Fröken Tjernström

Posts Tagged ‘Resor’

Out of words

May 21st, 2009 | Fröken Tjernström

Man vet att en dag är menlös när man inte kommer på något att blogga om. I alla fall om det är jag som säger det för jag brukar alltid hitta något underligt att säga om något. Nåja.. Retorikanalys for the win och inte har jag kommit igång med min brand book än… Men det får helt enkelt lösa sig, fast inte idag. Värt att notera är dock att jag har bokat resa både till Götet och upp till Norr. Alltid något. En kram skulle inte sitta fel, men för ikväll får det bli illustrerad vetenskap och kudden istället. Natti!

Exchange me

May 8th, 2009 | Fröken Tjernström

Idag har jag fått veta att i Japan tar man kortare steg än här (ganska naturligt med tanke på att de är kortar och fler personer per kvm) och att det är bra att visa mamma och pappa att jag är försäkrad i Skottland också. Dessutom har jag tydligen fått snyggare rumpa sen i höstas, jo man tackar.

Att resa är inte alltid att utvecklas…

April 9th, 2009 | Fröken Tjernström

Storhelger leder på ett inte helt förvånande vis till att hälften av landets mongos samlas på Stockholms Central. Av någon anledning tycker folk att det är helt befogat att stanna upp i slutet av en trappa och bara se sig om, fast de har sådär en trettio personer bakom sig som också vill ner för trappan, förbi idioten och till nästa tåg. Men det är väl onödigt att tänka på dem, de är ju inte lika viktiga som jag! JO, ditt pucko det är vi och om du inte flyttar på din fläskiga röv/bestämmer om du vill ha en påse eller inte till ditt nyinköpta pressbyrånfika/inser att det är fler än du som vill se när och varifrån tågen avgår väldigt snart så kommer jag att göra dit illa, väldigt illa! Hur svårt kan det vara? Det är det enda jag vill veta. Hur svårt kan det vara att inse att man inte är ensam på Centralen en skärtorsdag vid 16-tiden?

När tanten (ja, jag kallar henne tant, inte för att hon egentligen var en tant utan för att på något omoget sätt få ut en liten hämnd för att hon lyckades med bedriften att både stanna nedanför en flitigt trafikerad trappa för att glo på avgående tåg-tavlan mitt framför mina fötter och sedan vela i en mindre evighet om hon ville ha en påse eller inte till sitt fika när jag stod efter henne i kön, stressad) slutligen hade bestämt sig för att en påse är ju bra (duktig idiot, hur hade du annars tänkt transportera fika för två med bara en hand?) så kom jag i alla fall slutligen till mitt tåg mot Sundsvall – Staden mellan bergen. Ja men det var väl för väl, så var sagan slut där. Nej då go vännner. För tåget är försenat (otippat va). Hur gör de då för att ta igen förseningen på 15 minuter, jo de kör i maxfart sista biten. Jaha, men vad gnäller du för då, tänker ni. Jo, sista biten är sträckan Hudiksvall-Sundsvall och maxfart är lika med maxkrängning. Ni som har åkt den här biten vet vad jag pratar om. För er som inte gjort det kan jag ju säga att det är maxkrängning i vanliga fall också. Det svänger helt enkelt en jäkla massa i normalfart och just nu pressar de på så att det knakar (nej, det är inte bildligt det är bokstavligt!) i tåget. SJ goes White Star Line. Tur att tåg sällan krockar med isberg dock.. De sjunker inte så ofta heller.. Det får bli min tröst idag.

“Beräknad ankomsttid cirka tjugo noll fem- tjugo noll tio.” Fick vi veta nu. Kompetens är ett ledord. I say no more!

Hej!

January 29th, 2009 | Fröken Tjernström

Jag heter Maria och jag hatar att skriva personliga brev. De innehåller inget annat än smör och ost! Hur klarar någon av att läsa skiten utan att behöva skrubba sig ren sedan. Vem vill läsa min kärleksförklaring till Skottland, vilka coola och inte alls klyschiga erfarenheter jag fått av att jobba på Adecco och vara scout samt hur otroligt givande jag tror att det ska bli om jag får åka iväg i höst? Men framför allt; Vem kom på att ställa frågan varför vill du åka? För att jag kan så klart! För att ni ger mig en toppenmöjlighet som jag helt enkelt måste ta vara på! För att jag älskar att se nya saker och uppleva nya grejer! För att jag måste utmana mig själv annars skrumpnar jag bort och dör här i min soffa! För att jag är uppvuxen i ett i-land med möjligheter och för alla stackare som saknar dessa möjligheter måste jag se till att ta vara på mina! För att jag inte vill börja ta saker för givet! För att jag vill lära mig något nytt! Av precis samma anledning som alla andra! Så sluta kräv korkade brev, prata med mig en stund istället och skicka mig sedan på äventyr. Det som står i brevet är ändå bara en stereotyp, det jag vill att ni ska se av mig, mina noga övervägda formuleringar och det jag tror gynnar mig. Möt mig över en kaffe istället. Jag lovar att det är bättre!

Dagens…

January 10th, 2009 | Fröken Tjernström

… otrevligt

Ett barn, gissningsvis i 12års åldern, som när vi närmar oss Stockholm C reser sig upp och tar sin väska, hostar ett par gånger och sedan kräks rakt ut. På dörren mot den tysta avdelningen och på golvet. Han hostar lite till, men står kvar, och hans mamma undrar vad som hände. Jag kräktes, svarar han och sekunden efter gör han det igen! Hans mamma uppmanar honom att gå på toa, vilket han inte gör. Äckelmagad som jag är går jag i det här läget från min plats strax bredvid och ställer mig ett antal säten bort, håller för näsan och önskar att vi ska vara vid perrongen snart.

… ros

Till pappan som satt mitt emot mig. När jag inser att min väska naturligtvis står fasligt nära kräkspölen och att jag faktiskt måste ha den ser jag vänligt och lätt lidande på honom och undrar om han skulle kunna räcka mig väskan, jag har så fasligt svårt för det där med spyor. Snabbt och lätt får han tag på min väska, ställer den framför sig och tittar lite på den. Jag tror den har klarat sig, säger han. Nej, vänta det är några stänk. Så vänder han sig om och fiskar efter servetter samtidigt som jag får fatt i en av mina näsdukar. Jag ska precis till att böja mig fram och torka när han tar den ur min hand och torkar av min väska. Vissa människor finns det helt enkelt för få av här i världen!

En hyllning till SJ

December 20th, 2008 | Fröken Tjernström

Jag tror bestämt att det är avgjort nu. SJ är höjden av dålig service. Visst, jag är fullständigt medveten om att man kan bli utan plats om man bokar en biljett utan platsreservation. Men i egenskap av student känner jag att de kronor extra som SJ vill ha för den garantin kan gå till andra saker. Det är dyrt nog att ta sig hem till norrland ändå.

Idag när jag kliver på tåget inser jag ganska snabbt att det inte handlar om att hitta sig en bra fönsterplats utan att hitta en plats alls. Kvickt som en tungt lastad och ganska efterbliven iller lägger jag vantarna på en ledig stol. Förvisso vid gången och baklänges, men tillräckligt bra för att jag ska få sova en stund. Så långt är allt väl. Eller, i alla fall för mig. För vid varje ny station blir antalet stående fler. Så när vi närmar oss Stockholm meddelar personalen att vi, på grund av problem med tåget måste byta tåg till ett annat för att ta oss sista biten upp till Gävle. Så ut på perrongen väller en hel hög med människor som blandas med en annan hög människor bestående dels av folk som inte fattat vilket av tågen de egentligen ska gå på och dels av folk som ska möta dem som ska avsluta sin resa i Stockholm. Kaos med andra ord. I stora grupper är det ibland väldigt svårt att skilja på människor och höns! Hur som helst väller större delen av oss bort mot det väntande tåget. Det blir snart smärtsamt uppenbart att det inte bara är ont om sittplatser, det är totalfullt. Även de bokade vagnarna är fulla och i den obokade vagnen står folk genom hela gången. På något halvt oförståeligt sätt lyckas jag klämma in mig i ett hörn vid en av vagnens dörrar och sittande på min väska tackar jag högre makter för att jag inte valde att packa i ryggsäcken utan i den hårda resväskan. När så min rumpa börjar domna kan jag inte låta bli att fundera på, vad är det jag betalar för; rätten att ta upp ytrymme på deras tåg? Känslan av en domnad häck? Att sitta på min väska och röra mig samtidigt?

Så anländer vi till Uppsala och på något vis får jag för mig att nu ska trycket lätta. Visst jag kommer inte få en sittplats ändå. Men vi kanske kan slippa stå som packade, vinglande sillar. Men åter igen visar SJ sin briljans. Eftersom jag från min plats inte såg ut vet jag inte hur många som klev av. Men jag vet att i min ände av vagnen var det i alla fall 1,5 gånger så många som klev på. Hur tänkte man här? Om vi har ett tåg med 200 passagerare för mycket och 20 av dem kliver av i Uppsala. Hur många obokade biljetter kan vi sälja från Uppsala? Hum.. ska vi säga 40, kanske 50, vad tror ni?? Någon stans kände i alla fall jag att här var måttet rågat. Jag är hemskt ledsen men vi är inte får!

När tåget rullar iväg hörs tågvärdinnans röst. Hon konstaterar att även hon trodde att trycket skulle lätta i Uppsala och att det är starkt gjort att stå som vi gör. Tja, vad har vi för val, bäää! Så fortsätter hon med att säga att hon inte heller nu kan komma ut och titta på biljetterna, det är helt enkelt en fysisk omöjlighet. Ja men jäklar då, det som är det bästa jag vet. Nu blir jag ju riktigt ledsen. Jag menar, hade hon bara kommit och kollat min biljett hade ju inte resan mellan Stockholm och Gävle känts som ett hån alls. Eller… vänta nu..

Sammanfattnignsvis: Ta er i häcken SJ, man kan inte sälja oändligt antal obokade platser. Människor går inte att stapla, vi saknar alldeles för många egenskaper som lådor har!