan ju göra fler sådana. Tja, skulle jag ju kunna, men nu finns det ju ett syfte med att de är just tre och är placerade som de är. När jag är klar kommer de att berätta en historia, en historia som det bara behövs tre personer för. Men nej, syfte ska man inte ha, stor pensel däremot. This is more of a fine arts class.

Så nu sitter jag här, fortfarande mer än en smula irriterad, och undrar hur det kommer sig att han vet, med samma tvärsäkerhet som ett barn, vad som är konst och inte. Om jag använder mig av en dator för att blanda min färg är det inte okej, men om jag använder en akvarellpallett är det helt rätt. Är det för grafiskt är det inte konst, men om hon bredvid mig målar ett porträtt med kol på tidningspapper är det storslaget. Hur kommer det sig att han kan bestämma hur jag utvecklar min personliga stil (direktöversatt från uppgiften) och vilken den bör vara? Vem talade om för honom vad som är konst och inte, och varför spreds inte den kunskapen? Det hade sparat många människor många funderingar. Dessutom hade det besparat mig att inhandla tre stycken comic magazines. Mest stör jag mig dock på att han rynkar på näsan åt vara finfina syften och koncept och att han inte vill ha in färdiga produkter i slutändan. För, som en vän sa ikväll: Till och med Da Vinci avsåg att avsluta Mona Lisa.

P.s Jag har novemberutgåvan av Fantastic Four Adventures och Essential X-Men samt en Black Widow från okänt datum. Bytes mot vad ni kan erbjuda.

Klädd i en tunika som i vanliga fall är en t-shirt, och rustad med endast en bolero och några glas vin mot kylan, klev jag ut i Glasgownatten. På Campus skrev de bara upp maten, men inte ölen, på notan. Så vi betalade och gick därifrån. Vi går nog inte dit igen. På Budda var drinkarna lättdruckna, och därifrån gick det nog utför. Min kompanjon i natten hade planer för mitt sexliv och satt dem mer eller mindre i verket. “Du borde hångla med en skotte innan vi flyttar hem”-planen föll på att offret för kvällen hade flickvän. Så vi vandrade hemåt, och hamnade vid köksbordet med min dator och lite öl. I takt med att promillen steg sjönk kvaliteten på det sociala nätverkande vi utförde. Tweetsen blev svammel, sms-en kan knappast ha varit vettiga, varken för sändare eller mottagare och konversationen är höljd i dimma. Så när glasen var tomma retirerade vi till våra sängar.

Några timmar senare slog jag åter upp ögonen, bara för att stänga dem igen och krypa djupare ner under mitt täcke. Ligga i en fluffig, varm halvdvala och fundera på honom jag drömde om, och på honom som jag inte drömde om. Min alkoholpåverkade hjärnas fantasifoster och en avlägsen verklighet. Bristen på slutsatser och mat tvingade mig upp. Beskådade min slitna och rufsiga uppenbarelse i spegeln och funderade på hur det kommer sig att jag så ofta glömmer att det kommer en morgondag. När vinet rullar över tungan är den en avlägsen illusion, men nu var den här, och jag drog på mig mina pyjamasbyxor för att möta den. Flikarna i Firefox har blivit fler under natten, alla som en del av min vapendragares plan för min framtid. Jag lät framtiden bero, stängde dem och kröp längre in i min stickade kofta, likt en sköldpadda som drar sig in i sitt skal.

Här sitter jag nu, och tröstar mig med att det kommer ännu en dagen efter. Dagen efter bakfyllan, dagen efter de dagar då alkoholen och dess efterverkningar fördunklat mitt sinne. Så med en stilla hoppfullhet ser jag minuterna passera, på väg mot den dagen efter då jag kan ta itu med inte bara det som komma skall utan också det jag eventuellt ställde till med kvällen före. Men för idag är jag en folkskygg sköldpadda med hjärtan på sina pyjamasbyxor.

Jag är ingen storstadsbo, jag är nog knappt en stadsbo. Visst vill jag ha nära till en stad, men jag vill inte bo mitt i den. Det känns smidigt i Norpan, att allt ligger nära, och det är praktiskt här. Men det gör mig lite tunnare, lite mindre, lite tröttare. Så i jul, när jag har kommit hem, landat i Sverige, varit till Norpan och vänt, tagit tåget till norr, då ska jag ställa mig en stund i, den förhoppningsvis djupa, snön, titta upp mot den tysta, mörka stjärnhimlen och bara andas. Dra djupa andetag av frisk, kall vinterluft. Stå mitt i tystnaden och bara vara den lilla lantis som jag är.

Min blogg verkar ha fått ett litet flipp. Hur som är jag inte riktigt nöjd med hur här ser ut, men häng kvar, jag jobbar på det. Faktiskt så hårt att jag registrerade mig en domän igår. Ska bara skicka lite papper och tjafs, sen så. Ja, sen ska jag ju fixa till skiten och pilla design där också … Men som sagt, jag jobbar på det. Om än inte så hårt som jag kanske borde.

Drar till Götet imorrn för att träffa syster och fikaflickorna. Ska bli riktigt nice. Kan behöva socialisera lite. Dessutom har jag hört talas om syltgrottor och syster hade visst planer på risotto. Låter som att jag kommer att ha det bra i helgen det är helt klart. Måste dock kräla upp ur sängen lite tidigare än jag är van vid (hade ju inte riktigt planerat att jag skulle sova i Norpan inatt…) men det är väl sånt man får ta. Lika bra att krypa till sängs.. Natti

Jag tror att jag har fått slut på saker som borde göras. Grejer att fixa inför Skottland finns ju förstås, men i övrigt. Städade och tvättade innan jag åkte över till T i måndags så här hemma är ju rent. Fast jag borde ju packa lite inför helgens utflykt till Karlstad. Har inte varit där på sådär 11-12 år och inte ens då såg jag själva staden, utan var på fotbollscup. Så i helgen blir det skoj.

Först måste jag dock konstatera att hela: Är du inte snäll får du sova på soffan-grejen inte håller. Den förekommer ju relativt frekvent som skämt inom och mellan par, men hur sant är det? Själv kan jag bara konstatera att jag verkar få sova på soffan just för att jag är snäll. I maj förra året skulle jag flytta och när päronen kom ner dagen innan så tar jag frivilligt soffan istället för att sova i min säng och ge dem soffan och en madrass. Snällt! I tisdags lyckades T dra på sig en släng av matförgiftning och när kvällen närmade sig konstaterade jag att det är inte kul att ligga och må illa i ett varmt rum med någon som ligger bredvid och snurrar (för jag var rätt rastlös efter en dag av inget att göra) så jag la mig snällt i soffan. Så jag kan inte låta bli att fråga mig: Är jag för snäll för att vara elak nog att hamna i soffan eller är soffan kanske inte det straff vi tror att det är?

Deadlinesdagen, 25e maj, kom och passerade. Nu gäller det bara att ta det med ro. Det var åtminstone vad jag trodde. Som det ser ut nu planeras det både hit och dit. Fast det är jag rätt nöjd med, helt stilla kan jag inte sitta. Middagar, fika, hälsa på folk och kanske en och annan öl i solen. Det enda smolket i bägaren är väl att jag är ihop med killen utan framförhållning. Så förmodligen lär jag väl inte se mer av honom i sommar än under våren bara för att jag är ledig. Men, men, jag får väl piska honom lite. Hur som helst börjar den här sommaren arta sig också, fina fisken det. Sitta stilla för länge är nog inte riktigt min grej, trots att jag är lat =)