På skolan är det lätt. Där går vi alla klädda som vi vill. Korta kjolar, djupa uringningar, vida byxor, ärmar som släpar i backen. Allt är rätt och inget är fel. På en arbetsplats blir det desto klurigare och de senaste månaderna har jag gång på gång insett att både det ena och det andra av mina plagg nog inte passar sig. Men hur kort får kjolen vara och hur djupt skurna toppar kan jag ha? Var går gränsen för att vara “den lättklädda praktikanten”? Problemet blev inte mindre när “ryssvärmen” kom på besök. Lite för många av mina sommartoppar tycks visa en del och min älskade kortkorta jeanskjol fick mig att tveka. Det gör jag inte längre.

I måndags fick jag nämligen klart för mig att jag ligger i lä. Inte för att jag tagit på mig den lilla kjolen ännu, men ändå. Vid mötesbordet satt nämligen min kollega i en kort klänning ringad både bredare och djupare än jag någonsin skulle våga gå ut med. Dels för att mina bröst, om än av normalstorlek, är för stora, och eftersom ringningen inte tillät att man bar bh under skulle de små gynnarna tämligen omgående smita. Dels eftersom jag helt enkelt skulle känna mig naken. Att hon hade ett par tjocka leggins som skylde hennes ben såg jag inte förrän jag tillslut insett att hennes klänning inte hamnat snett utan skulle sitta precis som den satt, och dubbelkollat detta ett antal gånger. Summan av kardemumman blir alltså att när den utlovade värmen kommer mot veckoslutet kan jag lugnt ta på min min kortkorta kjol. Det är, som min twittervän sa, bara att tutta och köra.

Jag hoppas dock att hon inte har fler klänningar av den typen. Tuttchock i konferensrummet är mer än vad jag klarar av innan morgonkaffet. Visst, jag tycker att man ska få klä sig som man vill. Men kvinnan var ju fem millimeter från att flasha chefen. På en måndag! Hur ska resten av veckan gå om den börjar på det viset, jag bara undrar.

För snart fyra år sedan hoppade jag av min första utbildning. Visst, jag kallade det ett studieuppehåll, men såhär i efterhand har jag svårt att se att jag inbillade mig att det fanns någon väg tillbaka. Det var slut mellan mig och statsvetenskapen. Lite sommarjobb hade jag visserligen, men sedan famlade jag i blindo. En situation inte olik min nuvarande, en utbildning som avslutas och ett hopp ut i arbetslöshetens hav på jakt efter frälsarkransen anställning. Jag ägnade augustis första veckor åt att packa upp i min nya lägenhet och skjuta på framtiden det stundande besöket hos en potentiell arbetsgivare. Hemifrån lät min mamma meddela att mormor var orolig. Vad ska hon göra nu då? För helt tryggt kändes det väl kanske inte att näst yngsta barnbarnet bestämt sig för att vara utan försörjning i en stad 60 mil bort. Så när arbetsgivaren ringde upp och sa att de hade jobb åt mig ringde jag hem och sa att nu kan du lugna mormor, jag har jobb.

Samma tanke dök för en sekund upp i mitt huvud efter dagens samtal med chefen på min praktikplats. Jag har räknat på det hela, och om du är intresserad så skulle jag vilja att du börjar jobba för oss i höst. Det finns bara ett svar på den frågan, i alla fall för mig. Så när jag åter sitter vid min dator och slåss med en gammal annons som ska göras om passerar tanken genom mitt huvud. Nu kan jag ringa mamma och säga åt henne att hon kan lugna mormor, jag har jobb. Lika snabbt slås jag av nästa tanke. Ingen behöver längre lugna mormor.  En tanke lika trösterik som tung. Visst finns det många att dela framgången med och nog uppskattar jag dem alla. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt, men ännu har jag inte riktigt vant mig vid den dystra eftersmak som den tanken lämnar där den går fram. Ingen behöver längre lugna mormor. Trygg i förvissningen att hon inte längre oroas för mig, för oss, kan jag ändå inte låta bli att känna att triumfen bär ett stygn av saknad. Denna och många av dem som följer efter den.

Om en vecka är det över. Så blev det bestämt. Om en vecka har jag praktiserat färdigt. Tanken var att jag skulle skriva mitt exjobb samtidig och nu inleda slutspurten. Så har det inte blivit. Istället har jag skrivit ansökningar till jobb. Med knapert resultat. Förmodligen lägger jag fram i augusti istället. Förhoppningsvis får jag ett jobb innan dess. Oavsett vilket närmar sig nu sysslolösheten.

Den kan te sig lockande när tiden är knapp och lediga dagar icke-existerande. Men just nu saknar den all dragningskraft. Jag vill inte vara ledig, jag vill känna pulsen, jag vill träffa människor, jag vill få något gjort. Så då kvarstår lösningen att be om mer praktik. Det finns nog att göra. Tillräckligt för att ha en praktikant, förmodligen inte tillräckligt för att betala henne. Frilansskribenten och inhoppande bildgurun har gett mig tummen upp. Övrigas åsikter är fortfarande höljda i dunkel.

Så i helgen får jag samla mod. Mod nog att be om ett kvartssamtal, att be om att bli granskad med lupp. Mod nog att fråga mina kollegor om jag har tillfört något, att fråga chefen om jag kan få stanna kvar. I helgen får jag fundera på en strategi. En strategi för att faktiskt få vettig feedback utan att allt blir spänt och jobbigt. En annan strategi för att fundera ut hur jag tigger mig till att få stanna kvar en stund utan att vara desperat, påträngande eller besvärande.

Om en vecka är det över. Så blev det bestämt. Om en vecka är det över. Förutsatt att jag inte gör något. Frågan är bara vilken strategi som är bäst och vart jag egentligen ställde den där burken med extra mod, för tillfällen då jag behöver ta livet i mina egna händer istället för att låta livet vara något som bara händer. Jag hoppas att den står nära kaffet.

Klockan är strax efter nio och vi har just avslutat en tretton timmars arbetsdag och klivit ut i skymningen på Ågatan. Bakom oss sliter de sista tappra med att skicka filer till tryckeriet, men vi två utbölingar har gett oss av för den här gången. Vi är på väg mot våra respektive tåg, jag till Norrköping och han till Stockholm. När vi vandrar gatan ner säger han Du är skitduktig, det vet du om va? Du kommer inte att ha några problem med att få jobb. Jag ler, tackar och säger att det är alltid trevligt att höra. För det är det. Visst har jag hört det förr, av vänner och bekanta. Och visst känns det fel att säga, men från någon som inte känner mig, någon som har erfarenhet av det jobb jag förväntas kunna utföra inom en snar framtid väger det tyngre. Han vet skillnaden på tur och skicklighet och han anser att jag har det senare.

När jag kommer hem möts jag av en kommentar på gårdagens facebookstatus om sent arbete på redaktionen från en kollega på en tidigare praktikplats på red? Säg inte att du slösar bort din oerhörda talang på en blaska? Ord som värmer en trött och kall majkväll. Även de från någon som kunde valt att glömma mig som ännu en i raden av förvirrade praktikanter med designerdrömmar. Från någon som jobbat på den bana jag vill slå mig in på sedan jag toddlade bland lövhögarna min mamma så tålmodigt krattat ihop. På samma sätt som när en av magasinets skribenter på en surrande redaktion, på väg att byta en hög med korrekturlästa texter mot en ny att läsa, slänger åt mig ett Bra skrivet. Eller när han något senare tittar över min axel när jag ordnar produktbilder och säger Du har verkligen talang för det där.

Korta fraser av uppskattning som ger en dag lite extra skimmer. Sådant jag tänker på när jag sitter vid en skärm och sliter mitt hår. Sådant jag påminner mig själv när jag loggar in på ams.se och ser högen av sparade platsannonser till jobb jag mer eller mindre gärna vill ha. Det är inte omöjligt. Stort, skrämmande och en aning svårt, men inte omöjligt. Jag är utbildad att sälja och jag har något att sälja.

I snart tre år har jag fått höra om den stenhårda, prestigeinriktade branschen, fått se vad den presterar och fått veta vad den förväntar sig av mig. Den har byggts upp framför mig som ett massivt monster som jag antingen kan tämja eller slukas av. Det är därför jag samlar åt mig av deras beröm. Det är därför jag suger länge, väl och ljudligt på de små karamellerna. Det är därför som deras ord väger lite extra tungt. De är branschen och de har sagt att jag är välkommen. De kastar åt mig smulor och jag glufsar i mig dem som vore de tårtor, goda nog åt ett kungabröllop. Jag samlar på dem i tacksamhet och i hopp om att en dag skrapat ihop en hög stor nog att fylla mig med modet som behövs för att se monstret branschen i ögonen och säga Jag är skitduktig, du vet om det va?

Sitter ensam på ett café och äter en på tok för dyr toast. En på tok för dyr toast, som har tagit dem på tok för lång tid att göra, som jag äter på tok för snabbt. Latten är inte speciellt god heller.

Utanför fönstret går krumma tanter långsamt över torget och jag hejdar mitt tuggande ett slag och ser ut. Om en liten stund ska jag vara på ett möte om möjligheten till en praktikplats och jag är lite för spänd och lite för stressad för att det ska vara bekvämt. Så griper längtan tag i mig. Längtan att resa mig upp och gå. Inte till mitt möte, utan bort. Bort någonstans där jag inte är lite för spänd och lite för stressad. Tanken att detta bort skulle vara mitt hem dyker upp. Att jag skulle vilja resa mig och gå hem, gömma mig i min stora, varma säng och glömma stress och nervositet. Jag slår bort den. För jag längtar inte efter att få gömma mig under täcket. Jag längtar efter en soffa någonstans. En soffa där jag kan sitta en stund. En soffa någonstans där jag har inrett, inte med vad jag har råd med för stunden utan med vad jag verkligen vill ha. Någonstans där fönstren släpper in ljus över trägolv. Någonstans där växter överlever och pajformen går in i ugnen. Någonstans där någon lagar maten åt mig. Inte för att jag har ett hembiträde, eller för att han är tvungen, utan snarare för att idag är det min diskdag. Ja, någonstans har jag just kommit hem ifrån jobbet och sitter uppkrupen i min soffa, i mitt ljusa, vackra vardagsrum i väntan på middagen, för någonstans är det min diskdag.

Dit längtar jag när jag sitter på ett café och slänger i mig min lunch. Inte till en plats men till en tid som ännu ska komma. Dit längtar jag, men dit kan jag inte gå. Tanterna i sina långa kappor har gått över torget och jag reser mig upp för att gå till mitt möte.

Hade tänkt att skriva ett inlägg om de där dagarna då jag inte vet varför jag ska kliva ur sängen. Då inget står på agendan och klockan ringer strax innan nio, bara för att jag inte ska sova bort hela dagen. Bara för att jag har lärt mig att man inte ska sova bort hela dagen. För egentligen har jag inte någon anledning till att inte sova bort stora delar av just den här dagen. Helst av allt hade jag faktiskt gjort det.

Det slog mig igår kväll, eller snarare natt, att det var nu det hände. Till slut kom det tillbaka och bet mig i rumpan. Min förmåga att ständigt skjuta upp saker skulle tillslut sätta käppar i hjulet för mig. Vid sämsta möjliga tillfälle. Jag hade just fått ett out-of-office-auto-reply på en praktikplatsförfråga och tiden började bli knapp. Det var nu det hände. Plötsligt verkade det som att tingens förmåga att lösa sig trotts min eviga prokrastinering hade upphört. Helt utan förvarning.

Så jag gick till sängs och tänkte att imorgon blir det ett uppgivet inlägg om prokrastineringens baksida. Om straffet som slutligen kommer. Det blev inte så. Istället kom det ett mail. Hej! Det verkar inte helt omöjligt att du skulle kunna praktisera hos oss. Slå mig en signal så diskuterar vi vidare.

En ljusning, kanske till och med en lösning. I vart fall ett möte inbokat på en potentiell praktikplats. Prokrastineringens nackdelar kom inte tillbaka och bet mig i gumpen, istället kom ett mail.

I ärlighetens namn kom det två mail. Det andra talade om vad jag redan visste, att jag fått en 5a på min tenta i prepress. Statistiken talade dessutom om bara två personer lyckats med det. Därför fortsatte jag idag att fira med den hejdlöst onyttiga och lika goda chokladkakan som vi bakade igår. Frosseri mina vänner, för att en dödssynd om dagen är bra för magen.