Fröken Tjernström

Posts Tagged ‘Saker som gör mig glad’

Du är skitduktig, det vet du om va?

May 13th, 2010 | Fröken Tjernström

Klockan är strax efter nio och vi har just avslutat en tretton timmars arbetsdag och klivit ut i skymningen på Ågatan. Bakom oss sliter de sista tappra med att skicka filer till tryckeriet, men vi två utbölingar har gett oss av för den här gången. Vi är på väg mot våra respektive tåg, jag till Norrköping och han till Stockholm. När vi vandrar gatan ner säger han Du är skitduktig, det vet du om va? Du kommer inte att ha några problem med att få jobb. Jag ler, tackar och säger att det är alltid trevligt att höra. För det är det. Visst har jag hört det förr, av vänner och bekanta. Och visst känns det fel att säga, men från någon som inte känner mig, någon som har erfarenhet av det jobb jag förväntas kunna utföra inom en snar framtid väger det tyngre. Han vet skillnaden på tur och skicklighet och han anser att jag har det senare.

När jag kommer hem möts jag av en kommentar på gårdagens facebookstatus om sent arbete på redaktionen från en kollega på en tidigare praktikplats på red? Säg inte att du slösar bort din oerhörda talang på en blaska? Ord som värmer en trött och kall majkväll. Även de från någon som kunde valt att glömma mig som ännu en i raden av förvirrade praktikanter med designerdrömmar. Från någon som jobbat på den bana jag vill slå mig in på sedan jag toddlade bland lövhögarna min mamma så tålmodigt krattat ihop. På samma sätt som när en av magasinets skribenter på en surrande redaktion, på väg att byta en hög med korrekturlästa texter mot en ny att läsa, slänger åt mig ett Bra skrivet. Eller när han något senare tittar över min axel när jag ordnar produktbilder och säger Du har verkligen talang för det där.

Korta fraser av uppskattning som ger en dag lite extra skimmer. Sådant jag tänker på när jag sitter vid en skärm och sliter mitt hår. Sådant jag påminner mig själv när jag loggar in på ams.se och ser högen av sparade platsannonser till jobb jag mer eller mindre gärna vill ha. Det är inte omöjligt. Stort, skrämmande och en aning svårt, men inte omöjligt. Jag är utbildad att sälja och jag har något att sälja.

I snart tre år har jag fått höra om den stenhårda, prestigeinriktade branschen, fått se vad den presterar och fått veta vad den förväntar sig av mig. Den har byggts upp framför mig som ett massivt monster som jag antingen kan tämja eller slukas av. Det är därför jag samlar åt mig av deras beröm. Det är därför jag suger länge, väl och ljudligt på de små karamellerna. Det är därför som deras ord väger lite extra tungt. De är branschen och de har sagt att jag är välkommen. De kastar åt mig smulor och jag glufsar i mig dem som vore de tårtor, goda nog åt ett kungabröllop. Jag samlar på dem i tacksamhet och i hopp om att en dag skrapat ihop en hög stor nog att fylla mig med modet som behövs för att se monstret branschen i ögonen och säga Jag är skitduktig, du vet om det va?

Man kan ha det sämre

March 11th, 2010 | Fröken Tjernström

På kårhusets scen står snart musikaliska män med gitarrer. Vid ett av borden sitter jag, med en öl, med mina vänner, utan en tanke på morgondagens tenta. Man kan ha det sämre.

Singelkvällar

March 6th, 2010 | Fröken Tjernström

Visst finns det mornar när jag önskar att någon låg bredvid mig i sängen, nätter då jag önskar att någon höll om mig. Inte nödvändigtvis med passion och lidelse, men i alla fall med ömhet och tillgivenhet. Det är klart att det finns dagar då jag önskar att jag hade någon att komma hem till. Någon som lagade middag ibland eller hade tid att tvätta när jag inte hann. Det är klart att det finns gånger då tvåsamheten har sin lockelse. Ikväll var inte en av dessa gånger.

Ikväll, när våra vänner gosade upp sig mot sina respektive, den utflyttade på helgbesök, de nykära på bio, då lagar min vän middag åt mig. Hennes kök fylls av ljuva dofter och 70-tals musik. Hon för befälet över spisen och jag står länge med elvispen i ett fast grepp, tills jag inser att det är matlagningsgrädde jag försöker vispa. Vi skrattar, diskuterar, fuldansar och fäller de flippade kommentarer som gör oss till en duo. Rappa analyser, onda ironier och skruvade perversiteter. Så är moussen klar och den gorgonzolafyllda fläskfilén puttrar i sin rödvinssås. Om några timmar ska vi avnjuta moussen till den sexuellt frigjorda och härligt besynnerliga Shortbus, men nu väntar vi på huvudrätten. Min vän tar fram två glas och häller upp ur den nyöppnade vinflaskan. Så räcker hon mig det ena och lyfter sitt till en skål. För att vara singel. Där, i hennes kök, kan jag inte göra annat än att låta mitt glas möta hennes. För jag kan inte komma på någon plats jag hellre skulle vara på.

Visst finns det tillfällen då jag suktar efter tvåsamhet, men ikväll var inte ett av dem. Nej, ikväll var en bra kväll att vara singel på.

Timing happens

February 19th, 2010 | Fröken Tjernström

Ibland händer det på riktigt också, att saker stämmer lika väl som i en tv-serie. Konversationen som är lika lång som gatan vi går på eller hissen som kommer i just rätt tid. Idag hände det. Litet, irrelevant och ingen annan märkte. Likafullt var vårt meningsutbyte lika långt som gatan vi gick på.

Jag och min vän är på väg hem från skolan. Vi möter ovanligt många människor för att vara en fredag i Norrköping.
- Var kommer alla människor ifrån? undrar min vän.
Jag plockar fram min bästa klokt-litet-barn-röst och levererar svar.
- Från mammas mage.
Vi skrattar lite och jag konstaterar att det var lunchens lilla flipp, min vän håller med.
- Och därmed gör jag min sorti, säger jag, gör en lyfta-på-hatten-rörelse och viker av in på tvärgatan som leder till mitt hem.

Simpelt, löjligt och vältajmat. Inte direkt coolt, men det lämnade efter sig ett litet leende. Ibland, i korta snuttar, kan livet vara som i en välregisserad tv-serie. Resten av tiden är vi osynkade, levererar våra punch lines lite för sent och väntar på nästa ögonblick då det känns som att någon skrivit manus till vår tillvaro.

Lättköpt och billig

February 3rd, 2010 | Fröken Tjernström

Efter tre och en halv timme i en buss kom vi i förmiddags trötta fram till SCA i Värnamo. Vår värd beklagade att han inte lyckats få tag i några frallor åt oss, men utlovade att vi strax skulle få kaffe och en liten chokladbit. Dessutom skulle vi få gratis lunch och lite fika på eftermiddagen. Jag tittade leende på min vän. Han sa alla de rätta orden, kaffe, fika och gratis lunch. Hon såg på mig med kaffesug i blicken. Och choklad, alla de magiska orden. Så brister vi ut i ett stilla skratt. Jag är för billig! Hon kunde inte annat än att hålla med. Så sent som förra veckan föll vi för lockelsen med gratis baguetter och gick på en kvällsföreläsning. Samma dag gick vi till skolan en halvtimme innan vi började för att få gratis kaffe och kakor. Vi är helt enkelt inte svårövertalade när det lockas med gratismat.

Det är inte det att jag inte tycker om att laga mat. Även om mitt minimala kök inte direkt inbjuder till några större utsvävningar så tycker jag faktiskt att det är roligt. Till råga på allt brukar det kunna bli riktigt gott och mig veterligen har jag ännu inte matförgiftat någon. Trotts detta är jag en sucker för gratismat. Ger du mig choklad blir jag glad, lockar du med en gratis macka till din lunchföreläsning ökar sannolikheten att jag dyker upp. Vad kan jag säga? Jag är en student med en fulltecknad vardag, att slippa laga mat då och då underlättar. Dessutom är det ju alltid trevligt att se någon annan slava i köket som omväxling.

Kanske är det inte bara vägen till mannens hjärta som går via magen. Sannolikt är dock att jag, i egenskap av snål student, är lättköpt och billig.

The love of nörds

January 28th, 2010 | Fröken Tjernström

Jag är en nörd, sa han och såg på mig. Det lät ursäktande, förklarande. Som om han förväntade sig att jag skulle avsluta samtalet. Efter en kväll med vänner, lekar, öl och stim hade vi hamnat i en soffa på ett av stadens uteställen. Involverade i ett lära-känna-dig-samtal hade världen runtomkring tonats ut och de övriga i sällskapet slutade så småningom att tilltala oss. Så kom hans erkännande, han var en nörd. Jag vill minnas att jag log, att det slog mig att det inte var första gången jag stängde världen ute tillsammans med en nörd. Är vi inte alla det? löd mitt svar.

För så är det, vi är alla små nördar. Vi har alla något som vi helst ägnar vår tid åt, något vi kan prata om i evigheter, något som får oss att brinna. För det är väl det som är definitionen på en nörd, någon med en passion, en besatthet. Kanske är det lättare att se nörden i killen som med ett djupt allvar i blicken och en förolämpad underton i rösten förklarar att: Det är en wookie! När jag i ett ögonblick av oförsiktighet råkat kalla Chewbacca i Star Wars för den där brölande pälshögen. Inte desto mindre är coola tjejen med koll på mode, trender och kändisar en nörd, en modenörd.

Oavsett vilket är de fantastiska. Nördar är underbara. Få saker är så härligt inspirerande som att höra någon prata om vad det än kan tänkas vara med en oförställd passion i rösten. Vår förmåga att brinna för något gör mig varm i själen och varje människa som gör det ger mig ytterligare hopp om livet. Så när någon säger att han är en nörd reser jag mig inte upp och går. Nej, istället tar jag mitt ölglas, sätter mig till rätta och hoppas på att få höra mer. För en nörd som delar med sig av sin vetskap är en av de bästa saker jag vet.

De dansade med varandra …

November 26th, 2009 | Fröken Tjernström

Det är ganska många år sedan nu, som jag och mina vänner, i brist på bättre, såg Dirty Dancing II. Filmen finns det inte så mycket att säga om, men dansen, åh dansen. Mjuka höfter och sensuella blickar, vackert, vackert, vackert. Vi var fast, alla fyra. I ett sällan skådat konsensus bestämde vi oss för att lära oss att dansa salsa. Så blev det också. Vi fick med oss en av våra killkompisar och under ett antal söndagar nötte vi grundsteg och turer.

Hösten därefter bestämde jag och samma killkompis oss för att ytterligare fördjupa våra kunskaper på området, och anmälde oss till en fortsättningskurs. Någon gång halvvägs genom terminen meddelades det att vi som gick kursen, och de som gick nybörjarkursen, skulle få billigare inträde till en salsakväll på en av stadens uteställen. Det var där jag såg dem. I ena änden av dansgolvet stod de, bitvis skymda av alla som virvlade omkring, i bjärt kontrast till våra tränare, som dansat tillsammans i evigheter och förmodligen också tävlat, ett medelålders par. De kunde ett steg, grundsteget. Inga turer, inga snurrar. Då och då lyckades de på något sätt byta plats, jag vet inte hur. Det de utförde liknade knappt salsa, knappt dans alls, men det spelade ingen roll. Det sken om dem. Under hela tiden de stod där, ett, två tre, paus, fem, sex, sju, paus, framåt och bakåt, medan våra tränare rörde sig över golvet i en mäktig symbios, utstrålande den sexuella energi som bara kommer från vissa danser, såg de varandra i ögonen och log. Världen runt omkring dem bekom dem inte, att de bara kunde salsans tråkigaste steg bekom dem inte. De dansade med varandra, och det var allt de behövde.

Några månader senare avslutades terminen med ett klubbmästerskap. Där såg jag dem igen, i nybörjarklassen. Fortfarande kunde de inga andra steg, eller vågade sig i alla fall inte på att prova något annat offentligt, men fortfarande hade de samma leende. Det spelade ingen roll att de var utklassade, så länge de var det tillsammans. Så ibland när jag tänker på salsa som eldigt, sexigt och passionerat, tämligen övertygad om att det ligger högt på listan över perfekta förspel, brukar jag påminna mig om dem, och om att ibland ligger glädjen i dansen inte i dansen som sådan utan i vem man dansar med. Ibland kan det räcka med att dansa illa och i otakt, så länge man gör det tillsammans.

Under my umberella

October 30th, 2009 | Fröken Tjernström

Vi närmar oss huvudentrén på det hus som utgör vår del av Campus Ayr. Redan innan vi kliver ut genom dörrarna börjar vi rota i våra väskor. De stora fönstren har nämligen avslöjat att i världen utanför vår krokisal regnar det. Med en djup suck öppnar jag den inre av de två dörrarna och gör en mental snabbladdning, det är minst 20 minuters promenad ner till busstationen. 20 minuter i hällregn och blåst. Så tar jag steget ut i den gråa eftermiddagen och fäller upp mitt paraply. Genast blir jag lite lättare i sinnet, lite gladare och lite mer positivt inställd till den vandring som väntar, för mitt paraply är rött med vita prickar. Klarrött med glada, vita prickar, stora som femkronor, närmare bestämt.

En gång hittade en vän en stekpanna som utvändigt var röd med vita prickar. Hon log och sa att om jag hade en sådan stekpanna skulle jag nog vara lite lyckligare. Jag log tillbaka, men föga anade jag hur rätt hon hade. För när jag fäller upp mitt röda paraply med vita prickar blir det lite lättare att vara jag i regnet. Det spelar inte så stor roll att det är köpt på H&M för £4 och lika stabilt som ett Jenga torn. Jag vet att det kommer att gå sönder, men fram till den dag då det händer ska jag vara lite gladare under mitt röda paraply.

Medicin

August 3rd, 2009 | Fröken Tjernström

Fikaflickorna är verkligen medicinen mot så mycket. Några timmar i ert sällskap och livet ter sig så mycket ljusare. Jag är evigt tacksam att jag fått lära känna er! Shopping, fika, Bonos stämma genom en öppen dörr, film, mer fika. Ni kan konsten att få mig att tycka att livet är gött. Allt annat vore väl konstigt när man som välkomnande möts av ett kramöverfall och födelsedagspresenter (i förskott, men på den dag då jag skulle ha fötts). Egentligen kan det hela sammanfattas i att detta var precis vad jag behövde. Från klänningen med fjädern till tårtan, sms-krig, manchesterklänningen och the 60′s. Funderar på om jag borde packa upp lite. Eller så sätter jag mig och letar reda på fler bilder till det fina albumet jag fick. Vilket som är jag tillbaka på banan, thanks to you!

De kallar honom…

May 23rd, 2009 | Fröken Tjernström

De kallar honom öronknullaren.
De kallar honom öronknullaren
å han skulle kunna få ta mig
i alla hål