Klockan är sent. Det är lördag kväll och jag sitter uppflugen i min soffa, försjunken i photoshop. Någonstans bland kuddarna låter min telefon meddela att någon har skickat mig ett sms. Inget förvånande med det. Inte förrän jag läser namnet på displayen. Mannen från förr har hört av sig igen. Mannen jag dejtade, mannen jag dumpade, mannen jag sedan dess sprungit in i då och då, mannen som aldrig tycks sluta se en möjlighet till en andra chans, eller är det kanske en tredje. Den enda människa från vilken jag ödmjukt tar emot att kallas bitch. Jag förtjänar det. Visst vet jag att han syftar på min obotliga kaxighet, att ordet är felvalt och han säger det med ett leende. Inte desto mindre är det sant i det här fallet. Jag har varit en bitch, i ordets sämre bemärkelse. Så jag ler tillbaka och tar emot. Det förvånar mig fortfarande att han pratar med mig, ännu mer förvånad blir jag över att han spontant hör av sig en sen lördag i maj. Lika fullt gör han det, och budskapet är detsamma. Inget avancerat, inget felstavat. Allt är begripligt och troligen är han nykter eller på sin höjd salongsberusad. Ett snabbt utbyte av korta sms med ett tydligt budskap.

Det är snart tre år sedan den där första dejten. Hur många Nej, vi är inte mer än såhär och ska inte heller bli som har yttrats sedan dess vet jag inte. Så en sen lördag i maj väljer han att åter igen påminna mig om att han finns, att han gillar att jag inte är någon man generar i första taget, att han fortfarande kan tänka sig att stå ut med mina egenheter. Han antar att jag fortfarande är densamma, men också att jag slutligen har ändrat mig. Oavsett om det handlar om hur hoppet aldrig överger människan eller om desperationen som visar sitt fula tryne igen så kan jag inte låta bli att ta det som en komplimang.

Han var aldrig fel, bara inte rätt. Under större delen av tiden har han inte varit alls. Så en sen lördagskväll i maj är han tillbaka. Bara för en stund och bara för att, misstänker jag, lämna bollen på min planhalva. Jag märker den med namn och nummer, ler åt den och låter den ligga bland de andra. Jag samlar på hans bollar. Det är säkrast så.

Det finns kvällar då det är så lätt att falla tillbaka. Att vända sig emot det som är invant och välkänt. Det finns stunder då vi inte orkar jaga nya läppar att kyssa. Inte orkar leta och försöka. Sådana stunder går vi, i skydd av mörkret, hem tillsammans. Vi orkar inte med äventyret. Vill bara jaga ensamheten på flykten en stund. Vi vet vad vi får, men vi får inte vad vi vill ha. Som att gå på McDonalds när man längtar efter oxfilé. Det mättar för stunden, är bättre än att vara hungrig. Så vi gör det. För en stund håller vi varandra i handen, håller vi varandra varma. Vi driver ensamheten halvvägs på flykten. I nattens timmar kurar den i buskarna utanför och vi sover tätt tillsammans i en tyst överenskommelse om att låtsas att vi får vad vi vill ha. I alla fall för stunden. En liten tid av mänsklig närhet.

Det är inte synd om oss. Vi har själva valt. När dagen gryr, eller kanske lite senare, går du hem med obekymrade steg. Och när lakanen svalnat bäddar jag sängen och möter en vän över en kopp kaffe. Ensamheten trycker förskrämd i buskarna ett litet tag till och vi vandrar båda vidare på varsitt håll. Så småningom kommer kanske ensamheten åter igen att slå sig ner bredvid oss i soffan. Kan hända att vi då ännu en gång fattar varandras händer en mörk afton. Ger varandra samma tysta löften om en stunds flykt från verkligheten. Inte heller då är det synd om oss. För vi har, med alla fakta på handen och ett leende på läpparna, gått fram till disken och med stadig röst sagt till flickan i den rutiga skjortan: En McFeast & Co tack.

Den här vintern kommer att bli bra, sa han. Se det som en spådom. Flera gånger under den gångna vintern har jag tänkt på hans ord, hans spådom. Han hade fel. Inte för att den var dålig heller, den levde bara inte upp till sina potential. Jag minns inte hans exakta ord och jag anar bara vilken konversation som låg bakom dem, men jag minns andemeningen. Att detta skulle bli en storslagen vinter. Så blev det inte. Men nu, när våren krupit fram och snön och isen lämnat efter sig ett grått täcke av vintersmuts och grus kan jag ana något bättre. Ur snön har allt det där som gör livet vibrerande färgrikt töat fram. Som en hel del annat som sagts blev inte heller vintern som han sa. Men våren viskar om storslagna ting.

Det som göms i snö …

En liten klick färg …

… bland allt det grå …

… om du tittar noga.

I’m always there

Ber om ursäkt för Bilddagbokens halvkassa komprimering av bilder. Orkade inte fixa dem själv …

Av någon anledning ville du inte vara så gammal som du faktiskt var. Du brukade säga att du var 23. Halvt på skämt, halvt som någon slags förnekelse, tror jag. Som om du trodde att livet sprungit ifrån dig och att du måste hejda det. För om du var 23 så behövde du inte leva upp till de krav som ingen ställt på dig. Du sa att du fyllde 23 och jag sa ingenting. För jag visste att du var äldre än mig och jag hade redan passerat 24 år.

Du tog åt dig varje gång som jag retsamt pikade dig för att du gjorde saker som äldre män gör. Du kallade mig skitunge med en rå hjärtlighet och levde livet med något av den brist på framförhållning som man kan kosta på sig när man är 23 år. Men för varje gång som du blundade, varje gång som du sa att du var 23, blev jag lite säkrare på att jag inte ville vara det. Jag var klar med att vara 23 år. Det var okej. Så för varje gång du greppade efter en passerad ålder blev jag lite äldre i mina egna ögon. Jag var klar med 23, beredd att ta mig an strax-under-30. Jag tyckte om att du var några år äldre än mig, det gjorde inte du.

Jag har sagt så många gånger att du inte är gammal att jag tillslut kände mig jämngammal med dig. I ditt försök att hindra livet från att springa ifrån dig har jag börjat springa ifrån mitt. Det är länge sedan jag såg dig nu. Jag antar att du sitter med någon annan och är 23 år ikväll. Jag har lämnat din noja åt dig. Men jag kan inte skaka av mig känslan av att jag är äldre nu än vad jag borde vara. Jag möter män på stan, ser på dem, tänker att de är snygga, i min ålder. Så slås jag av insikten. Det är de inte alls. Jag tänker; Han är ju inte så mycket äldre än mig. Men när jag tittar lite närmre så inser jag att det skiljer säkert tio år mellan oss. För att du alltid fyllde 23 har jag tappat känslan för om det bör stå 26 eller 32 på min nästa födelsedagstårta.

Ändå kan jag inte låta bli att tänka att jag hellre har det som mig. För att du alltid fyllde 23 kan jag se fram emot att fylla 30. Kanske är jag lite desorienterad, men jag klöser mig inte fast vid något som sedan länge passerat. För att du alltid fyller 23 kan jag inte låta bli att tycka lite synd om dig, att hoppas att du en dag hittar något som får dig att vilja fylla 32.

Sitter ensam på ett café och äter en på tok för dyr toast. En på tok för dyr toast, som har tagit dem på tok för lång tid att göra, som jag äter på tok för snabbt. Latten är inte speciellt god heller.

Utanför fönstret går krumma tanter långsamt över torget och jag hejdar mitt tuggande ett slag och ser ut. Om en liten stund ska jag vara på ett möte om möjligheten till en praktikplats och jag är lite för spänd och lite för stressad för att det ska vara bekvämt. Så griper längtan tag i mig. Längtan att resa mig upp och gå. Inte till mitt möte, utan bort. Bort någonstans där jag inte är lite för spänd och lite för stressad. Tanken att detta bort skulle vara mitt hem dyker upp. Att jag skulle vilja resa mig och gå hem, gömma mig i min stora, varma säng och glömma stress och nervositet. Jag slår bort den. För jag längtar inte efter att få gömma mig under täcket. Jag längtar efter en soffa någonstans. En soffa där jag kan sitta en stund. En soffa någonstans där jag har inrett, inte med vad jag har råd med för stunden utan med vad jag verkligen vill ha. Någonstans där fönstren släpper in ljus över trägolv. Någonstans där växter överlever och pajformen går in i ugnen. Någonstans där någon lagar maten åt mig. Inte för att jag har ett hembiträde, eller för att han är tvungen, utan snarare för att idag är det min diskdag. Ja, någonstans har jag just kommit hem ifrån jobbet och sitter uppkrupen i min soffa, i mitt ljusa, vackra vardagsrum i väntan på middagen, för någonstans är det min diskdag.

Dit längtar jag när jag sitter på ett café och slänger i mig min lunch. Inte till en plats men till en tid som ännu ska komma. Dit längtar jag, men dit kan jag inte gå. Tanterna i sina långa kappor har gått över torget och jag reser mig upp för att gå till mitt möte.

Igår skrev jag vad som kan ha varit den näst sista tentan under min studietid. Visst, det kan hända att jag får en omtenta, men sannolikheten säger att det går vägen. Det slog mig när jag satt där i tentasalen och solen lyste in genom de sneda takfönstren. Det var den näst sista tentan. För varje papper jag skrev den fyrsiffriga kod som ska garantera min anonymitet slog det mig. Jag har gjort det en mängd gånger. Suttit där och tänkt att plågan aldrig kommer att ta slut. Att skriva tentor är tråkigt. Nu var den plötsligt här, slutspurten, de sista tentorna. Jag skrev de fyra siffrorna igen. Tänkte på tentan jag skrev för många år sedan. En extrakurs, en tenta jag inte behövde klara. Utanför lyste solen och mina korridorskamrater låg på filtar och njöt av försommarvädret. Efter två timmar slog det mig hur tråkigt det var. Jag reste mig upp, lämnade in min tenta och gick ut i solen. Igår var det inte ett alternativ. Igår behövde jag poängen. Då hade jag en evighet på mig att skriva tentor, igår insåg jag att detta underliga beteende tillhör en era som är på väg att ta slut. Jag skrev de fyra siffrorna igen och insåg att en gång för många år sedan, när jag nervöst skrev min första tenta, var det mitt namn och personnummer jag upprepade så många gånger att jag såg i kors, papper efter papper. Igår var det inte många papper kvar att märka.

Jag lyfte blicken från min pappershög. Snett framför mig satt min vän. Hon hade en likadan penna som jag. Det tog mig några sekunder att komma på varifrån vi fått våra pennor. På en av många mässor för studenter. Från en av många studentföreningar. Nu använde vi dem för att papper för papper, fråga för fråga ta oss bort från det liv som tillåter oss att gå på dessa mässor och plocka på oss gratispennor. På en solig marseftermiddag skrev vi vår näst sista tenta. Medan jag åter igen skrev de fyra siffrorna, dagens datum, kurskod och provkod tillät jag mig en stund av nostalgi. Att ta in stunden. Att låta denna plåga som en tenta är vara ett kärt bekymmer. Ett fenomen som tillhör den underliga värld som studentlivet är. Igår skrev jag min näst sista tenta och på ett underligt sätt kommer jag när jag att sakna dem. På samma sätt som man saknar en älskad partners snarkande eller sockludd när förhållandet tagit slut. Igår skrev jag min näst sista tenta och för en gångs skull var tristessen, ångesten och känslan av att ha glömt allt jag lärt mig blandat med en gnutta njutning. För i avskedets stund blir också en plåga något kärt.

Idag trodde jag för en stund att jag hade förlorat honom, mannen i mitt liv. Under några hemska minuter trodde jag att vår tid tillsammans för alltid var till ända, och med det alla de sätt han underlättar mitt liv på. All den information han sitter inne med, att han alltid finns till hands för mig, att han hjälper inte bara mig utan också mina vänner, att han alltid accepterar min förvirring. Denna underbara man, min kompanjon.

Rädsla, uppgivenhet, saknad, insikt. En suck.

Visst finns det de som anser att han är liten, men storleken saknar betydelse när den ställs mot allt det han gör för mig, allt det han betyder för mig. Min underbara vapendragare, mitt ständiga stöd som underlättat så många pressade situationer. Under några hemska minuter trodde jag att han var hjälplöst förlorad. Så återfann jag honom, i min bakficka. Knut, 2.0 GB cruzer micro från SanDisc, mannen i mitt liv.

Okej, jag erkänner, jag är lite trög. När någon dissar mig, när någon älskar mig, när någon är en vän, det fattar jag. Allt däremellan däremot. Alla dessa situationer då människor vägrar att tala klarspråk, då är jag lite lost. Kanske för att jag inte vill göra förhastade antaganden, tillskriva någon känslor och åsikter som denne inte har. Kanske för att jag känner mig totalt paranoid när jag börjar fundera på vad hon eller han egentligen menar med det de gör. Förmodligen för att mina analyser inte direkt är klockrena och då och då dessutom färgas både av mina erfarenheter och mina förhoppningar. Så hur jag än vänder och vrider på det hela vet jag att allt jag kommer fram till är hur jag skulle göra om jag var vederbörande. Vilket jag ju självklart inte är. I det stora hela går jag mest i cirklar.

Så snälla, snälla, snälla, bara säg som det är. Jag är en stor flicka, jag kan ta det. Jag kanske inte går med på allt, men jag kan inte förneka att det underlättar min tillvaro att veta. Det du har att säga kan inte vara så illa, det blir inte fult förrän du förtiger det. Kläm inte ur dig: Du har så vackra ögon. När du egentligen vill säga: Böj dig framåt så att jag kan ta dig bakifrån. Visst, jag kanske inte böjer mig framåt, men jag har i alla fall en chans att utvärdera hur jag ställer mig till det du vill mig. Tassa inte runt, hitta inte på metaforer (om det inte är jäkligt bra sådana, då kan du faktiskt få mig på kroken), bara säg som det är.

Gillar du mig inte, fine! Men låtsas inte att du gör det. Gillar du mig, fine! Jag kan leva med det också. Jag är en stor flicka, jag kan ta det. Önskar du död och lidande över mig och min familj. Jag har hört det förut, jag kan ta det. Jag kanske inte tycker om det jag hör, men jag tycker ännu sämre om att du smyger med det. Vill du ha någon att fly ensamheten med någon gång då och då. Jag har hört det förut, jag kan ta det. Jag kanske är lika ensam som du, men det får du aldrig veta om du inte säger något. Så snälla, snälla, snälla, gör mig en tjänst, vill du mig något var inte så feg, bara säg det.

Så var det dags igen. Årets fluffigaste, rödaste, gulligaste dag är här. Tramsdagen framför andra. Dagen för alla som inte kan visa sin partner uppskattning annat än på beställning. Affärerna flödar över av gulliga nallar och sliskigt söta, romantiska kort och varje florist av rang erbjuder en uppsjö av olika rosarrangemang. Idag utväxlas inga spontana gåvor, inget Jag såg den här och tänkte på dig eller Jag vet att du behöver en så jag köpte den åt dig. Idag är en nalle, en bukett rosor och en chokladask det minsta du kan ge bort om du ska bevisa för din vän hur du känner. Imorgon räcker det med en puss.

Visst, jag är svag för söta nallar och rara formuleringar i ett kort på posten, eller för den delen i ett SMS. Men jag inser också nallarnas ringa funktion och jag vill absolut inte ha dem för att någon känner sig tvingad att köpa dem till mig. Vill någon ge mig nallar så ska det vara med ett Jag såg den här och tänkte på dig. Eller som mannen som kom hem till mig med en liten påse med värmeljus i. Du sa att dina hade tagit slut, så jag tänkte att jag tar med mig några ... Du hade ett problem, så jag löste det. Enkelt, rart och långt mycket mer uppskattat än en nalle inhandlad eftersom almanackan talat om att det är ett måste.

Kanske skulle en kväll på en restaurang, med mysig atmosfär och ett sällskap vars ögon jag inte kan sluta upp med att stirra in i, inte vara fel. Och när den goda maten är uppäten och våra ögonbottnar börjar skava av allt glittrigt stirrande följs det hela upp med en långsam promenad hem mot en rosfylld lägenhet och perfekt sex. Ja, det är så jag föreställer mig att alla nalleköpande alla hjärtans dag-firare spenderar sin kväll. Maten är perfekt, himlen stjärnklar och ingen kommer för tidigt. Oavsett vilket vill jag hellre ha en påse med några värmeljus, en gåva av omtanke inte av tvång, ikväll och alla andra kvällar.

Överallt på stan finns de, skyltarna om varning för rasrisk och kranbilarna står uppställda här och var för att knacka ner istappar och rädda oss från fallande snö. De senaste dygnen har jag hört i minst två skämt om dessa “Varning för ras”-skyltar. Ett av dem syftade fyndigt på låten av allas vår Lasse Winnerbäck.

Idag är en av alla de dagar då det finns tusen och åter tusen saker att säga, men ändå inga ord. Det mesta kom upp som en verbal uppkastning under en kvällspromenad med en vän. Resten håller jag för mig själv. Nej, idag vill inga ord riktigt tjänstgöra. Så jag använder någon annans. Idag får Lasse Winnerbäck föra även min talan.

Det är varning för ras
Gå så försiktigt du kan
Dina ögon kan krossa min värld
som stenar mot glas
Varning för ras