Fröken Tjernström

Posts Tagged ‘Saknad’

Ett år av sorg och saknad?

January 16th, 2011 | Fröken Tjernström

Ett år av sorg och saknad. Det brukar ju heta det, så här ett år efteråt. För det är just vad det är, ett år sedan. Idag är det ett år sedan min mormor dog. Men inte ens med bästa vilja kan jag beskriva det som ett år av sorg och saknad. Ett år av avslut och nya starter. Ett år av förväntan och besvikelse. Ett år av nya vanor och små spontanresor. Ett år av oväntade vändningar och nya planer. Om någon sagt för ett år sedan att det var här jag skulle komma att vara nu hade jag nog inte trott dem. Så är det allt som oftast. Och visst har jag hunnit tänka många gånger att det här skulle jag vilja berätta för mormor. Visst finns det saker som har hänt som det känns underligt att hon inte vet, många. Men ett år av sorg och saknad? Nej. Jag har varit alldeles för upptagen med att vara en person hon skulle kunna vara stolt över för att låta sorg och saknad färga min tillvaro under ett år. Och på inget sätt kan jag tänka mig att hon skulle kunna vara besviken på det.

“Nu kan du lugna mormor”

May 24th, 2010 | Fröken Tjernström

För snart fyra år sedan hoppade jag av min första utbildning. Visst, jag kallade det ett studieuppehåll, men såhär i efterhand har jag svårt att se att jag inbillade mig att det fanns någon väg tillbaka. Det var slut mellan mig och statsvetenskapen. Lite sommarjobb hade jag visserligen, men sedan famlade jag i blindo. En situation inte olik min nuvarande, en utbildning som avslutas och ett hopp ut i arbetslöshetens hav på jakt efter frälsarkransen anställning. Jag ägnade augustis första veckor åt att packa upp i min nya lägenhet och skjuta på framtiden det stundande besöket hos en potentiell arbetsgivare. Hemifrån lät min mamma meddela att mormor var orolig. Vad ska hon göra nu då? För helt tryggt kändes det väl kanske inte att näst yngsta barnbarnet bestämt sig för att vara utan försörjning i en stad 60 mil bort. Så när arbetsgivaren ringde upp och sa att de hade jobb åt mig ringde jag hem och sa att nu kan du lugna mormor, jag har jobb.

Samma tanke dök för en sekund upp i mitt huvud efter dagens samtal med chefen på min praktikplats. Jag har räknat på det hela, och om du är intresserad så skulle jag vilja att du börjar jobba för oss i höst. Det finns bara ett svar på den frågan, i alla fall för mig. Så när jag åter sitter vid min dator och slåss med en gammal annons som ska göras om passerar tanken genom mitt huvud. Nu kan jag ringa mamma och säga åt henne att hon kan lugna mormor, jag har jobb. Lika snabbt slås jag av nästa tanke. Ingen behöver längre lugna mormor.  En tanke lika trösterik som tung. Visst finns det många att dela framgången med och nog uppskattar jag dem alla. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt, men ännu har jag inte riktigt vant mig vid den dystra eftersmak som den tanken lämnar där den går fram. Ingen behöver längre lugna mormor. Trygg i förvissningen att hon inte längre oroas för mig, för oss, kan jag ändå inte låta bli att känna att triumfen bär ett stygn av saknad. Denna och många av dem som följer efter den.

Den är tillbaka

January 21st, 2010 | Fröken Tjernström

Har haft en trevlig dag med en vän i Linköping, lunch, fika och timmar av prat. När jag sitter på Campusbussen på vägen hem och tittar ut genom fönstret på de mörka landskapet kommer den över mig igen, en välbekant lust att sätta mig på en buss eller ett tåg med okänd destination. Den dyker upp ibland, lusten att resa, inte för resmålets skull utan för att sitta där och se världen passera utanför. Det är inte den gamla vanliga lusten att se nya platser, min längtan efter att uppleva utan snarare en lust till flykt. Jag vill inte ens se platsen där resan skulle sluta, bara sitta i ett fordon i rörelse med blicken fäst i fjärran.

Den dyker upp ibland, när livet tränger på, när kvällarna är mörka och ensamheten tom. För så är det nu, verkligheten ligger på lur runt hörnet, mörk och odefinierbar som Morran och utbildningens sista termin har levererat sina krav. Kvällarna är mörka, marken täckt av slask och himlen envist grå. Dessutom har mannen från förra året väckt en slumrande längtan efter någon att komma hem till, men lägenheten är envist tom varje kväll. Visst vet jag att det hela blir lättare om jag ger mig i kast med livet, hugger in på högen av uppgifter och börjar jaga efter praktikplats. Men där jag sitter, uppkrupen i min soffa, verkar resan mot det okända lockande. En flykt till en plats där ingen bryr sig om jag sitter på en bänk och betraktar min omgivning en hel dag, en plats där kraven är avlägsna och förväntningarna saknas. En flykt.

Den är tillbaka igen, längtan efter flykten. Men jag vet, jag kommer inte att göra det den här gången heller. Jag kommer att beta av punkterna på listan en efter en, tills den gnagande känslan i magen och lusten att kliva på en buss sakta drar sig tillbaka. För egentligen vill jag ju uppleva det, allt det som skrämmer, allt det jag vill fly ifrån. Kanske just för att det skrämmer, kanske just för att jag vet att det lurar en egokick på andra sidan, att jag kommer att vara hög på livet när jag klarat av det. Ändå är den tillbaka, lusten att färdas mot ingenting, att lägga mil efter mil mellan mig och min verklighet. Ännu ett tag kommer den att stanna. Hur länge har jag ingen aning om. Jag vet bara att valet åter igen faller på att kämpa emot lusten, för att göra verkligheten lydig, kvällarna ljusa och ensamheten mindre ensam.

Idag dog min mormor

January 16th, 2010 | Fröken Tjernström

Idag dog min mormor. Handarbetenas mästarinna, kaktanternas härförare, min ummamomma. Det är två år och sju månader sedan min pappa ringde och väckte mig en söndagsmorgon. Mormor har haft en stor hjärtinfarkt, mamma är på väg in på sjukhuset nu, de tror inte att det är långt kvar. Men det var långt kvar. Hon blev bättre, men aldrig bra. För att sedan bli sämre igen. Så idag kom samtalet som jag väntat på i två år och sju månader. Nu har mormor somnat in. Det finns massor av saker att säga, om henne, om livet, om döden och om hur skönt det är att hon inte längre ligger i en säng på ett vårdboende och väntar. Men allt blir till klyschor och hon förtjänar bättre än så.

Jag önskar att jag kunde sitta här och yla: Vem ska nu baka mina araksbollar?! Att hon hade fått sluta med flaggan i topp, bland kakor och broderier. Istället vet jag att svaret på frågan länge har varit jag. Så jag tar fram receptet och inser åter igen att den första ingrediensen är en sockerkaka. Minns med ett leende den dagen jag satt i hennes kök och skrev av det.

-Vad då: en sockerkaka? undrade jag.
-Ja, du bakar en sockerkaka och sedan smular du ner den i smeten, svarade hon, som om det var den självklaraste sak i världen att baka en kaka bara för att mosa ner den i en annan kaka.

Kalla mig kak-konservativ, men jag tycker fortfarande att det är en smula märkligt att ha en kaka som ingrediens i en annan kaka. Hon däremot såg inget underligt i det. Kanske för att det är så alla gör araksbollar, kanske för att hon bakat dem så många gånger åt mig och mina kusiner att hon tog det för självklart.

Idag dog min mormor och kvar är alla vi andra med högar av minnen. Det finns mängder av saker att säga, att berätta. Men just idag låter jag det vara och nöjer mig helt enkelt med att säga som Mattis i Ronja Rövardotter. Mormor, du fattas mig!

I ett block..

October 12th, 2009 | Fröken Tjernström

Saknad

September 28th, 2009 | Fröken Tjernström

Jag saknar inte dig, mer än du saknar mig, och jag tror i ärlighetens namn inte att du saknar mig. Men jag kan sakna att ha en varm kropp bredvid min när jag somnar, någon som blinkar trött emot mig när jag vaknar. Det händer att jag saknar någon att äta med, och någon att dela tankar och funderingar med. Då är det lättare att tänka att jag saknar dig. Det är lättare att sakna dig, för du är en, och tanken på att sakna en person är greppbar. Det är lättare att rikta mina tankar mot dig, som är en person, som är en fysisk gestalt, vars röst jag hört, vars hud jag känt, än att tänka att jag saknar någon. För någon kan vara vem som helst, någon jag redan mött eller någon jag ännu inte har träffat, någon som är lång, någon som är kort. Någon är för odefinierad, någon är för svårt. Så därför är det lättare att tänka att jag saknar just din varma kropp bredvid min när jag somnar. För någon är för långt borta, dig vet jag ju var jag ska leta efter, att sakna någon gör mig för ensam. Fast jag vet att det inte är sant, fast jag vet att det inte skulle ge någon av oss det vi egentligen saknar, händer det ändå att jag tänker att jag saknar dig.

Out of words

May 21st, 2009 | Fröken Tjernström

Man vet att en dag är menlös när man inte kommer på något att blogga om. I alla fall om det är jag som säger det för jag brukar alltid hitta något underligt att säga om något. Nåja.. Retorikanalys for the win och inte har jag kommit igång med min brand book än… Men det får helt enkelt lösa sig, fast inte idag. Värt att notera är dock att jag har bokat resa både till Götet och upp till Norr. Alltid något. En kram skulle inte sitta fel, men för ikväll får det bli illustrerad vetenskap och kudden istället. Natti!