Fröken Tjernström

Posts Tagged ‘Resor’

Resa mot känd destination

February 4th, 2010 | Fröken Tjernström

På ett tåg, igen. Någon har passat på att ta min fönsterplats och somnat där. Idag har jag inte energin att väcka honom bara för att kräva min rätt. En annan dag kanske, men inte idag. Jag slår mig ner på platsen bredvid och somnar snart jag med. Vaknar av att huvudet glidit bakåt i en obekväm ställning. Visste inte ens att det gick, tvärt emot den sedvanliga hakan-mot-bröstet-positionen. Tjugo minuter sena till Stockholm. Vi stannar till på stationsbron. Det är spårbrist på Stockholms Central, meddelar rösten i högtalaren och jag har lust att skrika åt dem att det är idioter, det kan inte ta slut på spår. Men jag är tyst.

Långsamt rullar tåget in på Centralen. Snabbt som en iller tar jag mig ut. Zig-zagande mellan saktfärdiga resenärer och underhållsfordon. För en stund funderar jag på om det går fortare att hoppa över två barn i sexårsåldern än att gå runt dem. Världens långsammaste tjej tar upp min beställning på Burger King. Hon verkar sakna förståelse för att mitt tåg går om tolv minuter och att jag inte har en aning om från vilket spår. Jag upplyser henne inte heller. Elva minuter. Hon staplar brickor, jag trummar med fingrarna mot resväskans handtag. Tio minuter. Fler brickor. Nio minuter. Min mat kommer. Hon räcker mig den pliktskyldigast och jag pilar iväg. Spår 18b. Score, dit är det nära. Folk som rör sig i samma riktning som jag verkar dock inte känna samma brådska. Med en vana jag inte visste att jag hade rör jag mig mellan och förbi dem. Inser att månader av slalom mellan axelhöga pensionärer i Ayr och planlöst vandrande shoppare i Glasgow har satt sina spår. Centralen, du har mött din överman.

Tåget rullar iväg och tjejen på andra sidan gången frågar tågvärden om det är tio i nio vi ska anlända till Sundsvall. Om Gud är god, blir svaret. Jag äter min nyförvärvade skräpmat och gör ett försök att plugga. Snart sitter jag dock sovande i samma underliga ställning igen. Vaknar till i Söderhamn. Folk som passerar min plats pratar norrländska. Även om jag, lättpåverkad som jag är, har förlorat mycket av det som en gång var min dialekt känns det tryggt. Det är en trygg plats jag är på väg till, en plats där det pratas norrländska.

Jag hasar mig upp för att gå på toaletten. Sovandet har smetat ut min mascara och slitit håret ur sin snodd. Det blåa ljuset gör att den lätt lutade spegeln visar något som mest ser ut som en välklädd heroinist i fyra månader in i en graviditet. Jag suckar. Den här resan saknar något av den tillfredsställelse som jag brukar finna i att sitta på ett framåtrusande tåg. Kanske beror det på anledningen till den, kanske på att sömnbristen, skakningarna och snabbmaten gör mig illamående. Jag tröstar mig med att vi är i tid till Sundsvalls Central och sätter mitt hopp till söndagens återresa.

Den är tillbaka

January 21st, 2010 | Fröken Tjernström

Har haft en trevlig dag med en vän i Linköping, lunch, fika och timmar av prat. När jag sitter på Campusbussen på vägen hem och tittar ut genom fönstret på de mörka landskapet kommer den över mig igen, en välbekant lust att sätta mig på en buss eller ett tåg med okänd destination. Den dyker upp ibland, lusten att resa, inte för resmålets skull utan för att sitta där och se världen passera utanför. Det är inte den gamla vanliga lusten att se nya platser, min längtan efter att uppleva utan snarare en lust till flykt. Jag vill inte ens se platsen där resan skulle sluta, bara sitta i ett fordon i rörelse med blicken fäst i fjärran.

Den dyker upp ibland, när livet tränger på, när kvällarna är mörka och ensamheten tom. För så är det nu, verkligheten ligger på lur runt hörnet, mörk och odefinierbar som Morran och utbildningens sista termin har levererat sina krav. Kvällarna är mörka, marken täckt av slask och himlen envist grå. Dessutom har mannen från förra året väckt en slumrande längtan efter någon att komma hem till, men lägenheten är envist tom varje kväll. Visst vet jag att det hela blir lättare om jag ger mig i kast med livet, hugger in på högen av uppgifter och börjar jaga efter praktikplats. Men där jag sitter, uppkrupen i min soffa, verkar resan mot det okända lockande. En flykt till en plats där ingen bryr sig om jag sitter på en bänk och betraktar min omgivning en hel dag, en plats där kraven är avlägsna och förväntningarna saknas. En flykt.

Den är tillbaka igen, längtan efter flykten. Men jag vet, jag kommer inte att göra det den här gången heller. Jag kommer att beta av punkterna på listan en efter en, tills den gnagande känslan i magen och lusten att kliva på en buss sakta drar sig tillbaka. För egentligen vill jag ju uppleva det, allt det som skrämmer, allt det jag vill fly ifrån. Kanske just för att det skrämmer, kanske just för att jag vet att det lurar en egokick på andra sidan, att jag kommer att vara hög på livet när jag klarat av det. Ändå är den tillbaka, lusten att färdas mot ingenting, att lägga mil efter mil mellan mig och min verklighet. Ännu ett tag kommer den att stanna. Hur länge har jag ingen aning om. Jag vet bara att valet åter igen faller på att kämpa emot lusten, för att göra verkligheten lydig, kvällarna ljusa och ensamheten mindre ensam.

Den inre resan

January 8th, 2010 | Fröken Tjernström

Det var en kampanj som SJ drev för inte alltför länge sedan, den inre resan. Vackra vyer och reflektioner av resenärer som ser Sverige genom ett tågfönster. Jag tror att jag slutligen har gjort den, den inre resan.

Strax innan klockan sju i morse visade termometern i mina föräldrars köksfönster på nära – 29 grader. Inne i centrala Sundsvall var det något mildare, kanske bara -25. Så länge jag tordes stod jag inne i stationshuset och samlade mig inför mötet med kylan. Åtta minuter innan avgång tar jag ett djupt andetag och möter luften utanför. Kylan skonar mig inte. Medan jag går nerför perrongen rullar X2000-tåget in. Resenärerna samlas, sträcker sig efter handtagen, vill in, men tåget står stumt, fortsätter neka oss tillträde. Kölden biter, det känns som att någon försöker tvinga in järnrör i mina knän underifrån. Jag väntar bara på att de ska börja skallra. Så lyckas någon få upp dörren till vagnen bredvid och folk strömmar in i tåget. Upptryckt mot elementet försöker jag återfå kroppsvärmen och bläddrar förstrött i Kupé. Så hörs rösten ur högtalaren. Vi står kvar på perrongen på grund av ett tekniskt fel. Jag tittar upp och inser att vi skulle ha åkt för tio minuter sedan. Snart är felet åtgärdat, men då kommer ett mötande tåg. När tåget rullat förbi oss har ett nytt fel uppstått. Fyrtio minuter senare får vi veta att toaletterna endast fungerar i två av tågets fem vagnar. Trött tänker jag att jag kan leva med obekvämheten att inte ha fullt antal toaletter jämfört med att vara nästan en timme försenad. Sedan lutar jag mig åt sidan och somnar.

Ett försenat tåg är inte prioriterat. Ett tågmöte följer ett annat och vi går nog aldrig för full maskin. Minuterna läggs till varandra och när jag vaknar till i Söderhamn inser jag att beräknad ankomsttid till Uppsala är strax innan tåget egentligen ska vara i Stockholm. Vintervita, kalla landskap passerar utanför mitt fönster och en ovanligt söt liten flicka vandrar runt i vagnen med en fascination som bara finns hos ett litet barn. I Gävle kliver en tjej på med destination Arlanda. Hon inser att vi kommer att komma dit samtidigt som hennes plan lyfter. Det är som det är, säger hon medan hon undersöker sina möjligheter att boka om flighten. Det är som det är, tänker jag och ser hur snön ligger jämn och orörd över fälten runt Uppsala. Det är redan för sent att hinna med mitt anslutande tåg och jag kan inte göra annat än att sitta där jag sitter, så det gör jag.

I Uppsala vägrar en av dörrarna att stängas, strejkar i kylan. Vi anländer till Stockholms Central ungefär en timme och fyrtio minuter sena. Jag tar min packning och går in på reseshopen. På min ersättningsbiljett har slutdestinationen råkat bli Linköping och för en stund överväger jag att sitta kvar på tåget. Att låta Linköpings Resecentrum välkomna mig hem som så ofta förr. Skicka iväg ett sms till en vän och fråga vad som händer ikväll. I väskan finns både tandborste och finklänning så allt är möjligt. Ja, en liten stund avväger jag att fortsätta till staden som jag misstänker kan vara min plats på jorden. Är inte kaxig nog att uttala tanken, livet är för ombytligt, så jag avfärdar min plan.

Står inne på Centralstationen tillsammans med en klunga andra resenärer. Alla med blicken fästa på tavlan med avgångstider, alltför många tåg går från spår 10 och regionaltåget som står inne verkar inte vara på väg. Jag inser att nattåget från Narvik är på väg in, cirka fem timmar försenat. Det är som det är. Två minuter innan avgång spårändras tåget som ska avgå innan mitt från spår 10 till spår 11. Samtidigt blir mitt tåg utan spår. Tio minuter innan avgång blir också det spårändrat.

Perrong 11 är full med folk. Några ska på tåget till Göteborg, andra väntar som jag på Malmötåget. Så hörs rösten i högtalarna. SJs X2000-tåg till Malmö Köpenhamn är spårändrat … Jag och kvinnan bredvid mig utväxlar blickar, för en sekund förenade i en tanke; Nej, vi har ju just tagit oss hit, ni spårändrade ju nyss! … till spår 11. Vi andas ut och ler lite hastigt, jag och kvinnan bredvid. En fullständigt främling som jag aldrig kommer att se igen. Så är hon borta i mängden.

Tåget kommer, sent, tåget avgår, sent. Den främsta anledningen: översvämning i bistron. Vi utväxlar leenden runt bordet jag sitter vid. Översvämning i bistron, vi har upphört att förvånas. Inte heller det här tåget verkar gå på full hastighet. Jag ser nya, fast gamla, landskap passera utanför fönstret. Jag är drygt två timmar försenad, men jag orkar inte engagera mig i det. SJ har åter igen, helt olovandes, tagit två timmar av mitt liv. Två timmar jag inte kommer att få tillbaka. Å andra sidan kan jag helt enkelt strunta i att se på tv i två timmar någon annan dag. Det är som det är. Jag är sen, men till skillnad mot andra gånger då jag varit försenad sitter jag lugnt och stilla och betraktar. Jag har inga sarkasmer kvar, inga dråpliga saker att säga om SJ, inget bittert gnäll. Det är som det är.

Det är då det slår mig, det är det som är den inre resan. Till slut har jag kommit dit. Jag har förlikat mig. Jag sitter på ännu ett försenat tåg och det är inte mer med det. Det är ingen idé att förvånas, uppröras eller gnissla tänder. Det är som det är. Det var kanske inte det de avsåg med kampanjen, men hit har min inre resa tagit mig. Hej SJ, ni har upphört att förvåna mig, jag blir inte upprörd längre! I alla fall inte idag.

Lantis

October 28th, 2009 | Fröken Tjernström

Jag är ingen storstadsbo, jag är nog knappt en stadsbo. Visst vill jag ha nära till en stad, men jag vill inte bo mitt i den. Det känns smidigt i Norpan, att allt ligger nära, och det är praktiskt här. Men det gör mig lite tunnare, lite mindre, lite tröttare. Så i jul, när jag har kommit hem, landat i Sverige, varit till Norpan och vänt, tagit tåget till norr, då ska jag ställa mig en stund i, den förhoppningsvis djupa, snön, titta upp mot den tysta, mörka stjärnhimlen och bara andas. Dra djupa andetag av frisk, kall vinterluft. Stå mitt i tystnaden och bara vara den lilla lantis som jag är.

Det börjar närma sig

September 12th, 2009 | Fröken Tjernström

Det har inte gått in. Jag har nog inte greppat det helt. Att jag flyttar till Glasgow på onsdag alltså. Packar lite förstrött och försöker att inte köpa massa ny mat. Borde nog fixa en hel del annat också, men det borde ju lösa sig. Det har helt enkelt inte gått in. Kommer väl slå mig när jag sitter på Arlanda eller något sådant.

Fast lite underligt är det ju, när man säger hejdå till någon och vet att man inte kommer träffas på minst 4 månader. Eller kanske ännu längre… En massa avsked blir det. En massa avsked av helt olika karaktär. Helt beroende på person och relation. För vissa förändrar avståndet något, för andra inte. En del blir därför tveksamma, med den allvarsamma insikten att “när du går kommer jag inte att se dig på väldigt länge”, andra blir hjärtliga och självklara, “ha det så kul, så ses vi snart”. Inte heller kan man vara helt säker på vem man kommer att få vilket avsked ifrån. Där man trodde att man skulle lämnas med en hjärtlig kram finns bara en vinkning och ett kort hejdå, och där man väntade sig ett enkelt hejdå finns en tveksamhet. Så inför varje avsked finns en undran; hur säger vi hejdå till varandra? och lika ofta blir man positivt överraskad som man blir stående med en känsla av besvikelse.

Visst är det så att alla människor säger hejdå på olika sätt. Själv kan jag komma på mig med att dröja en stund på de mest oväntade platser, bara för att se på dem lite noggrannare. Inte nödvändigtvis för att jag inte tänker komma tillbaka dit, men för att skapa en bild i minnet att ta med mig på vägen. Så de senaste dagarna har jag sagt hejdå till både personer och platser, på olika sätt, och jag har fortfarande några kvar, men det har ännu inte riktigt gått upp för mig att jag flyttar på onsdag.

Tid att tänka

July 31st, 2009 | Fröken Tjernström

Jag mins en vän som för några år sedan kommit ur ett fyra år långt förhållande. Efter ett par månader skulle hon ge sig ut på en fyra dagars fjällvandring. När hon kom hem igen kunde hon konstatera att fyra dagars vandrande i de tysta, vackra fjällen var precis den tid och miljö hon behövde för att tänka igenom det hela. Självklart löser man inte allt på fyra dagar, men när man inte har mycket annat att göra än att tänka kan man komma långt. Därför kan jag inte låta bli att tänka att två bussresor på 3,5h kanske är ett mycket bra tillfälle att låta tankarna vandra en stund.. Istället sitter jag här och slösurfar… Nåja.. Kanske hjälper mot något också. Förhoppningsvis är jag lite klokare på måndag.. All logik säger ju att jag borde bli det. Å andra sidan är jag inte den som följer logikens lagar…

Bortahelg

July 30th, 2009 | Fröken Tjernström

Drar till Götet imorrn för att träffa syster och fikaflickorna. Ska bli riktigt nice. Kan behöva socialisera lite. Dessutom har jag hört talas om syltgrottor och syster hade visst planer på risotto. Låter som att jag kommer att ha det bra i helgen det är helt klart. Måste dock kräla upp ur sängen lite tidigare än jag är van vid (hade ju inte riktigt planerat att jag skulle sova i Norpan inatt…) men det är väl sånt man får ta. Lika bra att krypa till sängs.. Natti

Utflykt

July 17th, 2009 | Fröken Tjernström

Drar till Karlstad om några timmar. Ska bli riktigt nice. Behöver komma ut och socialisera lite. Middag, tjejsnack och utekväll. Precis vad som kan behövas. Åter söndag kväll, med nya krafter eller totalt utslagen, vem vet.

Är du snäll får du sova på soffan

July 16th, 2009 | Fröken Tjernström

Jag tror att jag har fått slut på saker som borde göras. Grejer att fixa inför Skottland finns ju förstås, men i övrigt. Städade och tvättade innan jag åkte över till T i måndags så här hemma är ju rent. Fast jag borde ju packa lite inför helgens utflykt till Karlstad. Har inte varit där på sådär 11-12 år och inte ens då såg jag själva staden, utan var på fotbollscup. Så i helgen blir det skoj.

Först måste jag dock konstatera att hela: Är du inte snäll får du sova på soffan-grejen inte håller. Den förekommer ju relativt frekvent som skämt inom och mellan par, men hur sant är det? Själv kan jag bara konstatera att jag verkar få sova på soffan just för att jag är snäll. I maj förra året skulle jag flytta och när päronen kom ner dagen innan så tar jag frivilligt soffan istället för att sova i min säng och ge dem soffan och en madrass. Snällt! I tisdags lyckades T dra på sig en släng av matförgiftning och när kvällen närmade sig konstaterade jag att det är inte kul att ligga och må illa i ett varmt rum med någon som ligger bredvid och snurrar (för jag var rätt rastlös efter en dag av inget att göra) så jag la mig snällt i soffan. Så jag kan inte låta bli att fråga mig: Är jag för snäll för att vara elak nog att hamna i soffan eller är soffan kanske inte det straff vi tror att det är?

Man får inte trampa på djur

June 16th, 2009 | Fröken Tjernström

Sitter på tåget mellan Stockholm och Sundsvall. I sätet mitt emot sitter en mamma och hennes dotter på ungefär 5 år. Mamman försöker både sova och läsa, något som inte går så bra. Gång på gång uppmanar hon dottern att titta ut genom fönstret, pyssla lite själv och fundera på något, det går inte heller så bra. Ärligt talat vet jag inte många barn som på uppmaning sitter och funderar en stund. Inte heller detta barn, eller i vart fall inte tyst för sig själv. Någonstans norr om Uppsala säger hon till sin mamma:
Man får inte trampa på djur!
Mamman ser lite förvånat på sin dotter: Va?
Dottern: Man får inte trampa på djur!
Mamman svarar med eftertryck: Nej, man får INTE trampa på djur!
Dottern: Bara getingar och humlor..
Mamman: Nej, inte på getingar och humlor heller!
Här kan jag inte låta bli att undra varför. Det är ju ett utmärkt sätt att ta ihjäl fanskapen, i alla fall getingarna, tänker jag och börjar rota efter min iPod…