Fröken Tjernström

Posts Tagged ‘samtal’

Det där med öron och får

December 5th, 2009 | Fröken Tjernström

Dagens mest normala konversation:

-Öron och får har förvånansvärt lite gemensamt.
-Aj, fan.

Tja, vad ska man säga, så är det ju. Jag hade bara inte funderat på det tidigare. Att jag funderade på det, och att min kombo inte funderade på om jag hade käkat svamp när jag konstaterade fakta, har, tro det eller ej, sina logiska förklaringar. Dock ser det mycket roligare ut taget ur sin kontext. Alltså förklarar jag inte mer än så.

Morgonstund

November 26th, 2009 | Fröken Tjernström

Jag vaknade en morgon i någon annans säng. Han sov bredvid mig, men så nära väggen han kunde komma. När jag rörde mig vaknade han och kikade sömndrucket på mig. -Jag går om du vill, viskade jag. Men han svarade nej, varför ska du göra det, det är ju inte ens ljust ute. Så jag somnade om. Först långt senare insåg jag att svaret var: För att jag hellre sover ensam än med någon som föredrar att ligga tätt intill en vägg istället för tätt intill mig.

Jag ringer dig … inte

November 16th, 2009 | Fröken Tjernström

Får jag ringa dig? Orden på skärmen fick mig att fnittra tonårsförälskat. Han ville ringa mig! Mitt exakta svar minns jag inte, men från den stunden väntade jag på hans samtal. Det är snart tio år sedan han fick mitt hjärta att slå dubbelslag, och ännu har han inte ringt.

Jag stod i dörren, på väg att gå. Kanske var det här det slutade, kanske skulle vi ses igen, allt låg i den kommande dagens händer. Jag ringer dig, sa han, när jag gick. Vi träffades igen, men telefonen förblev tyst.

När jag stod där, mitt i röran som var min packning inför flytten till Glasgow, och såg mig förvirrat omkring så log han mot mig och sa: Jag får ringa dig i november och påminna dig om att ta på dig långkalsongerna så att du inte fryser. Jag skrattade och konstaterade att några långkalsonger vet jag inte ens om jag äger. Då ringer jag och säger åt dig att ta på dig mössan då, blev svaret. Nu har halva november gått utan påminnelser. Nog för att han bara drev med min förvirring, och det faktum att jag skulle kunna gå utan mössa men inte inse varför jag fryser, men jag är lika fullt övertygad om att påminnelsen om mössan inte kommer att komma.

Så när jag försöker reda ut vad som är problemet med den hotellbokning jag försökt göra och killen i supporten, efter 12 minuter av väntan och förvirring, ber att få ringa upp mig, hyser jag inga större förhoppningar om att få ett telefonsamtal. Det har gått snart tre timmar sedan jag la på och jag börjar bli tämligen säker på min sak. Kanske för att jag inte är helt säker på att han uppfattade mitt telefonnummer, eller att jag ens gav honom rätt nummer. Kanske för att linjen, som så ofta annars när det gäller brittiska supporter, var brusig och han talade snabbt. Men framförallt för att han är man, och män ringer inte upp. Sms, mail, msn och tweets, ja, men ringer, nej.

Awesome epic win?

November 4th, 2009 | Fröken Tjernström

- Nej, men det är lite drygt bara, sa jag.
-Du har fel inställning, blev svaret.
-Jasså, hurså?
-Tänk bara awesome epic win!

Jag stirrade på skärmen. Hur fan kom detta sig. Jag brukar ju faktiskt vara den som klappar mig lite på axeln, just för att jag lyckas se de bra sakerna framför de dåliga. Visst, det hällregnar, är höstruskigt och bitvis lite långsamt här, men när folk säger åt mig att skärpa mig har det gått långt. Så innan jag somnade igår bestämde jag mig för att det var dags för lite awesome epic win igen.

Föga anade jag då att jag skulle vakna till en halvt kvalificerad skitdag. Ett hällregn, ett missat corepass, en härva av strulande gasbolag, lite rester och ett par dyblöta skor senare är det snart dags att sova. För imorgon ska jag vara på ett spinpass klockan 07.30. Awesome epic win? Njae, det enda episka jag lyckats åstadkomma idag är nog morgondagens eventuella träningsvärk. Awesomr epic slutkörd och i behov av ett glas awesom epic vin kanske. I övrigt får awesom epic win vänta till en dag som förtjänar det. Imorgon har faktiskt potential, jupp imorgon blir det nog, eller dagen efter det …

Snygga Bankmannen, en tvåminutersromans

November 2nd, 2009 | Fröken Tjernström

Dags att betala en räkning igen. Jag tar på mig det, frivilligt, gladeligen. För på banken jobbar ju Snygga Bankmannen. Han heter egentligen Graham, men skulle jag kalla honom det skulle ingen förstå. -Va, vilken Graham? -Ja, men du vet han som jobbar på vår bank. -Jasså han! Det blir ju utan problem minst dubbelt så långt. Alltså är han Snygga Bankmannen.

Checkar klänningen en extra gång innan jag går ner, den är ju trotts allt i manchester. När jag står i kön på banken inser jag trotts allt att det sitter ludd på den. Jäkla manchester! En kvinna kommer fram och frågar om jag ska betala med kort eller kontant, för om jag ska betala kontant kan hon hjälpa mig. Fan! Ja, om jag har jämna pengar alltså, för hon har ingen växel. Jag har inte jämna pengar. Phew! En kund före mig nu. Fixar till luggen. Min tur.

-Hello, what can I do for you?
-I would like to pay this bill. And I would also like to sleep with you
-Okej …
-Come on, I’m not that bad looking. Just a quickie. Or we could go on a date if that’s what you fancy. I’m not picky.
-Is that the amount you would like to pay?
-Yes. Sure, if thats what you want. Oh, nice penmanship. What else can you do whit those hands?
-It will be £18.16 then.
-Okej. So, what happens next? Do we go now or later?
-There’s your £1.84 change.
-Thank you. Oh … But … Just a quickie?
-Bye.

Sen var det bara att vänta tills nästa räkning ska betalas. Säkert dags för elen om några veckor eller så. Gott om tid för honom att dumpa sin flickvän på. Ja, för självklart har Snygga Bankmannen en flickvän, han är ju trotts allt en snygg bankman. Men som sagt, om några veckor borde det vara fritt fram. Kan inte tänka mig annat än att mitt meddelande gick fram. Att stirra i sin plånbok och på någons händer är väl den universella koden för “du är snygg, jag vill ligga med dig”. Eller?

Under my umberella

October 30th, 2009 | Fröken Tjernström

Vi närmar oss huvudentrén på det hus som utgör vår del av Campus Ayr. Redan innan vi kliver ut genom dörrarna börjar vi rota i våra väskor. De stora fönstren har nämligen avslöjat att i världen utanför vår krokisal regnar det. Med en djup suck öppnar jag den inre av de två dörrarna och gör en mental snabbladdning, det är minst 20 minuters promenad ner till busstationen. 20 minuter i hällregn och blåst. Så tar jag steget ut i den gråa eftermiddagen och fäller upp mitt paraply. Genast blir jag lite lättare i sinnet, lite gladare och lite mer positivt inställd till den vandring som väntar, för mitt paraply är rött med vita prickar. Klarrött med glada, vita prickar, stora som femkronor, närmare bestämt.

En gång hittade en vän en stekpanna som utvändigt var röd med vita prickar. Hon log och sa att om jag hade en sådan stekpanna skulle jag nog vara lite lyckligare. Jag log tillbaka, men föga anade jag hur rätt hon hade. För när jag fäller upp mitt röda paraply med vita prickar blir det lite lättare att vara jag i regnet. Det spelar inte så stor roll att det är köpt på H&M för £4 och lika stabilt som ett Jenga torn. Jag vet att det kommer att gå sönder, men fram till den dag då det händer ska jag vara lite gladare under mitt röda paraply.

Igår blev jag inte klämd på rumpan

October 25th, 2009 | Fröken Tjernström

You have got the most beautiful eyes, sa han, med eftertryck. Visst, han ville säkerligen bara ligga och han var inte alls den sortens kille som jag skulle ligga med (en hel del för gammal för mig och dessutom med en guldring runt det vänstra ringfingret), men jag kunde inte låta bli att känna mig smickrad. För han gjorde det ändå med en viss stil. Låt vara att han var full, men han grabbade inte tag i min rumpa och han stirrade inte på min byst, han talade om mina ögon.

Idag såg jag ännu en video vars illa förklädda syfte var att se bröst. Visserligen såg man kanske inte så mycket som vissa skulle önska, men ändå. Tydligen var den värd att sprida vidare. Bröst är viktiga grejer förstår ni. Själv kunde jag inte låta bli att vara tacksam över nattens komplimang. För det är skönt att råka på någon som inte klämmer och glor, någon som inte förväxlar en handskakning med en bröstklämning, någon som stannar upp en stund och betraktar mitt ansikte innan de ser på min kropp. I slutänden är det nog ändå honom jag är ute efter, kanske inte just mannen från inatt, men en kille som snarare berör än klämmer. Det är fortfarande de som får min uppmärksamhet. I havet av daska-rumpan-killar letar jag fortfarande efter han som är mer fascinerad av mina ögon än mina bröst. Ibland glömmer jag bort hur sällsynta de kan vara, de kanske till och med är en illusion. Därför ångrar jag lite att nattens komplimang gick mig förbi, att jag snarare undvek den än njöt av den. Även om jag inte ville ha mer än komplimangen insåg jag inte förrän idag hur länge sedan det var jag fick en komplimang istället för en dask på rumpan.

You have got the most beautiful eyes, sa han. Thank you, I’ll keep that in mind, svarade jag, som den otacksamma flicka jag är. Men idag tog jag mig lite tid att suga på karamellen. Han ville säkerligen bara ligga, men han gjorde det i alla fall med en viss stil. Så jag kunde inte låta bli att känna mig smickrad, om inte annat bara för att han inte klämde mig på rumpan.

Skillnaden mellan momsbefriad och avdragsgill

October 7th, 2009 | Fröken Tjernström

-Om man är egen frisör är massage gratis, det skulle ju vara något för dig.
-VA?!
-Ja, om man är egenföretagande frisör så kan man göra avdrag för massage.
-Jaha, du menar så. Jag trodde att du menade att jag skulle ge folk massage. Designa hemsidor och massera lät inte som en bra idé.

Okej, ibland tänker man fel. Jag var helt inne på att hon pratade om hur man gör en verksamhet momsfri (varför hon nu skulle prata om det vet jag inte), men hon menade att jag skulle se till att få lite gratis massage nu när jag har f-skattsedel. Note to self: lär dig skillnaden på begrepp och hur de används.

Man får inte trampa på djur

June 16th, 2009 | Fröken Tjernström

Sitter på tåget mellan Stockholm och Sundsvall. I sätet mitt emot sitter en mamma och hennes dotter på ungefär 5 år. Mamman försöker både sova och läsa, något som inte går så bra. Gång på gång uppmanar hon dottern att titta ut genom fönstret, pyssla lite själv och fundera på något, det går inte heller så bra. Ärligt talat vet jag inte många barn som på uppmaning sitter och funderar en stund. Inte heller detta barn, eller i vart fall inte tyst för sig själv. Någonstans norr om Uppsala säger hon till sin mamma:
Man får inte trampa på djur!
Mamman ser lite förvånat på sin dotter: Va?
Dottern: Man får inte trampa på djur!
Mamman svarar med eftertryck: Nej, man får INTE trampa på djur!
Dottern: Bara getingar och humlor..
Mamman: Nej, inte på getingar och humlor heller!
Här kan jag inte låta bli att undra varför. Det är ju ett utmärkt sätt att ta ihjäl fanskapen, i alla fall getingarna, tänker jag och börjar rota efter min iPod…

Will we ever..

May 27th, 2009 | Fröken Tjernström

Satt i T’s soffa och tuggade pannkakor när det slog mig. Vi hade just kommit fram till att det inte spelade någon roll att jag förgiftat alla pannkakor eftersom T är en multiresitent bakterie (fullständigt normalt, jag vet). Hans inneboende funderar på vilka biologiska beslut som legat bakom detta i hans avlande. -Tja, titta inte på mig, jag har inte avlat honom, säger jag. Det är då det slår mig; här sitter vi, tre 20 plusare, och slänger absurda kommentarer mellan oss en onsdaseftermiddag. Vi äter någon form av lunch strax innan 16 på eftermiddagen och har just funderat över hur mycket (om ens något) jordgubbar det är i Eldorado jordgubbsylt. Men kommer dagen då vi säger: Älskling låt oss avla en såndär mulitresistent livsform också känd som människobarn! och får svaret: Yes, let’s! Vi är 80-talister, kända för vår egoism och önskan att förverkliga oss själva, med allt vad det kan innebära. Frågan är bara, hur vet vi att vi har förverkligat oss själva (var vi någonsin overkliga?) och kommer någonsin dagen då vi vill sätta någon annan till världen för att förverkliga sig själv? Eller kommer vi alltid att vilja sitta i vardagsrummet och äta lunch klockan 16 och snacka skit?

Något senare, när maten är undanstökad och T lagt sig tillrätta i soffan med en mattebok, hör jag hur hans granne skäller på sitt barn. Ramsan ger inte barnet någon chans att invända. Jag vet inte om det hade behövts heller, eller ens om barnet var stort nog att diskutera vad som nu än hänt. Men jag kunde inte låta bli att fundera; när jag är klar med att förverkliga mig själv och avlat en egen liten multiresistent bakterie i människoform, kommer jag också att stå i trädgården och skrika “Vad sa jag åt dig innan vi gick?!“. Är det att förverkliga mig själv? Finns det bättre sätt att göra det på eller är jag bara en dryg och omogen liten skitunge när jag tror att jag inte ska göra så? Kommer jag att bli besviken om jag kommer på mig själv med att bli jättearg på min 4-åring? Men framförallt: Kommer jag någonsin nå punkten då jag förverkligat mig själv mycket nog för att realisera ett barn?