Det är ganska många år sedan nu, som jag och mina vänner, i brist på bättre, såg Dirty Dancing II. Filmen finns det inte så mycket att säga om, men dansen, åh dansen. Mjuka höfter och sensuella blickar, vackert, vackert, vackert. Vi var fast, alla fyra. I ett sällan skådat konsensus bestämde vi oss för att lära oss att dansa salsa. Så blev det också. Vi fick med oss en av våra killkompisar och under ett antal söndagar nötte vi grundsteg och turer.

Hösten därefter bestämde jag och samma killkompis oss för att ytterligare fördjupa våra kunskaper på området, och anmälde oss till en fortsättningskurs. Någon gång halvvägs genom terminen meddelades det att vi som gick kursen, och de som gick nybörjarkursen, skulle få billigare inträde till en salsakväll på en av stadens uteställen. Det var där jag såg dem. I ena änden av dansgolvet stod de, bitvis skymda av alla som virvlade omkring, i bjärt kontrast till våra tränare, som dansat tillsammans i evigheter och förmodligen också tävlat, ett medelålders par. De kunde ett steg, grundsteget. Inga turer, inga snurrar. Då och då lyckades de på något sätt byta plats, jag vet inte hur. Det de utförde liknade knappt salsa, knappt dans alls, men det spelade ingen roll. Det sken om dem. Under hela tiden de stod där, ett, två tre, paus, fem, sex, sju, paus, framåt och bakåt, medan våra tränare rörde sig över golvet i en mäktig symbios, utstrålande den sexuella energi som bara kommer från vissa danser, såg de varandra i ögonen och log. Världen runt omkring dem bekom dem inte, att de bara kunde salsans tråkigaste steg bekom dem inte. De dansade med varandra, och det var allt de behövde.

Några månader senare avslutades terminen med ett klubbmästerskap. Där såg jag dem igen, i nybörjarklassen. Fortfarande kunde de inga andra steg, eller vågade sig i alla fall inte på att prova något annat offentligt, men fortfarande hade de samma leende. Det spelade ingen roll att de var utklassade, så länge de var det tillsammans. Så ibland när jag tänker på salsa som eldigt, sexigt och passionerat, tämligen övertygad om att det ligger högt på listan över perfekta förspel, brukar jag påminna mig om dem, och om att ibland ligger glädjen i dansen inte i dansen som sådan utan i vem man dansar med. Ibland kan det räcka med att dansa illa och i otakt, så länge man gör det tillsammans.