Fröken Tjernström

Posts Tagged ‘samtal’

Hemlis

March 18th, 2011 | Fröken Tjernström

Du var arg härom dagen. För att alla pratar om reaktorn, men ingen om människorna. Jag älskade dig då. Litegrand. Sådär som man gör när skalet spricker och blottar ett uns av mänsklighet. När en gnutta medlidande och passion lyser igenom där cynismen brukar härska. Som man inte kan låta bli att göra när likgiltighetens dimmor dansar undan och blottar empati och intelligens. Du var arg och jag var tyst. Det var bäst så. För snart pratar ingen längre om reaktorn, eller människorna, och då är det nog säkrast att du inte vet vad jag såg härom dagen.

Skratt

November 5th, 2010 | Fröken Tjernström

Vi sitter och pratar. Sippar öl. Skrattar åt något. Något du sa, något jag sa eller kanske bara åt var konversationen landade. Skrattar ärligt och hjärtligt, och jag tänker Var det såhär det var då? Då när vi fortfarande trodde att vi hade en chans. Eller kanske mest förnekade alla tecken på att vi inte skulle lyckas. Blundade för att vi inte var på väg någonstans. Inbillade oss att vi hade en möjlighet. Skrattade vi såhär tillsammans då?

Så klingar skrattet ut och kvar är bara du och jag. Två människor som en gång misslyckades med att älska varandra.

Tystnaden som uppstår

November 4th, 2010 | Fröken Tjernström

Tystnaden som uppstår när konversationen faller. Som ett hål mellan oss. Som om de ord som skulle nå mig har slukats av ett mörker någonstans på vägen. Eller så har de aldrig lämnat dig. Det får jag aldrig veta. Jag hör bara tystnaden. Tystnaden som uppstår när du låter konversationen falla.

Var tog du vägen när orden inte längre nådde mig? Vad hände där jag inte var? Någonstans bortom tystnaden har du svaren. Allt jag vet är att orden faller platt. Att jag ropar ut i tomheten utan att få svar. Löven faller ifrån träden, och där bortom dem finns du. Men även om jag låter vinden bära mina ord är tystnaden allt jag hör. Där finns rum för tanken. För eftertanken. Ja, där kanske till och med finns svar. Fast jag vet inte om jag vill veta. Jag vill bara veta varför du är tyst.

Tystnaden som uppstår när budskapet känns uppenbart men svaret uteblir. Inte ens ett litet eko. Bara tystnadens melankoliska surrande som talar om att du gömt dig. Att meddelandet gick fram men att mottagaren valt att inte förstå. Tystnaden som uppstår när det är så uppenbart att det saknas ett svar. Den tystnaden.

Ord

October 25th, 2010 | Fröken Tjernström

Det var bara ord. Massor av ord. Och skratt. Ord som flödade, dansade, målade. Som en melodi men aldrig en sång. Ett stillsamt nynnande men aldrig en dans. Då och då tystnade vi, men aldrig så länge att vi inte kunde fortsätta. Ord, massor av ord.

Det var bara ord. Enkla och oförställda. Dina och mina. Vardagsord. Ett givande och tagande av inte mycket alls. Det roade oss en stund. Men revolutionerade inte världen. Vi bytte ord med varandra. Inget mer. Dina mot mina så länge de räckte. Ord, massor av ord.

Det var bara ord. Men de sådde ett frö. Ett litet och tveksamt. Om jag bara kunde minnas dina sista ord. Dem som avslutade flödet. Men de drunknade i tröttheten. Bleknade bland alla andra ord. De som kunde vara näring till ett frö. Men nu har jag bara alla andra. Ord, massor av ord.

Det som göms i snö eller Det blev inte som han sa

April 11th, 2010 | Fröken Tjernström

Den här vintern kommer att bli bra, sa han. Se det som en spådom. Flera gånger under den gångna vintern har jag tänkt på hans ord, hans spådom. Han hade fel. Inte för att den var dålig heller, den levde bara inte upp till sina potential. Jag minns inte hans exakta ord och jag anar bara vilken konversation som låg bakom dem, men jag minns andemeningen. Att detta skulle bli en storslagen vinter. Så blev det inte. Men nu, när våren krupit fram och snön och isen lämnat efter sig ett grått täcke av vintersmuts och grus kan jag ana något bättre. Ur snön har allt det där som gör livet vibrerande färgrikt töat fram. Som en hel del annat som sagts blev inte heller vintern som han sa. Men våren viskar om storslagna ting.

Det som göms i snö …

En liten klick färg …

… bland allt det grå …

… om du tittar noga.

I’m always there

Ber om ursäkt för Bilddagbokens halvkassa komprimering av bilder. Orkade inte fixa dem själv …

I nattens kyla

March 5th, 2010 | Fröken Tjernström

Vi kliver ut i vinternatten, jag och min vän. Det susar mellan öronen. Först en spelning. Några glas alkohol, bra musik, väntat och oväntat sällskap. Välkommet. Sedan en stund hemma hos. Några glas vin. Allvar och skratt. Så pockar verkligheten på uppmärksamhet. Vi har dugga imorgon. Klockan tio ska vi infinna oss, prestera klokheter och bevisa att vi är värda vår examen. Så vi kliver ut i vinternatten. Det är isande kallt och förrädiskt halt. Jag försöker att krypa ihop för att slippa frysa, samtidigt som jag går på stela ben för att slippa halka. Fnissiga av ruset, av kvällens händelser och av de sms som min vän får rör vi oss genom natten. Så slår det mig, där jag går, böjd som om jag hade en allvarlig nervskada, det är såhär jag vill ha det, det är såhär jag vill vara. Kanske inte berusad och frusen, men skrattande och fri. Vi rusar alla genom livet på jakt efter stunder som denna. I min frusna plåga finner jag en fulländning. Den är bara några minuter lång, men talar sitt tydliga språk. Jag vet vad jag letar efter, jag vet vad jag vill ha. Jag vill omge mig med människor som får mig att känna mig såhär.

Ruset skingrar dimman. Visst, stunder som denna kräver inte alkohol. Men just idag var det vad som behövdes. Det är så lätt att glömma vad det är man jagar efter. Men när min vän viker av åt sitt håll med ett Tack för en underbar dag, så vet jag att imorgon när jag vaknar kommer allt att vara lite lättare. Inte för att jag inte kommer att vara trött, sliten och stressad, men för att jag blivit påmind om vad det är jag är ute efter.

Min mor brukar säga att Livet handlar inte om att vara lycklig hela tiden, det handlar om hårt arbete, svåra beslut och en massa vardagar, lycka är något som kommer då och då. Just inatt, under en kall promenad hem, hittade jag ett sådant ögonblick. En stund då livet var odelat gott. En stund av oförställda skratt som påminde mig, inte bara om att jag hoppas att hon förblir min vän i många år till, utan om hur bra det kan kännas att vara just mig.

Nästa idiot som daskar mig på rumpan får ligga

February 27th, 2010 | Fröken Tjernström

Det finns en kategori av män som, av någon underlig anledning, tror att det är ett accepterat beteende att daska främmande flickor på rumpan på krogen. Jag kan för mitt liv inte förstå varför. Det enda de uppnår är just det, de daskar någon på rumpan. En och annan av oss blir dessutom upprörda och irriterade. Mer än så är det inte. Under en period för några år sedan blev jag till och med så frekvent daskad/klämd/tafsad på rumpan att jag slutade att reagera. Eller, jag slutade åtminstone att visa att jag reagerade. Jag ansåg helt enkelt att någon som var så korkad att han trodde att det var ett acceptabelt beteende inte förtjänade min uppmärksamhet och energi. Inte desto mindre irriterade det mig.

Det är ett korkat beteende. Att anta att man har rätt att ta på en människa man aldrig träffat, aldrig talat med, hur man vill. Respektlöst och korkat. Lika fullt händer det och för någon vecka sedan undrade jag och en vän åter igen varför. Samtalet följde samma mönster som oftast. Vad tror de att de uppnår? Det är ju inte så att man blir överlycklig, kastar sig i hans armar och förklarar att han är Mr Right. Det är inte ens så att man vill ligga med någon som gör så! Där tog samtalet en annan vändning. Fan, det borde man göra, utbrast jag. Nästa idiot som daskar mig på rumpan ska jag banne mig dra med in på toaletten och surprise knulla. Jäklar vad förvånad han ska bli!

Sedan dess har jag inte varit ute. Helgerna har tillbringats med annat. Ikväll är det dock dags igen. Ikväll ska jag och mina vänner åter ut i nattens värld. Så jag antar att jag får stå vid mitt ord. Om någon idiot bestämmer sig för att daska mig på rumpan ikväll får han ligga. Då får han det straff han förtjänar.

Timing happens

February 19th, 2010 | Fröken Tjernström

Ibland händer det på riktigt också, att saker stämmer lika väl som i en tv-serie. Konversationen som är lika lång som gatan vi går på eller hissen som kommer i just rätt tid. Idag hände det. Litet, irrelevant och ingen annan märkte. Likafullt var vårt meningsutbyte lika långt som gatan vi gick på.

Jag och min vän är på väg hem från skolan. Vi möter ovanligt många människor för att vara en fredag i Norrköping.
- Var kommer alla människor ifrån? undrar min vän.
Jag plockar fram min bästa klokt-litet-barn-röst och levererar svar.
- Från mammas mage.
Vi skrattar lite och jag konstaterar att det var lunchens lilla flipp, min vän håller med.
- Och därmed gör jag min sorti, säger jag, gör en lyfta-på-hatten-rörelse och viker av in på tvärgatan som leder till mitt hem.

Simpelt, löjligt och vältajmat. Inte direkt coolt, men det lämnade efter sig ett litet leende. Ibland, i korta snuttar, kan livet vara som i en välregisserad tv-serie. Resten av tiden är vi osynkade, levererar våra punch lines lite för sent och väntar på nästa ögonblick då det känns som att någon skrivit manus till vår tillvaro.

Ärligt talat

January 30th, 2010 | Fröken Tjernström

Vi vill alla så gärna kalla oss själva för ärliga. Det är en ädel egenskap, den gör oss pålitliga och älskvärda. Långt ifrån alla lyckas dock. Inte sällan urskuldar vi negativa, sårande och nedvärderande uttalanden med att vi faktiskt bara är ärliga. Vi uttrycker vår åsikt, och det måste vi ju få göra. Själv är jag löjligt duktig på att vara diplomatisk. Det är kanske inte vad jag skulle välja … Det sitter i sedan barnsben, viljan att inte stöta sig, i ett litet samhälle i en liten klass. Jag tycker inte som du, men snälla, snälla, snälla, tyck om mig ändå. Andra levererar sina åsikter med en tydlig underton av hur-fan-kan-du-tycka-så, eller vad-i-helvete-tänkte-du-egentligen, utan en tanke på att någon just uttryckt sitt hjärtas åsikt eller handlat i självbevarelsedrift, eller rent av kärlek. Det du tycker är helt enkelt fel och det är inte mitt problem att du är för korkad för att inse det. Kom inte och prata om mitt tonfall, jag uttrycker bara min åsikt, och enligt den har du fel. Exemplen på hur vi väljer att uttrycka vår så kallade ärlighet är många, men långt ifrån alla är just ärliga.

Kanske är det därför vi blir så förvånade när vi väl stöter på någon som faktiskt bara är ärlig. Någon som inte handlar efter en dold agenda, som inte säger emot för att demonstrera sin överlägsenhet, som inser både sina egna tillkortakommanden och styrkor och inte ser någon anledning att dölja något av dem. Helt enkelt någon som delar med sig av sin åsikt just som den är, deras åsikt och inte en värdering av människorna omkring dem och deras åsikter. Nej, så tycker inte jag …

Jag har en sådan vän. Till en början var det ovant, att någon uttryckte sin åsikt rakt av utan att ta hänsyn till om någon inte höll med. Inte för att hon var oresonlig, nedvärderande eller dömande, utan bara för att hon inte försökte anpassa sin åsikt till någon annans. Så småningom har jag lärt mig att det är en av hennes främsta egenskaper. Inte sällan får vi enas om att vara oense, och det är helt okej. Att vi inte är överens betyder inte att vi inte tycker om varandra och i slutänden vet jag också att det hon säger är det hon menar. Ärligt, rakt och okonstlat, så som vi gärna vill se oss själva. Så när hon under en lunch yttrar orden: Jag är ingen ödmjuk person, och vännen på andra sidan bordet kvider av skratt, stämmer jag också in. Inte så mycket för det hon säger som för att hon åter igen visar prov på sin rättframhet och självinsikt. Hennes åsikt är framlagd, fri att diskuteras. Det är inget personligt, och jag har insett att de gånger jag tar det personligt ligger problemet snarast hos mig själv. Nej, hon är kanske ingen ödmjuk person, men hon är något som så många andra gärna vill vara, men sällan lyckas med; en genuint ärlig person.

The love of nörds

January 28th, 2010 | Fröken Tjernström

Jag är en nörd, sa han och såg på mig. Det lät ursäktande, förklarande. Som om han förväntade sig att jag skulle avsluta samtalet. Efter en kväll med vänner, lekar, öl och stim hade vi hamnat i en soffa på ett av stadens uteställen. Involverade i ett lära-känna-dig-samtal hade världen runtomkring tonats ut och de övriga i sällskapet slutade så småningom att tilltala oss. Så kom hans erkännande, han var en nörd. Jag vill minnas att jag log, att det slog mig att det inte var första gången jag stängde världen ute tillsammans med en nörd. Är vi inte alla det? löd mitt svar.

För så är det, vi är alla små nördar. Vi har alla något som vi helst ägnar vår tid åt, något vi kan prata om i evigheter, något som får oss att brinna. För det är väl det som är definitionen på en nörd, någon med en passion, en besatthet. Kanske är det lättare att se nörden i killen som med ett djupt allvar i blicken och en förolämpad underton i rösten förklarar att: Det är en wookie! När jag i ett ögonblick av oförsiktighet råkat kalla Chewbacca i Star Wars för den där brölande pälshögen. Inte desto mindre är coola tjejen med koll på mode, trender och kändisar en nörd, en modenörd.

Oavsett vilket är de fantastiska. Nördar är underbara. Få saker är så härligt inspirerande som att höra någon prata om vad det än kan tänkas vara med en oförställd passion i rösten. Vår förmåga att brinna för något gör mig varm i själen och varje människa som gör det ger mig ytterligare hopp om livet. Så när någon säger att han är en nörd reser jag mig inte upp och går. Nej, istället tar jag mitt ölglas, sätter mig till rätta och hoppas på att få höra mer. För en nörd som delar med sig av sin vetskap är en av de bästa saker jag vet.