Fröken Tjernström

Posts Tagged ‘Relationer’

Några underliga rader

December 27th, 2009 | Fröken Tjernström

Igår fick jag ett sms från någon jag inte pratat med på länge. Jag trodde att jag för lika länge sedan hade försvunnit ur hans tankevärld och dessutom ur hans mobiltelefon. Så var tydligen inte fallet. Istället fick jag på juldagen ett sms som började med “Hej Gunnel” (nej, jag kallas inte, och har aldrig kallats för Gunnel), han önskade mig en god påsk, hälsade från alzheimershemmet, skrev under med faster Bertil och avslutade det hela med en ;). Jag tittade lite förvånat på skärmen. Riktigt varför jag fått detta förstod jag aldrig, men eftersom jag blev som jag blev svarade jag något lika förvirrat om bakade golv och blankskurade kakor. Efter det, tystnad. Mer än sex månader efter att vi senast sagt hej då, efter ett flyktigt möte på en fest vi båda var på, hör han alltså av sig. Anledningen till dessa underliga rader lär jag få vänta minst en månad till innan jag får reda på. Det är synd att jag är så nyfiken av mig.

Det var en gång

December 22nd, 2009 | Fröken Tjernström

Det är svinkallt när vi kliver ur bilen. Termometern säger -16 grader, och jag tror den. Raska steg mot dörren, mamma slår koden och vi kliver in i värmen. Den möter oss nästan omedelbart, doften av gamla människor, doften av vård. Vi går genom korridoren till rummet näst längst ner. Innan vi kliver in tar jag ett tyst, djupt andetag. Det är fyra månader sedan jag träffade henne nu, fyra månader av en resa som bara går åt ett håll. Då trodde jag att jag sa adjö, men idag ska jag träffa henne igen. Vi kliver in i rummet där hon bor. Hon ligger i sängen, så liten att hennes 15 kvadratmeter lilla rum ser stort ut. Hon har på sig en klänning som jag minns från min barndom. Om jag blundar kan jag se henne sitta i sitt kök i den klänningen. Den påminner om vem hon var, om de omsorgsfullt virkade dukarna och de skickligt broderade tavlorna, om kakorna som alltid fanns där och om hur hon hade koll på oss alla. Idag är hon liten och trött, det var länge sedan hennes händer hade kraft nog att baka en kaka och ännu längre sedan hennes ögon såg väl nog att virka en duk. Hon ser oss inte där hon ligger, och hon hör oss inte heller så i en halv sekund kan jag betrakta rummet. Det lilla fyrkantiga rummet, fyllt med julpynt och bilder på barn, barnbarn och barnbarnsbarn, det är hennes värld nu. I en halv sekund kan jag betrakta henne. Den lilla kvinnan under den blå filten, i skarp kontrast till de bilder jag har när jag som liten sitter i hennes knä. I en halv sekund kan jag ge mig själv att ta in det jag ser, att lägga den här bilden av henne till min samling, innan jag kliver in i hennes dimmiga synfält och säger: Hej mormor!

Time on my hands could be time spent with you

December 11th, 2009 | Fröken Tjernström

Vi bestämde oss för att lyxa lite idag, det är trotts allt vår sista helg i Glasgow, så vi gick ut och åt. Efter lite vandrande hamnade vi på en irlänsk pub och när hamburgarna var slukade satt vi kvar en stund och smuttade på varsitt glas whisky. Någon började spela i pubens bakre delar och stämningen var precis sådär mysig som den kan bli på en pub. Så nådde den mig, mitt i ett samtal, ett bekant stycke musik. Det tog någon sekund innan jag kunde identifiera det han sjöng, Elton Johns I guess that’s why they call it the blues. Det är ett antal år sedan nu, men en gång i tiden gick den varm på min CD-freestyle. När ingen såg, eller i alla fall ingen hörde, sjöng jag med, med eftertryck. Jag hade köpt hans Love Songs, och jag älskade den. Det låter kanske sappy idag, men då var det höjden av vackert. En sanning om framtida kärlek, smekfullt levererad till tonerna av ett piano. Ja, nog sjöng han var enda överväldigande känsla som mitt tonårshjärta kunde tänka sig. Fast om sanningen ska fram så kan jag inte låta bli att ryckas med lite än idag. För när raderna: Time on my hands// Could be time spent with you// Laughing like children// Living like lovers// Rolling like thunder under the covers når mina öron kan jag inte låta bli att, nu som då, tänka att visst vore det förträffligt. Att spendera lite tid under täcket med någon, skrattandes som ett barn, skapandes lite thunder. Fast just för stunden finns ingen time on my hands och ingen you att spendera den med. Så idag gör jag som jag gjorde när jag var tonåring och lyssnar på Elton. Idag får han sjunga om det och jag fortsätter med mitt pysslande med en nostalgisk glimt i ögonen.

Döden, döden

November 24th, 2009 | Fröken Tjernström

Igår använde min kusins man ordet ballhållare i en kommentar. Ordet kittlade fantasin. Det förtjänar ett inlägg, tänkte jag. Men när jag satte mig ner för att skriva det möttes jag av ett dödsbud i mitt twitterfeed. Ballhållaren fick stå åt sidan för tankar om livets varande och icke varande. Idag blandades det novembergrå med frustrationen över icke-konstruktiv kritik. Men åter igen hittade jag ett dödsbud i mitt twitterfeed. Ännu en gång inte någon som stod mig nära, inte någon jag kan påstå mig känna. Däremot någon som stod nära någon som är nära mig. En väns mormor somnade inatt. En av de där tanterna jag brukar hoppas att jag får bli som, en tant som reser, som har åsikter, som ser till att bostadsrättsföreningens portkod alltid är ett historiskt årtal, en tant som lever tills hon dör. Just en sådan tant, och mycket mer.

Bland statusuppdateringarna på min facebook visade döden också sitt dystra anlete. Mitt bland fester och skoluppgifter fanns Vila i frid morfar och Tåget min man sitter på körde just på en människa. Någon har gått en match mot ett tåg, och förlorat. Eller kanske vunnit vad vet jag. Hur som helst tycks den här veckan vilja påminna om livets inneboende skörhet, om dess förgänglighet snarare än dess förträfflighet. Så jag sitter tyst en stund och låter mig påminnas om allt det där jag så lätt glömmer. Imorgon kanske jag filosoferar över ballhållare, men idag är jag klyschigt filosofisk igen. Idag tänker jag det slitna och påminner mig själv om att suga märgen ur själva livet, bara för att jag fortfarande kan.

Ville du nått, eller är jag bara paranoid igen?

November 21st, 2009 | Fröken Tjernström

Ibland dyker han upp, ni vet den där killen som man inte riktigt kan klura ut vad han vill. Han är förvisso trevlig och kanske till och med någon man betraktar som en källa till glädje, men mer än så är det inte. Inte på något sätt är du intresserad av något annat än lite avslappnad vänskap. Den sexuella laddningen mellan er ligger någonstans mellan noll och −273,15 °C. Möjligtvis kan det hända att ni är har en lite närmare vänskap, han vet lite mer om dig än varifrån du kommer och om du tål nötter, men inte mer än så. Ändå är det något som pockar, något som får dig att fundera på om han är riktigt nöjd med läget, små svårtydda hintar som lika väl kan vara inget. Du kan inte riktigt läsa av hans vibbar, men har ingen som helst lust att slänga ut en krok och se om han nappar. Anledningen är enkel, men ack så komplicerad: Hugger han inte på dina inviter står du där och skäms, helt i onödan, och situationen mellan er blir plötsligt spänd. Hoppar han högt av lycka när du lämnar en öppning för något mer måste du skamset förklara att du bara vill vara vänner, och sedan skämmas i minst en dag för att du har sårat en vän. Att rakt ut fråga honom går också bort, av precis samma anledning. Dessutom får det dig att verka lagom paranoid.

Jag har en sådan bekant just nu. En sådan kille som kanske bara är snäll och trevlig, som bara är lite sällskapssjuk. Eller så vill han något mer, men lyckas inte riktigt kommunicera det. Visst finns det en del tecken på det senare, men kanske är det också bara sådan han är. Vem är jag att sitta här och säga att han är intresserad av mig? Vem tror jag att jag är egentligen? Lika fullt är dilemmat uppenbart. Vill han något mer skulle en skvätt ärlighet inte skada. Ett rakt och enkelt tack, men nej tack, så är saken ur världen. Vill han å andra sidan inget mer så skulle samma ärlighet faktiskt skada. Hybrisskylten skulle blinka och det hela skulle kännas omåttligt fånigt. Så jag fortsätter att var lika snäll och trevlig som han är, för jag har faktiskt ingen anledning att sluta upp med det. Ändå kan jag inte låta bli att undra om han vill något mer, men inte lyckas framföra sitt ärende, eller om jag bara är lite paranoid igen. Folk blir ju faktisk kära i mig hela tiden … eller … vänta nu …

Jag kan städa också

November 19th, 2009 | Fröken Tjernström

Det är en del år sedan jag flyttade till Linköping nu. Blev student, betalade mina egna räkningar, klarade mig själv och kände mig en smula vuxen. Så åkte jag hem till jul, med 15 akademiska poäng i bagaget och ytterligare 5 inom räckhåll. Nästan en hel termin statsvetenskap var avklarad och jag var nu fruktansvärt vis. Det var dock inte detta som imponerade mest på min farmor. Nej, det var istället när jag under julaftonen visade upp mina talanger i den ädla konsten diskning, som berömmet kom. För sådant är viktigt för en flicka att kunna, att diska bra. Att jag dessutom visste skillnaden mellan vad politiker säger och vad de menar bekom henne inte alls.

Idag fick jag ännu ett intyg på mina färdigheter på området hushållssysslor, för idag var det städinspektion. Hyresvärden har annonserat att de vill se till att vi städar som vi ska, så igår gnodde vi flitigt alla fyra. Diskhon blänkte, toaletten var fläckfri och golvet knäskurade. När vi var klara var det nästan skrämmande rent. Så strax innan lunch idag dök de upp, vår hyresvärd och en liten, medelålders kvinna i en plommonfärgad städerskeuniform. De vandrade igenom vår lägenhet, kollade lite här och där och efter att ha kallat mitt rum för mysigt gick de sin väg. Det hela tog på sin höjd fem minuter. Ett litet antiklimax som ändå bekräftade vår städduglighet.

Deras korta visit lämnade dock en liten bitter eftersmak, för de kollade inte fönstren. Fönsterputsningen var trotts allt mitt paradnummer. Vi har djupa, höga fönster, ni vet sådana man kan sitta i, så för att putsa dem måste jag klättra upp i dem. Dessutom har vi, på insidan, ett skjutfönster för att isolera lite extra. Så där står jag, efter mörkrets infall, mellan två fönster och putsar. Det saknas två glasväggar för att det ska vara en glasbur, och jag utför hela proceduren i en kortkort jeanskjol. Jag är en levande kontaktannons, men när städtanten går runt bevärdigar hon inte mina fönster med en blick. Likafullt har jag nu fått det bevisat, jag har hushållsskills. Så är det. Jag är inte bara en trevlig akademiker med viss känsla för stil, jag kan också diska, städa och tvätta fönster, dessutom ser jag snygg ut när jag gör det. Dejta någon?

Kanske

November 15th, 2009 | Fröken Tjernström

Vi skulle inte gå långt, knappt ens hundra meter. Ändå tog du min hand. Det var stjärnklart, och lite kallt, och du tog mina hand. Du brukade inte göra så, men just ikväll tog du min hand. Vi gick en liten bit, under stjärnorna, du höll min hand och jag tänkte att kanske, kanske är det nu vi lyfter. Men vi föll.

Öppet brev till Illustrator CS3

November 11th, 2009 | Fröken Tjernström

Kära Illustrator!

Du och jag har känt varandra och jobbat ihop i ett par år nu. Mestadels är vi vänner och uppnår tillsammans önskvärda resultat, men på senare tid är det något jag har börjat fundera över. I början av vår relation handlade det mest om att jag skulle anpassa mig, lära mig att arbeta med dig och komma underfund med hur du skulle behandlas. Detta accepterade jag villigt, eftersom de resultat vi åstadkom tillsammans var tillfredsställande. Jag anpassade mig till dina villkor, för att sedan lära mig att jobba efter dem, eftersom det trotts allt var du som satt inne med expertisen. Med tiden utvecklades vår relation från att du ställde krav och jag följde till ett samarbete. På så vis har det nu varit under en längre tid, men nu kan jag inte låta bli att undra; när ska du börja anpassa dig efter mig? Jag har accepterat dina villkor länge, nu tycker jag att det är dags att du börjar se mina. Jag kräver inte mycket, bara att du ska hörsamma mitt arbetssätt lite bättre. Är det för mycket att begära att du ska känna igen mina handlingar och själv inse om jag vill ha en fylld linje eller inte? Jag tycker inte det. Det är en sådan liten sak, som ändå skulle göra mitt liv enklare. Att du bara skulle kunna tänka “Vill hon verkligen markera allt eller missade hon bara Shift och vill avmarkera allt?”. Du vet ju vad jag gör och hur jag brukar göra, så det kan ju inte vara någon större ansträngning för dig. Jag vill bara att vi ska kunna fortsätta att arbeta tillsammans och vara vänner, men som det är nu befarar jag att det inte kommer att fungera. Vi är faktiskt två om det här och om du inte kan ge lite också kommer vi att stöta på svårigheter. Så snälla Adobe Illustrator CS3, för både din och min skull, är det inte dags att bli lite mer lyhörd?

Mvh

Fröken Tjernström

Snygga Bankmannen, en tvåminutersromans

November 2nd, 2009 | Fröken Tjernström

Dags att betala en räkning igen. Jag tar på mig det, frivilligt, gladeligen. För på banken jobbar ju Snygga Bankmannen. Han heter egentligen Graham, men skulle jag kalla honom det skulle ingen förstå. -Va, vilken Graham? -Ja, men du vet han som jobbar på vår bank. -Jasså han! Det blir ju utan problem minst dubbelt så långt. Alltså är han Snygga Bankmannen.

Checkar klänningen en extra gång innan jag går ner, den är ju trotts allt i manchester. När jag står i kön på banken inser jag trotts allt att det sitter ludd på den. Jäkla manchester! En kvinna kommer fram och frågar om jag ska betala med kort eller kontant, för om jag ska betala kontant kan hon hjälpa mig. Fan! Ja, om jag har jämna pengar alltså, för hon har ingen växel. Jag har inte jämna pengar. Phew! En kund före mig nu. Fixar till luggen. Min tur.

-Hello, what can I do for you?
-I would like to pay this bill. And I would also like to sleep with you
-Okej …
-Come on, I’m not that bad looking. Just a quickie. Or we could go on a date if that’s what you fancy. I’m not picky.
-Is that the amount you would like to pay?
-Yes. Sure, if thats what you want. Oh, nice penmanship. What else can you do whit those hands?
-It will be £18.16 then.
-Okej. So, what happens next? Do we go now or later?
-There’s your £1.84 change.
-Thank you. Oh … But … Just a quickie?
-Bye.

Sen var det bara att vänta tills nästa räkning ska betalas. Säkert dags för elen om några veckor eller så. Gott om tid för honom att dumpa sin flickvän på. Ja, för självklart har Snygga Bankmannen en flickvän, han är ju trotts allt en snygg bankman. Men som sagt, om några veckor borde det vara fritt fram. Kan inte tänka mig annat än att mitt meddelande gick fram. Att stirra i sin plånbok och på någons händer är väl den universella koden för “du är snygg, jag vill ligga med dig”. Eller?

Ödets lott

October 30th, 2009 | Fröken Tjernström

Det slår mig ibland hur olika livets lotter faller. Att det jag kämpar med är en barnlek för dig, och det jag tar för givet kan vara någon annans högsta önskan. Idag slog det mig igen, när jag stod i köket och hackade ihop en middagssallad. Ja, ja det var just det som slog mig, att jag hackade sallad och min kompis just vandrade ut ur lägenheten tillsammans med sin pojkvän, som är på besök, för att fira hans födelsedag med en god middag ute. Hon hade pojkvän och en god middag på gång och där stod jag, singel med en fisk som luktade lite suspekt. Så kom jag, som så många gånger annars när just orden livets lott dyker upp i mitt huvud, att tänka på ett telegram som min mamma och hennes arbetskamrater skickade till en arbetskamrat som skulle gifta sig:

Olika falla livets lotter,
när du står brud tvättar vi potter.

Förklaras bör kanske att min mamma vid den tiden jobbade som undersköterska på stadens sjukhus, och att pottor på dialekt blir potter. Sannolikt var alltså att de faktiskt tvättade pottor, eller bäcken, medan deras arbetskamrat gick nerför altargången. Hur som helst brukar det sätta mina funderingar i perspektiv. Visst hade det varit trevligt att ha en pojke att gå ut på middag med, men så illa är det ju faktiskt inte nu heller. Om inte annat så behöver jag ju inte skura pottor.